Som om det inte fanns någon morgondag

8.iv.08

Den enda talangen för vilken jag med rätta var världsberömd som tonåring: skolkning. På gymnasiet fann man mig oftare vid ett kafébord än vid en skolbänk. Omöjligt att säga varför. Det vore alltför enkelt att påstå att det hade att göra med hormonrubbningar eller upptäckten att inte bara himlen utan också själen var bottenlös. Sanningsenligare vore att säga att det löpte en osynlig väg från sexton-, sjuttonåringen tillbaka till den bistre sexåring som rymde hemifrån – och framåt till den medelålders byråkrat som jag var tills nyligen, han som utan vidare kunde ljuga ihop ett möte för att slippa sitta på kontoret där han förväntades uträtta storverk å hemlandets vägnar, och istället vandrade runt på staden i hopp om att lösa upp knutarna i en text som inte ens påbörjats. I nio fall av tio fick han nöja sig med irritationen som infann sig när han några timmar senare och utan att ha fått ett  ord på papper ägnade sig åt tvätt, matlagning, barnets tandborstning. Dessa roller – rymlingen, skolkaren, avvikaren – är uppenbarligen olika versioner av samma oreformerbara behov: att leva efter sin egen kalender.

Och ändå … Hur villigt, hur lustfyllt har jag inte drömt om att vara ett kugghjul i Det Stora Maskineriet. Å, denna utopi om att bli bokhållare, kanslist, tjänsteman! Är den andra sidan av samma mynt – även den alltså en önskan om att lämnas ifred, men denna gång genom att göra sig utbytbar? I vissa lägen erbjuder soldatlivet bästa skyddet. Ingen är så lojal som rekryten som väntar på rätta ögonblicket att desertera.

– Vart ska du?

– På muggen. Be för mig.

Åttonde dödssynden: fantasilöshet.

När hon insåg att smicker, ironiskt formulerat, öppnade alla dörrar kunde hon gå ut och in i hans välvilja efter behag.

I yngre år besvärades jag av människors oförmåga att tala om annat än sig själva. Min reaktion var den oerfarnes: jag försökte kontra med en egen insikt eller prestation. Så gick ljuset upp för mig: den enda hållningen värd sitt namn låg i det bristande behovet av att tala om sig själv. Fördelen var inte bara att man lärde sig mer om världen genom att lyssna (det var i förlängningen bara en snålhet maskerad som generositet), utan att jaget antog andra proportioner. För tjugofem år sedan skulle jag inte ha hållit det för möjligt, men idag vet jag att delar av mig finns på insidan av andra människor. Gör det mig svagare, gör det mig mer avhängig? På intet sätt. Överlevnadsdugligare.

Kulturchefen S. är så mån om sin särställning att han betraktar varje handling som inte utförs för hans skull som en skymf. Vid ett tillfälle bjöd jag in honom till ett framträdande på den institution där jag verkade tills härommånaden. Vi tillbringade en kvart tjugo minuter småpratande på kontoret. Sedan måste jag klistra igen ett kuvert. Genast reste sig S. ur fåtöljen, fick något av inspärrat djur över sig. Han trodde att han var ett lejon. Nu såg man honom för vad han var: ett marsvin utan hjul.

Länge plågades jag av en underlig blandning av skuldmedvetande och moral. Om någon skrev och frågade något – om så i förbifarten, kanske utan egentligt intresse – kände jag mig manad att gå in på saken. Det kunde kosta en natts sömn om jag undlät mig att göra det, vilket ledde till absurda kraftansträngningar att retroaktivt reparera saken. Med tiden insåg jag att denna vilja att göra rätt för sig pålades utifrån. Egentligen ringaktade jag kanske rentav personen eller åtminstone situationen som jag försatts i, vilket innebar att min inställning förr eller senare slog om i sin motsats. Jag blev arrogant eller ytlig, tillät mig absurda överdrifter eller förklenande omdömen. Rena spektaklet. Den som önskar lämnas ifred gör bäst i att odla distraktion. Ointresse är nästan alltid en kraftakt. Bara den disträe vet att man inte får skramla med nycklarna till lugnet i fickan.

Apropå det eviga snacket om stil: stil är det man inte har om man efterlyser den.

Njutning? Jag kan inte säga vad den är, bara vari den kan bestå. En egenskap är genomgående: framtiden upphör att spela en roll. Visdomsböckerna skulle mena att detta inte stämmer. De hävdar att bara vetskapen om en framtid till vilken vi själva inte hör ger nuet sälta. Njutning grundar sig alltså på ändlighet. Antingen ignorerar vi denna kunskap, i vilket fall vi blir lössläppta och förlorar hållningen (vem har inte läst om yrseln som griper människor kvällen före domedagen?), eller så efterlever vi den, med följd att vi tuktar oss själva. Men det förra är ett liv i dess dekadenta form, det senare ett (etiskt eller estetiskt) projekt. Jag talar inte om utsvävningar eller kultur; jag talar om självförglömmelse med förhöjd närvaro. Bara då infinner sig jämvikten, lika begärlig som förunderlig. Som om det inte fanns någon morgondag.

Fördelen med att »sova på saken« lärde jag mig sent. Ännu kan jag överraskas av att tricket faktiskt fungerar. Kvällen före råder lågtryck i hjärnan, morgonen därpå är himlen klar. Eller så ösregnar det. Hur vädret än ser ut: det går vidare.

