Världens skiftande navel

18. xi. 25

Jag har inte tänkt – i alla fall inte koncentrerat, aktivt – på det tidigare, men de viktiga orterna i mina romaner är inga platser som går att hitta på kartan. De finns i världen, om än mer i föreställningsvärlden, fast varken jordglober eller guideböcker skulle hjälpa. Stockholm, Berlin, Dresden … Smyrna, Aten … New York, till och med London och Warsawa … Sådana orter, som skildras och inte saknar betydelse i sina respektive sammanhang, går förstås att lokalisera. Till och med »Ano Potamiá«, »Balslöv« eller vad berättaren i en sen roman utnämner till »Alaska« kan uppsökas för den som känner till deras GPS-koordinater. »Ano Potamiá« besökte jag till exempel själv ett par dagar före jul 2008 tillsammans med den reella förlagan till bokens hjälte – av dunkelt förnummen vördnad, misstänker jag. Orten visade sig vara en bergssluttning en trekvarts bilresa norr om Serres, inte långt från den bulgariska gränsen, där det sannolikt aldrig legat någon by. »Balslöv« som förekom i samma roman lånade drag av två samhällen med snarlika namn i nordöstra Skåne, i vilka jag som barn orienterade mig som i min egen ficka. Och »Alaska«, denna ensamhetens nordpol, har varit ena gången en isoleringscell på en namnlös grekisk fängelseö, andra gången en snödriva i en park i nordöstra Philadelphia som jag hittade med hjälp av Google Earth.

De avgörande orterna saknar dock sådan kartografisk tydlighet. De är inte samhällen – avkrokar, provinsnästen, världsmetropoler – så mycket som psykogeografiska platser. Skulle de bära namn finge det bli Badkaret, Cykelsadeln, Kajkanten. Eller Skrotlagret, Konsertsalen, Minus Två. Eller varför inte Madrassen, som i romanen som just blivit klar? I likhet med exempelvis Alaska skiftar Madrassen till och med karaktär. Första gången den omnämns består den av en dyna på en turkisk flyktingförläggning, klädd i ett randigt tyg med tunna och tjockare linjer som påminner huvudpersonen om ett notblad och vars många fläckar (bensin? urin?) liknar smärtans noter. Andra gången är den nyinköpt och inplastad, och huvudpersonen somnar på den efter att ha blivit berusad för första gången i sitt unga liv.

Klyftigare personer än jag får, om de gitter, utreda dessa och andra platsers hemliga status. För första gången slås jag av misstanken att de erbjuder besinning, och ofta vila – som om de vore blanka blad att fylla med orienterande ord. Alla är långtifrån trygga, vissa injagar oro och framkallar rentav yrsel eller illamående, men vanligen tillhandahåller de en centralort utifrån vilken en fiktiv gestalt försöker begripa sin belägenhet. Som vore de världens skiftande navel.

Bild: Lygia Clark, Grande colchão (Stor madrass), 1960-tal