Sommar

Sveriges Radio, P1 · 16 juli 2010 · Producent: Estrid Bengtsdotter · Bild: planeten Mars

Allt började med en explosion. Det var i mitten av 60-talet. På ett av breven till mormodern angav han avsändaradressen som ”c/o Paradiset”. Fast egentligen bodde han på en plats före kartböcker och geografilektioner. Och tro det eller ej, men där hade tideräkningen inte hunnit börja än. I alla fall inte den som gällde på kalenderblad eller urtavlor. Tvärtom skulle explosionen bli hans privata big bang.

Hej. Du lyssnar på ”Sommar” och jag heter Aris Fioretos. Under den närmaste en och en halv timmen tänkte jag ägna mig åt ... Jag vet inte vad jag skall kalla det. Barndomskosmologi, kanske? För att komma de ursprungliga energierna i livet på spåren tänkte jag uppfinna en partikelaccelerator – en gör det själv-version av den där underjordiska apparaten ni vet som används vid CERN i Schweiz för att simulera den kosmiska ursmällen. En sådan maskin är rätt bra att ha i fickan om man vill komma urscener på spåren. Man tar lite tejp och några gem, ett par gummiband, kugghjul och spiraler ... Äsch, jag hittar på. Det räcker med vånda och begär, list, förbryllan och inbillningskraft. Kort sagt: litteratur. Och bingo. Maskinen är startbredd. Färden tillbaka till den del av det förflutna som innehåller mystiska avtryck av framtid kan börja.

Storyn jag skall berätta handlar om en fem-, sexårig pojke. Han bor i en liten by vid en sjö i nordöstra Skåne. Eftersom vi redan befinner oss med ena foten i ett privat kosmos tänker jag kalla honom för Mars. Han har inte börjat skolan än, men i breven till sin mormor i Österrike är det vad han kallar sig själv. Mars. Varför? Vem vet? Barn har också hemligheter. 

Efter lunch samma dag som ursmällen ägde rum återvände Mars med sin mamma. De hade besökt lasarettet i den närbelägna garnistonstaden och därefter en affär. Under bilfärden hem tummade han på påsen i knäet. I vanliga fall skulle han inte ha intresserat sig för inköpet. Men den här gången visste han att han höll statshemligheter i händerna. Hans mamma hade varit både uppspelt och gåtfull när hon bett expediten om hjälp. Men vägrat att berätta vad hon köpt, bara sagt: ”Du får se. Eller ’se’, förresten. Det är fel ord.” 

När de kom in i tamburen där hemma kände han en underlig förväntan. Den hade, faktiskt, något omstörtande över sig. Det var som om countdown till världsrevolutionen hade börjat. Snart skulle inget vara sig likt. Hans mamma rättade till frisyren i spegeln. Hon luktade hårspray och något annat, mera självständigt. Så här måste hon ha luktat, tänkte han, innan hon fött honom. Medan hon gick in i vardagsrummet kom hans lillebror ned för trapporna. Tillsammans följde de efter. Mamman böjde sig just över grammofonspelaren. Hon tecknade åt dem att trycka ihop knän och fötter, så tog nålen några sprakande varv, som för att testa tystnaden. Sedan exploderade kosmos.

Musik: The Beatles, ”She loves you”, 2:17 minuter

Det var Beatles med singeln ”She loves you”, inspelad i Liverpool ett par år innan the big bang ägde rum på skånska vischan. Under två minuter och sjutton sekunder bestod världsalltet av sol, skratt och glittrande parkettgolv, twistande knän och lyckligaste svindel. Var pojken som kallade sig Mars slutade och hans mamma och bror började i denna geometri av nerver gick inte att säga. Skapelsen ägde just rum. De tre var del av samma skramlande skräniga, sagolika moln. Eller mindre högtravande uttryckt: de befann sig i den period av utvecklingen mellan 0 och 10 upphöjt till -43 sekunder som kosmologer kallar ”Planckepoken”, då grundkrafterna – elektromagnetism, kärnkraft och gravitation – är lika starka och symmetriska och därför enade i en enda urkraft.

Mars visste inte varför mamman köpt singeln. Varken hon eller hans pappa var precis kända för sitt popkulturella intresse. Men faktum är att Beatles gav ut låten i en tysk version redan året efter det att originalversionen vandrade upp för listorna på bägge sidor av Atlanten. Och möjligen hade 1964 års ”Sie liebt dich” med saken att göra. Trots allt kom hans mamma från de välordnade dansstegens – och för all del även de trassliga nervernas – huvudstad, det vill säga Wien. 

Här började rumtidskontinuumet enligt Mars: på ett parkettgolv i Skåne. Sedan fick kosmologerna säga vad de ville. Han upplevde en glädje så överrumplande att den saknade gränser. Den bestod av ren och skär bejakelse – ständigt växande. ”Yeah, yeah, yeah”: så löd inte bara Beatles refräng, utan även tillvarons motto. Där och då, i det expanderande vardagsrummet, stod ”Yeah, yeah, yeah” förstås också för mamman, brodern och han själv – tre versioner av samma fenomen, på en gång identiska och åtskilda, som inkarnerade det förryckta överskott som krävdes för att grundvalarna skulle skaka loss och världen bli till. 

Jag undrar om det går att återskapa sådana ögonblick ens i en litterär partikelaccelerator. Är urtillståndet inte något vi först kan tala om när vi lämnat det? Om det är sant, och the big bang alltså bara överlever i minnet, som en otillgänglig del av något vi ändå bär med oss resten av våra liv, kan man förstås undra om sprängkraften inte tillhör dess väsen. Det vill säga: kanske innehåller paradiset även fröet till sin egen förstörelse? Jag vet inte. Men så här tycker Massive Attack om saken.

