Sådant som inte står i Baedeker

Prosa · Efterord till: Aleš Steger, Berlin · Malmö: Rámus, 2009, s. 139–149

52° 30’ 46” N, 13° 24’ 52” Ö

Även städer har en navel. Förmodligen finns det stadsplanerare som menar att Berlins ligger vid Schloßplatz, det numera gräsbevuxna källarplan utmed Unter den Linden som i väntan på att slottet skall återuppbyggas blivit hem åt en temporär konsthall – halvt Legoland, halvt Ural. Andra hävdar nog att naveln ligger ett par kilometer längre västerut, under en parkeringsplats intill holocaustmonumentet, där förr den bunker fanns i vilken en vegetarian med storhetsvansinne och Parkinson tillbringade sina sista nätter. Åter andra ser säkert hellre glaskupolen på riksdagshuset som stadens mittpunkt, en ekologiskt ”medveten”, förment demokratisk arkitektur som vill leka firmament och förvandlar ledamöterna till laboratorievarelser sub specie aeternitatis. Och sedan finns det antagligen de som hävdar att omfalos sitter under bronstunikan på gudinnan i Tiergarten, denna Viktoria med segerkrans och järnkorsprydd stav, omsjungen av Walter Benjamin och omkramad av Bruno Ganz. Möjligen har dessa kännare av det mesta mellan preussisk himmel och underjord dock fel ... Möjligen ligger Berlins navel i en oansenlig park intill stadsmuseet.

Bland träden bakom det sömniga Märkisches Museum, flankerad av en sandlåda och ambassader från fem kontinenter, ligger en björngrop. Den invigdes ett par veckor före invasionen av Polen 1939 och har sedan dess hyst ett antal exemplar av ursus arctos. Passande nog för en stad vars främsta kännetecken fortfarande är en mur trots att den rivits, lever djuren på hundra kvadratmeter delade i två partier av en röd tegelstensbyggnad och omgivna av en vallgrav. Detta är stadens vagga, belägen mellan Fischerkietz och Nikolaiviertel, på den plats som en gång delades av den senmedeltida dubbelstaden Berlin-Cölln. Under den kaotiska vintern 1944-45 försvann björnarna medan ryska trupper ryckte närmare, kanske på grund av hungriga grannar. Något år senare flyttade släktingar in. Från myndigheternas sida ansågs det viktigt att bevara traditionen, även om den instiftats under brunare dagar. Trots allt rörde det sig om stadens vapendjur. De nya invånarna var en gåva från ett land som hade sin egen tradition och visste hur man gjorde andra nationer en björntjänst. 1949 donerade storebrodern i öst tre djur som symboliskt stöd till det socialistiska rikets utvidgning på tysk mark.

Sedan dess har parkens invånare kommit och gått, medan femårsplanerna lagts till handlingarna och valutan blivit enhetlig. Idag heter Berlins tre gracer Maxi, Schnute och Tilo, inhysta i det enda som fortfarande är delat efter tjugo års återförening: en björngrop i skuggan av historien.

Genius loci

Varje stad har sina sår, gåtor och vandringsmyter. Att skriva om Tysklands nygamla huvudstad är varken svårare eller lättare än att skriva om Detroit eller Dubrovnik. Men eftersom även litteraturen har sin historia rör sig krönikören alltid i minst två upplagor – dels staden där fötterna värker efter en dags vandring på de breda trottoarerna, dels orten där atmosfären skiftar beroende på om den uppsöks under biberkopfskt hög- eller doktorbennskt lågtryck. Som författaren till Preussenpark vet – en slovensk diktare med digitalkamera och hjärtekrossarens stiliga tangorabatt – gör den som flanerar med penna och anteckningsbok i kavajfickorna klokt i att visa forna krönikörer sin reverens. Ingen nykomling lär se något med egen blick om han saknar hum om vad tidigare ögon skådat. Men självkänslan hindrar honom samtidigt från att kalkera romanen om torget i öst eller schlagerdikterna som en hudläkare i väst klottrade på baksidan av receptblock. Eller för den delen Brechts läsebok för stadsinvånare. Eller Tucholskys drömmerier vid den preussiska kaminen. Inget åldras med mindre charm än epigoneri. Tryter originaliteten, beror det vanligen på att det är staden som byggts av bokstäver och inte den som lokaliseras med hjälp av GPS-koordinater som kastar de längre skuggorna.

