Solar plexus

Information · Omslag · Innehåll · Förord · Recensioner · Länkar

Information

Betraktelser · Stockholm: Norstedts, 2025, 156 sidor · Form: Atelier Sofia Sorteri, Berlin · ISBN: 978-91-1-313856-5

Omslag

I tre personliga betraktelser försöker Aris Fioretos komma underfund med hur den starka förnimmelse av närvaro som en kropp nedsänkt i vatten ger upphov till omsätts i litteratur. Han talar om åtrån som texters villkor, undersöker hungern som fordrande erfarenhet och utreder elektricitet – darrningar, dallrande – som ett sätt att vara både i och utom sig själv.

Klartänkt och inkännande medi­terar Fioretos över litteraturens anatomiska hemligheter. Vad gör en text angelägen, känslig, koncis? Går det att som författare ofreda universum utan att mäta sig med gudar? Och hur göra för att orden skall kännas som kött gör?

Solar plexus är ett lika livfullt som originellt försvarstal för en litteratur som känns på allvar.

»Jag tänkte med största tacksamhet att så länge det finns badkar lönar det sig att leva. Ett bad och en cigarett.«

*

Aris Fioretos är författare. Han bor och arbetar i Stockholm och Grekland.

Innehåll

Förord  7

I. Åtrå  11

II. Hunger  53

III. Elektricitet  93

Coda  136

bilder  150

anmärkning  152

Förord

häromåret besökte jag ateljén i vilken en av förra seklets stora arbetade. Rummen hade bevarats som de lämnats då konstnären som ville att färg skulle kännas »precis som kött gör« gick bort. På bord och bänkar låg högar med penslar, under dem drivor av stelnade trasor. Väggarna hade strukits i en vattnigt-kaffe-nyans som jag kände igen från flera porträtt, däribland ett berömt av honom själv iförd endast kängor utan skosnören, med höjd spatel i ena handen, målarbräde i den andra och en blick vilken, att döma av spegeln som titeln underförstod (»Painter Working, Reflection«), riktades mot det egna könet – som handlade konst om att duellera.

Här och var hade namn och telefonnummer skrivits på väggarna. Flera var dessutom kladdiga av färg, formerna som bildats liknade en korsning mellan palett och lövverk. Konstnären måste ha stått vid detta klet; förmodligen studerades ljuset som föll in över ansikten och axlar bäst ur dessa vinklar av världen. Åt ena hållet: lummiga träd. Åt det andra: en av farlederna som genomkorsar västra London.

Besöket ägde rum mer än ett decennium efter det att mannen som kallade sig »en sorts biolog« avled. Främlingar som jag förmådde inte avgöra huruvida hans ande ännu hemsökte ateljén. Ändå andades allt på dessa fyrtio femtio kvadratmeter mellan trafik och trädgård lugn, klarhet, koncentration. Med ett ord: sinnesnärvaro.

Då jag undrade över badkaret i en angränsande skräpkammare berättade värden som suttit modell under tjugo års tid att konstnären haft för vana att ligga i det upp till fyra gånger om dagen. Möjligen led han av tvättvång – jag vet inte och lät bli att fråga. Men i få situationer torde en människa vara mera medveten om sig själv som kropp. Och i ingen så nära sitt urtillstånd. Fanns det bättre förutsättningar för att frammana färgers köttblivande, om och om igen, och alltid som för första gången?

efter besöket lämnade skräpkammaren inte mina tankar. Så länge jag kan minnas har badet i kar utgjort en högtidsstund. Duschar är till för kvick tvagning och instant fräschör; den som sjunker ned i pjäsen av plåt vill tvärtom dra ut på tiden och vila i sig själv – på en gång tung av liv och några kilon lättare än vågen skulle visa. Personligen föredrar jag armhåledjupa kar med separata kranar för varmt och kallt vatten. Det är en njutbar, aningen ceremoniell känsla att vänta på att vattnen skall blandas och nå rätt temperatur. Om handen förs ned bland virvlarna flackar kalla stråk i allt det vida varma.

Snart.

Nu.