Musik: Massive Attack, ”Paradise Circus”, 4:58 minuter

Det var Hope Sandoval kompad av Massive Attack i låten ”Paradise Circus”. Du lyssnar på ”Sommar” i P1. Jag heter Aris Fioretos, är författare och tillverkade i början av detta program en partikelaccelerator för att simulera händelser mycket tidigt i skapelsen – de inledande verserna, om man så vill, av Första Marsbok. 

Som vuxen skulle pojken som kallade sig Mars misstänka att det ändå fanns ögonblick som föregick the big bang – som om varje ögonblick innehöll andra, lite grand som ryska dockor. Beatles bekräftade att något bara kunde uppstå ur Intet genom upprepat bejakande – detta ”yeah, yeah, yeah” som bokstavligt talat sjöng fram världen. Men vid närmare betraktande insåg Mars ju att det inuti molnet av glitter, glädje och ackord gömde sig spår av andra händelser. Och ju närmare han synade dem, desto tydligare blev det att urscenen i vardagsrummet skandalöst nog innehöll ursprungligare partiklar. 

Han undrade: vad kännetecknade de 137 sekunderna med på parketten? Och svarade: överflöd, överflöd, överflöd. Och det var faktiskt inget nytt, för överflöd hade Mars upplevt före Beatles. Till exempel året innan han lärde sig twista. Passande nog råkade det vara samma år som the big bang bekräftades i vetenskapliga tester. En sommardag låg han på bryggan nere vid sjön, slog händerna för ansiktet och såg solljuset sila mellan fingrarna. För varje finger han böjde tilltog ljuset, till dess hans privata nedräkning till blindheten gjorde ljuset så smärtsamt att det inte räckte att kisa, utan han måste blunda. På ögonlockens insidor dansade nu vilda, vita fläckar i takt med pulsen, stora som knappnålshuvuden. Långsamt avtog de och förvandlades till svarta punkter – mininovor på väg att förbränna på den inre himlen. När stjärnorna slutligen slocknat höll han upp händerna för ansiktet, likt ett förvänt fikonlöv. Så öppnade han ögonen och skulle just återuppta den fatala nedräkningen — då hans mamma ropade: ”Achtung!” Bistert talade hon honom tillrätta. Man kunde faktiskt bli blind om man stirrade in i solen. Sedan sade hon något som han först långt senare skulle inse innebar att han denna dag i det flödande ljuset tog första steget ut ur paradiset: ”En gång och aldrig mera.”

Musik: P J Harvey, ”When Under Ether”, 2:25 minuter

Det var ”When Under Ether” med P J Harvey – en låt om abort och den tid som verkar stå stilla men ändå förgår under narkosen. 

Varken Mars eller jag vet särskilt mycket om aborter. Men den där känslan som Harvey beskriver av ”Something’s inside me / Unborn and unblessed” har vi ofta haft. ”Något är inuti mig / ofött och ohelgat”: vad kunde tydligare beskriva energierna som föregår skapelsen men ändå präglar allt som följer? När man i vuxen ålder söker efter partiklar av de tidigaste upplevelserna i sin barndom överväldigas man lätt av denna känsla. Plötsligt inser man att man innehåller krafter som man inte kommer åt – som föregår och formar en, vare sig man vill det eller ej. På sätt och vis rör det sig om löften i det förgångna, tillkomna på andra sidan minnet, som man bär på utan vetskap, som under narkos ...

Det här programmet handlar om en pojke som kallar sig Mars och växte upp i Skåne på 60-talet. Han var inte född när den britiske astronomen Fred Hoyle lanserade the big bang i ett radioprogram 1953. Men tolv år senare, då en ny och känslig mikrovågsdetektor äntligen kunde bekräfta tesen om ursmällen genom att uppfånga partikelvågor i etern, visste Mars redan var tillvaron hade sitt ursprung: på golvet framför hans egen säng. Där låg en matta. Den bestod av tre delar som sytts ihop på 30-talet. Det randiga mönstret gick i rött och vitt och påminde om en streckkod. En gång hade mattan varit jämn och regelbunden till både mönster och format. Men efter flyttar från Grekland till Lausanne och därifrån vidare till Wien, sedan till Lund, Göteborg och Malmö och slutligen till c/o Paradiset någonstans i nordöstra Skåne, samt efter flera års tung leksaksbiltrafik, var mattan illa medfaren. I ett hörn stod A broderat. Förr hade de grekiska initialerna tillhört hans farfar, ”Fiore tos Antonis”. Men efter ett framgångsrikt språng över en generation var de sedan några år tillbaka Mars egna. 

Han visste att farmodern filtat mattan genom att låta yllet dra i en bäck som löpte utanför familjens hem på den peleponnesiska västkusten. När hans pappa var lika gammal som han själv denna sommar återvände han hem en kväll efter att ha vallat getterna. Lite högre upp i bäcken kissade han, väl medveten om att vattnet skulle föra urinen ned till och genom yllet. Sedan dess fanns spåren bevarade i fibren, likt en förstulen hälsning från andra sidan minnet. I ena hörnet hade mattan senare missfärgats; där var det vita yllet rosa som ett färskt sår. Förklaringen var enkel. Innan mattan hamnade framför Mars säng låg den framför föräldrarnas. Fläcken tillkom den vinternatt i Göteborg när fostervattnet som han vilade i gick och rann ut över golvet. 

Musik: The Durutti Column, ”Sketch for Summer”, 3:03 minuter

Det var ”Sketch for Summer” med Durutti Column. Du lyssnar på ”Sommar” i P1 med mig, Aris Fioretos.

Sommaren går ... Försök hålla fast ett ögonblick, och du kommer att märka att du behöver ett annat för att göra det. Och ytterligare ett annat för att göra det. Och så vidare i tid och – förmodligen – evighet. Ett annat sätt att fomulera denna banala men faktiskt ganska upprörande sanning på vore att säga att det inuti varje ögonblick finns andra – likt de trinda ryska dockorna eller tomtarna på forna tiders tomteskurförpackningar.

