Mormors höfter

Inträdestal i Tyska akademin · 12 maj 2011 · Dagens Nyheter den 13 maj 2011 · Foto: Fem sömmerskor i Wien på 1920-talet (privat ägo)

Om morgnarna hörde jag mormor särskilt tydligt. Medan jag gnuggade sömnen ur ögonen stökade hon i köket på Burggasse i Wien. Tick-tack, tick-tack lät det när hon gick över golvet. Kaklet förtydligade stegen – från vasken till gasspisen som snart skulle börja väsa, bort mot det kassaskåpsliknande kylskåpet och tillbaka till nischen mot bakgården. Rörelserna var lugna och överlagda, ur ljuden steg en saklig värme som jag förband med tryggheten i våningen. Tick-tack, tick-tack ... På mormors steg kunde jag räkna ut hur länge jag kunde ligga kvar under det jättelika dunbolstret som egentligen var en varm glaciär. Nu hörde jag henne ställa fram aprikosmarmeladen, strax skulle brödbullarna skakas ur papperspåsen. Sedan skulle hon slå upp gårdagens tidning och medan hon letade efter något att läsa ropa på sitt sexåriga barnbarn.

Så länge jag kunde minnas hade mormor haft problem med höfterna. Man såg henne aldrig utan käpp. Nylonstrumporna vred sig gärna över smalbenen, skorna var snörda och alltid polerade. Hon hade ett par bruna och ett par svarta, båda med låg klack. Öglornas sammanpressade rader löpte i en elegant kurva över vristen, upp till snörenas stränga rosett. Hålen erinrade om spåren som hästarna efterlämnat när vi besökt Spanska hovridskolan. Klackarna gjorde att jag alltid visste vilken fot hon satte ned. Ett ljust tick betydde vänster, ett dovt tack höger.

Mormor rörde sig med en mödosam värdighet som förstärktes av att artrosen tvingade henne att gå med rak rygg. Hon sydde sina klänningar själv och de var alltid tillräckligt vida för att kroppens former inte skulle betonas. Egentligen såg man bara de bastanta höfterna när hon skiftade tyngden från ena foten till den andra. Faktiskt var de inte olika en hästs. Det grå håret bar hon uppsatt i nacken – ibland i en svinrygg, oftast i en snäckformad knut. Kring halsen hängde en guldkedja som mörknat genom åren, på vilken hon trätt vigselringarna. Broscher var bannlysta.

Som ung hade mormor kammat håret i sidbena. Ansiktet pryddes av ett brett leende på bilderna jag studerade i fotoalbumet. Tänderna glänste vita och starka, intill vänstra framtanden syntes en lucka. Senare i livet satt en guldtand där. Ögonen var ovala och aningen sneda, blicken vänlig men bestämd. Det fanns något reptilartat över utseendet som förstärktes av de vinklade ögonbrynen och den framträdande näsan. På bilden jag tyckte bäst om poserade hon med några väninnor. Mormor var nummer fyra från vänster. Kvinnorna satt på en balustrad med ena benet lagt över det andra och armbågarna i varandras knän. Det var 1920-tal och sannolikt lunchpaus. De kunde vara Tillerflickor på rast. Hållningen sade: ”Tar du en, får du alla.” Jag visste inte vilka de övriga personerna var, men tyckte att mormor utgjorde medelpunkten. Även om hon inte satt i mitten drogs ögat till henne. Smärt och samlad, elegant klädd i mörk dräkt med vit skjorta under, såg hon ut som en person som inget kunde bringa ur fattningen.

Kanske tog morfar bilden. Lite tidigare satte han in en annons i tidningen. Han sökte sömmerskor till en manufaktur som han tänkte starta. Vad som fick mormor att svara på annonsen är oklart. Hon arbetade redan på ett av de fina skrädderierna vid Graben. Kanske lockades hon av tanken att förestå produktionen av egenritade kläder till överkomliga priser för den moderna metropolens nya yrkeskår, kontoristerna? När hon anlände ville hon dock vända i dörren. Visserligen var lokalen centralt belägen på en tvärgata till ett av de stora inköpsstråken, men grönsakshandlarna och charkuteributiken i grannskapet visade att det här var långt från stadens paradkvarter. Morfar öppnade med rocken på. Nobelt ledde han in sin blivande hustru i en utkyld sal. Där stod ett tjugotal begagnade symaskiner. Det visade sig snabbt att han inte hade en aning om hur de fungerade. Kanske fick denna hjälplöshet mormor att stanna. Affärsplanerna lades på hyllan, men firman hann ändå uppfylla sitt historiska uppdrag och sammanföra en ung sömmerska med en femton år äldre arbetslös herre. Fyrtio år senare erinrade bara symaskinen i rummet där jag sov om manufakturen.