I unga år kunde jag, omgiven av badskum, aldrig låta bli kedjan som glittrade så fladdrigt vid fötterna, förbunden med en propp av svart gummi. Knep jag om kedjan med tårna gick det att dra i den, försiktigt fast ändå beslutsamt, till dess karet plötsligt gav ifrån sig ett girigt gurgel – som var det, underligt nog, på väg att drunkna. Än idag kan jag ge mig hän åt leken, men badkaren med propp har blivit färre. Ofta sitter en tryckpluggventil på botten, vilken justeras med hjälp av ett reglage på kortsidan. De plåtaktiga ljud som kroppen ger ifrån sig då den rör sig är lika roliga som alltid, ett av de stillsamma nöjena med att bada hotar dock att gå förlorat.

Påminner kedjan inte om en navelsträng? I så fall skulle naveln vara belägen rakt nedanför kranarna. Fast möjligen misstar jag mig. Liknelser kan slå en, men också leda tankarna fel. Kanske erbjuder karet snarare en profan version av dopfunten? När den badande stiger ur det sker det ju på något sätt som en ny människa. Oavsett om hålet försetts med en ventil eller fortfarande har en propp, och oavsett om jag roar mig med att rucka på tillvarons symboliska mittpunkt eller installerat mig i en världslig dopfunt, flyter dock både jag och tiden ut en smula. I den emaljerade möbeln förtätas kroppen till sin essens samtidigt som den är stadd i angenäm upplösning. Jag undrar om det inte är denna upplevelse av att vara på en gång mer och mindre än sig själv som gör badet i kar så … tillfredsställande.

de följande betraktelserna söker komma underfund med hur den starka men paradoxala förnimmelse av närvaro, som en kropp nedsänkt i vatten ger upphov till, omsätts i litteratur. Hur är det Paul Valéry skriver i en av sina prosadikter? »Den levande kroppen skiljer sig knappast från den formlösa kropp som vid varje rörelse ersätter den.« Han hade, tror jag, lika gärna kunnat tala om hur anatomin ter sig då en författare övergår från privat till skrivande jag. Förvandlingen blir särskilt tydlig om texten inte talar i första utan tredje person, fast också då finns det förstås sätt att förmedla närvaro som inte förnekar personen bakom verket.

Självporträttet av mannen vars badkar fick mig att falla i tankar speglar »konstnären i arbete«. Jag använder varken spatel eller oljefärger, så istället skall jag reflektera över en författares kropp med stöd av texter från antik tid till vår (samt vissa egna alster och tre konstverk). Funderingarna gäller åtrån som villkor för att något alls skall bli till, hungern som fordrande erfarenhet och elektriciteten som ett sätt att vara både i och utom sig.

Kort sagt: Vad gör litteraturen urgent, subtle och concise (angelägen, känslig, koncis), för att använda tre adjektiv som också de skrivits på de kaffebruna väggarna i Kensington? Eller om det är tillåtet att omformulera Lucian Freuds önskan, vars ateljé jag besökte denna eftermiddag i april: Hur få ord att kännas som kött gör?

Sidorna 9–11.

Recensioner

»[Det är] verserat och civiliserat, men ändå livfullt och engagerande. [Fioretos] klarar av att skriva om sina egna böcker utan att direkt låta självupptagen, och han drar också en lans för privilegiet att som läsare ›ryckas hän‹ – ett ganska viktigt klargörande i dessa tider som antyder att kritikern ska vara som en obducent som rycker och drar i (den döda?) texten. Hänryckningen som estetiskt kriterium för en professionell läsning – jag kan tänka mig värre alternativ.« – Bernur, howsoftthisprisonis.blogspot.com

»Aris Fioretos gillar att bada i badkar. Hans nya bok med betraktelser, Solar plexus, börjar och slutar med den välbehagliga känsla som uppstår när man sänker sig ner i ett badkars varma vatten. Det är en metafor, förstås. Aris Fioretos vill med sin text komma underfund med hur den starka men paradoxala förnimmelse av närvaro, som en kropp nedsänkt i vatten ger upphov till, kan omsättas i litteratur. Ett slags utforskande av litteraturens hemliga kraft, således. Hur kan den beröra? Hur kan den smälta samman med läsaren? . . . Solar plexus är en mångdimensionell bok med många ingångar, betydligt fler än de jag har beskrivit här. [D]et är givande läsning, tydlig och närmast folkbildande.« – Stefan Eklund, Svenska Dagbladet

»Underhållande, folkbildande och mycket spännande om litteraturens kraft.« – Kritikerlistan, Barometern och andra tidningar

