Sand och ovetskap

1.v.24

En vårdag i Essen sätter jag mig vid ett Kaiserpanorama. Det rör sig om en av de få intakta stereoskopiska apparater som bevarats. Med jämna mellanrum förskjuts bildspelet och jag blir vittne till en ny scen ur historien. De vykortsstora bilderna i 3D avant la lettre togs alla mot slutet av 1800-talet. En bakgård i Marseille. Marknaden i Marrakesch en tidig vårmorgon. Vågor skvalpande utmed promenaden i en anonym stad på libanesiska kusten. Bilderna är upplysta bakifrån, vilket får dem att skimra i tusen nyanser av bärnsten. Slarvigt nog lägger jag inte fotografens namn på minnet, kanske rör det sig om flera. Plötsligt bevittnar jag dock, med ögonen pressade mot de bägge titthålen av brons, en scen som jag inte förmår slita blicken ifrån. När bildspelet växlar flyttar jag därför en stol vidare, så att jag kan fortsätta begrunda samma bild. Några av de följande platserna visar sig upptagna av andra museibesökare, men åtminstone sju av kejsarpanoramats tolv titthål är lediga. Först då bildspelet vridits hela varvet runt och jag åter sitter på stolen där jag upptäckte sfinxen i Giza lämnar jag salen. Knäna darrar lite, som om jag bringats ur fattning.

Det har jag inte. Jag har ju sett bilder på statyn i vittrad sten åtskilliga gånger i livet. Sedan många år hänger dessutom ett foto från ungefär samma tid framför mitt skrivbord. Om jag lyfter blicken från datorn faller den automatiskt på den sepia- eller snarare sandfärgade tavlan. Länge hängde bilden i sovrummet. Efter diverse rockader satte jag dock en spik i en av bokhyllorna; sedan dess skymmer den några av böckerna av författare vars efternamn börjar på S. Fotot måste vara ett av de första av monumentet. Sfinxen vilar på sanddynor; vem vet vad den ruvar på, omgiven av öken och stillhet? I fjärran avtecknar sig pyramider mot himlen. Här tycks tiden räknas inte i dagar eller år utan sekler. Sand så långt ögat kan nå.

Runt 1880 dokumenterade Pascal Sebah, en syriansk katolik, livet i östra Medelhavsområdet – däribland det i Kairo med omnejd. Osmaner, kurder, greker, judar, kopter … På något sätt verkar människorna ha slappnat av och blivit »sig själva« framför hans kamera. Tjugo år tidigare hade han inlett sin bana i Konstantinopel, 1873 öppnade han en fotoateljé i den egyptiska huvudstaden som med tiden skulle bli berömd. På nätet läser jag att han inte bara utgav Les Costumes Populaires de la Turquie en 1873 i samband med världsutställningen i Wien samma år (där han stod för den turkiska paviljongen), utan även var en av de första att slå mynt av människors behov av souvenirer från resor i främmande länder.

Jag vet inte om fotot jag ropade in på en auktion för många år sedan ursprungligen var en sådan minnessak. Sannolikt inte. Formatet är lite för stort, fast kanske krymptes det och mångfaldigades i vykortsstorlek. På Wikipedia hittar jag liknande bilder från samma tid. En är tagen av en viss Henri Béchard. Vinkeln är så gott som densamma som Sebahs, ljusförhållandena likaså. Medan endast en person – förmodligen en guide – står framför den monumentala statyn på syrianens foto, syns dock flera män på fransmannens. Jag räknar. Fem stycken. Två sitter på vad som återstår av den vänstra tassen, två andra samtalar stående i sanden framför statyn, den femte verkar sitta i en sänka några meter bort.

Av klädseln att döma skulle en av männen på Sfinxen kunna vara identisk med enslingen på Sebahs bild. Klädseln och kroppsspråket är påfallande snarlika. Jag lyfter blicken mot fotot framför skrivbordet. Ju längre jag betraktar mannen i värmande kaftan och med en stav i ena handen, desto tydligare verkar han vara inte en guide som ledsagar besökare till den gåtfulla korsningen mellan djur och människa och sten, utan tvärtom dess beskyddare. »Hit men inte längre«, tycks hållningen säga. Eller: »Se men inte röra.«

Då jag åter letar fram mobilfotona som jag tog genom titthålen på kejsarpanoramat, inser jag att bildspelets bärnstensfärgade foto bör ha tillkommit efter Sebahs visit. En grop har bildats framför Sfinxen, ur vilken vad som liknar en balustrad och ett mörkt stenblock reser sig. Jag gissar att arkeologer hunnit påbörja utgrävningar. På Sebahs foto står väktaren på en sanddyna som ännu döljer de undre formationerna. Här är tiden, tänker jag, fortfarande sand och ovetskap.