Vladimir Nabokov:
Lolita

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner · Länkar

Information

Översättning roman · Originaltitel: Lolita · Från engelska · Stockholm: Bonniers, 2007, 454 sidor · Med efterord · Omslag: Jan Biberg · ISBN: 978-91-0-010611-9

Omslag

Vladimir Nabokov föddes i S:t Petersburg 1899 och dog i Montreux 1977. Sedan han och hans familj flytt undan den ryska revolutionen 1919 tillbringade han resten av sitt liv i landsflykt i England, Tyskland, Frankrike, USA och Schweiz. Han skrev på ryska, franska och engelska.

För lite mer än femtio år sedan kom Vladimir Nabokovs listigt parodiska och tragiska passionshistoria Lolita på det beryktade förlaget Olympia Press i Paris. Den sexuella parasiten och egocentrikern Humbert Humberts fall, hans demaskering och hans litterära utbrytningskonster upphör inte att fängsla. Åtskilliga försök har gjorts att överföra romanen till svenska. I Aris Fioretos har Lolita till slut funnit sin kongeniale uttolkare. Med ett efterord av översättaren.

”Lolita är berömd, inte jag. Jag är en obskyr, dubbelt obskyr romanförfattare med ett outtalbart namn.” Vladimir Nabokov

Utdrag

1

Lolita, ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Min synd, min själ. Lo-li-ta: tungans tipp tar en tripp på tre steg nedåt gommen för att slå, vid tre, mot tänderna. Lo. Li. Ta.

Hon hette Lo, kort och gott Lo, om morgnarna, en och femtio stående i ena strumpan. Hon hette Lola i långbyxor. Hon hette Dolly i skolan. Hon hette Dolores på den streckade raden. Men i mina armar hette hon alltid Lolita.

Hade hon föregångare? Ja, det hade hon. Kanske skulle det aldrig ha funnits någon Lolita om jag inte förälskat mig i ett första flickebarn en sommar. I ett prinsdöme vid havet. Å, när? Ungefär lika många år innan Lolita föddes som jag var gammal den sommaren. Lita på en mördare när det gäller prunkande stil.

Mina damer och herrar i juryn, bevisföremål nummer ett är vad seraferna – dessa enkla, ovetande, bevingade väsen – avundades så. Betrakta detta trassel av törnen.

2

Jag föddes 1910 i Paris. Min far var en mild, lättsam person, en sallad av rasgener: schweizisk medborgare av fransk och österrikisk härkomst, med en skvätt Donau i blodet. Om en minut tänker jag skicka runt några vackra blåglansiga vykort. Han ägde ett lyxhotell vid Rivieran. Hans far, farfar och morfar hade sålt vin, juveler respektive silke. Vid trettio års ålder gifte han sig med en engelsk flicka – dotter till alpinisten Jerome Dunn och dotterdotter till två pastorer från Dorset som båda var experter på obskyra ämnen: paleopedologi och eoliska harpor. Min ytterst fotogeniska mor dog i en underlig olycka (picknick, blixt) när jag var tre och bortsett från en ficka av värme i det mörkaste förflutna återstår inget av henne i minnets hålrum och dälder över vilka – om ni fortfarande står ut med min stil (jag skriver under observation) – min barndoms sol gick ned: säkert känner alla till dessa väldoftande dröjande dagar med svävande knott intill en blommande häck, dagar som plötsligt beträds och genomkorsas av en vandrare vid foten av ett berg i sommarskymningen – pälsaktig värme, gyllene knott.

