Nelly B:s hjärta

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner · Länkar

Information

Roman · Stockholm: Norstedts, 2018, 318 sidor · Omslag: Birgit Schlegel, gewerkdesign Berlin · Omslagsbild: Charlotte Rudolph, »Gret Palucca im Sprung«, 1928 · ISBN: 978-91-1-308455-8

Omslag

Berlin, 1924. Nelly Becker, flygarässet från Johannisthal, den första kvinnliga piloten i Tyskland, får en oroväckande diagnos. Om hon fortsätter att flyga kommer hon en snar dag att falla från skyn.

Nelly överger hangarerna och lukten av bensin. Hon separerar från sin man, blir »dyig, utan framåtrörelse«. Men på automobilmässan samma höst träffar hon Irma, smal och självtillräcklig som ett stearinljus. En oväntad rörelse ger hennes liv en annan riktning.

Aris Fioretos nya roman skildrar vad som sker när en muskel inte låter sig hejdas.

»Jag svarade att mässan strax stängde och fällde ut stödet. Men hon hade inte bråttom. Istället för att följa kollegerna till utgången förde hon handen över min. För någon som vill lära sig hur kopplingen på r32:an fungerar är det en naturlig rörelse. För mig var det en chock. Ändå blev jag lugn. Lugn men elektrisk.

I detta ögonblick visste jag inte vad som skedde. Nu vet jag att livet som Heltgalnadu började.«

*

 Aris Fioretos utgav senast den hyllade romanen Mary (2015), som även rönt internationella framgångar. Han har bland annat översatt Friedrich Hölderlin och Vladimir Nabokov till svenska, och senast belönats med Samfundet De Nios Stora pris samt det tyska Jeanette-Schocken-Preis. För Mary, som nominerades till Augustpriset, tilldelades han Sveriges Radios Romanpris 2016.

»Mary är stor romankonst.« – Dagens Nyheter

»[Fioretos] gestaltar verklighetens underjord med en skärpa, intensitet och briljans som gör att jag knappt ens för ett ögonblick kan lägga hans bok ifrån mig.« – Sydsvenskan

»[Mary är] så sorgsamt hudnära att man mot slutet bara kan gråta.« – Expressen

»Det här är svensk litteratur som allra bäst.« – Monika Fagerholm

Utdrag

Jag vill tillägga något om hud.

Det finns tre slag, tänker jag då jag låser om mig i badrummet. Första sorten är den som människor vanligen avser. Det är huden utan citationstecken med vilken vi fryser och svettas; den som kittlas eller blir torr och spricker, som rodnar, bränns av solen och knottras av fruktan eller förtjusning. Sedan finns där »huden« inom anföringstecken. Det är den vi lägger oss till med – för att motsvara en bild som andra har eller för att visa hur vi ser på oss själva. Denna hud består av kläder och gester, rörelser och regler, den är ett hölje som människor iför sig av fri vilja, men också påtvingas och inte kan avlägga utan att förlora sin roll i ett bestämt sammanhang.

Om jag tänker på den förra huden avser jag händerna med vilka jag känner på vattnet i badkaret, blåsor efter nya skor och avtrycken som underkläder lämnar. Den senare sorten är flickan i styv skoluniform och skulptrisen i fotlång klänning under en vit rock som, om den knäpps ända ned, gör det omöjligt att böja förnuftigt på knäna. Den är också åhöraren på Technikum i Dresden som drar ett streck under uträkningarna som hon just gjort, innan hon låter lapparna som bänkgrannen envisas med att skjuta över ligga orörda och tyst lämnar salen. Hon är klädd i reformklänning och besöker föreläsningssalen inte för att bjudas ut, utan för att lära sig något om luftfart. Det är mekanikern som drar sista varvet på packningen och stannar precis innan den brister, chefen som hamrar på en skrivmaskin och hustrun som eldar upp lakan bakom en lada.

