Halvt mård, halvt svala

11.i.20

Längtan är ett underligt djur. Jag föreställer mig den som halvt mård, halvt svala.

Mården är längtan i dess förtärande form. Slank, slug och rovaktig äter den sig in i själen, gnager och slingrar genom håligheterna av vilka tillvaron består. Mården tål ingen vid sin sida. Den lever ensam, men känner inga gränser. Och jagar på natten eller i tidiga gryningen, när människan är som mest oskyddad. Till slut sätter den sina sjuka tänder i knotorna. Då återstår bara förkrosselsen.

Svalan är längtan i löftets form. Lätt och raskt tecknar den hoppets ostyriga linjer över skyn. Även när fågeln är ensam får dess vingars flinka virvlar den att framstå som många. Varje tvärt kast, varje plötslig dykning visar att livet kan ta en annan riktning. Himlavalvet må vara tomt, men streck för streck varslas pånyttfödelse.

Om mården inte förmår släppa taget om vad som en gång varit, firar svalan framtiden som uppnåelig. Mellan minnet och aningen breder nuet ut sig. Det är trängtans tidsform, det är beroendets.

(För Literaturhaus Stuttgart)