Skiftande av melon och fotogen

11. vii. 2024

Det var på den tiden som jag läste på uteserveringar. Cigaretter och tändare i ena kavajfickan, bok i den andra. Om skriften inte fick plats lämnades den hemma; jag var tjugotre, tjugofyra och allergisk mot att hålla trycksaker i handen. Endast en skrivmaskin hade väl känts värre att bära på för den rastlösa varelse jag var. I kavajen på väg till parkkaféet denna eftermiddag, före nästa nattpass i äldrevården: Isaak Babels Berättelser från Odessa. Jag hade hittat boken, utgiven i Tidens »Ryska klassiker«-serie, på ett antikvariat. Billig, tunn, perfekt till formatet. Kring omslagets teckning av en pojke med duvor löpte en blommig bård i björnbärsfärgad mjölk-nyans. De nio texterna hade översatts dels av paret Riwkin, Ester och Josef, dels av Staffan Dahl som jag med tiden skulle förstå arbetade på biblioteket i andra änden av parken.

Jag försjönk i Odessa anno dazumal som en kropp i vatten. Allt föreföll bekant. Inte så att jag vuxit upp i fattigkvarter, än mindre i södra Ukraina på tröskeln till seklets första stora krig. Jag hade aldrig upplevt pogromer eller revolutioner, kunde inget om duvor och hade ännu inte satt foten i en judisk församling. (Mer därom strax.) Men människorna som befolkade Babels berättelser, miljöerna och umgängesformerna, det lika nyktra som medryckande sätt på vilket han skildrade livet i hamnstaden ... Visserligen fanns det något fabulöst över dessa rapporter från majoritetssamhällets utkant, och karaktärerna var avgjort färgstarkare än dem jag var van vid. Likväl trodde jag mig veta: så här skulle en korsning mellan de grekiska och österrikiska sidorna av min släkt te sig.

Kort sagt: jag läste identifikatoriskt. Fastän jag drillats i misstroendets skola, för vilken texter utgjorde konstruktioner som förmedlade villkorat vetande (dolda agendor, budskap maskerade som allmängiltigheter), trots denna som jag hoppades kritiska blick var det omöjligt att inte förtrollas. Jag kände igen ett grekiskt hav i de östeuropeiska vågorna, »skiftande av melon och fotogen«. Hörde min österrikiske onkel stöna: »Ni drar märgen ur mig!« Och såg mormors halvbror, äventyraren som utvandrat till Paraguay före seklets andra stora krig, återuppstå i Benja Krik, gangstern som sällan yttrar sig, men när han gör det alltid säger det rätta, och liksom så många andra herrelösa figurer hos Babel bär »höst i själen«. Världen mellan pärmarna var min utan att tillnärmelsevis likna den.

Under en av många flyttar gick volymen med den lila bården förlorad. B-sektionen i biblioteket inleddes inte längre av Babel utan av Bachmann, Ingeborg. Berättelserna om snabbtänkta barn och högljudda släktingar, om arbetarna, tjuvarna och de prostituerade i stadsdelen Moldavanka sjönk undan, nedåt minnets grumligare vatten. Om jag återvände till dem i tankarna var det inte längre till scener eller gestalter, utan till stämningar, tonfall, attityder – till texternas mentala dager, om jag kan uttrycka mig så, som bestod lika mycket av ljus och skugga som av okynne och oro. Det fanns ett sinnestillstånd, ett mellanting av fräckhet och vemod, som tycktes mig babelskt, utan att jag förmått säga hur det skapades eller backa upp intrycken med exempel. Var det detta som gav mersmak?

Långt senare, under arbetet på en roman, tog jag reda på mer om Misja Vinnitskij, bättre känd som »Miska Japanen«, som skall ha stått modell för Benja Krik. Fast i slutändan lånade sutenören från Wien som min story behövde ändå flest drag av figurer som jag inbillade mig urskilja i morfars omgivning. Vid samma tid, kort efter millennieskiftet, utgav Babels dotter dock hans samlade verk i engelsk översättning. Nathalie hade fötts 1929 i Paris, där modern (en ukrainsk-judisk konstnär) bosatt sig, desillusionerad av den unga Sovjetunionen. Efter ett besök 1935 återvände Babel till Moskva, sannolikt för att han inte ville leva utan ryskan – minus dagligt tal på gatorna var han »som en fisk utan vatten«. Men möjligen fattades beslutet även av andra skäl. Från en tidigare relation hade han en son, i en ny skulle han snart få ytterligare en dotter. Under sista året av Stalins stora utrensning, i maj 1939, greps han av säkerhetstjänsten; därefter upphörde samtliga spår.

Hustrun Evgenia, född Gronfein, överlevde nazisternas ockupation med dottern. Efter kriget studerade Nathalie vid Sorbonne och senare i USA, där hon ägnade sig åt att sprida faderns verk. På mitten av 90-talet, då jag tillbringade några år i Baltimore, hade hon inbjudits att tala om NKVD-akterna som blivit tillgängliga efter imperiets upplösning. Det visade sig att Berija gjort processen kort redan i januari 1940. Efter tjugo minuters rättegång i hans personliga gemak löd domen: arkebusering på grund av antisovjetisk aktivitet. Nyfiken och – det skall erkännas – gripen av malplacerad hemlängtan gick jag till föreläsningen, bara för att med ena foten genom dörren upptäcka att det var fel judisk församling.