Och sedan finns där huden som man bara får när man inte kan äta därför att allt den innesluter – varje kärl och organ, varje nerv, varje vävnad – tas i anspråk av en annan människa. Denna tredje sort borde skrivas med särskilda bokstäver eftersom den utgörs av vad som vanligen betraktas som hudlöshet. Och det är den jag tänker på när jag sjunker ned i badkaret, efter att ha tryckt plaggen ett och ett mot ansiktet i hopp om att uppfånga främmande lukter.

Om HUDEN kan man säga saker som:

»Hela jag är kolsyra.«

»Syster, jag brinner!«

»Var du börjar? Och jag slutar? Men det är omöjligt att avgöra.«

Fast sådana satser kommer först efter de andra sorternas hud. Vid det laget äter man åter normalt och ligger inte längre vaken fylld av varmaste vånda. HUDEN är den sanna huden. Den finns innanför de övriga, men går ändå utöver dem. Man upplever den bara när man rörs upp av annan HUD, känner sig koncentrerad trots att världen just befinner sig i ömmaste upplösning. Jag borde kursivera det där ordet, för när jag tänker efter är det så jag upplever HUDEN: den koncentrerar mig. Med ens går allt lättare, och ljusår snabbare. Varför? Därför att allt oviktigt försvinner. Allt som inte bär och stärker och för vidare, allt som inte hör till HUDEN.

Nå, det går kanske inte förlorat. Men det har blivit så betydelselöst att det lika gärna kunde göra det.

Ta en person som just bett sin värdinna om att få bada trots att det är onsdag och hon egentligen borde vänta till lördagen. Nu har hon klätt av sig huden inom anföringstecken. Ingen ser henne i detta ögonblick, och själv är hon inte intresserad av vem hon råkar vara, bara att hon är. När hon sänker sig ned i karet sjunger ådrorna; strax kluckar det vid armhålorna. Allt tätnar tills den första huden är spänd och het och ändå genomsläpplig. Det sista är viktigt. Utan känslan av genomträngande skulle hon inte uppleva den tredje sortens hud. Men det gör hon. Och i detta ögonblick, medan den andra huden ligger i en hög på golvet, vet hon att rusningen kan komma lika mycket utifrån som inifrån, och att den skall bli hennes räddning.

Ja, HUDEN är platsen där man räddas. Den får inte en människa att tänka: Jag är hemma. Den får henne inte att konstatera: Jag befinner mig bortom mig själv. Den får henne att säga: Jag är överallt men ändå just här, just nu, ung och oanvänd i detta heta, ångande vatten. Därför känner en sådan person framför allt en sak: koncentration.

Sidorna 88–89.

Recensioner

»[Aris Fioretos nya roman] är nästan över måtttan rik och skriven i ett språk som få författare mäktar med. Poetiskt, sakligt, precist, överraskande. Det glittrar och lyser. Min bok är full av förstrykningar av alla vackra och tänkvärda passager. Precis som mina Nabokovböcker. Nelly B:s hjärta är som en fulländad flygmaskin där varje detalj är viktig för helheten.« – Håkan Anderson, Gotlands Tidningar

»Fioretos nya roman Nelly B:s hjärta börjar just där, i ögonblicket då Nelly Becker, Tysklands första aviatris, blir varse att hennes viktigaste muskel sviktar. Den fungerar inte som den ska, den fungerar så pass illa att det tvingar henne att stanna på marken. Men – vad ska den som när insikt om sin dödlighet göra om inte leva, så fullt ut som det bara är möjligt? . . . [Fioretos] iakttar, beskriver, känner, reflekterar med en röst som är ömsom saklig, ömsom drömsk. . . . [D]et tätnar mot slutet, i takt med att Nellys hälsa försämras, både kroppsligen och själsligen, och hon alltmer släpper greppet om den verklighet som finns bortom lugnande droppar på en sockerbit. När hennes häftiga längtan efter upplösning och sammansmältning till sist bara kan få ett destruktivt utlopp koncentrerar sig också språket och berättandet. Till sist är hon helt och hållet där inför en, Nelly med det trasiga hjärtat.« – Jenny Aschenbrenner, Dagens Nyheter

