Aleš Šteger:
Över himlen under jorden

Information · Omslag · Utdrag · Efterord · Recensioner

Information

Översättning poesi · Med Mita Gustinčič Pahor · Malmö: Rámus, 2024, 90 sidor · Med efterord · ISBN: 978-91-89105-75-1

Omslag

Aleš Šteger är född 1973 i Ptuj och bosatt i Ljubljana. Han debuterade 1995 och kom att höra till den generation av författare som banade väg för en ny konstnärlig våg i det självständiga Slovenien.

Idag räknas han till en av Centraleuropas ledande kulturpersonligheter och främsta poeter, som också utkommit med flertalet romaner och essäsamlingar. Han finns översatt till ett tjugotal språk och är sedan tidigare utgiven på svenska med diktsamlingen Tingens bok och essäsamlingen Berlin.

Šteger har ett unikt sätt att iaktta världen och vad det är som förenar oss i det mänskliga tillstånd vi alla är fast i. I Över himlen under jorden närmar han sig människans kamp för att kommunicera och komma till freds med både sig själv och andra. Dikter som är både upprivande och underfundiga, irriterande såväl som lugnande, i försöken att finna nya sätt att stirra ner i det mänskliga mörkret och vår förgänglighet.

Översättning från slovenska av Aris Fioretos & Mita Gustinčič Pahor
Efterord av Aris Fioretos

Utdrag

moder min

Moder min

Du som är i kropparna

Förödelse vare ditt namn.

Kom också till mig

Till denna din exil.

Ske ditt våld

I armod och överflöd.

Kasta åtminstone idag

En usel brödsmula

Och förlåt mig

Mina stunder av svaghet

Då jag söker ta från livet

Mer än du låter mig.

Och inled mig inte åter i tomhet

Utan krossa mina ben

När du smeker mig

Moder.

Sidan 51.

Efterord

Aleš Šteger, född 1973, växte upp i östra Slovenien i en by utanför Ptuj (som under romartiden hette Poetovonia, vilket passar »trötta vandrare utan hemland«, som det heter i en dikt). Trettio kilometer norrut ligger fortfarande Österrike, lika långt västerut börjar Ungern och söderut är avståndet detsamma fast till Kroatien. I denna region av Europa »är allt en gräns«, som Šteger skulle konstatera många år senare. En dagsvandring i ett av de tre väderstrecken, »och ingen talar ditt språk längre«. Ord, sedvänjor och legender, tänkesätt och rädslor stöter ihop i dessa mångskiftande trakter. Här ter sig inget oomtvistat, inget avgjort. »Så länge jag kan minnas«, fortsätter Šteger, »var språket aldrig något självklart för mig. Det utgör inte bara ett verktyg. Man måste ständigt söka efter det, sträva aktivt efter det. Språket är nyckeln, och sökandet efter det är alltid oförutsägbart, ibland till och med farligt, och alltid nära förbundet med mitt öde.«

Hans åttonde diktsamling Över himlen under jorden, som utkom på slovenska 2015 och sedan dess har översatts till flera språk, däribland tyska och engelska, bär syn för sägen. Visserligen är boken tillkommen på det tungomål som, med Štegers hemby i ryggen, främst breder ut sig västerut, i det fjärde väderstrecket på hans biografiska karta. Men som titeln anger färdas den inte bara i det horisontala planet, utan även, och ibland mer, i de bägge riktningar som är gemensamma för samtliga orter i atlasen, oavsett vad kompasser och politiska förkastningar gör gällande. Å ena sidan vänder dikterna blicken uppåt, mot regioner över himlen, å den andra riktar de uppmärksamheten nedåt, genom den mark på vilken levande varelser vanligtvis befinner sig, vilket understryker poesins vertikala förbundenhet med såväl högre makter som ktoniska krafter.

