Tumult på sjunde dagen

6.ii.15

Fanfarer! I går lämnade jag in en ny bok till förlaget, och upplever sedan dess det numera så förtrogna tumultet. Sedan snart trettio år: alltid samma visa. Det är en svindel, där lättnad och saknad genomvirvlar varandra, och känslan av att ha begått något oförlåtligt aldrig helt kan skjutas undan.

När jag letar efter beskrivningar inser jag att jag måste kombinera flera för att göra förvirringen rättvisa. Den första skildringen hittar jag i Sebastian Knights verkliga liv, som annars inte är någon av mina favoritromaner. På ett ställe återger Nabokov den där typiska lättnaden som hör till, uppblandad med övermod. Det är en aprildag 1927 någonstans i London:

Dörren öppnas. Man ser Sebastian Knight liggande med utsträckta ben och armar på golvet i sitt arbetsrum. Clare gör en prydlig hög av de maskinskrivna sidorna på skrivbordet. Personen som träder in hejdar sig.

»Nej, Leslie«, säger Sebastian från golvet, »jag är inte död. Jag har just byggt en värld, och detta är min sabbatsvila.«

Till det yttre må författaren verka död, men i det inre härskar det stora lugnet efter stormen – samt den övermaga vissheten om att ha fullbordat en värld som endast finns i ett exemplar. Detta är demiurgen på vilodagen, belåten.

Men i mitt tumult förekommer även en rostig saknad som är intill förväxling lik sorgsen glädje. Bäst formuleras den nog av en souvenir från Hiroshima, där det på baksidan av en bild på en atombombssvamp står: »On a nice day we feel good and our heart sings« …

Och sedan finns där den sällsamma känslan av att ha skändat – denna osaliga aning om att ha förgripit sig på något som inte är helt och fullt mänskligt, förutan vilken tumultet jag upplever inte vore också ruggigt. Den orfiske defaitisten Gottfried Benn fångade den bäst, tror jag, när han i en essä beskrev hur det känns att vara »till det yttre earl, till det inre paria«.

Lättnad, övermod, ledsnad, sorg, jubel, saknad, vemod, förbannelse … Vilket spektakel.