Farfars haka

Essä · Dagens Nyheter den 7 januari 2023

JAG TRÄFFADE aldrig den ende mannen i min släkt som blivit en myt. Farfar dog fem år efter att hans yngsta barn flytt efter det grekiska inbördeskriget, och fyra år innan denne son fick sitt första barn, mig. Men bägge gånger som jag – sex och tolv år gammal – besökte fars hemland, innan juntan föll och det blev möjligt att resa dit som familj, berättade männen på kaféerna om personen vars förnamn jag bar som andranamn.

Fram till sin död 1956 drev Antonis Fioretos en speceriaffär i en by på Peloponnesos. Likt kören i det antika dramat vittnade männen om att han varit hård men rättrådig, kunnat lyfta ett tavernabord med bara tänderna och med endast ögonen som vapen stirrat ned den främling som en dag kommit med dragen revolver för att hämnas en oförrätt i släktens förflutna. Iförd förkläde och med händerna på ryggen skall farfar ha inspekterat torglivet som om byinvånarna hemligen vore hans undersåtar. Ingen som önskade bli borgmästare hade råd att stöta sig. Om far – som via Schweiz och Österrike tagit sig till Sverige – föreföll storleken större än mindre modiga svenska män, var farfar uppenbarligen XXL.

På det enda fotot jag äger sitter han i en stol. Hållningen är lugn, myndig, vederhäftig. Detta är en man med gravitas. Antagligen togs bilden hos byns ende fotograf, som senare i livet stapplade utmed stranden och förevigade oss badande iförd slips och kavaj. Farfar har överrocken på sig och ena benet slaget över det andra. Rynkan mellan ögonbrynen visar att här går eftertanke före tanke.

Så, funderade jag som liten, ser män ut som tvingats uppleva hur deras barn lämnat hemlandet – orädda men eftertänksamma. Jag tolkade vecket under hakan på snarlikt sätt, som återhållen integritet. Även det korslagda benet tydde på att detta var en person redo att försvara sig mot forskande blickar – först den genom kameralinsen, senare framtida betraktares. Farfar hade mer att säga än vad som mötte ögat.

PORTRÄTTET BLEV min första historielektion. Fastän foton avbildade reella personer, daterade i tid och rum, lärde de mig att de ofta höll något tillbaka. Omständigheter kunde förtigas, fiktioner till och med arrangeras till fakta. I farfars fall fanns inga skäl att anta att fotografen sökt iscensätta en viktig person i byns historia. Tvärtom visade bilden honom sådan han förmodligen önskade se sig själv. Men den skuggade bakgrunden gav fantasin utrymme. Här satt en två generationer äldre man vars namn jag bar, iförd vinterkläder och orubblig min, allt övrigt var bortretuscherat. Inget knöt honom till en bestämd plats eller främmande seder, inget signalerade hemvist i ett socialt skikt. Möjligen bar ansiktet drag som sällan påträffades i den norra del av Europa med vilken jag var förtrogen; möjligen gick de rentav att betrakta som sydländska. Men egentligen kunde farfar lika gärna vara krimryss eller sloven.

Eftersom jag hette Antonis, låt vara i andranamn, missade männen på kaféerna sällan tillfället att berätta vad min namne gjort. Som sex-, tolv-, artonåring antogs jag en dag bli lika värdig och viktig. Skuggan som lagts till för att skänka bilden stadga erbjöd en projektionsyta för dessa sägner. Mörkret skapade ett hålrum där legender hörde hemma. Flera av dem hade far berättat, om än i mindre heroiska ordalag, men viktigare än dessa bravurstycken ur släktens historia var den roade värme med vilken männen återgav dem. Gång efter annan underströk de att farfar varit en civil version av det manlighetsideal som hyllats i antiken. Deras muntra vördnad var bevis nog på att han ägde det enda en människa kunde göra anspråk på även efter sin död – vad äldre landsmän kallat kléos, »ära« eller »rykte«.

