Yellow
Information · Omslag · Utdrag · Recensioner · Länkar
Information
Roman · Stockholm: Norstedts, 2024, 240 sidor · Form: Atelier Atom, Berlin · Omslag: Sergej Kichigin · ISBN: 978-91-1-314747-5
Omslag
Hon kallas Yellow, sällan något annat. Ingen vet varför. Utom vännerna som hon anlände till Europa med. Nu är den afghanska flyktingen, som ibland ser sådant som inte har hänt än, illa ute och behöver hjälp. Men Aref bor långt borta och Firooz … Var är Firooz?
Yellow jagar genom en sommarödslig tysk huvudstad. Däven luft, tryckande hetta. Kvicktänkt fast kaotisk, med en amfibies sinne för utvägar, måste hon rädda vad som blivit viktigare än uppehållstillstånd.
Yellow är en kort roman om överlevnad. Och ett långt farväl till en artonårings lärdomar om tillhörighet. Det är också en roman om strävan, och om hur framtiden inte håller vad den lovar.
»För sitt inre såg Yellow hur rumäntysken – smärt, elegant, hår som svart stålull – strax skulle blotta tänderna. Han var tio tolv år äldre, kanske mer. Hon anade att Ernest Schnell skickat honom. Och att han snart, möjligen redan nästa dag, skulle ställa fram en plåthink. Sedan skulle hon tvingas göra något som hon under inga omständigheter ville.«
*
»Hon är mycket upprorisk till sin natur.« (Ernest Schnell om Yellow)
*
Aris Fioretos är författare. Han bor och arbetar i Stockholm och Grekland.
»Fioretos har en unik förmåga att kombinera gripande, närmast melodramatiska livsöden med en prosa så skarp och klar att den får hela världen att framstå som ny.« – Amanda Svensson i expressen om Nelly B:s hjärta (2018)
»Den svenska litteraturens enda mästerverk detta sekel.« – Agri Ismaïl i fokus om Atlas (2019)
»Vilken saklighet! Vilken poesi!« – Åke Leijonhufvud i sydsvenskan om De tunna gudarna (2022)
Utdrag
rumäntysk
Yellow hade inte träffat mannen förut, ändå anade hon att han var rumäntysk. Och att de snart skulle ses igen. Hon hade till och med på känn vilka papper han tänkte köpa: de med pyramiden och sfinxen i profil. Ibland upplevde hon sådant som inte hänt än. Hon hade ägt förmågan så länge hon kunde minnas. Nej, inte så länge hon kunde minnas; sedan mormodern tagit med henne till smältvattnet från glaciären sommaren innan skolan börjat i Ghazni. Nej än en gång. Skulle ha börjat.
Bihålorna värkte som inför ett oväder.
övriga gåvor
Till Yellows inte fullt så ovanliga gåvor hörde förmågan att gå utan mat. (Bokstavligt talat: åttio kilometer.) Röka med glöden vänd in i munnen som soldater i skyttegravar. Sittande i lotusställning, med handflatorna pressade mot marken, lyfta sig själv likt en Buddha av fjädrar. Låtsassjunga bägge verser av en visa som sprakat ur en babyvakt av plast. (Senare bortskänkt.) Gå upp i omgivningen. Samt skriva spegelvänt.
gizeh
Mer om dessa färdigheter i sinom tid. När ögonen tårades, som nu i närbutiken, och världen förvandlades till slirande skepnader i färgat vatten, var det viktigaste att bevara fattningen. Framtiden sipprade in. Strax innan ytspänningen brast flackade formerna som om åska gick i dem, tankarna for i tusen riktningar. Några handlade om vad som skulle ske; vilka förstod hon sällan förrän senare. Då nuet gav vika for de flesta ut ur skallen. Upp i rymden. Där de fortsatte genom mörker och tystnad till dess rummet välvde sig och de strålade samman på andra sidan av en isig evighet. I den dimension, svartare än asfalt, där allt som kunde hända alltid redan inträffat.