Någon historisk rättvisa lär det i alla fall vara att den som idag söker fånga Berlins själ i ord sitter på bättre kort om han är adoptivbarn än infödd. Den ditreste väljer staden, medan den som vuxit upp där måste finna sig i situationen. För båda gäller det dock att navigera mellan böcker och trottoarer. Den platsens ande som romarna kallade för genius loci – och som numera kan uppträda ena gången som solariebrunt muskelpaket i svid utanför Keno, andra gången som en svärm av nyckelpigor simmande i soppskålens krater på köksbordet – är alltför listig för att gömma sig på bara ena sidan av muren mellan verklighet och litteratur. Det ligger i dess natur att dela sin närvaro mellan hemisfärerna. Endast genom att odla sin egen kluvenhet får krönikören alltså upp vittringen för stadens sanningar. Bara genom en fortlöpande parallellaktion kan han skildra vad som antyddes i titeln på 1920-talets mest lockande guidebok: Alles, was im Baedecker nicht steht.

Nästa station

En omtyckt teori om flaneriet går ut på att den som vill lära känna en stad måste kunna konsten att gå vilse. ”Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket”, påpekas det i en berömd krönika om en barndom i Berlin kring 1900. ”Men att gå vilse i den på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning.”

Säkert är det så. Och säkert säger Benjamins anvisning något om hur svårt det är för den infödde att förvandla sig till besökare, medan främlingen förr eller senare alltid kan kalla orten sin. Till skillnad från gästen måste den som sett dagens ljus på någon av klinikerna mellan Ostkreuz och Westend, Wedding och Tempelhof, öva sig i att skåda med andra ögon och förlora den där känslan i fötterna som gör att han hittar trots att hemstaden lär vara den enda världsmetropol där avståndet mellan gatlyktorna känns längre än det mellan människor. Men iakttagelsen säger även något om vad som förbinder Benjamins tablåer om loggior, syskrin och karuseller med varandra: digressionen. Avvikelsen blev hans kungsväg in i det förflutnas labyrint – denna lektion i häpnadens och hänförelsens samröre, vars röda tråd besynnerligt nog alltid ledde till det obönhörliga. Utvikningarna förvandlade upplevelser till löften eller järtecken, omvägen korades till metod. I andra änden av den vindlande korridoren genom tiden, mellan tvättkorg och gasmätare, skrällde en telefonapparat. När krönikören tryckte örat mot minnet av pojken som pressat in huvudet mellan lurarna var han åter ”ombarmhärtigt utelämnad åt rösten som talade där”. Skulle det vara något bevänt med hans tableaux berlinoises måste de besitta samma förmåga: laddade med den forna upplevelsens energier tog de nuet som gisslan.

Maxi, Schnute och andra lokala storheter skall veta att det finns sämre saker att göra än att följa Benjamins exempel. Men att göra det i egenskap av nyinflyttad kollega betyder paradoxalt nog att avvika från förebilden. Hur skulle den som saknar personlig historia i staden kunna hitta prången där det förflutna visar sig hysa en framtida förtrollning? Vad säger honom gamla skolvägar? I avsaknad av tidigare upplevelser på orten hänger sig främlingen åt den ofrivilligaste av medvetandets många nöjen – och dagdrömmer. Den som färdats med huvudet lutat mot spårvagnens fönster och blivit vittne till scenerna som passerar revy känner igen sanningen i Friedrich Schlegels ord: ”Till sin form liknar utvikningen en hänförelse. Upprepningen av ett tema är motsatsen därtill.”

