Otidsenlig betraktelse

16. x. 25

Under mer än ett år har en påse med gamla kläder stått i ett hörn. Till slut samlar jag kraft och far tvärs genom staden, till en butik för återförsäljning av finare herrkläder som jag blivit rekommenderad. Expediten gör omgående klart att jag måste boka tid, annars kan det inte bli tal om att diskutera vidareförsäljning mot kommission. När jag suckat tillräckligt länge, hjälplöst och slutligen övertygande synar hon plaggen. Om inget lämpar sig – det rör sig om två kostymer, en byxa skräddad av Torretta i Berlin, ett par ärvda men storleken för små galoscher – behöver hon faktiskt inte hitta en tid för överlämning i sin trånga kalender.

Snabbt konstaterar expediten att det var länge sedan galoscher och vida byxor med slag låg i tiden. Sedan synar hon Savile Row-kostymen (tillstånd: mellan very good och excellent) och skakar milt överseende på huvudet. Hennes kunder skulle aldrig klä sig så … så … Hon söker efter rätt ord innan hon nöjer sig med att låta tystnaden tala. Bara den andra kostymen, gjord av Herr von Eden i Hamburg, finner gillande. Snittet är åtminstone tillräckligt »galet« för att locka köpare. Därefter föreslår hon en tid för överlämning tre veckor fram i tiden.

Skakad av att få min smak trefjärdedels-ratad sneddar jag över gatan och lämnar in samtliga plagg hos Myrorna. Plötsligt vet jag mer än önskvärt om hur det känns att vara otidsenlig. När jag kommer hem tvättar jag instinktivt händerna.