Sanningen om Sascha Knisch

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner

Information

Roman · Stockholm: Norstedts, 2002, 334 sidor · Omslag: Lotta Kühlhorn · Omslagsbild: »Eröffneter Hodensack (nach Toldt)« · ISBN: 91-1-301104-9

Omslag

Tyskland sommaren 1928. Sascha Knisch är en man med speciella sexuella vanor. En kväll möter han åter den gåtfulla Dora Wilms. En vecka senare är hon död och Knisch jagas för mord. När han försöker rentvå sig kommer han en vetenskaplig konspiration på spåren och dras allt längre in i en historia där inget är som det ser ut att vara. Hur skall han bevisa vad som inte har hänt? Vad sker på Stiftelsen för sexualforskning? Och varför är det egentligen viktigt att ha testiklar?

Aris Fioretos nya roman är en halsbrytande, skarp och komisk genomlysning av det tidiga 1900-talets biologiska forskning. Sanningen om Sascha Knisch är andra delen I en ”biologisk trilogi”. Den inleddes med en kriminalhistoria om hjärnan, Stockholm noir, som fick ett entusiastiskt mottagande av svenska och tyska kritiker då den utkom för två år sedan.

* 

Aris Fioretos debuterade 1991 och har sedan dess utgivit en rad böcker. Om hans förra roman, Stockholm noir (2000), sade kritiken bland annat:

”Stockholm noir är en fantastisk berättelse, en sentida kusin kanske till historier av Jules Verne och Wells . . . Aris Fioretos har byggt ett fulltonigt verk.” (Arne Johnson, Allt om böcker)

”[Fioretos] är en oförvägen mirakelgörare, som med språkets lekfulla kropp och vitftande armar gör änglar i snön och ur deras frusna händer blåser sinnliga iakttagelsers mest jordiska fjärilar.” (Tobias Berggren, Kulturnytt 

”Tät och fascinerande” (Frankfurter Allgemeine Zeitung)

”Ett fantastiskt stycke litteratur! [Stockholm noir] gör vad romaner måste göra, vad som nästan är deras främsta uppgift: här skapas insikt med poetiska medel.” (Hubert Winkels, TV-programmet Kultur Zeit)

Utdrag

Jag heter Knisch, Sascha Knisch, och för sex dagar sedan var mitt liv i perfekt ordning. Jag tjänade några riksmark här, några där, hade en bostad som med lite god vilja kunde kallas hem och ett könsliv som ingen lade sig i. Visst hände det att jag låg efter med hyran, och säkert fanns ögonblick då inte bara jag undrade när det skulle bli dags att skaffa sig ett jobb av det slag som annonserna i 8-Uhr Abendblatt kallar ”tyskt” och ”hederligt”. Men jag kunde inte klaga. Jag hade vad jag behövde och all tid jag önskade. Nu är könet det enda som återstår – och det är förstås vad som försatt mig i denna situation. Historien jag tänker berätta handlar nämligen om ”den sexuella frågan”. Jag har gjort vad jag kunnat för att slippa besvara den. Men nu spelar det ingen roll längre. I väntan på att kommissarie Manetti – ja, den Manetti, mästerhjärnan Manetti – skall komma gör jag bäst i att berätta vad som hänt. Och inte hänt. För det är i det som inte har hänt som sanningen ligger, och bara den kan rädda mig nu.

