En knuten näve jubel
Miniintervju · Norstedts Förlag · 6 september 2015
Aris Fioretos, född 1960 i Göteborg, debuterade 1991 med prosasamlingen Delandets bok. Sedan dess har han utgivit en rad prisbelönta böcker, samt även översatt bland andra Paul Auster och Vladimir Nabokov till svenska. Hans nya roman, Mary, är en passionshistoria om en ung människas frihetslängtan, en berättelse om politiskt våld och kvinnors gemenskap.
Vem är titelns Mary?
En 23-årig tjej med breda ögonbryn och kort hår. Hon gillar Suzi Quatro men inte utropstecken. Haltar lätt. Och pluggar arkitektur på sista året. Hennes pojkvän kallar henne ”en granat av ofallna tårar”.
Vad råkar hon ut för?
Det är november 1973. I en namnlös stad har studenterna ockuperat högskolan i protest mot landets militärjunta. Sista dagen av upproret får Mary veta att hon är gravid. Hon är på väg till sin ovetande pojkvän då hon grips. Efter tretton dagar på säkerhetstjänstens högkvarter skickas hon jämte fem andra kvinnor och en pojke till en fängelseö som åter skall tas i bruk. De är städpatrullen som skall ställa iordning inför de första nya fångarna.
Hon väljer att tiga – varför?
Hon vill inte röja vem hon är eller förråda pojkvännen som är en av dem som ligger bakom upproret. Samtidigt vet hon att om militären förstår att hon är gravid, kommer det att användas mot henne. Klockan tickar alltså.
Kvinnorna på ön – vad händer med dem i fångenskap – som grupp och som individer?
En av kvinnorna har suttit på ön tidigare, är gammal men inte bruten. En annan är bara sjutton och en sorts Emma Goldman i flickgestalt. En tredje har sitt barn med sig och vill hem. Och sedan finns där Nervprinsessan som kliar sig på armarna och en blonderad donna som möjligen sett mer av män än hon skulle önska. Alla förändras av vistelsen på ön – inte alltid som förväntat.
Varför ville du berätta den här historien?
Jag visste att jag ville skriva om solidaritet – denna numera så förkomna dygd – under tider av politiskt förtryck. Men jag visste inte hur. Dessutom har jag länge velat skriva om två saker som jag inte har någon egen erfarenhet av: graviditet och kvinnlig gemenskap. Ändå tog det fem sex år innan jag fattade att mina önskedrömmar hörde ihop. En dag trillade polletten ned. Då insåg jag att vad jag trott var planeter i skilda solsystem egentligen var granatäppelkärnor i samma handflata.
Vad har varit mest utmanande?
Jag misstänkte att det skulle bli graviditeten. Men märkte att det räckte att föreställa sig att man svalt en pytteliten fisk, och sedan skruva upp volymen. Det svåraste var nog kvinnors förhållande till varandra. Vilket rikt register av mellantoner! Kyla kan visa sig vara värme, närhet markera avstånd. Personer av mitt fyrkantiga slag har så lite koll.
Varför valde du att skriva i jagform?
Mary är ju den vanligaste diminutivformen av Maria, till exempel på grekiska. Mitt i dopnamnet – som vore det havande – finns tre bokstäver, ja, ett annat namn som gjorde det svårt att inte använda jagformen …