Ibland undrar jag om det inte är sådana multidimensionella ögonblick som man är ute efter som partikelaccelererande författare. Varför dras man till dem? Kanske därför att ingenting vi upplever alltid varit och alltid kommer att förbli, kanske därför att allting förgår, och att det bara är därför som det betyder något för oss. På så vis färgas varje upplevelse såväl av vår närvaro i ögonblicket som av vår medvetenhet om dess snara förgängelse. Förmodligen är författare helt enkelt varelser som hänger upp sig på denna kluvnad – som inte kan glömma den, men ändå inte har något bra svar på hur den skall hanteras. 

Jag tror att erfarenheter ofta blir viktiga i vårt liv just därför att vi inte får bukt med dem. Skälen kan vara många. Smärta, skam, tillkortakommanden. Men nästan alltid försöker vi berätta en historia för att få grepp om det inträffade – om vi alls talar om det. Vem har då inte märkt hur berättelsen långsamt kan ersätta själva upplevelsen? En dag erinrar vi oss plötsligt inte längre vad som skedde. Istället upprepar vi vad vi brukar säga hände – lite för tvångsmässigt för att vi skall känna oss lyckliga, vilket ger upphov till det där dåliga samvetet som förr eller senare leder till känslan av att hysa något inom oss som vi valt bort, ja, något ”ofött och osaligt”. Vad det än var som skedde, så har det nu stelnat till en anekdot. Berättelsen visar sig vara starkare än upplevelsen – kanske för att vi instinktivt sorterar bort det motsägelsefulla, det icke-rumsrena, rentav det oönskade, så att storyn hänger ihop. Kanske för att vi föredrar en friserad version av det förflutna. I alla fall sätter vi redogörelsen i ursprungets ställe.

Viljan att göra detta kan vara stark. Och man behöver inte misstro den. Men det är ett problem – åtminstone för författare – att de minnen, känslor eller upplevelser som man strör ut i sina böcker, gör att man efter ett antal publikationer ofta inte kan säga om en viss passage utgör ett genuint minne eller är rena påhittet. 

Hos den antike filosofen Herakleitos finns ett ställe som jag tror handlar om detta. Traditionellt kallas han ”den dunkle”. Men egentligen är det orättvist. Visserligen känner vi bara till Herakleitos tankevärld i form av fragment, fast samtidigt är språket klart som källvatten. Här finns få rester av en tidigare filosofis sakrala vokabulär. Tvärtom hämtar Herakelitos nästan alla sin ord ur den omedelbara vardagen: ”natt”, ”sömn”, ”barn”, ”krig”, ”eld” ... Förmodligen uppstår dunkelheten när dessa grundelement används för att beskriva inte bara den verklighet där en människa lever och verkar, det grekerna kallade för fysis, utan även tjänar till att peka ut den större sfären som omger henne – det vill säga den meta-fysiska. Som här, i fragment nummer tre:

[Solen har] vidden av en människas fot.

Det är lätt att stå handfallen inför ett sådant påstående. Solen har vidden av en människas fot? Försöker Herakleitos säga något om skillnaden mellan det som är och det som bara synes vara? Är han ironisk och driver med naturfilosoferna i sin samtid som hävdade att föremål ägde samma storlek som det mänskliga ögat gav dem? Jag tror att det är klokast att ta fragmentet på orden. Räcker det inte att själv ha legat på en brygga och samtidigt ha njutit av och besvärats över den allestädes närvarande solen? När vi håller upp ena handen eller foten, och alltså sätter extremiteten i himlakroppens ställe, uppstår just den ljuskrans som ger den fysiska världen nimbus. Denna strålglans är bokstavligt talat meta-fysisk: den tar vid där fingrar eller tår slutar.

Hos Herakleitos framträder foten alltså genom att dölja källan som den likväl har att tacka för sin existens. Jag inbillar mig att detta är en definition av litteraturen. Även den sätter sig i stället för vad det nu är som föranleder den: vrede, jubel, sorg, indignation ... I vissa böcker anas källan tydligare än i andra – mellan raderna eller fingrarna, om man så vill. Men om ljuskällan är starkare än vad som skrivits fräts texten sönder av en energi den inte lyckats hantera. Kanske måste litteraturen därför täcka över, ja, dölja vad den inte desto mindre handlar om? Av ren självbevarelsedrift? Utmaningen blir i så fall att hitta en form som ändå tillåter den ursprungliga kraften att verka. Vissa av oss tar till pseudonymer, andra kallar sanningar för lögner. Viktigt är egentligen bara att hitta en form som gör de smärtande energierna synliga men mindre skadliga. Det skrivna måste få vidden av en fot. 

Musik: Dionysos Savvopoulos, ”To Dendro”, 3:47 minuter

Det var ”To Dendro” – eller ”Trädet” – av den grekiske singer-songwritern Dionysos Savvopoulos. Låten handlar om juntatidens Grekland, åren mellan 1967 och 1974, då så många händer och fötter, och för den delen själar, slogs sönder på fängelseöarna. Det finns en sångrad som visar hur olika man kan se på denna dunkla period i nutidshistorien, men nog även säger något om hur man som författare bör betrakta och behandla sina grundämnen: Tin níchta tin léte esis fotiá, egó tin léo déndro – ”Natten ni kallar eld, den kallar jag trä” ...