Även om det mesta har sina rötter ett par år tillbaka i tiden skedde inget förrän sista fredagen i juni. Några dagar tidigare hade Dora Wilms plötsligt stått i foajén på biografen där jag arbetar extra som maskinist. Ensam som alltid, vacker som alltid, med lika mycket hunger som fara i sina rörelser. Och för sex dagar sedan, tre dygn innan Hindenburgs Tyskland officiellt gick in i sommaren, besökte jag henne. På biografen hade hon sagt att hon tyckte att det vore trevligt att träffa mig igen ”under andra omständigheter” – och tillfogat efter en paus full av antydan: ”ditt rätta jag”. Mitt rätta jag, tänkte jag oroligt och gned händerna mot byxorna. Dora betraktade mig stilla. Som vanligt var hennes röst lugn som djupt vatten. Men så kastade hon ett par blickar åt sidan, nästan som om hon kände sig iakttagen, och jag förstod att även hon trots allt kunde vara nervös. Säkert berodde det på vad som hänt senast vi träffats, några månader tidigare. Om jag hade lust kunde jag besöka henne kommande fredag, tillade hon och såg åter på mig. Hon bodde fortfarande på Otto-Ludwig-Straße, i den gamla lägenheten med utsikt över Stadtbahnspåren. Och två dagar senare cyklade jag dit i eftermiddagshettan, över asfalt mjuk som sirap, till den stadsdel som numera kallas ”det gamla väst”. Jag kom inte bara en timme för tidigt, utan missförstod henne också. Inte så lite heller …

Jag borde ha bugat och vänt på klacken. Men ridderlighet tillhör inte mina främsta egenskaper och som vanligt höll Dora masken. I stället tog jag av mig cykelspännena och försökte skämta bort misstaget. När hon talat om att träffas ”under andra omständigheter” hade jag trott att… Jag gjorde en generad gest med handen. Hon förstod vad jag menade, eller hur? Men även om jag kände mig besvärad över misstaget var min uppriktighet inte mer än halvhjärtad. Sanningen var ju att jag glatt mig åt att fredagen plötsligt verkat betyda vad den gjort förr i tiden: bultande hjärta, varma handflator, ivriga tankar som sprang omkull varandra. Kort sagt: skönaste nervositet.

Det var nämligen om fredagarna som jag brukade knacka på dörren till rum 202, ett par trappor upp på Hotell Kreuzer i stadens centrum, på höger sida av en sparsamt trafikerad gata, med en rysk portier som alltid ville ha hjälp med korsordet i tidningen. Den gäst som bodde där under vardagar mellan tolv och sju använde varken titel eller tillnamn. Första gångerna provade vi med ”fru” och ”tant”; jag tyckte inte att förnamn räckte. I ett anfall av brittiska böjelser använde vi rentav ”lady”. Men med sina mjuka m i början och slutet (långa som fördubblad njutning) och de båda förväntansfulla a:na som öppnade sig på varsin sida om tungspetsens erigerade d var franskans ”madame” rätta beteckningen. Till och med det stumma e:et på slutet passade, eftersom det gav ordet något stelt och elegant, likt en volang av frusen luft. ”Madame Dora” var alltså vad jag kallade kvinnan på rum 202, eller ännu hellre bara ”Madame”, under mer än ett halvårs tid. Innan det ena ledde till det andra som slutade i denna olyckliga scen i början av vad tidningarna redan utnämnt till ”rekordsommaren” 1928.

Dora väntade tills mina ursäkter tagit slut, sedan reste hon sig upp och föreslog ett passande belopp. Jag betraktade henne förbluffat. Medvetet eller omedvetet hade hon intagit samma pose som den blåklädda Maria Magdalena på oljetrycket på väggen bakom henne. När jag begrundat likheten insåg jag inte bara att hon förlät mig misstaget, utan också att jag inte hade något för vår gamla bekantskap. Sakta lade jag sedlarna på soffbordet, den ena efter den andra, i hopp om att hon skulle höja handen och hejda mig innan jag gick till överdrift. Men jag var uppe i en hel månadshyra då hon slutligen slätade ut kjolen och bad mig följa med. Pengarna ägnade hon inte den minsta uppmärksamhet. Tyvärr hann vi knappt göra det bekvämt i sovrummet förrän det ringde på dörren. Undrande såg jag på Dora, men hon tryckte den gula blusen i händerna på mig och sade bara: ”Ta den här och göm dig härinne. Vi får fortsätta om en liten stund.” Så öppnade hon den stora garderoben i ek och trummade med otåliga naglar mot panelen. Och en halvtimme senare var mitt liv långtifrån lika perfekt.