Den enda etikettsregeln värd att efterleva: yttra aldrig ett gott ord om dig själv.

För många år sedan slutade jag att använda utropstecken. Invändningen var banal: en sats måste själv kunna suggerera stegring eller eftertryck. Likväl irriterades jag av meningar som borde avslutas med frågetecken, men där skribenten undlåtit sig att sätta ut det. Varför? Borde inte samma sak gälla för frågetecken som för utropstecken? Inte då. Till skillnad från utropet är frågan avhängig något som satsen själv inte kan omfatta.

Sedan jag läst en reflektion av en skotsk poet upplever jag ett nytt problem. »Utropstecken är något för hysteriker«, skriver han. »Ellipser något för de känsliga. Kolon är till för översittare.« Trots tillspetsningen har han möjligen rätt. Frågan är bara vad ska jag ta mig till med kolonet som jag alltid gillat. Författarens eget svar räcker väl inte? »Snälla: kan vi få antingen all interpunktion eller ingen …« I denna mening hycklar ju besserwissern ödmjukhet. Bara ett frågetecken hade räddat honom.

Alltså: vad ska jag ta mig till med kolonet? Vad?

Han utkommer med en bok och den enda invändningen i pressen tycks vara: alltför god stil. När han jonglerar, menar man, förlorar han inga bollar. Briljansen är stötande. Vilka slarviga läsare! Själv hör han drömmar och porslin krossas på sidorna. Och förresten: ser man inte att det rör sig om julgranskulor och granater, nervnystan och disktrasor? Räcker detta inte för att hans bok ska slippa förväxlas med en cirkus? »Varsågoda«, tänker han, »sätt er på de trebenta stolarna i min skalle. Men vänta er inte några sjölejon. Eller att jag avsiktligt tänker tappa koncepterna.«

Aforismer talar sällan i konjunktiv. Det betyder inte att de försmår osäkerheten, bara att de själva inrättar världen – och i vilken värld är skaparen osäker på att den finns? I våra tider ser man skeptiskt på denna indikativa egenskap. Man föredrar fragmentet, notisen, anteckningen – dessa garanter för det ofärdiga. Inställningen är inte osympatisk. Inte heller saknar den känsla för litteraturens egenart. Men det finns något lurt med anspråket på ofärdighet. Den som skriver vill bli uppfattad som sig själv, en person »med vårtor och allt«. Hon är med andra ord en människa som ännu måste saligförklaras. Detta behov kräver dock ständigt mer plats. Om personen inte är lika klartänkt som Canetti, lika underhållande som Lichtenberg, lika uppriven som Cioran i sina bästa stunder förbrukar hon med tiden syret i det rum som hennes utsagor öppnar. På den punkten är aforismen annorlunda. Den begränsar nödvändigheten av ett utsägande jag till ett minimum. Så kan läsaren ströva genom världen som inrättas efter eget behag. Aforismen låter oss glömma den skrivande.

Nabokov som ägnade sitt liv åt att bekämpa poshlost, den av massan omhuldade kitschen, gick knappast själv fri från åkomman. För att trösta sig förgyllde han skräpet med en sådan känsla för klarhet och komplikation att de flesta läsarna tar hans kritik för bart mynt. Men är han inte den kitschigaste av författare? Himmel, han tillhandahåller till och med instruktioner till hur broscherna i vitrinskåpet ska användas.

Författare säger så många dumma saker om skrivandet. Detta är inte en av dem.

Om du måste reflektera över dig själv: solidarisera dig åtminstone med termiterna i jagets bjälklager.

Övermodets förhistoria. Det är en regnig söndag i februari. Sedan åtta timmar tillbaka – det var ännu mörkt när jag vaknade – skriver jag vad som faller mig in, glider genom reflektioner som fisken i vattnet, känner samhörighet med ingenting annat än dagen. Min tillit kunde inte vara större. Halvtre på eftermiddagen kokar jag ett ägg, breder smör på bröd. Överväldigad av detta sällsamma rus av klarhet avslutar jag måltiden med en påse gummibjörnar som jag hittar i skafferiet. De lägger sig som en klump i magen. Dagen tar slut innan jag fattar det.

Poesin undrar: »Vem är jag?« Dramat: »Vem bör jag vara?« Bara romanen säger: »Jag är många.«

Känslan när en text inte ens släpar sig framåt. Två minuters bläddrande i pappren räcker för att ägna sig åt lika många timmars undanmanövrar (tvätt, städning, näspetande). Varning: författaren i arbete.

Dottern medan vi klär på oss inför kindergarten: »Hey, var försiktig med min kropp! Det finns skelett i min kropp!«

Hur komma på nivå med en sådan poesi?

Efter tre veckors vattentrampande infinner sig rytmen. Sedan flera dagar struntar jag i eposten, känner ingen anledning att läsa utländska tidningar på nätet, ser knappt på teve. Allt har blivit rutin, med en fyraåring som lever bus i sitt rosa rum. Som ett brev på posten kommer skyggheten. Jag drar ut i det oändliga på telefonsamtal som borde ringas, rakar mig bara när barnet menar att jag rivs, glömmer posten i brevlådan. Samtalen med vietnamesen på hörnet räcker som umgänge – och lekarna i det rosa rummet. Vänliga vardag, låt regnbågen stanna ett slag vid detta skrivbord.