Pojken som detta ”Sommar”-program handlar om hade en pappa från Grekland. Möjligen kallade han sig Mars för att slippa använda den grekiska motsvarigheten av det namn han fått; möjligen berodde det bara på att han under en tid var det närmaste man faktiskt kom en astronom i familjen. Till det yttre hörde hans pappa till de ”gästarbetare” som skulle underhålla det svenska samhället i brist på inhemsk arbetskraft, men som inte förväntades stanna under mer än en begränsad tid. Termen, som väl ingen politiker med självbevarelsedrift skulle ta i munnen idag, säger en del om 60-talets syn på främlingar. De var ”gäster” och ”arbetare”. De lånade ut sina kroppar under en period (någon själ behövde man inte ha vid svarven eller skurhinken), och antogs därefter återvända hem – var det nu var någonstans. Jag tror inte att termen var illa menad egentligen, bara naiv. Tänk själv på en middagsbjudning därhemma. Visst är gästerna mer än välkomna. Men vill du verkligen att de skall bestämma menyn? Eller köra ned sina tältpinnar i parketten? 

Personligen föredrar jag att stava termen med j istället för g ... ”Jästarbetare” säger mer om vad som sker i mötet mellan kulturer. Det handlar inte om en knegande främling som tas till nåder under en tid men sedan skickas hem med en begagnad Saab och några snälla foldrar från Hälsovårdsnämnden, så att allt kan återgå till hur det normala. Det främmande och det bekanta är snarare som mjöl och vatten. Båda elementen påverkas. För att något alls skall hända krävs dock jäst. Alltså bakteriekultur. Men jästen tillhör varken det ena eller andra parten, utan får dem att reagera på och kanske med varandra. Resultatet blir något tredje som omvandlar båda.

Till skillnad från de flesta greker som kom till Sverige på 60-talet – antingen under förra hälften och då på grund av fattigdom eller under den senare och då vanligen av politiska skäl – hade Mars pappa anlänt redan i början av 50-talet. Han kom från en barnrik familj med armodet runt hörnet, men i motsats till de flesta landsmän som anlände senare hade han en ordentlig utbildning och räknades nog redan till det övre skiktet av det svenska samhället. 

Trots familjens trygga materiella tillvaro var äldste sonen ändå en ovanligt lättirriterad astronom. Livet skavde långt innan han fann ord för sina känslor. Ta bara en sådan sak som språken. Länge talade Mars tyska med föräldrarna, eftersom de träffats i Wien och föredrog det språket även efter det att han fötts. Under pappans tunga dolde sig dock grekiskan och utanför familjen kommunicerades på bredaste skånska. Som de flesta barn med snarlik bakgrund insåg Mars därför snabbt att inget som sades var naturligt. Ett föremål hette skilda saker beroende på vilket tungomål som användes. ”Morbror” och ”moster”, ”farbror” och ”faster” var roller lika abstrakta som ”Ulla” och ”Britta”, ”Gert-Inge” och ”Göran”, medan Onkel och Tante, theios och theia var varelser av kött och blod. När han satt i badkaret var han alltid nackabatsi, den som släppte sig pritsade och bara om någon ropade Achtung! kunde han tänka sig lyssna. Skilda språk beskrev alltså inte bara en och samma person på så olika sätt att det rörde sig om skilda identiteter, utan delade även upp känslor och åsikter i det som hörde till familjen och det som angick även utomstående. Och i sista hand bekräftade de ens tillhörighet. 

Men vart hörde Mars till? Uppenbarligen gick det bra att tala både tyska och grekiska c/o Paradiset. Betydde det att han hade tre olika hem, tre skilda identiteter? Omöjligt att säga. Trots att munnen aldrig skulle bli något neutralt territorium tog det många år innan det gick upp för honom att frågan ens kunde ställas.

Det här är ”Straight Mouth Stomp” med 16 Horsepower. 

Musik: 16 Horsepower, ”Straight Mouth Stomp”, 1:53 minuter

Du hörde ”Straight Mouth Stomp” med 16 Horsepower. Det här är ”Sommar” i P1. Jag heter Aris Fioretos, är författare och försöker just reda ut några irritationer i en ung människas liv – retningar som visar sig ha en så besynnerlig förmåga att leva vidare att de i vissa fall, som exempelvis det här, förvandlas till skälet till varför man börjar skriva.

Så här i efterhand är det inte sårskorporna som pojken som kallade sig Mars minns av sin otåliga kropp, inte kalkbristens moln som svävade uppåt naglarnas blanka himlar med sådant plågsamt saktmod eller den absurt runda, absurt djupa naveln som han påstod att pappan knutit, trots att hans lillebror – som förlossas av deras pappa – visste att den åstadkommits av en kollega. Det han omedelbart minns är munnen. 

Vad är en mun egentligen? En grotta eller skattkammare, ett paradis? Väntrum? Lekplats? Kassaskåp? Kanske ett tukthus? En asyl?

Mars hade inget bra svar. För honom var munnen nog snarare ett verktyg än en plats. Han använde den till att öppna förpackningar, tugga sönder tröjärmar, bära leksaker. Tungan var en drake, mjölktänderna dess vapendragare – en trupp gula och skarpa, glest satta men ytterst stryktåliga soldater. När de föll samma år som han lärde sig twista ersattes de av två ojämna tandrader flankerade av osannolikt spetsiga hörntänder – mer ett rovdjurs än en människas och mycket användbara. Med sådana förutsättningar är det inte underligt att munnen med tiden blev en krigsskådeplats. Så ofta Mars kunde bets eller nöps han, som om världen måste avlockas en reaktion för att han skulle tro på den. 

Samma sommar som garnityret var komplett anställdes vad som blev den första i en lång rad av barnflickor. I likhet med efterträdarna var det en ung grekinna som just anlänt till det nya landet. Det tog inte många veckor för Mars att fördriva intränglingen med de håriga underarmarna och besynnerliga tonfallen. Hon påminde honom om att det faktiskt fanns något som föregick Paradiset, vilket irriterade honom gränslöst. Världen började alltså inte här och nu – i nordöstra Skåne på mitten av 60-talet. När de återvände hem från utflykter hade barnflickan nästan alltid tårar i ögonen. Mars hade spottat, svurit och slagit henne med pinnar. Vid kvällsbadet såg han till att försöken att försonas med hjälp av tvättlapp och pyjamas kontrades med bett och nyp. När han äntligen somnat hittade hans mamma vanligen grekinnan vid köksbordet. Stoiskt räckte hon fram armarna som bevis på att pojken levde upp till krigsgudens namn. Av färgen på blåmärkena framgick vilken dag i veckan som angreppet skett.