Möjligen skulle jag ha haft lättare att leva upp till männens förväntningar om jag lyckats svara på deras frågor om vad jag ville bli. Men vid sidan om en handfull fraser talade jag som sex- eller tolvåring knappt grekiska. På något sätt räckte det aldrig att påpeka det uppenbara: en människa som lämnat sitt hemland som nittonåring, som gift sig med en kvinna från ett annat land och fått barn i ett tredje, för denne make och far var det inte självklart att han trots läroböcker beställda från överstarnas diktatur, trots grekiska barnflickor och privatlärare lyckades bibringa sina barn sitt eget språk.

I mitt fall tillkom dessutom en komplikation. Till skillnad från mina syskon bar jag samma namn som en föregångare som hetat Antonis på gendarmeriet och i kyrkan, men i byn där han levt under sju decennier alltid kallats Lalas. Varför? Därför att farfar vid sidan om att vara rättrådig också kunde sjunga.

Själv saknade jag röst. Oförmågan fick mig senare, då jag började läsa antika texter, att fantisera om en djupare beröring med farfar än den som stämband säkrade. Djärvt och definitivt förhastat antog jag att förbindelsen inte grundade sig på en låt vara rik ordskatt. Eller på de ljud som min strupe frambringade istället för tonande konsonanter och flinka diftonger. Utan på den jordmån ur vilken jag inbillade mig att alla tungomål stammade. Jag tänkte mindre på områden uppdelade i språk och mer på jorden under jorden. Det vill säga: underjorden. I min tonåriga fantasi, mån om att konstruera en värld i vilken jag inte kände mig ifrågasatt som språkvarelse, föreställde jag mig att denna nedre trakt förenade samtliga regioner oavsett längd- och breddgrad.

Vid det laget visste jag nämligen att rötter inte alltid var uppenbara. Sensommaren 1967 hade elektrikern i byn där vi bodde kommit förbi. Mannen som ägde ortens enda sportbil och spelade vänsterytter i fotbollslaget kom med tjuvfiskade kräftor. Eftersom han visste det mesta om finter och kopplingar framstod han som en svensk version av Hermes. Vid något tillfälle höll han med handen om sin haka och förkunnade, med stämman sänkt ytterligare någon oktav nedåt svalg och skugga: »Min själ«. Det skånska uttrycket, närmast en svordom, sken likt smutsiga byxben. Fastän jag bara var sju förstod jag att det fanns förbannelser som faktiskt lät som motsatsen, det vill säga var ärorika. Det skulle gå flera år innan jag lärde mig vad ordet betydde, men sedan dess sitter den förbannade själen där för mig. En sorts Hades, under tungan, så det kan inte vara någon tillfällighet att jag fastnade för elfte sången då jag äntligen läste Odysséen från pärm till pärm.

NÄR JAG packade ned eposet i min ryggsäck låg samtalen med kafémännen halva livet bakom. Jag hade haft hemspråksundervisning och en viss äregirighet hade till och med lett till att jag förkovrat mig i gammalgrekiska. Första sommaren efter skolan liftade jag söderut, till den mellersta landtunga på Peloponnesos från vilken släkten stammar. Jag var mindre på jakt efter bergsbyn som farfars far, den blivande bigamisten, lämnat en natt på 1800-talet, rädd för vedergällningen som skulle drabba honom och hans älskarinna om de stannade, och som farfar avvärjt då han en generation senare stirrat ned mannen från den andra grenen av stamträdet som velat utkräva senkommen hämnd. Snarare letade jag efter en egen tillgång till ett arv som i takt med förvärvade färdigheter öppnat portarna. Och inget föreföll en tonåring, som höll Rimbauds En tid i helvetet för det bästa som skrivits, viktigare än att börja med världen på vilken allt vilade: underjorden.