Medan Yellow väntade på att världen denaturerades letade hon efter pennan som de använde för att märka utgångna varor, men hittade bara en trubbig blyerts. Omsorgsfullt textade hon i ett block namnet på cigarettpappren som rumäntysken skulle be om. Först ett spegelvänt G, sedan ett i, därefter z … Den bakvända rörelsen lugnade pulsen, vilket var nödvändigt för att klara samtalet som hon anade skulle följa. Ännu vandrade han med blicken över hyllorna bakom hennes rygg, utstuderat sakta.
integrationskurs
Fastän mannen betedde sig som en kund tvivlade Yellow inte på vem han arbetade för. Efter vad som skett i chefens hem första pandemisommaren hade hon slutat som kurir över en natt. Inga särskilda gåvor hade krävts för att inse att hon och Firooz inte längre var säkra i Legion, huset vid kanalen som ockupanterna fortfarande betraktade som en »fristat« trots att rivningskontraktet förlängdes med jämna mellanrum sedan många år tillbaka. Då en pensionerad bibliotekarie som brukat besöka deras granne erbjöd henne rum hos sig tackade hon utan vidare ja. Bara närstående visste att Yellow numera bodde hos Valentina Pauli, vilket jämte restriktionerna räckt som skydd. I mars hade coronatiden dock officiellt tagit slut, och nu även friden i en butik där det äventyrligaste som hände var att kunder stal pizzor ur frysen eller spelade Fortnite på datorn vid fönstret. Hon hoppades att chefens män inte hittat Firooz. Hennes vän var av vekare material.
Åren hos Pauli hade varit trygga, händelsefattiga, lärorika. Socialt engagerad och viljestark ansåg värdinnan, som själv var volgatyska, att Yellow måste gå integrationskursen. Hon hade huvudet för sig; tillgångar fick inte slarvas bort. Plus: hur skulle hon annars uppfylla kraven för att få stanna? Efter visst trassel med myndigheter som Pauli rett ut anmälde sig Yellow. En morgon med lukten av brända löv i luften vandrade hon till skolan i en angränsande stadsdel. Utanför porten väntade kvinnor i burka och rökande afrikaner som skjutit ned ffp2-masken under hakan. Första gångerna följde Firooz med.
Av och till ombads deltagarna att berätta om sina liv, vilket visade sig besvärligare än trott. I likhet med Yellow vägrade flera, andra föll i gråt. Halvvägs genom första terminen fick klassen därför anteckna »punkter« som bänkgrannen istället skulle tala utifrån; enligt läraren hörde även inlevelsekraft till livet. Yellow tyckte så bra om metoden att hon började formulera stödord för eget bruk. Tyska språket skapade distans, med ens blev det lättare att hantera vad som skett efter avskedet från mormodern. Eftersom hon hade svårt att dela med sig av åtskilliga erfarenheter textade hon för säkerhets skull som renässansgeniet som läraren berättat om: spegelvänt.
En kväll när Yellow förhördes på glosor förklarade Pauli att hennes egen generation, den första som fötts under kalla kriget, kännetecknades av sin kompassros. Yellow visste vad kallt och krig innebar, men kompassros? Till svar placerade värdinnan handen på bröstet, högtidligt leende. Hjärtat måste blomma i vindens alla riktningar. Trots sitt engagemang för utsatta gjorde ödemen hon led av henne emellertid bekväm. Om hon såg häftet där Yellow skrev ned sina punkter som för att bli av med upplevelserna skulle hon tro att det var dari och inte hämta läsglasögonen. Likväl gömde Yellow häftet i innerfickan på sin mc-jacka. Åtgärden var överdriven, men de gångna åren hade lärt henne att inte lita på välvilliga i onödan.
Nu var tryggheten över. Om rumäntysken inte tvingade med henne måste hon varna Firooz. Primadonnan hade hittat nytt boende fast hotades av utvisning; de borde lämna Berlin medan det fortfarande gick.
kritisk resurs
Yellow betvivlade att hon skulle få bruk för tyska i ett annat land. Tanken gjorde henne ledsen; hon hade älskat varje nytt ord som andra älskade en sång eller en solnedgång. Eller en hund, en katt. Ord betedde sig dock inte som tamdjur. När hon hastade igenom ett stycke hände det att texten trilskades då hon på lärarens uppmaning gick tillbaka för att utreda sammanhanget. Plötsligt betydde glosor något annat. Istället för Mund stod där exempelvis Mond; hon skrattade inåtvänt åt att ha förväxlat månen med en mun. Eller så hade hon läst streben, sträva; nu såg hon att det talades om att dö, sterben.
