En rätt bäst serverad kall

18.xi.20

En plågsam känsla, den att höra sin egen text uppläst av en röst som inte bottnar i det sagda. Där jag väntar mig ett sakligt men förtätat tonfall hörs knarrande förnumstighet. Viktiga meningar som fordrar lugn och timing förlorar laddningen genom omotiverad munterhet. Och om tystnaderna som slarvas bort skall vi inte tala. Rösten som just talar i radion verkar alldeles blind.

Ändå hettar mina öron inte som de en gång gjorde på skolpojken som skälvande av indignation inte längre fick plats i sin egen kropp. Han hade blivit lovad att framföra en dikt vid avslutningen, men istället förklarade fröken att hon tänkte spela på elorgeln. Mer än ett halvsekel efter nederlaget i småskolan förvånas jag inte. Istället gör jag med apparaten vad jag inte förmådde göra med orgeln i aulan: drar ur sladden.