Men munnen var inte bara ett vapen i kampen mot inkräktare. Mars använde den också för att stänga ute ett arv som aldrig lämnade honom ifred. I likhet med andra barn vägrade han att äta. Tidigt insåg han att det var något fel på maten hemma. Sällan lagades samma rätter hos honom som hos kamraterna. Med undantag av lalangides smakade grekisk mat i princip aldrig. Alla dessa måltider med tomater tillagade på olika sätt kränkte honom – som om såserna tillhörde samma blodomlopp som fadern: avlägset, främmande, på något sätt alltför känsligt. Med österrikiska rätter gick det lättare, även om han bara fick något i sig när det rörde sig om schnitzel eller pannkakor. Han kunde peta i maten i all oändlighet, för att slutligen skylla på att den blivit kall. Helst föredrog han ”riktig” mat, och den var alltid svensk: blodpudding med lingonsylt, korv och potatismos, den sortens läckerheter. 

En sommar upptäcktes att Mars hade hål i alla mjölktänder. Paniskt rädd vägrade han att låta laga dem. Visserligen skulle de flesta snart falla ut, men hålen gjorde så ont att man ansåg det värt att åtgärda dem. Problemet var bara att få pojken att öppna munnen. Till slut lyckades hans mamma övertala honom att följa med till lasarettet. När de kom fram insåg han att hon förberett sig noga. På kliniken väntade nämligen en tandkirurg, en anestesisköterska och fyra biträden. Man lade honom på en brits, höll fast honom och sänkte narkoshuvan över mun och näsa. Tappert kämpade han emot, men till slut blev motståndet övermäktigt: tankarna gled isär, lemmarna domnade, etern fyllde huvudet med en bomull tung som bly. When under ether ... Fortfarande minns han mammans självklara närvaro när han vaknade ur narkosen, trots att hon löpt över till fienden. Till tröst fick han för första gången sitta fram i bilen. Medan han tummade på Beatlesskivan de köpt for han med den luddiga tungan över tänderna. Och insåg att han fått betala dyrt för att ha släppt in främmande makter i munnen. Men gommen värkte och udda fick vara jämnt. Så slöt han sin första vapenvila.

Musik: Charlotte Gainsbourg, ”Tel Que Tu Es”, 4:12 minuter

Det var Charlotte Gainsbourg med låten ”Tel Que Tu Es” – eller ”Som du är” på svenska.

Som du är? Pojken som kallade sig Mars, och som jag inte tänker kalla något annat, visste inte vad han skulle svara på den frågan. Hur var han när han var som han var? Med ett namn som inte lät som kamraternas, med ett hår som var mycket mörkare, med föräldrar som möjligen visste en del om valser och anatomi, men faktiskt inte hade en susning om psalmverser eller mopeder? 

Som pojke testade Mars många scenarier. Ett ägde rum några år efter det att familjen lämnat adressen ”c/o Paradiset”. En februaridag firade de hans tioårsdag. Mjölktänderna var sedan länge utrensade, men oförrätterna ingalunda glömda. I skolan hade han fått önska sig något av klassen och när tiden nu kom att blåsa ut ljusen hemma önskade han sig detsamma av föräldrarna: kunde de vara snälla och sjunga den svenska nationalsången? Själv tyckte Mars bra om den, men naturligt nog visade det sig att mamman och pappan inte behärskade vare sig text eller melodi. När allt kommer omkring behöver två vuxna människor som invandrat från Österrike och Grekland inte lära sig Richard Dybecks 1800-talshit för att räknas som svenskar. 

Länge frågade sig Mars om han som tioåring skämdes över sin bakgrund och ville tvinga föräldrarna att bekänna färg. Var detta ytterligare ett tecken på den avighet som han senare skulle utnämna till sina ”svartskallekonster”? Under några år misstänkte han rentav att det rörde sig om ett intuitivt försök till förödmjukelse. Kanske begrep han omedvetet att föräldrarna inte kunde uppfylla hans önskan. Ville han alltså visa dem att han var mera svensk än de och något litet återgälda oförrätterna? Omöjligt att säga. Numera tycker han att den sortens förklaring är alltför barbarisk. Det enda han med säkerhet kan säga är att han än idag tycker om nationalsången. 

Nä, nä, jag tänker inte spela ”Du gamla, du fria” ... Utan något annat. Kanske rör det sig om de fördrivnas hemliga nationalsång. 

Musik: Maria Tanase, ”Malédiction d’amour”, 3:24 minuter

Det var den rumänska sångerskan Maria Tanase med en sång om kärlekens förbannelse, ”Malédiction d’amour”.

Många år senare – förra året faktiskt – publicerade jag en roman där de där irritationerna som på en gång förgyller och försvårar våra liv kallas för ”myggor”. Romanen heter Den siste greken och handlar om en gästarbetare som anländer till Sverige en, well, marsdag 1966. Han kallas Jannis, är tjugofyra år gammal och har en röst som av hovslag och rök. Han kommer från en bergsby i norra Grekland, på gränsen till Bulgarien, där han växt upp med en farmor som flytt från Smyrna, eller Izmir, i samband med fördrivningen av den grekiska minoriteten i början av 20-talet. 

När Jannis var fem eller sex och hans harmynte far, som också heter Jannis, ännu levde satt de vid en bäck en sommareftermiddag. Föreställ er scenen. Det är hett som i en bagares armhåla. Bara cikadorna hörs, annars är allt blickstilla. Själv lutar han sig mot ett kastanjeträd, medan fadern flätar en korg. Plötsligt börjar Jannis den äldre nynna på en obegriplig turkisk sång som han lärt sig som pojke. Jannis den yngre betraktar hans harmynta mun, fylld av sådan oväntad främlingskap, och inser med ens att han inte känner fadern. Mannen som han hittills tagit för given visar sig innehålla hemligheter och gömställen. För första gången i livet börjar han därför ställa frågor. 

