Den grå boken
Information · Omslag · Utdrag · Recensioner · Länkar
Information
Essä · Stockholm: Norstedts, 1994, 244 sidor · Omslag: Anton Seidl · ISBN: 91-1-941041-1
Omslag
Den grå boken skapar sin egen genre. Skriven i blyerts erbjuder den exempel på hur sällsam litteratur kan vara. Lika delar uppfinning och utläggning innehåller boken en efterhand allt egensinnigare essä om ”gråzoner” i den ”grå litteraturen”, samt deras förhållande till de fyra elementen. Självrådigt avlägsnar den sig dock från traditionen och i dess framställning blir vattnet istället tårar, elden rök, jorden gräng och luften moln.
Det boken beskriver lever emellertid under ständigt hot. Blyertsens kvarlevor kan alltid suddas ut och i raderingarnas rike fortlever det sagda i vålnaders skepnad, tecknade som på insidan av ögonlock. Dessa fantomer tycks efterhand hemsöka framställningen, som får en fantastisk prägel. Alltmera låter sig Den grå boken läsas som en poetik skriven som spökhistoria, och till sist råder ovisshet om huruvida den inte avfattas av en annan, osynligare hand som styr över det sagda med den döendes behov av att samla skärvorna av ett flyende liv.
*
Aris Fioretos har tidigare bland annat publicerat prosatexten Delandets bok och essäsamlingen Det kritiska ögonblicket.
Utdrag
Grått är, säger vi, när grått är och är grått... men vad är grått när grått är? Är grått när grått är? Eller består grått i det som grått är när inget är? Den form ting får i glömskan? Det utseende ansikten antar när ingen betraktar dem? Som träden i biskop Berkeleys skog utan Gud? Eller påminner det snarare om hotellets spegel, som inte återger ens identitet utan anonymitet? Vad ser vi där? En ljusskygg person flyktigare än en apostrof? En figur utan figur, likt en bröllopsring utan finger? En förvirrad man från landet? Eller en dagdrivare som uppvisar alla erforderliga drag av någon som helst dåsar på uteserveringar eller i bibliotekets läsesal och som varje gång han återvänder till rummet där denna spegel hänger beter sig som om han aldrig tidigare satt sin fot där?
Någonstans i djupet av den välkonstruerade meningen, i det mörker som huserar i varje omsorgsfullt formulerad indirekthet (där syntax är en fråga lika mycket om skugga som om skepnad) – i den anonyma lägenheten i mitten av ett kapitel, i en paragrafs hyrda rum – finns en molnig plats där det hör hemma. Men denna plats kan inte besökas, än mindre kan dess längd stegas upp, höjd mätas eller inventarier undersökas; på sin höjd råkar man på det och förlorar sig här. Eller där. Stoft, dunster och damm. En död fisks stirrande pupill.
På denna plats finns ändå satsens outgrundliga hjärta, eller rättare sagt hjärtat i dess hjärta, likt ett hålrum inuti ett tomrum, och ur det talar en röst lika neutral som ett ingenmansland. Lazarus syskon vilar i sådana anonyma prång, torra fläckar under våta stenar. De är varken färgstarka eller välklädda på det sätt som somligas – blå – alltid blå – och blåare – minnen av en privat teckningslektion under den ljuva, sedan länge förlorade barndomen kan vara –
Och nu de färgade pennorna i handling. Med ett knyck med handleden kunde den gröna fås att frammana ett rufsigt träd eller virveln efter en dykande krokodil. Den blå drog ett enkelt streck över sidan – och alla havs horisont var där. En oansenlig trubbig penna fortsatte att ligga i vägen för en. Den bruna var alltid bruten, vilket också den röda var, men ibland, just efter det att dess spets brutits, kunde man fortfarande använda pennan genom att fatta den på ett sådant sätt att den lösa spetsen hölls fast, men inte alltför säkert, av en flisa som inte brutits av. Den lila lilla rackaren, som var min särskilda favorit, hade vässats ned så pass att den nästan inte längre var brukbar. Endast den vita pennan, den gängliga albinon bland dem, behöll sin ursprungliga längd, eller åtminstone till dess jag upptäckte att den långt från att vara en bedragare som inte lämnade något märke på sidan i själva verket var det ideala instrumentet, eftersom jag kunde föreställa mig vad jag ville medan jag tecknade.