Jag förde isär ett par hängare och klev in. För säkerhets skull provade vi om det gick att öppna inifrån; det gjorde det. Men nu ringde det så ihärdigt att Dora, som inte ansåg det nödvändigt med någon förklaring, klappade mig på kinden och sade med blicken sänkt och rösten mångtydig: ”Var en snäll flicka och kom inte ut förrän jag ropar på dig.” Jag nickade och svalde och låset gick igen. Under några förvirrade ögonblick trodde jag mig kunna höra hur hon betraktade sig själv i speglarna på garderobens framsida. Först drog hon med pekfingrarna längs de undre ögonfransarna, sedan gned hon de målade läpparna mot varandra och förde, alldeles i onödan, det nyklippta håret bakom öronen. (Kanske var hennes drag inte vad Filmwoche skulle kalla ”klassiska”. Men hennes knotighet var egendomligt fängslande, åtminstone i mina ögon, och frisyren alltid i ordning.) Först när jag inbillade mig höra kvällssolen blänka i hennes örhängen förstod jag att fantasin förlett mig.

Jag sträckte på halsen – den höga kragen av crépe vållade mig besvär – och spetsade öronen. Eftersom jag inte lyckades urskilja klackarna antog jag att Dora gick på bastmattan i korridoren. Några sekunder senare uppfångade jag dem dock, vagt och avlägset, likt hårda, ensamma regndroppar. Hon måste ha nått parkettgolvet i hallen. Kanske såg hon sig om efter tecken på att hon redan hade besök. Men det var sommar, oavsett vad kalendern hävdade, och jag hade varken paraply eller regnrock med mig. Sedan drog den okände besökaren tillbaka sitt pekfinger, för nu hörde jag våningen tystna halvvägs mellan rrr– och –iing. Och det var i detta ögonblick, just efter det att Dora vridit låskolven och öppnat, som ödet började fläta samman trådarna.

Jag ber om överseende om jag talar i förtäckta ordalag. Som så ofta då det gäller den sexuella frågan rör det sig om en opassande och pinsam historia – opassande för flera kanske, men pinsam bara för mig. Och jag behöver lite tid på mig om orden inte skall stocka sig. Skulle historien ändå väcka anstöt vill jag påpeka att det finns smutsigare bykar som borde tvättas. För övrigt är inte alla sanningar nakna.

Att trådarna började flätas samman visste jag förstås inte i fredags. Inte heller att det var sista gången jag skulle se Dora. Vi hade inte träffats på flera månader och där stod jag plötsligt omgiven av hennes plagg. Ödet var nog det sista jag tänkte på. Mörkret i garderoben kändes på en gång trångt och oändligt, och medan jag trevade med handen försökte jag erinra mig vad Dora haft på sig då vi setts förr i tiden. Intill mig hängde blusar med styva ståkragar, fladdrande hajfenskragar och inga kragar alls. Jag mindes att vissa hade veckade bröstpartier, andra rosetter eller puffärmar. Efter blusarna följde en jumper som jag inte kände igen, en dito kofta och ett par brittiska westovers som jag kom ihåg var gula som vaniljkräm med randiga bårder i påhittade universitetsfärger. På en galge hängde fem sex breda sidenkravatter, på en annan ett slinkigt linne som jag efter viss möda lyckades föra till ansiktet. Med den fina blandningen av rök och parfym i näsan föreställde jag mig vad som skulle ske då besökaren gått. Om några minuter skulle Dora tända en av sina amerikanska cigarretter, lägga ifrån sig etuiet som hon förvarade dem i och dra ut på spänningen ytterligare några ögonblick – rökande i korgstolen intill fönstret med ena benet lagt över det andra, så att kvällssolen kunde glida längs skenbenet och skon i läder lika svart och glänsande som motorolja. Sedan skulle hon aska genom att rulla cigarretten mot askfatets rand och sakta uttala mitt namn.

