Vinterkväll, svanesång

18. i. 2022

Under den dagliga promenaden i utkanten av staden blir jag stående under en bro. Det är pandemivinter, solen gick ned för flera timmar sedan. Kanalen som jag just följer skimrar svart eller gulgrön beroende på hur långt från gatlamporna jag befinner mig. En knölsvan glider runt i det skeva skenet från närmaste ljuskälla, till synes obesvärad av kylan. Jag följer dess makliga rörelser. Förtrollad av hur likgiltig jag måste vara i svanens värld undrar jag om den ens märkt vandraren på grusgången. Av och till doppar den sin rödgula näbb i vattnet. Halvhjärtat. Som sökte den inte efter föda på djupet, utan åt av ljuset som glittrar över ytan.

Hur heter det i en av de dikter av Heine som Schubert tonsatte?

Die Sonne hebt sich noch einmal 
Leuchtend vom Boden empor, 
Und zeigt mir jene Stelle,
Wo ich das Liebste verlor.

Det är för kallt för att improvisera översättningar med nödrim. I det konstgjorda skenet från närmaste lampa – vid »denna plats«, med diktens ord – inbillar jag mig istället att knölsvanen, som enligt myten (falskeligen) förblir stum till dess den döende brister ut i sång, gör vad den kan. Skulle den sjunga om solens död denna kväll borde styrkan i orden gå att mäta inte i decibel utan watt.