Den tusensidiga amerikanska utgåvan erbjöd fastare mark under fötterna. Vid sidan om ett förord av Cynthia Ozick och dotterns minnesteckning rymdes även kartor – däribland över Moldavanka, »vår frikostiga moder«. Hädanefter var det lätt att situera handlingen i Babels berättelser. Där låg Grecheskaja, vid vilken pontiska greker drack kaffe medan kulorna kolliderade på biljardbordens filt. Två gator bort löpte Pochtovaja som en pojkvasker med talets gåva korsat, drömmande om flykt. (Familjen såg honom som nästa underbarn efter Haifetz; själv var han glad över att sakna densortens musisk talang.) Och på Ochotinskaja bortom stationen fanns Ivan Nikodimytj, gamlingen som förutom kaniner samt en påfågel även handlade med duvor. Och som när han fick höra att »de gjort slut på gubben Babel« under förföljelserna 1905 mumlade: »Så dumt, så dumt ... «

Vid en promenad nyligen genom parken där Babel förtrollat mig fick jag – så dumt, så dumt – en idé. Skulle begäret efter mer åter väckas om jag läste om honom på samma plats? Om inte, hoppades jag (»eftersom vi väntade katastrofer i allt«) att minnen av mitt tidigare läsarjag åtminstone kunde ge inblickar i naivitetens natur. Borta var ju inte bara invånarna och butikerna i en värld som jag udda nog känt mig hemma i, utan även min oerfarenhet. Serveringen under träden i ena hörnet av Humlegården visade sig emellertid försvunnen. Numera kallade den sig Omnipollos Flora, och fastän namnet lät som om det kunde ha tillhört ett kafé på Grecheskaja handlade det om en självutnämnd »beer garden«. Av pietet retirerade jag till neutral ort, denna gång med nyutgåvan från 2014 i handen.

Det var inte svårt att upptäcka vad jag missat vid första mötet. Det hade gått hundra-plus år sedan tant Bobka golvats av sin make och Kriks män rånat Tartakovskij, känd som »Enochenhalvjuden« eftersom han hade mera mod och pengar än de flesta. Odessadamerna spelade ännu poker då det skymde på verandan, samovarerna puttrade och musikläraren Sagurskij förestod sin »fabrik för judiska dvärgar i spetskragar och lackskor« med samma stränga hängivelse som alltid. Men nu tjusades jag inte av deras öden och äventyr. Utan av finterna i fabulationen. Klokskapen i konstruktionerna. Litteratens kyliga lugn under lidelserna. Och att Babel till skillnad från en dylik uppräkning klarade sig utan alliterationer och annat stil-lullull.

Likväl är novellerna allt annat än konstlösa. Prosan är millimeterprecis till meningsbyggnaden, aldrig snål men återhållsam med adjektiv och liknelser; ofta nog svävar den dessutom mellan det skedda och det påhittade på det skimrande vis som känns igen från Haifetz’ vibraton. Det finns till och med ställen där figurerna resonerar kring berättarkonstens hemligheter, vilket mitt tidigare jag också missat. »Min fantasi är alltid inflammerad.« »Medvetandet lämnade det möjligas värld ...« »Ingenting av allt jag berättat för honom hade existerat.«

En av novellerna tillägnas Maxim Gorkij, mentor och beskyddare fram till sin död 1936. Tydligast visar Babel emellertid korten, och sina färdigheter, i den enda texten som utspelas bortom Odessa (såvida fantasins Egypten och de dödas rike inte räknas). Vintern 1916 befinner sig berättaren i Petersburg »med falskt pass och utan ett öre«. För att överleva hjälper han hustrun till en advokat med hennes översättning av Maupassant. Fastän tolkningarna är både bedövande korrekta och livlösa väcker mästarens verk känslor mellan dem båda. Berättaren tvingas hugga rågångar genom den syntaktiska snårskogen, väga orden som återstår och skapa balans mellan vad som sägs och vad som lämnas osagt. Förälskat noterar han: »En sats kommer till världen god och dålig på samma gång. Hemligheten ligger i greppet, ett nästan omärkligt grepp. Spaken måste ligga i handen och vara varm. Man ska dra i den en gång, inte två.«

Liknelsen sitter bra på svenska, men tillåter sig just den sortens upprepning som Babel undviker – åtminstone om jag, som inte talar ryska, får tro den engelska översättningen. Där nämns »greppet« en och inte två gånger. Därtill rör det sig inte om någon spak, utan om en »nyckel« som fingrarna »varsamt värmer« innan den vrids om. Den svenske uttolkaren har av allt att döma satt sig i en traktor, medan det för Babel nog handlar om en elegantare maskin, som dubbeltydigt visar hur en tändning bör hanteras i såväl prosakonsten som kärlekens affärer.

För fyrtio år sedan var det omöjligt att inte förtrollas av den snabbfotade handlingen, den sakliga lyrismen. Där fanns överdrifter vägda som på våg, intriger som vände på en kopek, stämningar fulla av bromsar och högsommarblixtar. Lärdomen för omläsaren var dock en annan. Blandningen av fräckhet och vemod i all ära; endast prosa skriven som för första och sista gången lämnar en med begäret efter mer. »Ingen projektil kan träffa hjärtat med så förlamande kraft som en punkt satt på rätt ställe.«

(Under strecket, Svenska Dagbladet)