Höll jag i det violetta linne som jag en gång släppt ned över hennes uppsträckta armar, så att jag först kunnat se de böjda armbågarna, därefter näsans branta rygg och till sist de frusna bröstvårtorna avteckna sig genom tyget? Eller var det negligén i glänsande vitt som brukade ligga kastad över fotändan på sängen, tillsammans med kimonon i konstsiden? Det var omöjligt att avgöra färgen i mörkret, alltså fortsatte jag upptäcktsfärden. Längre bort stötte jag nu på kjolar, klänningar och aftondräkter. Vissa plagg nådde ända ned till golvet, för när jag rörde på handen frasade fållarna med ett mjukt och smidigt ljud, nästan som sjögräs. Med min redan antända fantasi var det inte svårt att föreställa sig att jag var en av ett antal chica danserskor som stod uppradade tätt efter varandra och bara väntade på att dörrarna skulle slås upp så att vi kunde glida ut på den skimrande parketten, där vi skulle mötas av smokingklädda kavaljerer med pomaderat hår och cigarretter rykande mellan seniga pek- och långfingrar, intill de tunga signetringarna i matt silver eller mättat guld.

Plötsligt urskilde jag dova röster, som om de talade med kuddar för munnen. Sedan hördes ett skratt, förvånansvärt högt, och någon började sjunga:

Dunkla drift, inget vill du försmå mig,

också tre års tukthus unnar du mig.

Det lät som den store Rigoberto. Dora måste ha bjudit in besökaren i vardagsrummet och lagt på en grammofonskiva. Försiktigt trevade jag vidare. Strax nådde jag vad som kunde vara en styvkjol med volanger av det slag som även mor använt. Därefter kom några jacketter, bland annat en från Berchtesgaden som jag kände igen på de grova sömmarna och det ovanliga materialet, så följde en komplicerad ensemble i läder och slutligen Doras ”amasonklädnad”. Jag mindes den eleganta jackan i tweed som brukade hänga över en asymmetriskt skuren kjol som i sin tur hängde över ett par jodhpurs. Sakta, utan att galgarna slog mot varandra, letade jag med fingrarna tills jag hittat slitsen i kjolen och kunde föra in handen mellan benen på byxorna och känna grenens blanka skinn i min heta handflata.

Långsamt gjorde instängdheten mig dock otålig. När skulle vi äntligen bli ensamma? Hur länge skulle det dröja innan hon uttalade mitt namn? Dora måste ha väntat besöket. Varför hade hon inte bett mig återkomma en timme senare, som överenskommet? Försiktigt tog jag på mig blusen. Så vred jag på huvudet och lade örat mot garderobsdörren. Var det en man som talade? Rösterna tycktes komma från vardagsrummet, för klart och tydligt hörde jag Dora säga: ”Jag hoppas att det går över. Kanske borde…” Sedan stängdes dörren till sovrummet och de avlägsna stämmorna fortsatte tala i en annan dimension av tillvaron.

I fjärran for ett Stadtbahntåg förbi, mullrande och metodiskt, därefter var allt som hördes min korta, knappa, inte särskilt värdiga andhämtning. Pulsen hettade i ansiktet, kläderna skavde provokativt. Jag har redan sagt att detta är en opassande historia, med andra ord kan jag lika gärna erkänna att värmen, nej, väntan, gjorde mig upphetsad. Utan att tänka mig för lät jag handen glida nedför magen och de klädda knapparna som löpte i en jämn kurva över magen, likt en suggas knottriga vårtor. Midjan var insvängd och då jag spände ut buken tryckte korsettstängerna stelt mot bålen. Det var som om jag blivit… Nej, det här är svårt. Jag visste inte att en del ord faktiskt är svårare att uttala än andra. Det var som… Som om jag… En gång till. Det var som om jag blivit en blomma.

Från revbenen och nedåt var jag en styv stjälk, från bröstkorgen och uppåt en blossande knopp på väg att slå ut. Medan jag föreställde mig hur jag såg ut fortsatte handen självmant att glida över stängerna och det glatta silkestyget, ned mot de elastiska hållarna som dragits åt och strax övergick i flata metallspännen som höll strumporna på plats. För att fördröja den vilda, underbara plåga som nu vällde upp inom mig likt ett sagolikt moln undvek jag det darrande könet och gled i stället upp för andra låret, över höften och midjans strama kurva, tills jag nådde min ståtliga barm och brinnande armhåla.

