Vandrande energier

14.xi.23

Efter det att förlagets redaktörer nagelfarit manuskriptet om den rysk-amerikanske författaren som lämnades in för ett år sedan, kan de digitala filerna pussas på kinderna och vinkas av inför resan till tryckeriet i Lettland. För första gången har jag inte bara hunnit påbörja utan färdigställa en ny bok under väntetiden, avsevärt mycket smalare än den essä som skall återvända med bred rygg och polerat yttre om några veckor, så nu upplever jag inget vemod, ingen brådstörtad tomhet efter avklarat arbete. Jag är osäker, men den stillsamma elektricitet som kittlar armhålor och mellangärde påminner mest om glädjen som föräldrar förknippar med ett vuxet barn: deras avkomma har lämnat hemmet, det klarar sig på egen hand, det har hemligheter om vilka den äldre generationen ingenting vet. Rör det sig om en frigörelse? Säkert. Egen agens? Definitivt. Fast främst av allt: ett oberoende präglat av förtrolighet. För bägge parter.

När jag bläddrar i manuskriptet till vad som skall bli nästa bok hinner jag inte längre än till mottot – »… blixtrande elektricitet i närheten av hans solar plexus …« – förrän jag förstår att energierna för länge sedan vandrat vidare till detta nya alster. Ändå rör det sig om samma skrivande nervsystem, vävt av anfäktelser och affekter vilka – fräcka som alltid – tar sig andra uttryck.