Mors storasyster Sybil, som gift sig med en av fars kusiner och därefter försummats, tjänade som en sorts oavlönad guvernant och hushållerska i min närmaste familj. Senare berättade någon för mig att hon var kär i far och att han lättsinnigt drog fördel av detta en regnig dag och hann glömma saken innan vädret klarnade. Jag var ytterst fäst vid henne, trots att hennes regler var stränga – ödesdigert stränga. Kanske ville hon i tidernas fullbordan göra en bättre änkling av mig än far. Moster Sybil hade rödkantade azurblå ögon och vaxartad hy. Hon skrev poesi. Hon var poetiskt vidskeplig. Hon sade att hon visste att hon skulle dö strax efter min sextonde födelsedag, vilket hon också gjorde. Hennes make, en framgångsrik handelsresande i parfymer, tillbringade mesta tiden i Amerika, där han senare grundade en firma och skaffade sig en del fastigheter.

Jag växte upp som ett lyckligt, friskt barn i en ljus värld av illustrerade böcker, ren sand, apelsinträd, vänliga hundar, havsutsikter och leende ansikten. Runtom mig svävade det strålande Hotell Mirana som vore det ett privat universum, ett vitmenat kosmos inuti det större blå som glödde utanför. Alla från pottskuraren i förkläde till potentaten i flanell tyckte om och skämde bort mig. Äldre amerikanska damer stödda på käppar lutade sig över mig likt tornet i Pisa. Ruinerade ryska prinsessor som inte kunde betala far köpte dyra karameller åt mig. Mon cher petit papa tog med mig på båt- och cykelturer, lärde mig att simma, dyka och åka vattenskidor och läste högt ur Don Quijote och Les Misérables, och jag avgudade och vördade honom och gladde mig för hans skull varje gång jag råkade höra betjänterna diskutera hans olika kvinnliga bekantskaper, vackra och vänliga varelser som höll av mig, kuttrade och fällde dyrbara tårar över min obekymrade moderlöshet.

Jag gick i en engelsk skola några kilometer bort, där jag spelade tennis och fives, fick utmärkta betyg och kom utomordentligt väl överens med både skolkamrater och lärare. De enda säkert sexuella händelser som jag minns ägde rum innan jag fyllde tretton (det vill säga innan jag skådade lilla Annabel) var: ett allvarsamt, taktfullt och rent teoretiskt samtal i skolans rosenträdgård, som handlade om pubertala överraskningar och fördes med en amerikansk gosse, sonen till en på den tiden firad filmstjärna som han sällan såg i den tredimensionella världen, samt några intressanta reaktioner vad min organism beträffar på vissa pärlvita och umbrafärgade fotografier med oändligt mjuka veck i Pichons överdådiga La Beauté Humaine, som jag plockade med mig från hotellets bibliotek där de låg under berg av inbundna årgångar av Graphics i marmorerade pärmar. Senare försåg mig far på sitt förtjusande och älskvärda sätt med all den information som han ansåg att jag behövde beträffande sexuallivet. Det var strax innan han hösten 1923 skickade mig till ett lycée i Lyon (en stad där vi kom att tillbringa tre vintrar). Men den sommaren reste han dessvärre runt i Italien med madame de R. och hennes dotter och jag hade ingen att klaga hos, ingen att be om råd.

3

I likhet med undertecknad var Annabel av blandad härkomst: i hennes fall hälften engelsk, hälften holländsk. Jag minns hennes utseende betydligt sämre idag än jag gjorde för några år sedan, innan jag lärde känna Lolita. Det finns två sorters synminne: ett som uppstår när man noggrant och med öppna ögon återskapar en bild i medvetandets laboratorium (och då ser jag Annabel i så allmänna termer som ”honungsfärgad hud”, ”smala armar”, ”brunt bobbat hår”, ”långa ögonfransar”, ”stor röd mun”), och ett som man genast frammanar bakom slutna ögon, på ögonlockens dunkla insida, och som är den objektiva, perfekta optiska kopian av ett älskat ansikte, en liten fantom i naturliga färger (och så ser jag Lolita).