I »Världen däremellan«, som den andra av bokens tre avdelningar heter, resonerar diktjaget över vad som kompletterar denna rumsliga ordning: tid. Närmare bestämt: »en annan tid med mer tid«. Det är svårt att avgöra om det är tal om eran efter det ändliga livet, då det som förr eller senare alltid tar slut på något sätt ändå har upphört att göra det – ja, slutar att sluta, som om det bortom änden på allt fanns ett sätt att fortsätta också då punkt har satts. Den första dikten i avdelningen, »Tills väntan är över«, bidar denna tid som en dag skall innebära att också »väntan är över / (även om den aldrig riktigt är det)«. Detta är »alla tiders tid«, konstaterar jaget med sarkastiskt anstruken slängighet:

Din enda, helt värdelös

Nedsliten, slipad

Helt lugn inuti

En kristallisk form av väntan

På en tid helt lik denna,

Fast utan väntan, en tid

I fullständig ro

I stället för med människan i centrum

Splittrad, avbruten, söndrad

Åt alla håll.

Sannolikt befinner vi oss vid tillvarons origo, själva skärningspunkten mellan axlarna i en värld som aldrig upphör att falla isär. Slutsatsen kan tyckas nedslående, vissheten stukad, om det inte vore för att Šteger avvinner även illusionslösheten en oväntad (!) kraft: inte ens då oordningen breder ut sig slutar denna värld, och med den dikten, att sträcka sig »åt alla håll” – fast nu utan människan som alltings mått och mitt, decentrerad.

Denna dubbla rörelser går igen i andra dikter – till exempel i Štegers varsamma ruckning på kristendomens centrala bön, vilken i hans version inte längre heter »Fader vår«. Här kan till och med skövlingen som slumrar i varje människas kropp bejakas:

Moder min

Du som är i kropparna

Förödelse vare ditt namn.

Kom också till mig

Till denna din exil.

Ske ditt våld

I armod och överflöd.

Atmosfären i Štegers poesi är avgjort oheroisk. Strider och meningsskiljaktligheter saknas knappast, kollektiva minnen utgör ämne för fortlöpande förhandling och kärleksakten förblir – likt dikterna själva – en pågående skapelse, i vilken den andra är »mystiskt ouppnåelig« fastän jaget »måste lämna ifrån sig / alla ord«. Men mellan raderna andas mod, lugn, öppenhet. Här ryms en myckenhet av värld – inte bara älskog, regn eller plastblommor, utan också ormbunkar och proteiner, kabuki, fiskolja och förlorade språk. Ja, det finns rentav plats för tandvärk och mjölkkaruseller, parkeringsplatser och en navelsträng hängande mellan öde telegrafstolpar. Stämningarna skiftar likt moln, tankar formuleras med ett klarsynt vemod ur vilket misströstan har avlägsnats. Så blir det möjligt för sarkasm att göra gemensam sak med ömsinthet, surrealistiska avdrifter med intimitet, förtvivlan med den skonsamma uppskattningen av livets outgrundligheter.

Šteger skriver en lika nedtonad som expansiv poesi, med öra för en musik som hellre är vältempererad än ekvilibristisk. Om diktjaget i ett sammanhang kan konstatera, efter att ha fört in sina händer i en »beslöjad spegel«: »När jag äntligen når dig / famnar jag hela världen«, kan det på annat ställe längta efter ett kommande liv, i vilket det går att »välja andra anfäder, / en mer raffinerad omgivning, jag skall leva på rötter /och dö som en sten vid ett vattenkraftsgaller«. Viljan till förvandling är ombytlig och stark på det sätt som brukar bli fallet då den skrivande inte längre önskar stå i centrum, ungdomligt upptagen av sin egen gåta, utan har hunnit få efterkommande och således lärt sig att se på sig själv som en knutpunkt bland många i ett ändlöst nät av förbindelser – inte bara i rummet utan även i tiden, vilket sker i en rörande dikt vid faderns sjukbädd som talar om sanningar som det har blivit försent att bortse från:

Käre far, du vet ju att jag vet

Vad min lille son vet, att inget förblir,

Inget ord, ingen kropp.

Förgängelsen som väntar på alla förringas inte, men illusionslösheten ges en överraskande vändning, vilken inger vad som liknar om inte förtröstan, så åtminstone lättnad:

Du är son till mitt minne, far, jag det sista vittnet

Om din far, min son är borgen för ditt sönderfall

Som pågår så länge människan som minns honom lever.

Människor går bokstavligt talat omlott. Först när förbindelsernas väv helt lösts upp och inga minnesknutor återstår, inte en gång erinringar av erinringar, väntar »intet«. Hos Šteger går emellertid inte ens detta spårlöst förbi. I faderns brutna käke sitter en skruv gömd, »en liten mask av titan«, som en dag skall vittna inte om en kär eller känd människa eller ett allom bekant förlopp, utan om en »försvunnen son och ett försvunnet släkte« – ja,

Om en försvunnen plats, där en gång, käre far,

Glömda ord och kroppar möttes i fördärv.