– utan betydligt oansenligare, likt fattiga kusiner från landet som försöker dölja sina spruckna skosulor genom att böja tåspetsarna inåt, med handflatorna vilande på blankslitna knän och håret lagt på plats med fingrar och spott. Trubbiga, truliga och oansenliga, och i grund och botten i vägen. Men där vilar de, så grå som bara gula pennor med gröna veck i pannan och rödstubbigt hår kan vara.
Till skillnad från det blå minnet som kretsar in sju hav och det förflutnas hela prakt, hindrar detta minne en snarast från att uppleva ett paradis som visserligen gått förlorat men just därigenom efterlämnar ett sugande hålrum fyllt av den sortens sinnlighet som bara den egna icke-existensen kan uppbåda. Ett tolfte steg i trappan med elva och den plötsliga ilningen av utsökt panik, den vilda kontraktionen av muskler då foten sjunker nedåt fantasin om ett trappsteg, invärtes klätt med sin egen intighets oändligt elastiska material.
Också det grå minnet återuppstår på något sätt i erinringens backspegel, men istället för att rycka närmare i takt med varje ny detalj vi drar oss till minnes, fjärmar det sig ständigt. Eller snarare: i likhet med tårar (eller röken som föranleder dem) träder det fram genom att upplösas. Till skillnad från det blå minnet körs vi här inte om av det förflutna; dået blir aldrig vårt presens särskilda futurum, blinkande som en gul sidolampa som låter oss förstå att vi ligger efter vårt eget öde. Enahanda till sin form och obetydlig till sitt yttre samlas istället i det inre av den värld som här antyds en förskingring lika långtgående i sina följder som pollen i en blomknopp en dag i maj.
Lasarus syskon är figurer som vandrar på insidan av våra ögonlock – rörelser lätta som aromer, gestalter flyktiga som dagg, ett askfärgat avstånd påminnande om den skugga horisonten inte kastar. De varar aldrig. Att öppna ögonen är detsamma som att dividera noll.
Men på sitt sätt är detta noll, även om det inte är. Och det är inte. Utan ett namn i bristen på namn – på bristen av namn. En beteckning lika opassande som skolflickans generösa gloria över ett storskrivet I. Den har inget där att göra, för 0 markerar frånvaro och tomhet. Den håller ingenting på plats i ett system av tecken som annars skulle sakna ord för saknad.
För trettonhundra år sedan plockades denna besynnerliga figur ned från en av hyllorna i det hinduiska talsystemet, polerades och hängdes om halsen på en arabisk handelsresandes kamel. Han hette inte Mustafa eller Abdul. Därefter tillryggalade den en mödosam resa genom öknar torra som hudarna den ofta skrevs på och över vatten bottenlösa som dess eget inre. Tills den nådde kontinentens västligaste gränser och småningom sattes i omlopp inom den arabiska medelhavskulturen.
Det kristna Europa förstod sig inte på siffran och förkastade den med sedvanlig arrogans. Men teologiska motiveringar spelade också en roll, åtminstone i den mån dessa grundade sig på principer lånade från grekisk filosofi, i vilken en skapelse ex nihilo inte var tänkbar. Inte förrän under trettonhundratalet, då vakna kapitalister i norra Italien insåg siffrans merkantila betydelse, fann nollan europeiskt gehör. För renässansens handelsresande, arkitekter och vetenskapsmän utgjorde en mobil och abstrakt aritmetik nämligen den nödvändiga förutsättningen för ekonomisk och teknologisk framgång, vilket innebar att arabisk matematik inte längre kunde beläggas med samma slags fördomsfulla kulturella tullar som annat importerat gods och därigenom hindras från att introduceras på den marknad man nu insåg att den kunde nydana. Dubbel bokföring och det begynnande behovet av att kalkylera framtida vinster och förluster såg snart till att de hinduiska siffrorna helt trängde undan de romerska. Räknetavlan sattes åt sidan, papper och penna kom till heder och den gestiska räkneoperationen ersattes av en grafisk. Eventuella invändningar ställdes i skamvrån med hattar spetsiga som hypotenusor.
