Nelly Sachs:
Den store anonyme

Information · Omslag · Förord · Innehåll

Information

Redaktör Texter · Översättning: Margaretha Holmqvist · Från tyska · Stockholm: Ersatz, 2010, 176 sidor · Med förord · ISBN: 978-91-86437-25-1

Omslag

”Längtan, livets dödgrävare. Den enda nyckel som låser om natten. Smärta överallt, ända in i ordet. Därför tystnad.”

– Nelly Sachs 

I maj 1940 flydde Nelly Sachs till Stockholm med ett av de sista passagerarflygplanen från krigets Berlin. I en köksvrå på Bergsundsstrand inleddes en ny fas i hennes liv och diktning, tjugosex år senare tilldelades hon nobelpriset i litteratur.

Den store anonyme, ett urval tidigare okända, delvis självbiografiska texter tillkomna mellan ankomsten till det främmande landet och utmärkelsen 1966, kastar nytt ljus över författaren och hennes verk. Med åren kom Sachs psykiska hälsa att vackla, ändå var det i exilens Sverige hon fann sin poetiska röst. Sedan dess har hennes ord inte upphört att tala aus dem Schweigen, ur tystnaden.

Förord

Även i bibliotek förekommer omvälvningar. De saknar miraklets helbrägdagörande egenskaper och annan hokuspokus, men ändå. För den som bläddrar i en författares opublicerade kvarlåtenskap väntar underverk teoretiskt sett på varje manuskriptsida. Vänd blad och du kan drabbas av rena uppenbarelsen.

Häromåret satt jag i specialläsesalen på Kungliga biblioteket. Jag arbetade på dels en bildbiografi om Nelly Sachs, dels en kommenterad utgåva av hennes samlade verk mellan flykten från Berlin i maj 1940 och hennes död trettio år senare. Jag hade hunnit gå igenom det mesta, däribland pappren på Deutsches Literaturarchiv i Marbach och Landesbibliothek i Dortmund. Största delen av materialet befinner sig dock i Stockholm, dit kvarlåtenskapen överfördes efter författarens bortgång. Särskilt intresserade mig den outgivna prosan. Sachs skrev inte mycket i den vägen. Men under åren efter moderns död 1950 tillkom bland annat en hybrid till text som slutligen fick titeln ”Nattbrev” och som innehåller alltifrån religionshistoriska spekulationer och anteckningar om sorg och desperation, till lyriska reflektioner och funderingar kring det egna arbetet, till exempel dramat ”Håret”. Sachs färdigställde manuskriptet för publikation, men bestämde sig för att inte låta trycka texten – möjligen därför att den saknade entydig genretillhörighet, möjligen därför att den var alltför personlig, på gränsen till privat.

Den där förmiddagen i specialläsesalen ville jag förvissa mig om att jag inte missat några anteckningar som eventuellt utgjorde en fortsättning på ”Nattbrev”. Spridda notiser antydde att Sachs fram till mitten av 1960-talet fortsatt att fasthålla funderingar på prosa. Bland pappren fanns en maskinskriven text med titeln ”August 1962”. Det rörde sig om en renskrift av ett längre, delvis oläsligt dokument som jag ännu inte stavat mig igenom. Jag synade manuskriptet. Det bör ha tillkommit i samband med en av de vistelser på Beckomberga som präglade det sista decenniet av författarens liv, då hon behandlades för långt framskriden paranoia. Medan jag transkriberade de lika yviga som kantiga bokstäverna steg spänningen. Visserligen gick det att följa tankegången, men det var omöjligt att förutsäga vad som skulle sägas bara ett par rader längre fram. Överklivningarna var drastiska, tankesprången låg flykten och förvandlingen nära. Det här var ingen text tillkommen i själslig ro. Orden balanserade mellan insikt och vanförställning. Var de konkreta levnadsomständigheterna upphörde och Sachs imaginära universum började var svårt att säga.

I en passage återkom hon till en scen som hon tecknat i en av de få prosatexter som publicerades under hennes livstid, ”Liv under hot” från 1956. Till följd av en inte närmare bekant incident under andra hälften av 1930-talet skall Sachs ha förlorat talförmågan. I ett par sammanhang beskriver hon att strupen var som igensnörd i fem dagar, i ett annat att stumheten varade i tre dagar. Traumat efterlämnade även spår i lyriken. Flera dikter tar upp förlusten av språk. Diktjagets röst ”flyr” till fiskarna, dessa stumhetens lojalister som i Sachs fall sannolikt inte saknar förbindelse med martyren Jesus. I den svårdechiffrerbara dagboksanteckningen ”Augusti 1962” vände hon sig nu till de döda:

Jag glöder orden i natten till Er mina kära. Min strupe var igenmurad med skräck jag var stum av fasa. Mitt namn betyder sax på svenska skrivet med flygplan på himlen de korsade knivarna på farkosternas väggar –