Låt mig således sedesamt begränsa beskrivningen av Annabel till att säga att hon var ett ljuvligt barn några månader yngre än jag. Hennes föräldrar var gamla vänner till min moster och lika förstockade. De hade hyrt en villa i närheten av Hotell Mirana. Den skallige, brune herr Leigh och den feta, pudrade fru Leigh (född Vanessa van Ness). Som jag avskydde dem! Till en början talade Annabel och jag om oväsentliga ting. Hon fyllde händerna med fin sand och lät den sila mellan fingrarna. Våra hjärnor var stämda på samma sätt som andra intelligenta europeiska förpubertala barns på den tiden och i våra umgängeskretsar, och jag tvivlar på att särskilt mycket individuellt snille bör tillmätas vårt intresse för antalet befolkade världar, tennisturneringar, oändligheten, solipsism och så vidare. Nyfödda djurs bräcklighet och sårbarhet ingav oss samma intensiva smärta. Hon ville bli sjuksköterska i något svältande asiatiskt land, jag berömd spion.

Med ens var vi vansinnigt, klumpigt, skamlöst, plågsamt förälskade – och hjälplöst, borde jag tillägga, eftersom intensiteten i vår ömsesidiga åtrå endast skulle ha dämpats om vi verkligen lyckats insupa och införliva varenda partikel av varandras kropp och själ. Men där var vi, oförmögna att ens para oss – vilket barn i slummen hade gjort med största lätthet. Efter ett vilt försök att träffas en natt i hennes trädgård (mer om det senare) fick vi endast vara för oss själva utom hör- men inte synhåll på den folktäta delen av le plage. Där i den mjuka sanden, bara några meter från de vuxna, låg vi hela morgonen i en förstenad paroxysm av åtrå och drog nytta av varenda välsignad nyck i tid och rum för att röra vid varandra. Hennes hand, till hälften gömd i sanden, brukade krypa mot mig med sina smala bruna fingrar som liksom gick i sömnen och kom allt närmare, varpå hennes skimrande knä påbörjade en lång och omständlig resa. Ibland skänkte oss en slumpartad fästningsmur uppförd av några yngre barn tillräckligt med skydd för att vi skulle kunna vidröra varandras salta läppar. Dessa ofullständiga kontakter försatte våra friska och oerfarna kroppar i ett sådant tillstånd av frustration att inte ens det kalla blå vattnet i vars skydd vi fortsatte att famla efter varandra förmådde skänka någon lindring.

Bland de skatter som jag förlorat under vuxenårens vandringar fanns ett foto taget av min moster som visade Annabel, hennes föräldrar och den stadgade, äldre och låghalte gentleman, en viss doktor Cooper, som samma sommar uppvaktade min moster, grupperade kring ett bord på en trottoarservering. Annabel syns inte så bra, eftersom hon råkat böja sig över sin chocolat glacé och de smala bara axlarna och mittbenan är allt man ser (så som jag minns bilden) i den soliga suddighet i vilken hennes förlorade ljuvlighet löses upp. Jag däremot sitter lite vid sidan av de övriga och framträder med dramatisk tydlighet: en lynnig pojke med rynkade ögonbryn och korsade ben, i mörk sportskjorta och välskräddade vita shorts, sittande i profil med blicken bortvänd. Detta foto togs sista dagen av vår ödesdigra sommar och bara några minuter före vårt andra och sista försök att undslippa ödet. Med den genomskinligaste av förevändningar (detta var vår sista chans och inget spelade längre någon roll) flydde vi från kaféet ned till stranden, där vi hittade en övergiven plats och gav oss hän åt en kort stunds hetsiga smekningar i den violetta skuggan av några röda klippor som formade ett slags grotta, med någons borttappade solglasögon som enda vittne. Jag stod på knä och skulle just ta min älskade i besittning då två skäggprydda badare, den gamle mannen vid havet och hans bror, steg upp ur vattnet och uppmuntrade oss högljutt och skabröst, och fyra månader senare dog hon i tyfus på Korfu.

Sidorna 13–18.

