Grå kvartett

Information · Bakgrund · Anmärkning · Utdrag · Recensioner

Information

Prosalyrik, essäer, berättelser, samtal · Stockholm: Faethon, 2024, 5 böcker · Omslagsbild: Annika Elisabeth von Hausswolff · ISBN: 978-91-89728-91-2

Bakgrund

grå kvartett samlar böckerna med vilka Aris Fioretos inledde sitt författarskap. Den prosalyriska Delandets bok (1991) handlar om sorgen efter en flickvän som omkom i en trafikolycka. En bok om fantomer (1996) undersöker hur vålnader framträder i film, litteratur och opera, filosofi och kriminologi, medan Den grå boken (1994) – även det en essä – är en eloge till blyertspennan och gråzoner i litteraturen. I Vanitasrutinerna (1998), slutligen, låter han lika vankelmodiga som egensinniga figurer ta farväl i sju elegiska monologer.

grå kvartett liknar föga annat i samtidslitteraturen. Genom att undersöka förlusten samt fantomers sätt att existera, genom att fira det vagas sinnlighet och avskedets skiftande former avlockar Fioretos förgängligheten fortlöpande betydelse. I dessa tidiga böcker finns rikligt med frön till vad som utmärker hans senare hyllade och priskrönta verk. Sorg, ömhet, förundran, finurlighet … Fioretos skriver en prosa både klar och överraskande, och pregnant som poesi.

De fyra böckerna reviderades i början av 2000-talet. Boxen kompletteras med en femte volym, Den tredje handen, i vilken han samtalar om författarskapets början med den tyska kritikern och essäisten Cornelia Jentzsch.

»Literatur om mig själv? Nein, danke. Det självupplevda i mina böcker är en trampolin, inte en rullator. Jag vill ut ur huden.«

*

aris fioretos, född 1960, är författare till ett tjugotal böcker (romaner, essäer, litteraturhistoriska studier). Han har erhållit en rad utmärkelser såväl i Sverige som utomlands, senast Svenska Akademiens essäpris och Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden. Sedan 2011 är han medlem av Akademie der Sprache und Dichtung i Darmstadt,  sedan 2022 även av Akademie der Künste i Berlin. I juni 2024 håller han de renommerade poetikföreläsningarna i Frankfurt am Main under titeln »Solar plexus«.

Anmärkning

Med undantag av den tredje boken i denna kvartett reviderades samtliga några år in på det nya millenniet, då en samlingsutgåva första gången planerades. Endast Den grå boken återstod att bearbeta i ljuset av de förvandlingar som texten genomgått vid översättningen till engelska 1999. Uppgiften sköts dock upp och idag, ett par decennier senare, är jag oförmögen att slutföra arbetet. Revisionerna som påbörjades för tjugo år sedan har lämnats orörda. Vid sidan om de nytillkomna citaten som övertagits ur The Gray Book har bara smärre ändringar gjorts.

Delandets bok rymmer en del allusioner som aldrig förklaras; det vore fåfängt att utreda dem i efterhand. Originalutgåvan av En bok om fantomer innehöll bilder av Sophie Tottie som fallit bort i föreliggande version. Även om det inte skrivits mycket om grå litteratur (vad jag vet), erbjöd en handfull studier inspiration under arbetet på Den grå boken, däribland av Henri Petroski och Brian Rothman – om blyerts­pennans historia respektive nollans semiotik. Jag bör också nämna två essäer av Werner Hamacher: den ena om tårar, den andra om moln. Vanitasrutinerna slutligen, som är yngst i kvartetten, uppvisar minst förändringar – ett struket ord här, en justerad meningsbyggnad där.

Utdrag

Menar du att dekonstruktionen nått sin ändpunkt?

Med begreppet »ändpunkt« vore jag försiktig. Just dekonstruktionen har ju visat hur motsägelsefulla föreställningar om slut är. Apokalyptikerna verkar aldrig sakna arbete. Fast de tankar som för­orsakade sådan överhettning vid 1980-talets universitet lade säkert en teoretisk grund för många av de hållningar, och för den delen livsformer, som skulle följa. Jag har exempelvis svårt att tro att dagens »icke-binära« tän­kande vore lika självklart, eller övertygande, utan Jacques Derridas dekonstruktion av dikotomier.

