Åderlåtning

5. ix. 2024

I kategorin avsked från manuskript har turen kommit till föreläsningarna jag höll i våras. De fick titeln Solar plexus, framför allt därför att medicinare än idag inte förmår säga var vårt största autonoma nervnät exakt sitter i kroppen. Titeln tycktes mig erbjuda en sinnebild för hur litterära texter verkar då de går åtminstone mig nära. Oavsett om texten känns drastisk som en knytnäve i maggropen eller vederkvickande som ett nystan av elektricitet med förgreningar ut i minsta tå och finger, får jag svårt att avgöra var källan till förnimmelserna bör sökas. Till det som gör litteraturen oundgänglig hör, antar jag, att dess sensationer är lika svåra att lokalisera som omöjliga att förneka.

»Föreläsningar« låter dock onödigt högtravande; i mitt fall handlade det snarast om betraktelser. Rörande vad? En författare och hans kropp. De poetikföreläsningar som årligen anordnas i Frankfurt fordrar inte bara synpunkter på litteraturen, utan även reflektioner över ens egen verksamhet. Intrycket kan vilseleda, fast något i mig värjer sig mot utsagor om personen bakom alster med mitt namn. Om det går föredrar jag att tala »genom blomman«, som tyskarna säger. Kanske för att vårdad indirekthet eller tal i tredje person singular desinficerar situationen? Trots allt krävs hygienska förhållanden och ett mått av kyla för att en skrivande varelse som ombetts utföra en vivisektion på sig själv skall lämna operationsbordet för egen maskin.

Efter att ha mejlat det slutredigerade manuset till förlaget undrar jag om jag lyckats. Det känns som om bilagan lämnar spår efter sig i den digitala rymden. Blod, kemikalier, lösa nervtrådar? Omöjligt att säga. Likväl upplever jag en viktlös lättnad vid tanken på åderlåtningen. Och på att ha sluppit undan med några framtida ärr.