Fylld av både lust och bävan väntade jag på att få höra korgstolen knarra och Dora stryka eld på en sticka med det där fatala lugnet i rörelserna. Njutningsfullt skulle hon dra några bloss och sedan uttala mitt namn medan röken virvlade i den sena eftermiddagssolen. Åter urskilde jag röster i korridoren. Nu talade de otydligare än tidigare. Men hade hon manligt eller kvinnligt besök? Förvånad upptäckte jag att det inte gick att sluta sig till en människas identitet enbart utifrån de ljud som hon åstadkom med kroppen. Till slut bestämde jag mig för att det var en man om de gick till vänster, tillbaka in i vardagsrummet, en kvinna om det blev höger och köket. Snart… Vänta… Vardagsrummet. Hon hade manligt sällskap. I så fall tänkte jag inte smyga ut och sätta mig på sängkanten. Inte så här.

Plötsligt hördes ett gällt rop, följt av ett inlindat buller, och jag insåg att jag tagit fel: de hade gått in i köket och alltså hade Dora kvinnligt sällskap. Kanske hade hon kallat på mig? Jag pressade örat mot dörren, men det var omöjligt att uppfatta flera ljud. Hon skulle säkert ropa igen om hon behövde hjälp. Försiktigt flyttade jag tyngdpunkten från ena foten till den andra eftersom blodet börjat stocka sig i benen. Men utrymmet var knappt, och så fort galgarna slog mot varandra slutade jag. Sakta växte otåligheten. Varför dröjde det? Skulle besökaren verkligen stanna i evighet? Dora måste ha läst mina tankar, för strax därpå hörde jag handtaget till sovrumsdörren tryckas ned och gå upp. Den oinbjudna gästen hade gått. Äntligen var vi ensamma.

Jag uppfångade ett hasande ljud och många korta små steg. Konstigt, det lät som om hon släpade på något. Ett nytt Stadtbahntåg for förbi, denna gång med ett klapprande ljud som lydigt förlorade sig i fjärran, så satte sig Dora på sängen. Det senare förstod jag på fjädrarna som gnisslade. Efter en kort paus började hon leta runt i nattygsbordet – säkert efter cigarrettetuiet som hon brukade förvara i lådan. Men det kan inte ha legat där, för nästan omedelbart hörde jag henne resa sig och gå över till andra änden av rummet. Först drog hon ut lådorna i byrån, sedan sökte hon bakom gardinerna och till sist – vänta – till sist letade hon bakom stolen med mina kläder på. Hade hon slut på sina egna cigarretter? Jag skulle just viska genom garderobsdörrarna att mina Moslems fortfarande låg ute i vardagsrummet, då det slog mig att hon kanske inte alls letade efter något att röka. Tvärtom förberedde hon sig. Naturligtvis. Det var därför som hon velat att jag skulle gömma mig: inte för att skydda mig för besökarens okända ögon, som jag ursprungligen trott, utan för att hindra mig från att i förväg se vad hon tänkt att vi skulle ägna oss åt.

Dora sköt tillbaka stolen och gick fram mot garderoben. Genast slog hjärtat hårt och vilt och inte bara håren på armarna reste sig. Men i stället för att säga något blev hon stående framför spegeldörrarna. Kontrollerade hon utseendet? Sakta förvandlades min kropp till het, pulserande förväntan. När som helst skulle hon uttala mitt namn. Jag hade lovat att vara en duktig flicka, så det var bäst att stå alldeles stilla. Försiktigt tryckte jag ihop knäna, rätade på ryggen och lät händerna hänga med armbågarna vinklade i sidan. Men sedan slogs jag av en olustig tanke. Tänk om det inte var Dora som stod på andra sidan, utan besökaren som ännu inte hade gått? Var stegen jag uppfattat inte lite tyngre, andningen inte hesare och djup? Nej, nej, inbillning. Klart att det var Dora. Hon skulle aldrig ha släppt in besökaren ensam i sovrummet, utan ville bara testa min uthållighet. Nu hörde jag ju hur hon lämnade rummet med raska steg – säkert för att hämta mina cigarretter i vardagsrummet. Strax skulle hon återvända och sedan var det äntligen vår tur.