Senare skall han förstå att detta är ett sätt att umgås med världen på. Frågor skänker orientering även om man saknar svar, och när han lärt sig skriva i en by i nordöstra Skåne nedtecknar han dem i ett skolhäfte. Eftersom frågorna stör och irriterar kallar han dem för ”myggor”. Här kommer några stycken:

”När slutar man att sakna sin far?” 

”Är det tänkbart att himlen har en ventil?” 

”Hur många änglar går det på ett kilo?” 

”Kan man gråta utan anledning?” 

”Vore du beredd att leva bara varannan dag om det skulle fördubbla livslängden?” 

”Kan ett försuttet tillfälle ge gåshud?” 

”Hur långt in i en annan människa slutar jag?” 

”Slutar jag någonsin?” 

”När får man nog av allt man inte har?” 

”Vem är saknadens gud?” 

”Exakt hur stort är ett hjärta?” 

På den senare myggan brukade Jannis farmor svara: ”Föreställ dig en mans knytnäve som ibland beter sig som en sparv.”

Musik: Les Negresses Vertes, ”Zobi, La Mouche”, 3:26 minuter

Det var det franska bandet Les Negresses Vertes med en låt om flugan Zobi, ”Zobi, La Mouche”.

Trycksvärtan på biljetten som tog hjälten i min roman Den siste greken från hemlandet till Sverige var dålig. De första bokstäverna i det engelska namnet på vårt land saknades, så när Jannis kommer fram har han inte svårt att tro att han anlänt till just ”Eden”. Så småningom hamnar han i den där byn i nordöstra Skåne. Eller rättare sagt: han flyttar in i källaren hos en landsman som råkar vara gift med en österrikiska och har två söner. Den äldste kallar sig förresten Mars ... 

I en scen i boken sitter Mars och Jannis nere vid sjön. Jästarbetaren har just berättat att han tycker att man skall göra allt i livet som om det vore för sista gången, med den inlevelse och omsorg som varje sak och person i tillvaron förtjänar. Nu tänker han på allt han tagit farväl av och funderar över varför minnena ändå sticker och gör ont. Så förklarar Jannis att hans farmor brukade stöna då han nämnde dessa sina myggor. ” Óch”, sade hon alltid och höll sig för bröstet, ”óch, óch ...” 

Många år senare intervjuas den vuxne Mars av bokens berättare. Han heter förresten Kostas och är även han en invandrad grek. ”Jag var bara barn”, säger mannen som en gång kallade sig Mars. ”Men jag minns det som igår, kanske därför att jag inte begrep vad Jannis talade om. Livet bestod av en mängd olika händelser. Om man inte aktar sig sönderfaller det i sina beståndsdelar. Något i den stilen, lite högtidligt som alltid. Och då är man en myggskalle utan ordning på någonting. Det gäller att förbinda smärtpunkterna. ’Och’, sade Jannis. Hela världen bestod av ’och’.” Så tillägger den före detta Mars: ”Du vet väl att Jannis farmor brukade ta sig för bröstet och stöna då hon hörde frågorna han hittade på? Jag tror att han måste ha uppfattat hennes óch i det svenska ordet. Óch, óch ... Varje förbindelse var skön och förgänglig, alltså sved den och gjorde ont. Som myggbett. Jag har i alla fall ofta tänkt på honom så. Som Och-människan.” 

Och, und, and, et, kai ... Jag är ganska säker på att ”och” är det vackraste ordet som finns. På något språk. Utan konkurrens. Bara en stavelse långt, en kort liten explosion i munnen – men vilka sammanhang det kan skapa. Ja och Nej, Upp och Ner, In och Ut ... Eller: Dag och Natt, Högt och Lågt, Allt och Inget ... ”Och” har varken början eller slut. Det lägger bara till, vidgar det möjliga och det omöjliga, expanderar och förtätar världen, gör den både krångligare och mera nyansrik, på en gång mera plågsam och pålitlig ... ”Och” är det kortaste svaret på världens överflöd. ”Och” är bakteriekultur. ”Och” fyller oss även när vi är tomma. ”Och” är garanten för att det alltid finns något att tillägga. Och att slutet alltså aldrig riktigt gör slut på allt. Tänk på den där kringlan som romarna använde för att skriva etcetera-tecknet: &. Ser det inte ut som ett sittande evighetstecken i profil? En liten evighetsbuddha. Men två piggar sticker ut på ena sidan – som om inte ens evigheten vore nog, utan öppnade sig för någonting ytterligare, uppåt och nedåt ...

Óch, om man som författare ändå kunde skriva en hymn till detta tecken, till detta ”och”. 

Musik: Patti Smith, ”Hymn”, 1:12 minuter

Det var Patti Smith med låten ”Hymn” – en lovsång, om man så vill, till just ”och”. Eftersom allt som är ljuvligt och smärtsamt och överflödande aldrig förblir, alltid uppstår och förgår, och väl bara därför är värt vår tillbedjan – vårt óch – kommer här genast en besvärjelse till. 

Musik: Nick Drake, ”Milk and Honey”, 2:59 minuter

Det var Nick Drake med ”Milk and Honey”, en låt om det där stället som det här programmet började på, där det lär flyta mjölk ur kranarna och husen är gjorda av honungskakor.

Jag heter Aris Fioretos och du lyssnar på ”Sommar” i P1. Under den senaste timmen har jag talat om fötter, munnar och bejakelse, myggor, solar och ”och-människor”. Samt Eden. Hur tillvaron än ser ut där, c/o Paradiset, rör det sig om en plats – och säkert ett tillstånd – som vi måste lämna. Vare sig vi vill det eller ej. Som de flesta gästarbetare vet kan man ibland rentav få nog av paradiset. Eller som den polske författaren Stanislaw Lec viskade en gång: ”Sesam, öppna dig! Släpp ut mig ...” 