Någonstans hade jag läst att en av ingångarna skulle ligga i Mani. Mellan ett par klippor fanns ett prång som ledde ned till skuggornas rike. Under två veckor bodde jag i ett rum stort som en garderob på det enda hotellet i en by vid landtungans spets. Om förmiddagarna simmade jag utmed kusten, på kvällarna satt jag på tavernan. Under de två tre timmarna på eftermiddagen då resten av världen vilade utom ett franskt par i rummet intill mitt läste jag Odysséen med proppar i öronen. Efter några dagar övergav jag originalet och fortsatte med Erland Lagerlöfs tolkning. Det blev två tre sånger per eftermiddag, vilket betyder att jag bör ha nått den elfte första helgen i byn.

Där sätter grekerna åter segel efter att ha besökt Kirke. De korsar djupen, sedan sjunker solen och färden höljs i skugga då de når Okeanos gräns. Längre än så kunde ingen segla i Homeros värld. Vid yttersta randen för allt levande stiger männen i land och följer strömmen till den kusliga plats som häxan beskrivit. Där gräver de en grop i vilken får offras. Efter heliga böner skärs djurens strupar av och när »blodet strömmade mörkt« stiger »de hädansomnades själar« upp ur Erebos djup.

Symmetrin är lika drastisk som replikskiftena i eposet: blodet forsar ned, de dödas andar strömmar upp. Ur dunsterna träder småningom gestalter ur myt och historia fram. De flesta talar om framtiden, siande om det öde som skall bli Odysseus om han följer nedärvd hederskodex. Alla föredrar de ett liv i vilken oansenlig form det än må vara framför en ärorik död tillbringad på denna tröstlösa ort. Endast en gestalt yppar aldrig ett ord. Det är argivernas bålverk till kung, den väldige Aias från Salamis, som efter att Achilles stupat borde ha fått hans rustning istället för mannen som nu har mage att besöka honom.

Efer Achilles död kämpade Aias och Odysseus vidare sida vid sida. Tillsammans lyckades de jordsätta achaiern jämte dennes vän Patroklos. Efter begravningen utbröt dock den tvist som ledde till att kungen från Salamis numera vistas i underjorden. Aias menar att han och ingen annan räddat grekerna undan trojanernas angrepp och således borde få bytet. För gudarna framstår han emellertid som en krigare av gamla skolan som förlitar sig på rå styrka och mod. Odysseus är däremot framtidens man, förtrogen med såväl list som diplomati – det vill säga de dygder som krävs för att avsluta tio års krig och återvända hem helskinnad. Slutligen tilldelas han rustningen.

Efter att ha läst hur Aias träder fram ur dimman bokstaverade jag mig genom raderna i original. Odysseus ångrar vad som skett, men undrar varför stridsbrodern inte kan sluta vredgas ens efter döden. Vet han inte att achaierna sörjer honom »lika så djupt« som Achilles? På intet sätt står deras sorg över Aias känslorna för peliden efter. Fastän överlevande knappast kan visa en stupad kamrat en större heder tvingas Odysseus slutligen böna:

Dock, träd närmare, drott, att mig höra berätta och tala;

dämpa den häftiga vrede, som bor i ditt manliga hjärta.

Men argivernas »väldiga borg« förmår inte svälja sin harm. Mörk till sinnes visar han förtreten på det enda sätt han kan, genom att tigande träda tillbaka, ned till skuggorna ur vilka han uppstigit.

UNDER MINA simturer längs klipporna – jag hittade aldrig ingången – undrade jag varför mötet berörde mig så. Var det Aias oförsonlighet, intill förväxling lik högmod? Var det oviljan att böja sig också då nederlaget stod klart? Kungen från Salamis plågas av samma själstillstånd som Achilles, vars vrede legat till grund för Iliaden. Men till skillnad från eposets hjälte, som dör tapper, återstår inte ryktbarhet utan vanära under hans sista dagar vid liv.