Så länge Yellow kunde minnas hade folk sagt att hon var kvicktänkt men rastlös. Enligt Pauli, som suckade teatraliskt om hon såg flickan som flyttat in i sonens gamla rum skrolla på mobilen medan hon gjorde läxorna, drog ivern rentav åt tumult. Tumult? Denna gång tillhandahöll en blyertspenna i mellangärdet förklaringen. Yellow måste tygla sina energier. Med handlingar var det som med bindeorden som skulle fyllas i på de prickade raderna mellan satsdelar: det gällde att lugnt och ordnat fo-ku-se-ra på sammanhanget. För varje stavelse tryckte Pauli den rödhättade pennan som hon löste korsord med lite längre in i mellangärdet.
Oförmågan att ägna sig åt en sak i taget gjorde det krångligt att skriva som i en spegel. Samtidigt som Yellow funderade på ett streck målade hon naglarna i sin senaste favoritfärg eller åt vegansk müsli med grekisk yoghurt, vilket fick bokstäverna att flyta ihop till en pöl av bläck. Som tur var hörde även uthållighet till hennes gåvor med litet g. Och en dag stod ett första Leonardo-ord i häftet – sirligt, svårläst, korrekt.
Sedan dess fasthöll hon i punktform allt som for genom huvudet men som hon var oförmögen att dela med andra. Efter att ha läst en artikel om litium, som sades inte bara dämpa hyperaktivitet utan även behövas vid tillverkningen av datorbatterier, tänkte hon på sina baklängesord som en kritisk resurs. Det gladde henne att sättet de måste förstås på liknade hemspråket hon aldrig lärt sig att skriva; det förflutna levde kvar i handens rörelse.
Vid tanken på dari sprack nuets ytspänning.
obehag
Stöket när kommande händelser virvlade i aktuella påminde om hur skräddare som rörde sig knyckigt men elegant över vatten plötsligt sjönk om diskmedel droppades i det. Tappert sparkade de med trådsmala ben tills de tack vare sin täta behåring, där ett tunt lager luft fångats, lyckades glida upp igen. Ovädret i Yellows huvud liknade sådana sparkar. Ur jämvikt blev hennes rörelser ryckiga – som i detta ögonblick, då hon sträckte sig efter cigarettpappren som rumäntysken äntligen bett om. Häftet föll på disken som om hon bränt fingrarna.
Obehaget gick inte att undvika, så hon höll andan för att mildra urladdningarna. Efter ankomsten till staden där hon hunnit bo lika länge som i sitt gamla hemland hade hon prövat en rad åtgärder förutom att fylla bröstkorgen med luft. Ögondroppar. Ansiktsmasker. Solglasögon även grå dagar. (Allt på rekommendation av en chilenska på gymmet dit hon brukade gå.) Svalt berg av ibuprofen. (På eget bevåg.) Och besökt en optiker i händelse av förtidig »makuladegeneration«. (Optikerns ord men Paulis förslag.) Träffade hon vänner satt hon med fötterna på låren så att blodet leddes om till magen. Dessutom sov hon med extra kuddar, som en prinsessa på ärten.
Innan Yellow börjat sammanfatta sitt liv i punktform hade ingen av dessa metoder verkligen hjälpt. Ärtan låg exempelvis inte under lager på lager av dun och fyllnadsmaterial, utan liknade discokulan på Alba Bar. Upphängd under hjässan spred den förvirring i elakt miniatyrformat.
discokula
Första gången som Yellow besökt chefens bar hade hon inte brytt sig om inredningen. Det var en kall januariförmiddag en handfull år tidigare och lokalen hade vilat i dunkel. Allt hon noterat innan hon fortsatt upp till kontoret på ovanvåningen var att bardisken glänst i ljuset från ytterdörrarna – en frusen bäck av brons. Vid nästa besök några kvällar senare roterade discokulan sakta och stadigt, väntande på att gästerna skulle komma. Paljettstora fläckar vandrade följsamt över stolar och bord, sofforna utmed väggarna tycktes klädda i vildkattspäls. När de luddiga skärvorna reflekterades av speglar blev de oväntat skarpa, som flisor av is. Yellow föreställde sig att det tedde sig så här under skalltaket då hon genomled en episod, bara mera kompakt och många gånger mindre. I likhet med baren var hennes huvud mörkt och fullt av gömmor, men ibland också hemsökt av ett viktlöst flimmer som gjorde det besvärligt, snudd på omöjligt, att orientera sig.