Genom att förena elegin med kärleksbetygelsen visar Šteger på poesins förmåga att erinra till och med om glömskan. Likt den oförstörbara metallskruven får den försvinnandet att anta gestalt och vittnar, liksom gravvården, om fördärvet.

Sådana till tecken vordna materialiseringar – stillsamma men orubbliga, ja, titaniska – tycks paradoxalt nog ha något av den »alla tiders tid« som nämns i »Tills väntan är över«. Det vore åtminstone lätt att föreställa sig att varje människa i Štegers ögon bär på en punkt av »fullständig ro« i sitt inre, ett annat slags origo där hon är på en gång mera i och utom sig själv än någonsin. Eller som det heter i »En plats«:

Det finns en plats i dig

Där du bor i smyg,

Förbjudna skärvor,

En plats dit

Ingen tillåts gå.

Den mellersta avdelningen i denna omsorgsfullt komponerade diktsamling avslutas med en dikt i tjugofem stationer, kallad »SJÄLVBIOGRAFI m«. De ingående texterna hämtar sina titlar från slovenskans lika många bokstäver. I dem tecknar poeten – uppvuxen tre mil från ett språkområde med tjugosju bokstäver (kroatiskan), ett med ytterligare två (tyskan), samt ett som innefattar hela fyrtiofyra tecken (ungerskan) – i dessa skiftande dikter tecknar han ett porträtt av sig själv som språkmänniska, formad »av alfabetkrig«. Bilden som tonar fram blir med nödvändighet prismatisk, som bestod människan »m« av en rad likvärdiga aspekter vars inbördes ordning är lika brokig som praktisk. Ta det s som på slovenska diakritiseras med en så kallad hake (háček eller caron) och som fonetiskt bildar det sch-sch-ande hjärtat i författarens namn, Aleš Šteger – som fanns där en erinran, innerst i den egna identiteten, om tystnadens prioritet. Hur heter det i dikten som fått denna bokstav som titel?

Jag bär på det outtalbara.

Jag är människa.

Men i vilket syfte?

Varför?

Hos Šteger slipper läsaren förklaringarnas besvärande »därför«. Han kan den svåra konsten att låta tystnaden förbli onämnd men närvarande.

Att hitta något i något

Något dolt, något icke-uppenbart

[. . .]

Något som är samtidigt här och där

Ett annat här

Blottat, kallat till sig

Så att något görs av sig självt

Här där det är fullt av annanstans

Överfyllt av annat

Så låter det då poesin får finna sig själv – bortom ideologernas pålagor och även den skrivandes förväntningar, i ett »annanstans« på andra sidan begränsningarna. Den blir, som det heter i beskrivningen som citerades inledningsvis, »en färd in i det oförutsägbara«.

Sidorna 85–90.

Recensioner

»Det är nedtonat, med frekventa inslag av understatements. Det kunde också sägas, intellektuellt och cerebralt, men också ytterst känsligt och känslofyllt. Kombinationen av det stränga och det lekfulla hör till hans lättast igenkännbara signum. Att Fioretos är en av översättarna förvånar därmed inte. Šteger skriver neurotiskt, jagat, men behärskat. Dikterna handlar i stora drag om tid, om språk och kommunikation, om historiens skändligheter. Och så skriver han indirekt om poesins vertikala linjer. En bra dikt liknar mer ett stup än ett fält. I en dikt byter han ut bönen ›Fader vår‹ till ›Moder min‹, och resultatet är en häpnadsväckande bra dikt (jag menar bön). Även Edgar Allan Poes klassiker ›The Raven‹ ges en indirekt omkastning, där korpens ›Aldrig mer‹ blir ersatt av två duvor: ›Två tysta spöken / Den ena Aldrigmer / Den andra Omigen.‹ Dikterna manar fram vad en människa är, eller borde vara: en möjlighet, eller ett löfte, samtidigt som de betonar hur ofattbart korta våra liv är. En poet arbetar med såren som aldrig går att läka.« – Bernur, howsoftthisprisonis.blogspot.com