”Autumn’s leaving”, sjöng Nick Drake just. ”Winter’s coming / I think that I’ll / Be moving along.” Så här såg det ut den dag när pojken som kallade sig Mars lämnade honungen och mjölken och rymde från paradiset. 

Det var sista hösten innan familjen flyttade från byn i nordöstra Skåne. En dag skulle mamman hämta maken från lasarettet där han jobbade. Sedan tandlagningen och twisten omgavs resorna av äventyr. Mars fick sitta i framsätet och under en kvart spela vuxen. Men denna gång ville hans mamma att sonen skulle ta på sig en vit parkas som han fått inför skolstarten ett par månader tidigare. Han avskydde plagget – han var väl inget spöket Laban, eller? – och vägrade att lyda. Till slut gjorde mamman det enda raka och bad honom stanna hemma. Under ett par minuter satt Mars vid köksbordet, ångande av vrede. Hade han avgått med segern eller inte? Å ena sidan hade han fått sin vilja fram, å den andra hade han inte fått något alls. När han förstod att han dragit det kortare strået kände han sig kränkt. Knappt hade mamman försvunnit förrän han bestämde sig för att göra detsamma. Det var hög tid att lämna paradiset för en bättre värld. 

I garderoben hittade han sin olle, vid köksingången halsduk och stövlar. Någonstans grävde han fram en ryggsäck som han fyllde med bröd, saft och en rulle toalettpapper. Så skrev han ett meddelande – faktiskt det första som bevarats av hans hand – ”Till Mamma. Jag har rymmt.” – och gav sig av. Han hade inte hunnit planera flykten, men valde järnvägen ut ur byn. Rutten gav honom möjlighet att ta farväl av sina gömställen. Visserligen blev han orolig vid tanken på att aldrig återse dessa hemliga platser, men för varje ny station på uttåget ur paradiset kände han trotset växa. Om världen bara visste vilka uppoffringar han var beredd till för att bevara sin stolthet.

Knappt hade Mars hunnit läsa ortsskylten vid infarten förrän han kom av sig. En sak var att försvinna, en annan trots allt att ha någonstans att gå. Plötsligt bredde okänd terräng ut sig, oändligt mycket större än den förtrogna. Det enda han kunde lita på, det enda han ägde rymdes i ryggsäcken och ena bakfickan, där pengarna från den sönderslagna spargrisen låg. Trots glädjen över att vara sig själv nog gjorde friheten Mars förvirrad. Sakta gick det upp för honom att livet ställde krav. Till och med så självklara saker som sovplats och tvättmöjligheter skulle bli till problem. Utan familj fanns det inte längre några ansvarslösa ögonblick i tillvaron.

Efter att ha sneddat över en åker gömde sig Mars i ett skogsbryn. Medan han drack av saften och åt av brödet funderade han på sina alternativ. Antingen kunde han ta tåget till mormor i Wien. Eller så kunde han vänta på bussen och hälsa på någon av klasskamraterna i grannbyarna. Fast han visste inte riktigt var de bodde. Och när han tänkte efter tvivlade han på att 3:25 skulle räcka hela vägen till Österrike. Plötsligt upptäckte han familjens bil på landsvägen. Vid tanken på att bli vittne till föräldrarnas förtvivlan var det inte svårt att bestämma sig: han skulle smyga tillbaka till paradiset och spionera på sin egen frånvaro. Men det gällde att ha tålamod. Först måste han vara säker på att föräldrarna upptäckt lappen på köksbordet. Omsorgsfullt packade han om ryggsäcken och passade på att göra bruk av den tredje förnödenheten. Sedan blev otåligheten alltför stor och han gav sig av – tillbaka till det hem som inte längre var något. 

När Mars kom till åkern med utsikt över fotbollsplanen och deras hus nedanför tog han täckning bakom en höbal. Skymningen föll, men till slut urskilde han föräldrarna i trädgården. Vetskapen om att vara orsaken till deras oro fyllde honom med trotsig stolthet. Från att ha varit offer blev han rättsskipare. Utan att inse det började han föreställa sig sin återkomst, så när en kamrat hittade honom någon timme senare var det inte svårt att låta sig övertalas. Vännens försäkran om att modern lagat hallontårta avgjorde saken. 

När de trädde in i köket därhemma ville han se beviset på triumfen. Men det fanns ingen tårta. Bara bad, pyjamas och läggdags. Det tog några minuter, sedan löstes besvikelsen över den uteblivna trofén upp i det varma skummet. Trots allt behandlades Mars som en förlorad son. Paradiset var passé, men när han steg ur badet kunde ingen klandra honom för att han betraktade sig som en ny människa. 

Musik: Tocotronic, ”Kapitulation”, 4:15 minuter

Det var det tyska bandet Tocotronic med låten ”Kapitulation”. Jag heter Aris Fioretos och dagens ”Sommar”-program i P1 sjunger på sista versen.”Kapitulera” uppmanar Tocotronic. Det måste vi förstås alla göra, förr eller senare. Ge upp Eden, Sweden eller vad vi nu föredrar att kalla paradiset, och ge oss ut i den väldiga vildheten – den som är full av hallontårtor som inte finns. Och där vi alla är gästarbetare på något sätt.

Personligen känner jag inte till många tillförlitliga sätt att orientera sig i denna dimension av tillvaron. Men ett sätt, vet jag, är att tillverka en partikelaccelerator och omsätta de ursprungliga energierna man består av. Har man tur lyckas man fånga dem som en rysk docka inuti en annan – eller ännu bättre: som en mygga i bärnsten, synlig men ogripbar. I sista hand är det kanske allt, eller åtminstone litteraturen, går ut på: att fånga ögonblick med hjälp av andra ögonblick? Och alltså klå den satans förgängelsen med dess egna medel? 