Men denna bomullsmjuka revolution innebar också att nollan måste skrivas. I romarnas räknetavla markerades den genom en frånvaro som visserligen användes, men aldrig nämndes. Egentligen utgjorde den inte ett tecken, utan bara frånvaron av en liten sten eller träbit på en eller flera av kulramens rader. I och med introduktionen av arabisk matematik – där 0 markerar ett fixerat tecken i en given numerisk följd som existerar oberoende av fysiskt förkroppsligande – fick nollan emellertid både namn och ansikte... nothing can to nothing fall, / Nor any place be empty quite ... och gjorde nu anspråk på att bokstavligt talat stå för ingenting: 0 blev platsen för det som noggrant taget saknade plats. En ortsangivelse lika tom som sin egen begynnelsebokstav. Och således en gåta och lögn. Men också en sanning.
Därmed även sagt att nollan fyllde och fyller en dubbel funktion. Antingen står den för det matematiker kallar ”den tomma mängden”, det vill säga klassen av frånvaron av en viss sorts objekt, eller så betecknar den början på en process. Å ena sidan är den ett kardinaltal, å den andra ett ordningstal. Ändan på ett rep eller cirkeln det formar utlagt på ett golv. I båda fallen måste noll dock betraktas som ett tal för tal som betecknar frånvaron av tal: den pekar på ursprunget för en (tom) kvantitet eller punkten som utesluter möjligheten av förelöpare. Såväl container eller urna som markör eller ifyllnad. Badkar och flöte. Den förra figuren är omöjlig att inte föreställa sig som cirkel, kringla eller krets; den senare kan bara tänkas som märke, sår eller punkt. Ring och finger. En katalog över allt det denna dubbla nolla inte är – den slutgiltiga Tomma Mängden – bör alltså likt två öglor fästa vid varandra inte bara sakna slut, utan även inbegripa det den inte är utan att för den skull låta sig uppfyllas därav. Den reflekterar oändlighetens tomhet på samma sätt som den närsynta fransklärarinnans pince-nez i Nabokovs blå – och blåare – barndom.
Noll är således inte ett vitt plåster, en leddocka eller en människa (eller ens hund) av luft. Det är varken ett svagt nummer, punkten där vatten fryser eller skärningen mellan horisont och skrivande penna. En blank bok eller ofylld reservoarpenna är inte intet, personen framför det tomma arket ingen nolla även om skylten på hans dörr uppmanar brevbäraren att leverera alla försändelser märkta Nolla hit; frånvaron av dagsljus i rummet där han sitter är inte ingenting, inte heller är tystnaden han lyssnar till obefintlig eller dess eventuella brytande inte ett skapande grand. Varken pensionärens flintskalle (som han brukar polera med vax) eller naveln på hans runda mage (som ofta drömmer om samma behandling) är noll. Växelspaken i neutralläge betyder inte att den står på noll eller ett lyckligt upplöst äktenskap att det varit utan vinst och förlust. Noll är inte den häpnes ljudlösa rop eller den kärlekskrankes tomma famlande. Inte heller utgör 0 den senares ständigt förnyade tilltal – en apostrof lika ihålig som tänderna i gottegrisens mun – eller livbojen som kastas ut till den förre när han häpet inser att vattnet är djupare och oroligare än han trodde. Noll är inte ön där den förliste under tretton år livnärt sig på rötter, bär och enstaka fiskar, inte flotten på vilken han lämnade denna ensamhetens ort eller hålet efter den illa fastmonterade masten som fick hans farkost att sjunka. Eller ekvatorn vid vilken han räddades av en liten skuta med en skeppare i blåblus, två matroser i rockar knäppta med silverknappar (inte heller de noll) och en kvinna med ett barn vid sitt bröst. Noll är inte Gud.