Men tiden gick och inget hände. Sakta sänkte sig tystnaden över lägenheten. Man skulle ha kunnat tro att någon avlidit. Borde jag gå ut och se efter? Eller inbillade jag mig bara? Jag brast nästan ut i skratt då jag insåg den enkla sanningen: Dora hade smugit tillbaka med skorna i handen för att se hur länge det skulle dröja innan jag bröt mitt löfte! Jag knöt nävarna, blundade och lyckades på detta sätt hålla stånd i ytterligare några minuter. Sedan gick det inte längre. Visserligen var garderoben laddad och erotisk, men plötsligt kändes det som att ha blivit våldsamt kissnödig. Väckarklockan på nattygsbordet visade 6.25 då jag slog upp dörrarna och trädde ut ur mitt ofrivilliga paradis – med den gula blusen stramande över bysthållaren fylld med servetter, håret kammat i små flätor och händerna satta i sidan, modigt vacklande på höga klackar, med en röd sidenrosett knuten kring mitt galna kön.

Därefter var ingenting mera sig likt.

Sidorna 9–18.

Recensioner

”[Sanningen om Sascha Knisch är] en utläggning om erotikens väsen – trots att den utspelar sig i en tid som är helt besatt av driftens biologiska grunder hindrar det inte Sascha från att tala för och utforska en annan sorts sexualitet, den som har med fantasi och föreställningar att göra. Att sedan mattan rycks undan under fötterna för läsaren i slutet, att en avgrund uppenbarar sig som undergräver hela bygget, att romanen ställer fler frågor än den besvarar gör inget – jag är redan förförd.” – Cecilia Annell, Aftonbladet

”Aris Fioretos håller på med en märklig sak – en biologisk trilogi som inleddes 2000 med Stockholm noir, en kriminalhistoria om hjärnan, och som idag fortsätter med Sanningen om Sascha Knisch, en thriller om tyska testiklar. . . . Fioretos bygger skickligt upp sin text som en klassisk Hitchcock-thriller. Det handlar om Sascha Knisch, som i väntan på mästerdetektiven Manettis hotfulla ankomst till det rum han befinner sig i, tecknar ner de händelser som lett till att han till slut måste avslöja ’den sexuella fråga’ som försatt honom i en ytterst pinsam situation. . . . Aris Fioretos författarskap är spännande att följa eftersom det hela tiden utvecklas. Från de postmodernt snåriga texterna i de ’tre studier i det grås uttal’ han gav ut på 90-talet har han närmat sig en epik som nästan befinner sig på augustprisnivå. Skillnaden är bara att han aldrig skulle sänka sig till att bekräfta läsaren. En läsare av Fioretos känner sig aldrig bekräftad, bara helt främmande – inför texten och sig själv.” – Stefan Eklund, Borås Tidning 

”[Sanningen om Sascha Knisch är] en komisk idéroman om fallos. Men dess egentliga ärende är inte idéerna, inbillar jag mig. Det är att gnugga språket i ögonen och skåda världen ny. Ta följande stycke. Knisch har just satt sig på cykeln, en röd Torpedo, när vi kommer in i handlingen: ’Skjortan fläktade behagligt och pedalerna gav med sig med precis rätt mått av motstånd. Trähandtagen satt som gjutna i händerna och jag tänkte att det kändes som att färdas på ett mobilt oändlighetstecken. Hjulen var perfekta cirklar, kedjan en evig slinga. En vacker dag skulle jag skriva ett ode till cykeln, lovade jag mig själv, en hyllning till gummidäckens vinande och ringklockans jämna skälvning.’ Vem vill inte ge sig ut och cykla efter de raderna? Med gott humör, lätt handlag och en fullkomlig förtrogenhet med atmosfären rullar Fioretos in läsaren på två hjul i storstaden. Men vad vi ser är inte realismens seger. Verklighetsförnimmelsen springer fram ur liknelsen ’mobilt oändlighetstecken’. Utan den vore skildringen lärft och vadmal. Romanen, vital och nästan upprymd i sin lust att formulera också en cykelfärd eller texturen hos en slinkig gul sidenblus, har sin sanning i en ordets egen erotik. Det är lätt att tycka om den för det.” – Thomas Götselius, Dagens Nyheter