Senare läste jag hos Sofokles om vad som skedde efter tvisten med Odysseus. I tragedin Aias, skriven fyra sekel efter Homeros, möter krigaren i helfigur. Ju mer han ondgör sig över sitt öde, desto mer klagar han dock för döva öron. Oförmögen att finna sig i situationen återvänder Aias till sitt tält. Sista natten i Troja mognar beslutet: han skall hämnas genom att dräpa grekernas härförare. Men innan det hinner ske förvirrar Pallas Athena sinnet. Istället för att döda Odysseus och övriga vapenbröder slaktar han deras boskap. Då gryningen randas upptäcker han vad som skett. Skammen är så väldig att han varken vill eller kan fortsätta. Antingen lever en krigare av hans format i ära eller så dör han ärbart. Av trojanernas främste krigare har han fått ett svärd i gåva efter en av många oavgjorda dueller. Detta fäster han nu i jorden – indirekt skall han dö för fiendens hand på främmande mark.

När jag läste Sofokles upptäckte jag att Aias, strax innan han begraver klingan i sitt inre, växlar från första till tredje person i den svenska översättningen. Efter att ha tagit farväl av solen och fädernesjorden är det som om krigaren förflyttar sig ett par grammatiska steg från sig själv. Han är inte längre ett subjekt utan på väg att bli objekt. »Detta är det sista ordet som Aias säger till er«, utbrister han. »Resten skall han säga till skuggorna i Hades.«

Den gestalt som möter i Odysséens elfte sång har inga ord att rikta till levande. Aias som under sina sista ögonblick inte förmådde säga »jag«, vänder sig bort från Odysseus med en gest som enligt talkonstteoretikern Longinos framstår som »något stort«, vilket är »högre än alla ord«. För denne retor ett par hundra år efter Kristi födelse fanns det uppenbarligen något som stod »högre« än levande språk i vad som likväl låg under jorden. Longinos tolkade Aias tigande, och med den det sublima, som en återklang inte av ord utan av »själsstorhet«. Tystnaden skapade ett väldigt rum i vilket den dödes ande genljöd.

I tonåren förknippade jag krigsherrens vanära med min egen oförmåga att leva upp till förväntningarna som Lalas vänner hyste. Självmord låg mig fjärran, så vad återstod att ta fasta på för en halvgrek med musiska ambitioner som saknade röst? Under vistelsen i Mani insåg jag att jorden hade många sångare, underjorden ingen. Genom att inte falla för frestelsen att formulera sitt sinnestillstånd i ord lät Aias stämningen fortsätta verka i tysthet. Faktum var att det inte var han utan Odysseus som tolkade detta beteende som vredgat. Strödde tolkningen inte salt i öppna sår? Kanske var mannen som önskade spara resten av sina ord till skuggorna tvärtom mållöst sorgsen, nedstämd på ett sätt för vilket varje formulering vore en för mycket?

FYRTIO ÅR senare tror jag att denna otillgängliga tystnad är det enda litteraturen kan tillskriva de döda utan övertolkning. Då jag numera betraktar porträttet av farfar är det i alla fall den jag ser: en återklang av vad männen på kaféerna påstod var en stor själ. Lalas skall ha sjungit med en stämma som jag aldrig hört, än mindre ärvt. Jag vet inget om hans sinnestillstånd, inget om vad som döljer sig bakom det avvaktande ansiktsuttrycket. Bilden lär mig endast att tystnaden tar sig många former, den ena sällan den andra lik, och att den fordrar takt och mottaglighet för att inte förvrängas. Samt detta: vem kan med säkerhet säga vilket tungomål en tystnad tillhör? Kanske ingår den inte i ett eller annat språk, kanske stammar allt som sägs tvärtom ur en högre men ändå nedre sfär, i genuin mening gränslös, som i brist på bättre beteckning kallas tystnad?

För mig som saknar röst släktas vecket under farfars käke med mörkret kring honom. Medan kläderna placerar honom i 1950-talet, har allt som situerar honom i ett sammanhang avlägsnats. Kvar finns endast detta dunkel i ryggen. Samt skuggan vid skjortkragen – ett eko, vill jag tro, av något som möjligen är högre än ord. Min själ, det känns underligt stärkande att ana en återklang av underjorden där, strax under farfars haka.