För mycket

1. i. 2022

Jag har svårt att erinra mig hur länge jag arbetade på vad jag hoppades skulle bli min första bok, en diktsamling, fast minns glädjen då jag kom på titeln. Den brinnande boken skulle den heta, och hädanefter (tänkte jag) skulle varje ny trycksak innehålla samma substantiv.

Det gick som det gick. Jag refuserades av det enda förlaget som jag önskade utkomma på. Vid det laget bodde jag sedan knappt ett år på en ny kontinent. Samma sommar omkom B. i en trafikolycka.

Tre år senare var det ändå dags. Jag publicerade min första bok, som kom att handla om tiden efter B:s död. För att förbättra möjligheterna skickade jag denna gång manuskriptet till två förlag. Bägge svarade uppskattande; ett snabbt arrangerat möte med en av förläggarna avgjorde saken. Den andre behövde ytterligare några veckor för att reagera, och uttryckte då beundran för vad han antog var en text skriven av en invandrare. Något i det motvilliga språket hade väckt tanken, misstänker jag.

I likhet med de båda skrifter som skulle följa bar debuten det i mina ögon ännu åtråvärda substantivet i titeln. Under arbetets gång kallades texten dock för Askans bok, vilket föreföll mig vara det enda adekvata sättet att omskriva vad B. lämnat mig med. En dag läste jag om Rilkes elegier i en engelsk översättning som jag hittat då jag gått igenom hennes tillhörigheter. Fastän jag läst dem tidigare hade jag glömt att en av de konstellationer på himlavalvet som Rilke hittar på heter »Den brinnande boken«. Upptäckten fick mig omgående att ändra titel. Möjligen skrev jag inte bara om kvinnan som gått bort utan även om varelsen som fortlevde. Men Askans bok var, som folk sade vid denna tid, »för mycket«.

Egentligen var varje ord för mycket.