”Aris Fioretos är en verklig och märklig språkkonstnär. Berättarglädje, stilistisk virtuositet och avancerad litterär konstruktion förenas i hans prosa på ett sätt som gör att stämningsläge och karaktär hela tiden skiftar trots att språkets egenart genomgående bibehålls: humor, grotesk, spänning, realistisk och satirisk tidsskildring med politiska och sociala nyanser.” – Bengt-Emil Johnson, Dala Demokraten

”Språket är sirligt finstämt eller kliniskt sakligt. Inga fula ord eller slipprigheter här inte. Fioretos är eleganten i författarkåren – alltid stil och finess, pressveck och manschettknappar. Han är kosmopolit, tar in den stora världen, de viktiga strömningarna. Ingen i hans böcker ältar sin trångsynta uppväxt i Småland. Inte så att Fioretos är oklanderligt korrekt. Mitt i den demonstrerade beläsenheten finns en anarkistisk pojke, vars hugskott åtminstone jag ibland har svårt att hänga med i. Fioretos romaner om biologi och hemliga sällskap är underhållning för intellektuella. I Sanningen om Sascha Knisch är han enklare och mer tillgänglig än tidigare. Jag gillar det!” – Anneli Jordahl, Kulturnytt

”[Fioretos målar] upp det glada tjugotalets Berlin i all sin visuella prakt, med sjaskiga ölstugor och krängande spårvagnar, korsettstänger och stärkta skjortbröst, fala kvinnor och pomaderade hallickar. Historiska fakta varvas ogenerat med vildaste fiktion, inte så mycket för att lura läsaren som för att avslöja den nakna sanningen – eller rättare, för att visa att sanningen inte alltid är naken.” – Fabian Kastner, Upsala Nya Tidning

”[Aris Fioretos är] den svenska samtidslitteraturens absolut främsta innovatör; en patafysiker med till synes oförtruten lust att tränga in i de dunkla vrårna mellan vetenskapens och poesins upplysta salonger. Fioretos metaforiska uttydningar av historiska och nutida fenomen i kombination med stilren intellektualism och höghaltiga inslag av litteraritet har kunnat avnjutas i en mängd böcker . . . [Man har] lugnt kunnat lita på att när Fioretos laborerar med sina spridningskraftiga grundämnen, förvandlas dessa snart, genom ett slags litteraturens alkemiska formler, till rent guld.” – Martin Lagerholm, Smålandsposten

”Som en fisk i vattnet rör sig Fioretos i tjugotalets idéströmmar. Med en retfullt ironisk glimt i ögat gör han upp med den tidens vetenskap och riktar en skarp känga åt det moderna projektet som sådant. Mångfald ställs mot trångsyn, tolerans mot förtryck. Det hela är så korrekt och medvetet att det lätt kunde ha blivit tillrättalagt och konstruerat. Men Fioretos serverar sin historia med finess och elegans, inte bara virtuost utan också i högsta grad underhållande. Rapp, fräck och ständigt med en räv bakom örat låter han sina gestalter spinnas in i en intrikat härva där det enda man kan lita på är att skenet för det mesta bedrar och sanningen kan anta många skepnader.” – Ann Lingebrandt, Norrköpings Tidningar

”Givetvis rör det sig om avancerad underhållning och som all sådan med ett budskap som flagg. Det hindrar inte att man tillåts dra på mun när hallicken Anton öppnar briljantinburken med sin stilett, en fin detalj. Även Sascha kallar sig Nabokovskt nog Anton ibland. Aris Fioretos är duktig på gränsen till det durkdrivna. Han behärskar allusionen, parodin, miljöskildringen och serverar en 30-talsmatiné lika övertygande som han driver med äldre deckare . . .” – Sven Christer Swahn, Sydsvenska Dagbladet