»Att läsa Aris Fioretos är lika bra för själen som att kvällssimma i ljummet hav. Kanske låter det flummigt men gränsen mellan språket på sidorna och mig som läsare blir liksom upplöst och Nelly B flyttar in i huvud och kropp. Jag följer henne runt i Berlin, noterar detaljer i uthyrningsrummet, memorerar ansiktsdrag runt matbordet och jag läser boken långsamt för att njutningen ska räcka länge. Det har sagts av många före mig att Fioretos språk är lyriskt, avskalat, tydligt och lågmält. Och så är det – hans förmåga att låta varje mening vara precis så lång, så kort eller så innehållsrik som den bör vara, är om inte unik så åtminstone anmärkningsvärd. Liknelser och metaforer tynger aldrig utan är precisa och överraskande. Det är helt enkelt ljuvligt.« – Elin Claeson, Kulturnytt

»Fioretos skriver oftast så vackert att man vill skrika av njutning; ›Jag kommer att ha varit denna vilda muskel.‹ Och även om denna bok inte är så ogarderad som Den sista greken eller Mary så väcker slutet, i ensamhet och utslocknande, en helt ogarderad känsla hos denna läsare; jag storbölar.« – Maria Edström, Göteborgs-Posten

»Aris Fioretos har skrivit en roman om den tyngdlösa förälskelsen. Nelly har givit upp livet i luften för sitt hjärtas skull, men i förälskelsen fladdrar det ändå farligt, dunkar henne in i en passion som riskerar hennes bräckliga hälsa. Hans skicklighet som författare blir som klarast i denna skildring av förälskelsen, så förtvivlat svår att fånga på ett tomt vitt ark. Nästan lika svårt är kärlekens fysiska uttryck att skildra. Som bekant finns det en Bad Sex Award, men Aris Fioretos skulle kunna få det motsatta, alltså ett pris för bästa sexskildring. . . . [Han skriver] med en sådan sensualism att man som läsare känner romangestalternas passion i huden, inte bevittnar den med ögonen.« – Kristian Ekenberg, Vestermanlands Läns Tidningar

»Det är en kärleksroman Aris Fioretos skrivit; berättelsen om Nelly och Irma är bokens pulserande hjärta. Passion på jorden, istället för i luften. Fioretos är, förutom en benådad stilist, en hejare på att skildra den förälskades alla ›rationella‹ resonemang, hennes benägenhet för självbedrägeri. För Irma glider ständigt undan, och den evigt frihetslängtande Nelly får erfara vad det är att känna sig beroende, bedjande. Hon är redo att älska förbehållslöst. Det är en plats från vilken fallhöjden är lika hög som från vilket flygplan som helst.« – Therese Eriksson, Svenska Dagbladet

»Det är alltid dramatiskt när Aris Fioretos berättar sina historier. . . . [Nelly B:s hjärta är] en kärleksroman och en fantastisk sådan. . . . Fioretos behandlar det svenska språket som ett vackert instrument, han får språket att spela så vackert det bara kan. Det är tur att han skriver på svenska, för hur skulle någon översättare, hur duktig denne än må vara, ha kunnat översätta från ett annat språk till den svenska som Fioretos använder? Hans svenska är så stark och så rik att det gör honom till en av våra absolut främsta författare. Fioretos böcker skulle kunna användas som läroböcker i svenska.« – Lennart Götesson, Dala-Demokraten

»Att Aris Fioretos är en av Sveriges absolut bästa författare visar han återigen i sin nya bok Nelly B:s hjärta. Romanens huvudperson – delvis formad efter en köttslig förebild – är en föregångskvinna. Hon var den första kvinnan i världen som – trots fördomsfullt motstånd – lyckades skaffa sig flygcertifikat. . . . Det är en spännande och djupt insiktsfull kvinnoskildring som Aris Fioretos skrivit. Hans språk och gestaltningsförmåga söker inga genvägar. Här är det nytt, fräscht och fördjupat på varje sida.« – Anders Hjertén, Värmlands Folkblad

