Akzente:
Nachmittags um halb fünf
Information
Redaktör temanummer · Akzente, 2021, nummer 1 (april), 76 sidor · Med bidrag av Anne Carson, Jan Wagner, Christian Kracht, Ulrich Peltzer, Monika Rinck, Thomas Hettche, Aleš Šteger, Annika Elisabeth von Hausswolff, Mircea Cărtărescu, Lutz Seiler, Judith Hermann, Cécile Wajsbrot, Herta Müller, Thomas Lehr, Ilma Rakusa, Via Lewandowsky, Adam Thirlwell, Marie Darrieussecq, Mara Lee och Thomas Florschuetz · ISSN: 978-3-446-26982-8
Förord
Då det mot mitten av sjuttiotalet åter blev möjligt att resa till ett sydöstra Europa befriat från överstarna upptäckte han tidens utvidgning. Dygnets underligaste stund inträffade efter lunch men före skymningen. Under η μεσημεριανή ξεκούραση – »eftermiddagsvilan« – halv fem på dagen stod världen stilla. Ändå skälvde den, liksom upprörd av solatmosfären på andra sidan fönsterluckorna.
Den övriga mänskligheten sov, men inte han, han var vaken, så vaken som aldrig förr, ensam och likväl inte övergiven, hänförd av tusentals cikador. Även om tonåringen skulle ha hittat denna egendomliga stund på urtavlan, visste han att den låg utanför den sedvanliga tiden. I hans av sol och insekter utvidgade rum fanns endast stillhet, andning, kropp.
Nästan ett halvt århundrade senare erbjöds han att redigera ett nummer av Akzente, temat var fritt. Tonåringen, som vid det här laget inte hade långt kvar till pensionen, bad ett antal vänner att utforska en stund som för hans egen del hunnit bli så gott som helig. Vad gjorde, tänkte, kände de klockan halv fem på eftermiddagen? Som konstnärer var de vana vid att tillbringa tid på egen hand. Avskildhet hörde till grundvillkoren för deras verksamhet. Men vad betydde den? Vad kunde den vara bortom sökandet efter passande ord eller lämpliga motiv?
Samtliga perspektiv var tillåtna, likaså varje vaghet. En selfie, kvickt tagen och avspänd till tonen. Eller en närbild av en handling gåtfull till sitt väsen. Kanske ett försök att betrakta sig själv ur ett föremåls synvinkel – till exempel ett radergummi eller självutlösaren på en kamera. Till och med strävan att avbilda »vivisektorn på dissektionsbordet«, som titeln på en stridsskrift om djurförsök från 1800-talet lydde, vore välkommen.
Vem var en människa när hon var ensam? Utan spegel kunde ögonen inte se sig själva. Uppfattade hon sig alltså endast delvis, i brottstycken – här en fot, där en armbåge? Eller hade hon fått nog av sig själv och ägnade hellre sin uppmärksamhet åt andra ting? Kanske gick blicken inåt, där en annan sorts vision krävdes? Eller fann hon sig själv i och med hjälp av andra – denna sällsamma förmåga som tillskrevs konsten alltsedan Rimbaud förkunnat: Je EST un autre, »Jag ÄR en annan«?
Kort efter det att han hittade erbjudandet i sin epostlåda spreds en smitta som fordrade avstånd och isolerade människor. Mot erfarenheten av tidens utvidgning stod nu upplevelsen av inskränkning. Skulle bidragen han bad sina vänner om lyckas vederlägga föreställningen att den fysiska distansen oundvikligen också var social?
En korona betecknar inte bara det yttre skiktet av solens atmosfär, vilket en gång i tiden gjort fjortonåringen salig, utan existerar även i musiken. Fermaten – eller corona på italienska – markerar att en not varar längre än rytmen anger. ???? utgör en inbjudan att såsom åhörare delta i tidens utvidgning. Eller för att omformulera Rimbauds sats på förekommen anledning: Nous SUIS autres, »Vi ÄR andra.«
Välkommen in i detta häfte.
Översatt från tyska, sidorna 1–2.