I en drastisk, på gränsen till elliptisk bild sammanförde Sachs sitt eget namn med vad som bara kunde vara mördarnas tecken. När jag nämnde manuskriptet för Margaretha Holmqvist, som inte kände till det, erinrade hon sig en händelse och bekräftade bilden. Vid ett besök hos vännen på Beckomberga i Bromma promenerade de i trakten kring sjukhuset. När de kom till Runstensplan upptäckte de kondensstrimmorna efter två flygplan som korsades på himlen. Sannolikt såg Sachs början till ett hakkors. Men tecknet var samtidigt en sax, detta skiljandets verktyg framför andra, som i sin tur lät som hennes familjenamn i svenska öron …

Bilden förtätade bärande element i hennes imaginära universum. Även om liv och verk utgjorde skilda storheter – likt skären på en sax – gick de inte att hålla isär. Tvärtom delade de bokstavligt talat erfarenheter. Saxen blev på en gång mördarnas tecken och författarens signatur. Den varslade om den ödesdigra symbol som prydde fanor, uniformer och flygplansvingar under tolv års diktatur, men som separationens emblem påminde den även om flykten och förlusten av nära och kära. Samtidigt bestod tecknet som framträdde på himlen av kondens som skingrades likt rök i luften. På sitt sätt utgjorde det alltså också en ”gravskrift skriven i luften”, för att anspela på titeln på en av cyklerna i Sachs första diktsamling, In den Wohnungen des Todes (I dödens boningar) från 1947. I sin renskrift återkom hon till denna tanke. Där heter det:

Till er mina kära döda räcker jag dessa ord i natten. Mitt namn (Sachs – betyder sax på svenska) med rök – en sax målad på den blå himlen (över Runstensplan)

O ni skorstenar – – – – –

”O ni skorstenar” är sista raden i den berömda dikt som inledde debutsamlingen och i viss bemärkelse hela författarskapet. Kondensstrimmorna som Sachs såg på himlen i augusti 1962 signalerade denna rök, som stigit ur krematorieugnarna mindre än tjugo år tidigare och som enligt en lika tragisk som paradoxal logik skulle leda till det verk för vilket hon skulle bli känd. Förintelsen födde dikten, genom en åtskillnad som likväl förenade den skrivande med de döda. I begynnelsen var saxen.

*

När Nelly Sachs avled den 12 maj 1970 – 79 år gammal, på S:t Görans sjukhus – efterlämnade hon ett omfattande verk bestående av ett dussintal egna böcker, tre antologier med dikttolkningar och flera monografier med översättningar av enskilda svenska poeter – samt en rad opublicerade texter. I skåpen och på hyllorna i enrumslägenheten vid Bergssundsstrand i södra Stockholm återfanns efter hennes död dikter, prosaberättelser och sceniska dikter, men även excerpter ur böcker hon läst, dagboksnotiser, tal vid mottagandet av priser, svar på frågeformulär, samt texter av mera privat natur. Kvarlåtenskapen omfattar material ur alla faser, från den första tiden i exil till de sista åren präglade av sjukdom och tillbakadragenhet. En del manuskript skulle senare hamna i Literaturarchiv i Marbach, där de numera ingår i en samling som uppkallats efter en granne och nära vän på Bergsundsstrand, Rosi Wosk. Andra texter skickades som bilagor till brev. Enstaka arbeten återfinns i kvarlåtenskaperna efter Walter A. Berendsohn, Enar Sahlin med flera vänner och bekanta. Men största delen av materialet finns i Nelly Sachs-samlingen på Kungliga biblioteket.

De flesta texter i detta urval har hämtats härifrån och nästan alla är tidigare opublicerade. Det rör sig om ett tvärsnitt från 1940 och framåt – poesi, prosa, dramatik. Titeln har lånats från en sen, aldrig färdigställd pjäs som behandlar ett centralt tema i författarskapet: förlusten av den älskade men okände man som Sachs lärde känna som sjuttonåring på en kurort och som hon senare skulle utnämna till ”den döde brudgummen”. I några tidiga dikter från 1910-talet tilltalas denne oidentifierade man med ”Du”, under de följande åren återkommer han i trollkarlen Merlins skepnad och efter en återupptagen men senare avbruten förbindelse kallas han ”den avlägsne” i en svit opublicerade ”Sånger om avsked” från 1930-talets andra hälft. Efter det att Sachs på vintern 1942–1943 fått veta att mannen omkommit (möjligen på östfronten) stiliserade hon honom till den make hon aldrig skulle få. Även om hon ofta påpekade att förintelsen utgjorde källan till hennes verk, och senare i livet inte ville trycka om eller ens bibliografiskt förteckna texter som tillkommit under Berlinåren, skrevs separationen in tidigt i författarskapet. Man kunde rentav hävda att om det finns ett tema som löper genom hela verket, från tonåringens senromantiska dikter till nobelpristagerskans mogna verk, är det just skiljandet. Traumat som drabbade sjuttonåringen föregrep på individuell nivå vad Shoah skulle innebära på kollektiv.

