Atlas Shrugged

5.viii.19

Idag lämnade den till tryck färdigsställda, ja, frigivna nya boken skrivbordet. Jag har inga gamla utskrifter att undanröja, inga böcker att ställa tillbaka på hyllor, inte ens en arbetsoverall att tvätta eller kondoleansbrev att skicka till mig själv. Bara att förvalta tomheten på klokaste sätt.

Innan jag listat ut hur, borde jag förstå vari denna tomhet består.

Under arbetets gång var känslan av »Om det ändå kunde vara över snart« aldrig långt borta. Men när »det« slutligen är det, det vill säga »över«, upplever jag mest rådlöshet. Vad göra med musklerna som vant sig vid den dagliga belastningen? Hur hantera rutinerna som kommit att bli vardag sedan jag skrev första meningen i mitten av mars förra året – för ganska precis 296 arbetsdagar sedan (mm, jag har räknat)? Inte för att det betyder något, men den här gången var belastningen större än någonsin – åtminstone i tecken räknat. Om räkneverket i datorn inte ljuger har 1,194.899 tecken inklusive mellanslag just gått till tryck. Därtill runt 600 bilder.

Så mycket material har jag aldrig hanterat tidigare. Även om komplexitet knappast låter sig beräknas utifrån omfång, innebär massa sin egen sorts utmaning. När en text blivit så pass lång är det inte längre möjligt att läsa den på en och samma dag, varje dag på nytt, vilket hittills varit min vana under bearbetningen och nog kommer att förbli mitt ideal. Dessutom är det fysiskt omöjligt att hålla sig ajour på detaljnivå. Frågan är om det ens är önskvärt. Jag vill tro: kanske ändå. Men omöjligheten att ha varje fiktivt temperament, varje händelseutveckling och stilnivå i huvudet samtidigt tvingar en till större rörlighet. Skrivandet blir annorlunda på ett grundläggande plan. Tilliten till den ensamma satsen eller det fristående avsnittet växer till exempel, eftersom denna underlighet, den participatoriska överblicken, i välgörande fall bara finns där. Plötsligt lockas jag rentav att gå vilse på det njutbara sätt som kan ske i en stad som en egentligen känner väl till.

Vad återstår nu, timmarna efter avskedet? Inga smäktande fioler, inget darr på stämman. Utan, som sagt, tomhet. Rör det sig om intighet i bemärkelsen »Herregud, vad gör jag nu?« Nej, därtill är befrielsen alltför stor. Är det sorg? Knappast. På sin höjd bitterljuv glädje – detta styng av tack-för-så-länge-det-varade. Med andra ord: vemodig sorglöshet. Än depression, då? Minst av allt. Endast om jag tolkar ordet i dess ursprungliga bemärkelse, som något som »trycker ned«, får jag en aning. Känslan jag upplever är nämligen dess motsats: överväldigande lättnad.

När jag funderar på den sorglösa tomheten som kommit över mig inser jag hur titanen bör ha känt sig när Herakles under en stund övertog hans börda – långt därborta, i tidernas begynnelse och vid den kända världens västligaste rand.

Äntligen kan jag rycka på axlarna.