Trots att ambitiösa studenter nollar sina nya fränder under höstens första veckor och elektrikern gör detsamma när han jordansluter vägguttaget består deras aktiviteter varken i samma sak eller i intet. Noll är inte vad som inte finns under det mörkrädda barnets säng, märket som högklackade skor efterlämnar på mjuka underlag eller tändernas oregelbundna rand i ostsmörgåsen som inte ätits upp. Det är inte bruset som följer på Krapps sista inspelning, tystnaden som tar över då tåget lämnat stationen eller tunneln det befinner sig i medan det färdas under den flod där en flotte utan mast är i färd att sjunka. Odysseus hemkomst till Ithaka beskriver inte en nolla trots att hans namn inleds av den bokstav med vilken siffran ofta förväxlas och trots att han själv kallade sig Ingen för att undfly kyklopens monstruösa hunger. Noll är inte o:et i sin egen mitt. Inte heller är den jättens enda öga, det sliriga hålet när det stuckits ut (rinnande utför kinderna likt ett trögare slags tårar) eller hans omättliga vrede. Noll är inte stearinljuset då det brunnit ned till stakens rand eller Ofelias knä som Hamlet ville vila sitt huvud i. Och säkert inte det mörka hålet efter en ek som välts omkull i en häftig storm för ett par månader sedan. Eller det tomma kuvertet som herr Nolla sprättar upp. Och minst av allt är det saltomortalen som den dödsföraktande trapetskonstnären utför innan han åter fattar sin kollegas tomma händer som inte är noll.
Inte heller utgör noll en av kretsarna i Dantes inferno, bottenvåningen i en hiss, ringen efter ett glas på ett bord av glas, en bok med titeln Tralatitions (trots dess obskyra natur) eller en dröm utan ämne, ett punkterat cykelhjul, glödlampans stämpel på näthinnan då ögonen åter sluts, ett bröst utan barnamun eller en barnamun utan bröst. Noll är varken spiralen i ett spiralblock eller uppblåsta kinder, iskubsbehållare utan vatten eller hej hoppla utan vapen – eller för den delen ordet ”utan”. Inte heller är ägg, mynt och kungakronor noll och intet – eller bakformar, öron, testiklar, solförmörkelser och söndagar. Noll är inte ett knapphål.
Poängen – som visserligen inte är noll – är uppenbar. En katalog över allt det noll inte är förblir outtömlig, för även om vi lyckas nedteckna samtliga alternativ och uppräkna varenda detalj, aspekt och föremål som 0 inte är, oss själva inbegripna, skulle listan själv kvarstå – också om vi inkluderade den som sista post innan den tog slut. Vilket innebär att vår katalog hur utförlig den än är – och den måste göra anspråk på att vara uttömmande – inte utgör någon tom mängd, och således inte är noll. Den måste falla utanför sig själv, likt ringarna efter en sten studsande på vatten.
Noll är inte noll är inte noll är inte noll.
Ändå är siffran slugare än bilhandlare i att dölja detta omstörtande faktum, för om vi skriver vår insikt på matematiskt manér – 0+0+0+... (eller för den delen 0-0-0-...) – blir resultatet trots allt =0. Som ryska dockor döljer varje nolla den nolla den inte är under kjolfållen.
Noll är på sin höjd sin egen division, utan att siffran – från arabiskans sifr, ”tom” – för den skull kan rätas ut och bli snedstrecket mellan de båda tomheterna 0 och 0. Som en stängd sax. (Men här kunde man förvisso föreställa sig oanständigare metaforer.) Kung Lear – an O without a figure, a nothing – kunde inte begripa denna besynnerliga ekvation, vilket som bekant kostade honom allt han ägde, inklusive rike, syn och förstånd. Mot slutet av Shakespeares pjäs, när så gott som allt gått snett och förlorat, försöker denne ofigur vädja till Cordelias hjärta genom att frammana en familjefantasi lika suspekt som metaforen vi valde att förbigå: ett ”fängelse” där de två allena likt ”Guds spioner” ”skall sjunga som fåglar i en bur”.
Lears dröm talar om en ort som inte finns i geografin, är främmande för alla kartor och saknas i varje topografi. En cell bakom alla tings tunga galler ( I I I I I I ). Det är en plats i bristen på plats, bortom verklighetens tumult och osäkerhet, oåtkomlig för Maktens tentakler och skonad från Tidens förgängelse. Här kan far och dotter leva i overklig oberördhet. Således en gråzon, väl snarast spökenas hemvist, där allt sker som om. På denna ortlösa ort (ytterligare en post på vår lista – denna gång o:et i allt som är omöjligt) tror sig Lear kunna leva med Cordelia som hemlig agent och ställföreträdare – det vill säga som tecken för tecken. Till sist låter Shapesphere, som Finnegans Wake kallar honom, Lear alltså inse den kusligt osäkra, osäkert flyktiga karaktär som utmärker det ”ingenting” han ironiskt nu själv förkroppsligar. Vilket naturligtvis är alltför sent; Lear har blivit sin egen avsaknad.