Under årens lopp försvann de erotiska drag med vilka Sachs till en början tecknat den älskade. Istället antog han en stoftlös, nästan övermänsklig karaktär och blev ”den store anonyme”, hemmahörande i en dimension av tillvaron som bara kunde nås genom smärta och lidande. Ett par andra sceniska diktfragment – däribland ”Osynligt arbete” – visar hur Sachs sökte nya former för ett stoff som aldrig upphörde att fängsla henne, medan det prosalyriska dramat ”Isgrav” vänder på perspektivet och koncentrerar sig på kvinnogestalten. Texten utgår från ett fynd i Anderna som hon läste om i tidningen. Vid en av de många expeditioner som gjordes i sökandet efter Inkaskatten under åren kring 1960 upptäcktes en indiansk flicka infrusen i isen, ”frisk som i livet och ändå död”. Den genomskinliga men ogenomträngliga graven blev för Sachs en sinnebild för hur den kärleksfulla längtan ändå förmådde överleva avstånd i tid och rum – en version av Snövit eller Törnrosa, avbildade i det bokmärkesalbum som hon ärvt av modern och där hon ofta letade efter uppslag till texter. Den sena dikten ”1825” turnerar motivet. Texten utgår från den unga ryska furstinnan Marija Volkonskajas tragiska liv, som hon läst om före första världskriget och i efterordet till sina samlade pjäser påstod var sjutton år då ödet drabbade henne. (I själva verket var Volkonskaja nitton, nästan tjugo, medan Sachs själv var just sjutton år gammal då hon blev lämnad.) I ett par tidningsartiklar som hon klippte ut och tog med sig på flykten rapporterades att furstinnan givit upp allt för att följa sin make, generalen och dekabristen Sergej Volkonskij som misslyckats med att störta tsaren och efter en process förvisats till Sibirien. För Sachs blev hans unga hustru en symbol för den självuppoffrande kärleken.

Andra opublicerade texter, som talen vid prisutdelningen i Meersburg 1960 och Nobelbanketten sex år senare, visar hur hon konstruerade en världsbild på grundval av just upplevelsen av avsked och förlust. Det intet som återstod efter flykten till Sverige kom att bilda ursprunget till hennes verk. I detta sammanhang är det tresidiga manuskriptet ”Urpunkt” av särskilt intresse. Texten består huvudsakligen av citat hämtade ur Martin Bubers och Gershom Scholems skrifter. Med utgångspunkt i Jakob Böhmes ord ”Intet är begäret efter Något”, som Sachs sannolikt läste i ljuset av förintelsen, söker hon skaffa sig en föreställning om världen efter katastrofen med hjälp av begrepp lånade ur judisk och teosofisk mystik. I Scholems kommenterade översättning av första kapitlet av Kabbalans viktigaste urkund, Sohar, hittade hon en matris som måste ha motsvarat hennes egen föreställning om skapelsen:

Urpunkten är ett inre ljus, vars renhet, finhet och klarhet inte är mätbar med något ändligt mått, innan en utveckling blev skönjbar. Utvecklingen av denna urpunkt blev emellertid till ett palats, genom att punkten omgav sig med ett ljus som på grund av sin stora klarhet [fortfarande] är omätligt.

Sachs ägde två exemplar av boken, som båda försågs med understrykningar och kommentarer, och även innehåller pressade växter. Den som konsulterar det ena av dem, som ingår i kvarlåtenskapen på Kungliga biblioteket, skall finna att hon framför det citerade textstället ritade en kraftig punkt i marginalen – som för att markera fröet ur vilket allt skulle växa. Bokstavligen.

*

Samtliga texter i detta urval har hämtats från Nelly Sachs, Werke, utgivna av Suhrkamp Verlag i fyra band 2010–2011. (Kommentarerna till denna utgåva redogör för bakgrunden till enskilda verk samt utreder även anspelningar, citat och liknande.) Flera av de översatta texterna kommenteras i bildbiografin Flykt och förvandling. Nelly Sachs, författare, Berlin/Stockholm (Stockholm: Ersatz, 2010), här har dock endast det verkliga eller förmodade tillkomståret angivits. Ett varmt tack till Margaretha Holmqvist. Detta är lika mycket hennes bok.

Sidorna 7–14.

Innehåll

Aris Fioretos | Förord   7

poesi.

Dikter i urval   15

prosa.

Nattbrev   49

Fortsatta anteckningar   81

Liv under hot   99

Urpunkt   104

Alla är vi menade   111

När jag 1940...   114

Tal vid Nobelbanketten   116

Frågeformulär   118

sceniska dikter.

Larven   123

Isgrav, eller Där tystnad talar   127

En drömbalett blir mimad   132

Den store anonyme   141

Osynligt arbete   160

Den gröna baletten   163