Om digressionen ändå inte leder vidare i jakten på stadens själ hjälper vanligen en välplacerad aperçu eller en till munterhet förklädd förundran. Till exempel: ”Apoteken står, i likhet med deras löfte om helande, utanför tiden – artiklar i evighetens skyltfönster.” Eller: ”var och en i denna stad [förvandlas] förr eller senare [...] till sin egen lyckas mördare.” Eller: ”bankomaterna, dessa postmodernitetens förslutna kapell.” Skulle inte ens sådana gläntor av uppmärksamhet erbjuda den efterlängtade öppningen, återstår bara att lyfta blicken och begrunda sanningen på displayen (en sentida släkting till inskriften över Dantes Inferno): ”Nästa station SELFTEST”. Samt stiga av. Ty när vägen inte längre leder främlingen någon annanstans än till honom själv, har det blivit dags att lämna linjetrafiken.

En gammal asiatisk visdom lyder: ”Om du kommer till en vägkorsning, ta den.” Ställd inför ett sådant val anar den skolade avvikaren att det är hög tid att byta ämne.

Sprickan

Vår man med mustaschen vet hur svårt det är att skilja avgasernas och körsbärsblommornas Berlin från minnenas och fantasiernas. Kanske bör han inte ens försöka. Det är som om det fanns en spricka – i taket eller muren, det kan gå på ett ut – genom vilken händelser och attribut vandrar. Och med ens känns det som om en treochenhalvmiljonsmetropol får plats i hans tomma tankar. Kan man hemsökas, undrar mannen stilla, liggande på sängen i en lånad lägenhet. Kan man känna sig hemma i en främmande stad? En dörr, ett fönster och det spruckna innertaket i ett rum: ibland behövs inte mer för att tillvaron skall kantra och villkoren kastas om. ”Det långsamma glidandet av mig själv genom denna spricka i taket, detta fall genom sprickan med namnet Berlin.”

Hölderlin måste ha haft rätt när han tvåhundra år tidigare noterade: ”Man kan även falla i höjden” ... 

Vinjetter för en toveriš

HÄNFÖRELSE. Han slumrar i gräset inte långt från en bensinmack, det kunde vara i östra delen av staden. Pollen och avgaser i luften, i fjärran ljudet av en tvättmaskin. När han blickar upp i trädkronan är hjärnan så gott som tom. Över underarmarna springer myror. De leker gåshud.

KIRSCHBOMBE. Plötsligt är det som om han befinner sig inuti lövverket, mitt i explosionen av rosa och vita blommor. Inget annat än förskingring, tänker han. Vilken lycka.

”TIG SÅ LÄNGE DU VILL FÖRGIFTA SITUATIONEN.” Han somnar och drömmer att Walter B. kommer på besök, tre år gammal och vattenkammad. Han böjer sig ned för att omfamna pojken, kysser hans kinder, säger att han är en duktig berlinare, en klok liten krönikör. Men besökaren svarar inte, står med hängande armar, rör sig knappt. Till slut släpper han taget. B. skrapar med ena foten, klädd i en lacksko.

BARA EN DRÖM. Med ens är solen alltför stark. Yr och vilsen söker han skugga, utan att finna någon. Förföljd av ljuset stapplar han genom staden av sten, skamsen över att ha skådat en sådan praktfull oordning. ”Var det bara en dröm?” hör han sig själv undra. ”Och du dess stoft?”

PÅ JAKT EFTER DEN TID, OSV. Bakom en buske i Tiergarten, vaktad av tjattrande änder, finner han slutligen skydd. Han segnar ned på gräsmattan – lummig och ostörd, som vore den glömd av både tid och rum. Intill huvudet reser sig en mullvadshög. Fin, liten, en brun vulkan.