Med dunglaciären upp till hakan lyssnade jag på hur den lätta foten följdes av den tunga. I mina öron markerade ljuden tiden före och efter kriget – likt akuta och grava accenter. Jag visste att mormor brutit höften vid en av de allierades bombräder. I tick hörde jag den lätta, metodiska precision med vilken hon före olyckan måste ha sytt aftongarderober åt damer ur Wiens finare kretsar. Böjd över de dyrbara tygerna, med vänstra foten trampande på dynan under maskinen, tryggade hon försörjningen åt sin växande familj. I tack uppfångade jag däremot de tunga åren som följde när krigslyckan vänt och maken dött i bukcancer. Då änkan bröt höften vintern 1945 hade sjukhusen annat att göra än att plåstra om civila. Leden läkte fel. Efter kriget gjorde hon vad hon kunde för att livnära tre barn som sömmerska, men inkomsterna var skrala och vila inte att tänka på. Problemen blev kroniska. Till frakturen lades artrosen.

Skillnaden mellan åren före och efter olyckan var inte det enda jag hörde i stegen. Klackarnas akuta och grava accenter förde också tankarna till tyskan som mormor talade och som jag förväntades förbättra hos nunnorna i kindergarten på Nôtre Dame de Sion. På något sätt förband jag käkarnas fäste med höftlederna. Möjligen förflyttade sig en människa i rummet med fötternas hjälp, men i språket rörde hon sig med tungans. När man talade markerade tick det perfekta uttalet, tack det defekta. I det förra ljudet uppfattade jag ett tungomål rört av läppar och tunga som för första gången – en jungfrulig munart, evigt akut, som jag återfann i de guldkantade böckerna i morfars bibliotek. Där visade frakturstilen i Nietzsches samlade verk att varje bokstav först och främst var en fråga om hållning. I det senare ljudet uppfångade jag en störning – grav och avvikande, i värsta fall en anomali. Korrigerade nunnorna mig inte när jag förargad över något skrek obehärskat? Hettan i örat som de drog mig i var allt jag behövde känna för att veta att korrekt tal var en fråga om att hålla balansen.

Som sexåring hade jag inte kunnat formulera dessa intryck, lika lite som jag skulle ha förstått spekulationerna jag ägnade mig åt senare i livet. Likväl utlöste mormors höfter en intim chock. Ljudet av klackarna påminde om vad jag egentligen alltid vetat: det fanns människor som talade som om käkarna en gång vridits ur led. Brytningen var beviset på att de upplevt en händelse inte olik den mormor råkat ut för – ett brott så radikalt att varje steg de tog på det nya språket vittnade om frakturen. När mina föräldrar talade svenska uppfattade jag ju de främmande rörelsemönstren. Jag hörde verben som placerades i slutet av meningarna eller de lustigt efterställda pronomen. Jag hörde det rullande r:et från min mors tyska, de mjuka konsonanterna från min fars grekiska. Och jag hörde tungan flytta sig i deras munnar på jakt efter den rätta betoningen. Osäker på var den låg föredrog de att skynda vidare till nästa ord, i hopp om att accenten skulle märkas mindre om den föll halvhjärtat, som på prov.

Till en början brydde jag mig inte om osäkerheten. Under de första åren talade vi nästan bara tyska hemma – det språk på vilket mina föräldrar lärt känna varandra. Men ju äldre jag blev, desto mer medveten blev jag om att jag inte var eller såg ut som mina kamrater. Jag förmådde inte göra något åt vare sig namn eller mörkt hår, men kunde åtminstone framhärda i att svenskan skulle bli vårt familjespråk. Fyra år gammal fick jag min vilja igenom. Därefter var framtiden som svensk tryggad.

När jag ett par år senare lyssnade på mormor hade det första språket jag talat som barn redan hunnit bli ett andraspråk. Det saknade inte förtrolighet, och det fanns stämningar och föremål som fortfarande bara kunde heta något på tyska. Marillenmarmelade existerade endast hos mormor och bara på hennes språk kunde man tillåta sig att undra: Woz, samma kompliziert? Ändå kände jag mig inte längre hemma utan som en främling. När jag numera talade bröt jag. Tick-tack, tick-tack ... De trygga ljuden från köket signalerade att en människa gjorde vad hon kunde för att ta sig fram i livet, men att det var viktigare att lära sig leva med skevheten. Den jämna fördelningen av bördor var en utopisk historia. Varje steg utgjorde bevis på att det inte gick att finna ett smärtfritt läge där det lätta uppvägde det tunga. Kroppen bar på sin brytning som på en skadad skatt.

Mormor var troende katolik och hade säkert kunnat upplysa mig om att Jakob fick höften vriden ur led då han ville korsa floden Jabbok. Han hade redan skickat över de båda fruarna, sina två slavinnor och elva söner när han hejdades av en ängel. Det främmande väsendet spärrade vägen; de började brottas. När ängeln märkte att den inte skulle vinna slog den till Jakob på höftbenet. Han vägrade dock att släppa taget förrän han välsignats. Istället för att döda sin envise motståndare gav ängeln honom ett nytt namn. Som Israel kunde Jakob vada över floden. Det nya livet som väntade på andra sidan vara bara möjligt till priset av den gamla identiteten. Samt en defekt höft.