Om hon haft tid att besinna sig hade hon skrattat vanmäktigt. Utan innehåll skulle punkterna hon skrev ned ju te sig lika svårgripbara för obehöriga som dessa ljusfläckar. Även om någon hittade häftet i jackan och till och med lyckades dechiffrera punkterna, till exempel med hjälp av en fickspegel, var de inte ens kronologiskt ordnade.
Yellow hade lärt sig att vänta ut oredan. När värken klingat av kunde hon utan vidare sova till lunch, därefter flöt händelser skilda åt i tid och rum inte ihop; världen hängde åter samman. Förhöll det sig med punkterna som med blänken från kulan? Skulle de, om någon studerade dem tillräckligt länge, bilda enskiftande fast enhetlig, framåtsträvande mosaik? Omöjligt att veta. Till en början gällde det att uthärda virrvarret.
Sidorna 7–13.
Recensioner
»Aris Fioretos stil får en grym värld att skina.« – Jenny Aschenbrenner, Dagens Nyheter
»Författaren lyckas alltså, i denna komplexa berättelse, med att förena rå, global samtidspolitik med känslan av att världen är gåtfull och språket häpnadsväckande. När Yellow läser ›ord som inte avslöjat sina innebörder förrän långt efter att hon hört dem första gången‹ beskrivs samtidigt min upplevelse av själva romanen. Men texten är ändå inte svårbegriplig, tvärtom är läsningen lustfylld, språket är så rörligt, precis som personen Yellow själv. […] Jag läser sakta, sakta. Det är som min hjärna simmar runt bland ›slirande skepnader i färgat vatten‹, i långsam lycka över att det fortfarande skapas intelligent och livsviktig litteratur.« – Aase Berg, Borås Tidning med flera
»Jag förbluffas av Fioretos inlevelseförmåga. Hur ska man kunna leva normalt om man levt under omänskliga förhållanden under så lång tid? […] Som samtidsskildring är romanen pregnant: Yellow kör tjuvkopplade vois, röker camel utan filter och skämtar om Gigi Hadid. Flykten beskrivs med nästan obehaglig detaljrikedom – vi får veta hur hon, familjens kassaskåp, om och om igen behövde svälja familjens guldklimpar. Men det görs på ett värdigt sätt – Fioretos beskriver det fula taktfullt. […] Det är svårt att göra litteratur av rent elände. Kanske är det därför det skrivs så få böcker om flyktingkrisen 2015 – antingen blir det en skräckroman, eller också en urvattnad kopia av litteraturen om världskrigen. Fioretos undviker båda. Istället är Yellow en bok om saknad, hemlöshet och behovet av rötter. I det avseendet är boken inte helt olik W.G. Sebalds mästerliga Utvandrade, fast mer nutida. Ja, Yellow ligger skrämmande nära nutiden.« – Isabel Dahlgren, KULT Magasin
»[Yellow] är en stark berättelse, grundad i vad jag uppfattar som en upprördhet, ja, kanske vrede, över den omänsklighet som numera möter icke-europeiska flyktingar när de försöker ta sig till den drömda tryggheten i fästning Europa. […] Yellow överlever. Flykten fortsätter. Slutet är hoppfullt, men svart. En paradox som präglar hela romanen.« – Stefan Eklund, Svenska Dagbladet
»Fioretos skriver med sedvanlig känsla för detaljernas värde. Det är både stramt intellektuellt och febrigt känsligt. Kanske det är så här kaotiskt en flyktings levnadsöde måste skildras. Metaforerna hopas, och en läsare behöver uppfinna en ny slags läsart. Det är garanterat den mest intensiva svenska prosa du kan läsa i år. […] Fioretos tar oss igenom det mörka i vår samtid. Yellows stress sätter sig i texten, får den att bli rastlös, orolig, jäktad. Och där saknas inte samhällskritik, i några reflektioner över vad en flykting tillåts uttrycka, där toleransen är villkorad. […] jag faller pladask för [Yellow], efter att ha utsatts för dess dragningskraft. Det är ett starkt porträtt av Yellow, av hur minnena sköljer över henne. För den jagade ges ingen respit, ingen vila. […] Som Fioretos själv påpekade i sin bok om Vladimir Nabokov från häromåret, benämnde exilryssen tre krav på en god författare: förmågan att berätta en historia, förmågan att lära ut något, samt förmågan att förtrolla. Fioretos lever minsann upp till dessa tre krav.« – Björn Kohlström, Bernur