»Solar plexus är en bok som utmanat och berikat mig. Språket är lättillgängligt även om bilderna är djupsinniga och känsliga. Ordet kropp blir olika skikt i en Arachneväv, eller ett nätverk av trådar. Här finns inte biografins kännetecken med Jag i centrum utan mer fiktiva vägar som låter en ana ett Jag. Det är fint. Och alla sidospår som söker stärka angelägenhet, är fyllt av bildning med det grekiska kulturarvet väl synligt. Det blir som ett kammarspel där orden får klanger, där litteraturen med stort L framträder som en kropp i sig, i att binda samman en inre och en yttre värld, ›man blir vad man äter‹ i ordens universum.« – Gunilla Lindblad, Dast Magazine

»[Detta är] ett slags kunskapens fest: en centrifug där analys och hågkomster, intryck och infall tumlar runt i ett väldigt tempo. . . . I Solar plexus tar Aris Fioretos imponerande risker och använder allt han har i ett samlat försök att nå själva kärnan i sin verksamhet. Djupast sett handlar hans bok om vad konsten och litteraturen förmår.« – Karin Nykvist, Dagens Nyheter

»Aris Fioretos är subjektiv – det måste essäisten vara. I sin nya bok Solar plexus undersöker han kropp och litteratur. Men det man minns efter läsningen är ande och text. Eller kanske läsningens förmåga att skapa en värld som spränger textens ramar och skapar samband som man inte visste fanns. Lite förenklat uttryckt: Fioretos metod är encyklopedisk, men hans ordning är ett vackert kaos. . . . För den läsare som tillåter sig själv att ge efter och bara följa med väntar en stor njutning.« – Jan-Ove Nyström, Upsala Nya Tidning

»Om det fortfarande är möjligt att skriva mer maskulint eller mer feminint hållen essäistik så befinner sig Aris Fioretos definitivt i den senare kategorin. Det är något med hans omsorg om kroppen. Samtidigt så vild och hypersensibel. . . . Som alltid balanserar Fioretos konstfullt mellan infall och stringens. Här finns inga sinkaduser. I stället konstruerar han sina resonemang metodiskt och exponerar tydligt olika förbindelseelement. . . . Fioretos essäer bågnar av erotiska sensationer. De delar av världslitteraturen som står honom närmast, även konsten och inte minst musiken, tycks vara sammansmälta med hans lekamen. Den skälver, darrar, ryser, spinner. Insprängt i detta flammar de biografiska detaljerna upp som en lina kokain. Så elektrifieras världen och jaget genom denna elyseiska bok.« – Jesper Strömbäck Eklund, Expressen

»Fioretos, uppvuxen i Lund med en far från Grekland och en mor från Österrike, är en polyglott och mångförslagen diktare och intellektuell, lika hemmastadd bland antikens gudar som på tyska litteraturarenor. . . . I  somras höll han de årliga prestigeladdade föreläsningarna i poetik, tillämpad litteraturteori, vid Goetheuniversitetet i Frankfurt. Det är dessa reflektioner kring ›en författare och hans kropp‹ som ligger till grund för Solar plexus. Tre essäer flätas samman till ett nystan vars sinnebild skulle kunna vara just det knippe av nervceller, lokaliserat någonstans mellan navel och bröstvårtor, som givit boken dess titel. . . . I mittenessän med titeln ›Hunger‹ berättar Fioretos oväntat om hur han som ung levde med sjukdomen självsvält. Berättelsen ryms på några få sidor. Men den är essäernas, ja kanske hela författarskapets, produktiva smärtpunkt. Är det inte motsägelsefullt att en programmatiskt jag-skygg författare på det sättet blottar solarplexus? Det kan man kanske tycka. Men han gör det för att öppna för en avgörande kontring. Han lyckas slå tunga slag för den diktkonst där författaren ger sig tillkänna genom verkets nervtrådar, i den smärta och lycka texten tvingar fram hos såväl sin skapare som sina läsare.« – Per Svensson, Sydsvenskan

»En stridsskrift för litteraturen av en äkta intellektuell som blottar solar plexus.« – Tio böcker att ha koll på, Sydsvenskan med flera tidningar

Länkar

»Hans hunger och min«, prosa, Dagens Nyheter den 4 januari 2025 · Samtal med Jessika Gedin om »Solar plexus«, SVT Babel, den 3 februari 2025