»Jag skulle önska att läsaren gav Nelly B:s hjärta all den tid boken behöver. Här är vi långt från den pratiga och flåsiga nutidsprosan. Som i all navigering av den högre skolan kräver Aris Fioretos koncentration och uppmärksamhet av sina läsare. Däri liknar han sin aviatris Nelly Becker. Också i kastvindar och turbulenta luftskikt styr han sin farkost med fast och säker hand. Det är en bedrift.« – Åke Leijonhufvud, Sydsvenskan

»Aris Fioretos har onekligen en strindbergsk rikedom i sitt språk och dessutom ofta samma psykologiska djupförmåga som August Strindberg, men hans eld är stillsam, inte grandios. Det finns stycken i Fioretos nya roman där man som läsare bara vill dröja i just det stämningsläget, i den där eviga skymningstimmen som hans prosa ständigt framkallar. Jag tycker med andra ord att Fioretos ger oss den kanske vackraste prosan i samtida svenskt språk, dess exakta vilsamhet, förmågan att sänka sig djupare i människans vara, att äntligen ge ordet identitet en kropp, vilket det aldrig får som dagspolitisk kliché. Han ger flygaresset Nelly Becker en märklig, fängslande identitet i sin roman. . . . Nelly B:s hjärta är en utomordentligt rik roman, dess dubbelhet, symbolspelet i det aviatiska livet mellan moln och erotik får läsningen att skimra, samtidigt förlorar den aldrig sin berättande stadga. Den kan läsas som gripande kärleksroman, som modern utvecklingsroman, som romantisk tragedi eller frihetsdröm.« – Jan-Olov Nyström, Upsala Nya Tidning

»Så har då Aris Fioretos kommit med en ny efterlängtad roman . . . Den nya boken heter Nelly B:s hjärta och får den inte priser i mängd kommer jag fanimej att äta upp min basker. . . . Den är helt enkelt storslagen. . . . Om detta liv berättar Fioretos på ett intelligent, precist, vackert och i bästa mening litterärt språk som gör läsningen både vilsam och eftertänksam även om hans språk – precis som berättelsen kräver – tätnar och mörknar mot slutet av boken.« – Kenneth Olausson, Bokhållarens läsblogg

»Nelly B:s hjärta är en till stora delar ljus och sensuell roman, lättare i sinnet än Fioretos förra, Mary. Nellys nya liv lär henne att flyga på andra sätt än det hon tidigare upplevt: genom rusig kärlek men också genom droger som leder till hennes undergång. Och under alltsammans ligger de existentiella frågorna: Ska man leva ett liv där man flyger eller håller sig på jorden? Är hjärtat en muskel eller en maskin? Kort sagt: de oundvikliga konsekvenserna av den urgamla devisen ›att följa sitt hjärta‹. Det kanske låter som en kliché, men ingenting blir någonsin klichéartat i Aris Fioretos händer.« – Anina Rabe, Tidningen Vi

»Aris Fioretos är en av de bästa nu verksamma författarna vi har i Sverige. Jag vill mena att det är en objektiv sanning. Han har en alldeles unik förmåga att kombinera gripande, närmast melodramatiska livsöden med en prosa så skarp och klar att den får hela världen att framstå som ny. . . . Nelly B:s hjärta är först och främst en kärleksroman, och en storslagen sådan. Det krävs fingertoppskänsla för att kunna skildra kärlekens alla dimensioner, själens och kroppens, i sådan detalj som Fioretos gör utan att det blir smetigt. . . . Det svävande undantagstillståndet, på en gång livsfarligt och det enda som gör livet verkligt värt att leva.« – Amanda Svensson, Expressen

Länkar

Malou efter tio: »Aris Fioretos beskriver lesbisk kärlek« (TV4)