Sidorna 126–140.
Recensioner
”I Aris Fioretos vackra och udda essäbok om det grå och dess egenskaper och hemligheter, urkramas denna bristens och tristessens främsta färg det rikaste av innehåll. . . . Genom boken lyser det grå i litteraturen, språket, vardagen och själen allt starkare och klarare, i blyertsens prosaiska skapargrå likaväl som i molnens subtila konturlöshet, i gråtens gåtfullhet och i det grå hos grådandet. – Allt om Böcker
”Han skriver elegant. Stilen är på samma gång vindlande, sökande och mycket självmedveten. Walter Benjamin, som han skrivit om tidigare, är nog en av förebilderna. Det finns också rent lyriska partier i texten: många vackra enskildheter och säkra övergångar. Ibland bryts det lyriskt associativa textflödet, för att sen ta ny riktning och få en annan stringens. Aris Fioretos är orädd och sticker naturligtvis ut hakan med en bok som denna, förförisk och skickligt skriven, på tvärs mot snäva genregränser och med tydlig teori i botten. Läsningen blir kalejdoskopisk, stimulerande i sin mångfald . . .” – Pär-Yngve Andersson, Motala Tidning
”Fioretos skriver en essä lika vacker som poesi.” – Nina Björk, Helsingborgs Dagblad
”Har man sysslat länge med böcker blir det nästan oundvikligt att inte ryckas med av Fioretos rapsodi i grått. . . . Trots sitt skarpa gehör för dissonanser förefaller han mig vara en särdeles begåvad korrespondensjägare, på spaning efter mystiska överensstämmelser mellan ljud, färger, figurer och krumelurer varhelst de kan upptäckas. . . . Man måste tänka sig paralitteratören lycklig.” – Anders Cullhed, Dagens Nyheter
”[Fioretos utför] läsningar som är fullkomligt svindlande både i fråga om lärdom och spekulativ kraft. . . . Aris Fioretos befinner sig i gråzonen mellan vetenskap och kritik, mycket medvetet har han valt sin ort. Med Den grå boken tar han ett steg in i diktens rum. Det resulterar i litteratur på högsta nivå. – Carl Henrik Fredriksson, Göteborgs-Posten
”[Om] man tilltalas av Aris Fioretos barocka, bildspäckade stil är Den grå boken en närmast outtömlig källa till inspiration och lärdom.” – Gabriella Håkansson, Sundsvalls Tidning
”Materotik har man hört talas om, men blyertsporr, vad är det? Det är när grått, alltid associerat med leda och död, plötsligt framstår som sexigare än banala färger. Aris Fioretos lyckas med konststycket att göra en förtalad ickekulör så läcker att man vill sätta tänderna i och rulla tungan runt den. Är det hemligheten med Den grå boken? Att den hyllar alla glömda ögonblick: grandet i ögat, väntan i busskön, regnvädersdagarna vid havet och snorkråkorna på servetterna? Aldrig mer ska jag rynka på näsan åt vanlig gråsten.” – Ulrika Kärnborg, Idag
”[Årets bok] Aris Fioretos. Den grå boken. Påstår sig vara skriven med blyerts. Men jag tror att den är spritsad i bittersöt glasyr, för det är den enda bok i år som har skänkt påtaglig, faktiskt fysisk vällust. Då satt jag ändå på en kall järnvägsstation i en förtvivlans ful och jävligt grådaskig liten stad. Och ingen lycka i mitt liv och alla tåg som gått fast klockorna inte stannat och regnet föll likt tårar över staden som i mitt och diktens hjärta. Men tack vare Fioretos lätta och lustiga lärdom fick jag en god smak i munnen och en färgglädje i huvudet. Och tåget kom.” – Nina Lekander, Expressen
. . . en tour de force . . .” – Jesper Olsson, Östgöta-Correspondenten
”Det är en sällsam och nästan ojämförlig bok – Den grå boken – som Aris Fioretos skrivit.” – Mikael van Reis, Ord & Bild
”En klart lysande stjärna . . . [Det är] en njutning att läsa denna originella, sinnrika och spännande bok.” – Björn Sandmark, Bohusläningen