Ground Zero

24.iv.24

Sedan tjugo? tjugofem? år byter jag vykort med en vän. En fråga ställs på ett kort, svar ges på ett annat. De enda reglerna: utrymmet måste räcka, texten alltså vara såväl sparsmakad som slagkraftig, och sanning alltid talas. Häromdagen undrade jag om känslan av »stor tomhet« som av och till infinner sig i en människas liv. Den som får henne att tänka: Var detta allt? Den som består av förgänglighet, förödmjukelser, glans. Vad säger hon sig själv i sådana stunder?

När jag tänker på vad jag själv kunnat svara får jag tunghäfta. Tillfällena då känslan kommit över mig är inte otaliga, men alltför många för att vifta bort eller kalla slump. Sedan besinnar jag mig mållösheten och att den nog utgör början på allt. Bästa svaret gav Kurt Tucholsky i ett annat sammanhang: »Där det finns ett hål, finns en kant.«