Enda vägen ut

25. x. 25

Jag drömmer att jag sitter i en stor stråkorkester, placerad på stolar i rader som graderats, så att den bakersta befinner sig några meter över den främsta i vilken jag just tagit plats intill en författarvän. Framför oss, i ögonhöjd: den andäktiga publiken.

Orkestermedlemmarna förbereder sig inför den stundande konserten. Min vän visar sig ha en fiol av gummiartad plast i vilken en apparat monterats som kan spela varje tänkbart stycke. Jag frågar honom varför. Svaret: »Så att det låter bättre.« Själv vet jag att jag inte kan spela alls. Någon har missförstått vad jag sagt, men som det barn jag känner mig som har jag inte förmått mig att protestera.

Nu sitter jag här, direkt framför publiken och slår med stråken mot strängarna. Jag låtsas testa om den är lämpligt spänd, försöker se rutinerad ut då jag gnider med hartset, men känner förväntan i salen och söker febrilt efter en utväg. Just när jag bestämt mig för att resa mig upp och gå – jag vet att det blir skandal, konserten skall dock strax börja och inget kunde vara värre än att låtsasspela sig genom den – vaknar jag. Som om uppvaknandet var enda vägen ut ur situationen.