Det tog inte många timmar i föreläsningssalen på rue d’Ulm förrän hans sätt att resonera fann gen­klang inte bara i vad jag läste och tänkte vid den här tiden, utan även i min personliga historia. Som barn till föräldrar från skilda länder, född och uppvuxen i ett tredje under en era som Järnridån visade var gravt bipolär, kände jag mig instinktivt hemma­stadd (om det är rätta ordet) inte i den ena eller and­ra kulturen utan snarare i skillnaderna mellan dem. Jag gissar att en del av min fascination för gråzoner, denna önskan att vistas i och sondera obestämbarheten, hade med min personliga bakgrund att göra. Jag fann ett nästan gränslöst behag i att utforska minsta nyans och schattering, avvikelse och komplikation. Om du så vill berättigade tron på min existens ostadiga natur mig till vissa nöjen.

Än idag är jag mindre intresserad av att bekräfta sociokulturella identiteter än att undersöka skillnader. Därur härrör mycket av energin som driver mig. Fast numera tar sig skrivandet mindre aparta uttryck. Som författare har jag alltid förnummit en stark befrielse i att skildra människor med and­ra förutsättningar och perspektiv, med upplevelser som jag själv inte haft, möjligen inte kan ha. Det tillfredsställer mig betydligt djupare att lära av främmande erfarenheter. Litteratur om mig själv? Nein, danke. Det självupplevda i mina böcker är en trampolin, inte en rullator. Jag vill ut ur huden.

. . .

Det vore konstigt om man som författare inte önskade förändra sig, söka sig till nya områden och perspektiv, rentav ändra sitt sätt att skriva, ja, röstläget. Ändå tror jag mig märka en stark kontinuitet. En roman som Mary från 2015 handlar ju om att överleva såsom en annan. Hur heter det i början av boken? »Det här kommer att låta kons­tigt, men jag är den enda som kan berätta hur jag slutade.« Och vad jag förstår skildrar din senaste roman, De tunna gudarna från 2022, inte bara trådsmala, svartklädda rockmusiker, utan även de fladdrande väsen som många tror att människan förvandlas till efter sin död och som vi utan att se dem kan känna vid vår sida i kritiska ögonblick.

Visst finns det förbindelser mellan tidiga och senare böcker. Författarskapet rymmer säkert sin beskärda del av smärtpunkter och manier och fixa idéer som går igen. Även om frågor om stil och struktur inte är oviktiga för romanerna du nämner, handlar de dock inte om fenomen som ens sekundärt är språkliga. Inte heller tror jag att jag försöker få korn på spöken eller önskar ställa försvinnandets fu­rie till svars. Tiden skall visserligen hejdas, åtminstone i somliga stunder, fast vilken litteratur vill inte det?

Den akuta känslan av förgänglighet har aldrig övergivit mig, numera är jag emellertid mer angelägen om att skapa närvaro – med alla till buds ståen­de medel för berättande prosa. Gåshud, rodnad, jubel, häpnad, förtvivlan … Egentligen spelar det ingen principiellt avgörande roll vilken reaktionen blir så länge texten lyckas krypa under skinnet på sina läsare. Vad skall den annars vara bra för? Det låter måhända vilt, alternativt naivt, men jag vill att litteratur känns på riktigt. Den är en evidensproducent, vilket möjligen förklarar min upptagenhet av krop­pens under och hjärtskärande tillkortakommanden.

Den tredje handen, sidorna 61–62 och 79–80.

Recensioner

»För mig har Aris Fioretos alltid framstått i en klass för sig, en människa med tillgång till sin fulla ­kapacitet såväl socialt som i skrift: lite briljantare, lite snabbare, som om man själv gick på lägre varvtal. . . . Författarskapet börjar med att upphöra, med att konstatera sin otillräcklighet: detta går inte att säga, säger Delandets bok. Författandet blir både enda vägen ut ur sorgen och enda sättet att hålla den kvar, leva i en tid som aldrig funnits; hålla sig kvar på en plats som inte finns. ›Skrivandet‹, säger Fioretos, ›blev ett sätt att hålla fast det »ingenting« som återstod.‹ Men ›ingenting‹ behöver inte vara så lite. I sin blogg The Red Hand ­Files talar rockmusikern och författaren Nick Cave utifrån ett minnes­värt möte med musikerkollegan Bryan Ferry om skapandets sköra natur: ›Djupt i mitt hjärta‹, avslutar Cave, ›vet jag att det alltid finns något att skriva om, men det finns också alltid inget – och förfärande lite luft däremellan.‹ I denna förfärande lilla mängd luft går det att dra förvånansvärt djupa andetag. Vilket är vad som sker i Grå kvartett. I det pyttelilla manöverutrymme som den sörjande tilldelar sig själv i glappet mellan tiden som stannat och tiden som går dyker så småningom en blyertspenna upp, och ur denna växer det fram en grå litteratur, en härskara av fantomer, en hel varieté.« – Kristoffer Leandoer, Dagens Nyheter