Här kommer Eleutheria Arvanitaki med låten ”San deuteri foni”. Översatt till svenska skulle titeln lyda: ”Som en andra röst”. Jag börjar misstänka att det är den jag dagdrömt om i detta program – en andra röst som gör det möjligt att tala om den första, den vi talade med före tidens och rummets verkliga utvidgning, c/o Paradiset. När the big bang just ägt rum och vissa av oss fortfarande var pojkar som kallade sig Mars ...

Musik: Eleutheria Arvanitaki, ”San deuteri foni”, 2:38 minuter

Bonusmaterial

För numera rätt många år sedan fick jag för mig att jag skulle låta döpa mig. Som barn till en katolsk mor och en ortodox far, född och uppvuxen i det protestantiska Sverige, menade mina allt annat än religiösa föräldrar att det var bäst att låta barnen bestämma hur de själva ville ha det när de blivit stora. Tills för femton år sedan tillhörde jag alltså vad några skulle betrakta som de osaligas skara. Sedan fick jag för mig att göra något åt saken – mindre för min obefintliga tros skull, än av skäl som inte har med just det här programmet att göra.

Dopet ägde rum uppe i bergen i nordvästra Grekland. Vi – det var mina föräldrar, min gudfar och jag – anlände i god tid till det bysantinska kapellet vi hittat. Dörren var låst. Efter en stund trädde tre präster ut, den ene äldre än den andre. Långt hår, vek hy, stora näsor: det var svårt att inte betrakta dem som lika många förklädda ödesgudinnor. Därinne sågs en svartklädd kvinna städa. Säkert var det Zeus, ännu bättre förklädd än gudinnorna i fotsida prästdräkter. 

Vuxendop är ovanliga i Grekland, så prästerna hade tvingats inhandla en speciell dopfund för ändamålet: en soptunna av plåt. Medan vi väntade på att de skulle bli klara med pappersexercisen fyllde kvinnan kärlet med vatten. Det enda problemet som kyrkans män kunde se rörde mitt namn. ”Aris Antonis”: hette jag verkligen så? Det var inte sant! Inte ens med bästa vilja i världen kunde krigsgudens namn betraktas som särskilt kristet. Att det dessutom rörde sig om det nom de guerre som burits av ledaren för de grekiska partisanerna under andra världskriget – en kommunist och revolutionär – tilltalade inte de konservativa herrarna särskilt. Men när de fick höra att jag fått ett andranamn efter min farfar, sken de upp. Med viss eftergift åt egensinniga utlandsgreker kunde de gå med på att kalla mig i omvänd ordning. 

Jag fann mig i arrangemanget. Namn står ju för mer än personer, och jag tvivlar på att det går att förhandla med ortodoxa präster – i synnerhet när det rör sig om tre stycken som alla har den där kolsvarta blicken i ögonen när de frågar men inte väntar sig något svar. Då min mor undrade om hon fick spela in ceremonin med en diktafon nickade männen. Naturligtvis, de hade inget att dölja. Jag ombads att ta av mig eventuella smycken, inklusive klocka och glasögon. När riten sedan började stod min gudfar – en utlandsgrek med zigenarsjäl som tillbringat de senaste fyrtio åren i USA – och jag på varsin sida om prästerna. Vid jämna mellanrum skulle vi svara de mässande männen. För att underlätta det för mig höll min gudfar upp den tryckta texten, men utan glasögon och med högst rudimentära kunskaper i gammalt skriftspråk var det svårt att frambringa de rätta ljuden. Mina läppar visade sig föra ett egenliv. Att begripa vad jag sade var faktiskt inte att tänka på. Tyst undrade jag om orden jag uttalade då verkligen räknades. Eller dopakten, för den delen ...

Efter att ha spottat mot golvet och ha andats in med munnen vänd mot taket – det ena för att förneka Satan, det andra för att införliva den helige ande – trädde vi fram till altaret. Prästerna bad mig att klä av mig i ett gemak. Där låg en vit särk. På bröstet hade ett rött kors broderats, så när jag trädde ut igen var det som bysantinsk korsfarare. Jag krånglade mig ned i dopfunten, lät mig övergjutas av vatten och avklippas några hårtestar. Ärligt talat var det svårt att hålla sig för skratt. Där halvsatt jag, en vuxen man, i en soptunna av plåt medan några pensionärer försökte smörja in mig med olja. Hälften av vattnet rann ut på golvet. Till sist lyckades prästerna ändå slutföra ritualen, sekunderade av min gudfar, och efter fem minuter steg jag ur soptunnan – jag antar som ny människa. 

Där kunde historien ha slutat. Men det finns ett efterspel som säger mer för mig än orden jag tog i munnen men aldrig begrep. Under senare hälften av ceremonin tog en av prästerna min mors diktafon och placerade den på altaret. När dopet väl var över blev det oväntat tyst. Kanske var vi förlägna över vattnet som runnit ut över golvet, kanske ville ingen av oss vara den förste att påminna om riskabelt parkerade bilar eller knurrande magar. Efter en stund tog prästen i alla fall diktafonen, riktade den mot ena väggen efter den andra och ställde sedan tillbaka den på altaret. Min mor och jag tittade på varandra. Än idag vet ingen av oss inte vad han trodde att han åstadkom. Möjligen fick han för sig att det rörde sig om en videokamera och ville helt enkelt ge oss ytterligare några minnen. Vem vet? Jag vet bara att till varje ord hör en skugga. Vad prästen gjorde var att spela in tystnaden.

Musik: The Beatles, ”Sie liebt dich”, 2:17 minuter

Sommar, Sveriges Radio P1, 16 juli 2010

Sommar, Sveriges Radio P1, Pod-bonus