Recensioner

”[Fioretos översättning lyckas] för det mesta. Och inte bara med det. Nabokovs virtuosa bildflöden av efterkrigstidens välordnade medelklassamerika går fram perfekt. Balansen mellan uppdatering och tidstrohet är utmärkt. Men det viktigaste, i vidare perspektiv, är att denna översättning så säkert förmedlar den nabokovska esprin – flykten, den blixtrande intelligensen och humorn.” – Erik Bergqvist, Svenska Dagbladet

”Att kalla Aris Fioretos översättning av Nabokovs roman Lolita för årets viktigaste bok vore en skamlös underdrift: det här har varit en dröm åtminstone sedan denna det svenska språkets störste stilist för sju år sedan översatte Pnin, en översättning som har följts av Masjenka och Sebastian Knights verkliga liv. Och så nu denna 1900-talets mest förhäxat förtjusande roman, på riktig svenska exakt sextio år efter att den börjar utspela sig, och då kan vi glömma de bedrövliga försök som tidigare har gjorts att fånga något av essensen i Nabokovs fantastiskt fantasirika språk, i denna hans mest monomana mästerverk, eller mästerliga monoverk.” – bernur.blogg.se

”Att översätta [Lolita] är förstås, milt uttryckt, en prövning. Förutom egen Nabokovs mussepigga snickarglädjeengelska – det ska kränga och studsa, det får absolut inte bli för följsamt eller återhållsamt – så väver Nabokov dessutom hela tiden in meningar på franska. Ett sätt att trojanskt maskera de snuskigaste uttrycken. I Sverige har Lolita-översättarna avlöst varandra. Från 1957 och framåt gjordes flera försök (det första så horribelt uselt att upplagan brändes) innan Aris Fioretos 2007 plockade ned rätt skruvdragare och satt allt på rätt plats. Att läsa hans översättning, komplett med ett efterord som sätter in romanen i en kontext, är bättre än Netflix.” – Jan Gradvall, Expressen

”Vladimir Nabokovs Lolita, den har väl kommit på svenska för länge sen. Trodde du, ja! Men saker och ting är lite mer komplicerade. Romanen, som var den första Nabokov skrev på engelska – och som förutom att infoga det nybildade begreppet Lolita i perversionernas oändligt förfinade encyklopedi, just är en passionerad kärlekshistoria med det engelska språket – utkom 1956 på beryktade Olympia Press i Paris, och tog sig därifrån ut på bokmarknaden i USA och England och vidare ut i världen. Och visst publicerades en svensk version så snart som 1957. Men ryktet om den undermåliga svenska bearbetningen av boken nådde Nabokovs öron via svenska väninnan Filippa Rolf, och 1959 såg man till att upplagan drogs tillbaka och brändes. Sedan dess har ytterligare ett antal versioner förekommit på svenska, men glöm dom. Det räcker nämligen med att läsa de inledande raderna av Humbert Humberts berömda bekännelser (’En vit änklings memoarer’) i Aris Fioretos översättning, för att inse att det är först nu som Nabokovs förföriska ordmusik har funnit sin svenska motsvarighet. Redan i denna eleganta, eldiga, erotiska och fonetiska lilla utsvävning uppstår helt enkelt ljuv musik mellan författare och översättare: ’Lolita. Ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Min synd, min själ. Lo-li-ta: tungans tipp tar en tripp på tre steg nedåt gommen för att slå, vid tre, mot tänderna. Lo. Li. Ta.’ Från och med denna hypnotiska nedräkning har författaren också mig, den kollriga läsaren, som i en liten ask. Lolita är alltså inte bara en dåres försvarstal, i form av den belevade medelålders herren Humbert Humberts berättelse om sin obotliga kärlek för ’nymfetter’ – flickor mellan nio och fjorton med en alldeles särskild touch. Den är heller inte bara en bok om förförelse. Den ÄR förförelsen själv.” – Jenny Högström, Helsingborgs Dagblad