Senare i livet skulle jag konstatera att den som i likhet med mina föräldrar lämnat sitt hemland – av politiska skäl eller andra – varken behövde ge upp sitt namn eller axla manteln som anfader för en stam. Ändå kvarstod tvånget att lämna en version av sig själv bakom, likaså känslan av att bära på en fraktur – om den så bara bestod i tungans brytning. Ingen invandrade utan att samtidigt utvandra – och riskerade därmed något: språk, vänskaper, levande sammanhang. Kort sagt: allt det som gjorde en människa igenkännbar. Men detta var den första generationens erfarenhet. För nästa tedde sig situationen annorlunda. Det sociologerna kallade andragenerationens invandrare hade ju inte migrerat någonstans. Födda i förskingringen upplevde de ingen längtan efter en tid eller plats före övergången. Om de ändå gjorde det, rörde det sig snarast om en tom nostalgi. Som barn identifierade jag mig med min fars dröm om att återvända till sitt hemland, fast eftersom jag själv aldrig besökt det förmådde jag inte fylla lidelsen med eget innehåll. Eller för att bruka den vokabulär som de logiska positivisterna hade använt när de träffats på Café Central medan mormor sytt kläder några kvarter bort: jag förstod betydelsen av förstagenerationens nostalgi, men inte dess mening. För mig förblev aftonstjärnan en aftonstjärna.

När jag blev äldre insåg jag att försöket att finna sig tillrätta mellan tick och tack för min del inte var en fråga om att flytta tyngdpunkten från det ena benet till det andra för att ta sig vidare på andra stranden. Visserligen kunde vetskapen om mina föräldrars försakelser smärta, men hur verklig denna än var hade jag inte gjort uppoffringarna själv. Osäkerheten jag upplevde kom ur en annan kluvenhet. Som medlem av andragenerationen grundade jag min självuppfattning mindre på en identifikation med det ena eller andra landet än på skillnaden mellan dem. Problemet var att hantera språk som på en och samma gång innebar för lite och betydde för mycket. Källan till min irritation var inte den evinnerliga frågan om vinster och förluster av semantisk art eller annan. Utan tvånget att ikläda sig en roll som inte kändes rättvis. Som språkvarelse befann jag mig i en annan situation. Ibland undrade jag varför mina föräldrar inte ville inse det. Eller varför jag måste uppleva dåligt samvete. Uppenbarligen kände jag att jag svek dem när jag inte förmådde lära mig deras språk. Eller rättare sagt: min fars. Ty det var alltid grekiskan som ställde hinder i vägen. Där hörde kraven hemma – i detta vackra men svårhanterliga tungomål. I jämförelse var min mors tyska ett under av kravlöshet. Inte bara därför att båda föräldrarna talade det, utan också därför att det alltid gick att besöka landet där det hörde hemma. Hos mormor stod inga militärpoliser posterade vid porten.

Tiden jag tillbringade hos henne gjorde dock att jag inte glömde hur det kändes att vara invandrare. Stegen som ljöd i köket var en lovsång till brytningen. Dessutom lärde de mig att det fanns en ordning värd att iaktta. Bara om vissa ord följdes av vissa andra säkrades hållning och balans. Tydligast visade sig detta när mormor satt vid symaskinen. Då hon fällde ned pressarfoten och nålen löpte upp och ned genom tyget – ibland i sidledes manövrar, någon gång med ett kort steg bakåt – greps jag av sällsam frid. Tygstyckena matades sakta men säkert fram medan jag betraktade den efterföljande sömmen. Stygnen påminde om skidspår, men framför allt kände jag igen märkena hästarna efterlämnat i den röda sanden på Hofburg.

Mellan mormors händer slingrade sig en linje som visade alla tecken på fulländning – ledig som en wienervals, disciplinerad som ett matematiskt bevis. Senare insåg jag att hon visat hur man kunde leva med båda sidor – dels alla de tick då nålen sjönk ned i tygens outgrundliga inre, till dunkla regioner jag förband med mina föräldrars arv, dels de många tack då den åter höjde sig och under ett ögonblick svävade fri från sammanhang. Nålens rytmiska ljud var en version av mormors höfter. Det gick att känna sig lika hemma i det främmande som främmande därhemma. Det gällde bara att göra gemensam sak med skillnaden och hålla sig till sömmen som olika tygstycken likväl delade.

Men ännu var jag bara sex år och mindre intresserad av att ta reda på vad som stod i böckerna i morfars bibliotek än att skrapa av bladguldet och byta det mot kamraternas stenkulor. Nu ropade mormor förresten på mig. Barfota lämnade jag glaciären och dundrade ut i köket. Tack-tack-tack-tack ...