»Årets Bästa Svenska Roman. […] Äntligen en roman som drar som ett vidunderligt oväder genom hjärnan och orsakar svallvågor med flaskpost ända ner till hjärtats öde ö.« – Isabella Nilsson, Expressen
»Det är den lyckade kombinationen av spänningsroman med psykologiska, experimentella inslag som gör Yellow av Aris Fioretos läsvärd. Det originella och sinnliga språket återspeglar den skyddslösa artonåringens rastlösa personlighet, samt hennes kaotiska tankar som rör sig mellan flykten till Europa, livet i Berlin, och barndomstiden i Afghanistan. Miljöbeskrivningarna är ofta eleganta och konstnärliga med inzoomningar på småsaker, exempelvis hur ljuset träffar en discokula. Dessutom är texten mycket hudnära och fysisk med många kroppsliga reaktioner, vilket skapar en säregen stil. Yellow kombinerar en intensiv flyktberättelse med ett sinnligt, poetiskt språk om trauman, utsatthet och intuition.« – Thomas Rasmundsson, Bibliotekstjänst
»Huvudkaraktären Yellow har en hel del spännande egenskaper som gör henne till en perfekt berättare. Hon har en viss kapacitet att se in i framtiden, och hon kan skriva baklänges. Hon är också en energisk, ganska jobbig person. Bra egenskaper om man ska klara av att ta sig från Afghanistan ända till Europa och den tyska huvudstaden. Och vidare till ett liv som papperslös, utlämnad till arbeten på skuggsidan. […] På sitt stillsamt prosaiska vis levandegör [Yellow] ett liv fullt av förluster. [Detta] är en roman som är otroligt smart komponerad. […] Jag överrumplas av Fioretos språkliga handlag. Det finns en svalka i texten – vissa kanske skulle kalla det distans – som gör den trovärdig.« – Ulrika Stahre, Aftonbladet
»Jag vet inte hur han burit sig åt för att skriva fram Yellow, Aris Fioretos. Men romanen bär hela vägen. Språket är ett levande väsen med en helt egen andning som rör sig inifrån Yellows kaotiska hjärna, ut i den trasiga världen. Som blandar synintryck med analys, vrede med empati, som blandar mormors livsvisdomar med uppror och utsatthet. Alla människor måste läsa den här romanen.« – Karin Wikars, Kulturnytt
»Yellow är en mjuktuff tonårig flyktingtjej med adhd och och en jobbig men användbar förmåga att i blixtrande syner uppfatta glimtar av framtiden. Som sidekick har hon en transsexuell manlig prostituerad som kallas för Primadonnan och ansätts av ›friare‹. Väl framme i Tyskland hamnar de i klorna på ett dysfunktionellt familjeföretag som säljer droger och arrangerar vadslagning kring destruktiva ›challenges‹ på Darknet. När de försöker frigöra sig väntar en spektakulär slutuppgörelse. […] Romanens behållning hittar jag främst i de realistiska avsnitt som skildrar flyktens vedermödor och utsatthet. Och i Fioretos självreflekterande prosa som är allt annat än schablonmässig och som bitvis firar triumfer i skildringen av ett medvetande trängt mellan ett mörkt förflutet och en hotfull framtid.« — Johan Wilhelmsson, Sydsvenskan
Länkar
»Vad vi riskerar om vi förlorar vår känsla för andras förluster«, Intervju Norstedts · »Aris Fioretos om flyktingskap, hem och tillhörighet«, Intervju Förmiddag i P1