”Få författare har som Nabokov vinnlagt sig om stilen, om språkets rytm och ordens valörer. Och få författare har som Nabokov haft sådan otur med sina svenska översättare. De två första utgåvorna av Lolita var så usla att Nabokov anlitade advokat för att få dem tillbakadragna. 1959 eldades de upp på Lövsta soptipp tillsammans med den rent oläsliga tolkningen av Pnin. Året därpå översattes Lolita igen. Nils Holmbergs översättning har sedan legat till grund för alla senare utgåvor. Tyvärr innehåller också den en lång rad luckor och översättningsmissar. När Bonniers nu inleder sin ambitiösa klassikerutgivning i pocket (tolv titlar bara denna vår!) med just Lolita är det därför glädjande att konstatera att den truliga gottegrisen fått en total make-over. Aris Fioretos nyöversättning är både utmärkt och komplett. Här schabblas ingenting bort, inte en anspelning, inte en alliteration.” – Fabian Kastner, Upsala Nya Tidning

”Humbert Humberts missriktade åtrå pågår i vårt samhälle, är en del av vårt samhälle och av oss. Vi är en del av Humbert Humbert och av alla pedofiler och alla andra så kallade perversa. Aldrig någonsin har stigmatiseringen av begär till barn varit så stark som de senaste decennierna. Aldrig någonsin har det offentliga kvinnoidealet varit så prepubertalt som nu. Finns där ett samband? I verk efter verk undersökte Vladimir Nabokov detta samband. Vad är det vi försöker g(l)ömma genom detta vårt begär till den prepubertala kroppen? Inte handlar det väl bara om sex? I Aris Fioretos efterord får vi ingen hjälp att komma förbi tolkningen av Humbert Humbert som en perverterad galning. Men med hans översättning blir det möjligt att läsa Lolita 2007 som en högst aktuell roman. Översättningen bidrar till möjligheten att se att stigmatiserandet av pedofilin inte är hela innehållet i Nabokovs bok, och den bereder oss mycket njutning under vägen. Något mycket oroande kvarstår – något mer än vetskapen att det finns mycket perversa människor.” – Mikela Lundahl, Dagens Nyheter

”Aris Fioretos återger i sin nyöversättning ordvitsarnas gymnastiska övningar utan att texten snubblar. Att romanen stundtals ändå får något studentikost över sig är inte heller hans fel, eftersom Humbert Humberts överhettade språkmani alldeles uppenbart är en del av romanens tematik. Men så är detta också en roman som handlar om en människa som korrumperats av sitt språk och korrumperar det, om ett verbalt monster som genom den ena ekvilibristiskt försåtliga omskrivningen efter den andra – som att kalla en tolvåring för ’nymfett’ i stället för barn, som att skapa en Lolita av en vanlig Dolores – gör sitt fruktansvärda agerande mer legitimt och poetiskt. Det egentliga temat i Lolita är grymheten och det språk som sanktionerar förgripelserna.” – Daniel Sandström, Sydsvenska Dagbladet

”en pågående mardröm och en motorväg av motellnätter och våldtäkter och så DU, LÄSAREN, den lättledda dåraktiga läsaren som, när du kommer till slutet av boken, upptäcker att du har följt honom blint, en främmande dåre genom nattens skogar och glassbarer, mörka biografer, skridskobanor, och du har gjort det villigt och andlöst och genom det mjuka ankdunet på småflickors överarmar, ett barns överarmar VI HADE VARIT ÖVERALLT OCH VI HADE INTE SETT NÅGONTING och du förstår (för sent som det alltid är när vi förstår saker) att du antagligen skulle ha följt honom överallt i världen, vart som helst, till priset av vad som helst och vem som helst, till exempel dig själv, till exempel Dolores Haze och till exempel allt det du trodde att du visste om främlingar motorvägar barn våldtäkter poesi” – Sara Stridsberg, Aftonbladet

Länkar

»How Do You Solve a Problem Like Lolita?« (BBC Documentary)