Omslagstext  ·  Utdrag  ·  Recensioner
 
Omslagstext

Den melankoliske Hugh Person har ett komplext förhållande till såväl nuet som minnet – och till landet Schweiz. Vid ett första besök i ungdomen dör hans far i en provhytt med ena benet i en sommarbyxa. När Hugh som 32-årig förläggare återvänder förälskar han sig ödesdigert i den egensinniga Armande. Ett antal år senare – efter en period av mord, galenskap och fängelsestraff – gör Hugh en sentimental resa tillbaka för att både försöka återuppleva och göra upp med sitt förflutna.

Den mångbottnade Genomskinliga ting (Transparent Things, 1972) är en tour de force genom Vladimir Nabokovs centrala teman – tiden och minnet, individen och ensamheten, medvetandet och döden, dröm och verklighet.

Romanen ges nu ut för första gången på svenska i översättning av Aris Fioretos.

 

»Nabokov är en mästare på engelsk prosa. En man med en unik sensibilitet.« – Edmund Wilson

 

»En roman lika kuslig som rolig.« – The Times

 

*

 

Vladimir Nabokov föddes 1899 i S:t Petersburg. 1919 flydde han undan den ryska revolutionen till England och levde sedan i livslång exil i Tyskland, Frankrike, USA och Schweiz. Han har publicerat romaner, noveller, dikter och dramatik. Sitt stora genombrott fick han efter att ha övergått från att skriva på ryska till engelska. Utöver författarskapet var Nabokov även en erkänd fjärilskännare och konstruktör av schackproblem. Han dog i Montreux, Schweiz, 1977.

Utdrag

När han letade efter en byrå att lägga sina saker i såg Hugh Person, som var en ordentlig herre, att den mellersta lådan i ett gammalt skrivbord, som förvisats till ett mörkt hörn av rummet och där bar upp en lampa som saknade såväl glödlampa som skärm och liknade skrovet av ett trasigt paraply, att denna låda inte skjutits in ordentligt av invånaren eller betjänten (faktiskt ingendera) som sist kontrollerat om den var tom (vilket ingen hade). Min gode Hugh försökte vicka in lådan; först vägrade den att röra sig, men därefter, som motsträvigt svar på ett tillfälligt ryck (som drog nytta av flera puffars samlade energi), for den ut och uppenbarade en penna. Denna betraktade han kort innan han åter lade tillbaka den.

Det var ingen sexkantig skönhet av enträ från Virginia eller afrikansk ceder, med tillverkarens namn tryckt i silverfolie, utan ett betydligt alldagligare, runt, tekniskt sett ansiktslöst gammalt föremål av billig furu i en sjaskig lila nyans. Den hade förlagts tio år tidigare av en snickare som aldrig avslutat sin granskning, för att inte tala om lagning av det gamla skrivbordet, och som givit sig av för att hämta ett verktyg som han aldrig hittat. Nu kommer akten av uppmärksamhet.

Pennan hade i snickarverkstaden och långt före det i byskolan nötts ned till två tredjedelar av sin ursprungliga längd. Den spetsiga ändens nakna trä hade mörknat till en blygrå plommonfärg och smält samman i färgton med den trubbiga spetsens blyerts, vars mörka glans var det enda som numera skilde den från träet. En kniv och en pennvässare av mässing hade grundligt bearbetat pennan och om det vore nödvändigt skulle vi kunna spåra vässningarnas komplicerade öde, rödfärgade på ena sidan och bruna på den andra när de ännu var färska, men nu reducerade till atomer av damm vars vida, vida förskingring är en panik som hämtar andan, men man måste sätta sig över det där, man vänjer sig ganska snabbt (det finns värre fasor). På det hela taget lät den sig vässas med behag, ty den var av gammaldags slag. Om vi går ett antal år tillbaka i tiden (men inte så långt tillbaka som till Shakespeares födelseår, då grafiten upptäcktes) och därefter åter fattar tag i tingets historia i ”nuets” riktning, ser vi ytterst finmalen grafit blandas med fuktig lera av unga flickor och gamla män. Denna massa, denna pressade kaviar, placeras i en metallcylinder som försetts med ett blått öga, en safir med ett hål borrat i sig, och genom detta hål pressas kaviaren. Den kommer ut i en sammanhållen, tilltalande liten sträng (se upp för vår lille vän!), som ser ut som om den antagit formen av en daggmasks matsmältningsorgan (men se upp! se upp! avleds inte!). Nu delas den upp i den längd som fordras för dessa särskilda pennor (vi skymtar styckaren, gamle Elias Borrowdale, och är just i färd med att smyga upp för hans underarm på en sidoinspektion, men vi stannar, stannar och drar oss tillbaka, ivriga att identifiera det individuella segmentet). Se hur det bakas, se hur det kokas i fett (här en bild av den ullbeklädda fettgivaren som slaktas, en bild av slaktaren, en bild av herden, en bild av herdens far, en mexikan) och passas in i träet.

Låt oss inte förlora vårt dyrbara stycke blyerts ur sikte när vi nu förbereder träet. Här är trädet! Detta särskilda furuträd! Det fälls. Endast stammen används, avklädd barken. Vi hör en nyligen uppfunnen motorsåg vina, vi ser timret torka och hyvlas. Här är brädan som kommer att tillhandahålla höljet till den penna som ligger i den grunda lådan (som fortfarande inte stängts). Vi igenkänner dess närvaro i timret på samma sätt som vi igenkänner timret i trädet och trädet i skogen och skogen i den värld som Gud skapade. Vi känner igen denna närvaro tack vare något som står fullständigt klart för oss, men som förblir namnlöst och lika omöjligt att beskriva som ett leende för någon som aldrig sett leende ögon.

På så vis utvecklas hela det lilla dramat, från kristalliserat kol och fällt furuträd till detta anspråkslösa redskap, detta genomskinliga ting, i en blinkning. Men den gedigna blyertspenna som Hugh Person en kort stund höll i fortsätter tyvärr ändå på något sätt att undfly oss. Men han kommer inte att göra det, å nej.

 

(Sidorna 12–14)

Recensioner

»Det finns ofta hos Nabokovs karaktärer en oförmåga att hantera verkligheten, både från abstrakt och konkret synvinkel. Därför alla dessa missförstånd, alla dessa misstag, alla dessa missöden. De är alltid en smula dummare än de inbillar sig vara. Men också på konkret nivå. Som när Hugh förgäves försöker följa Armande upp på fjället för att åka skidor, men gång på gång måste erkänna sitt nederlag, inför de andra kavaljererna Jack, Jake och Jacques. Hur sjaskigt kan det bli? Pojkvännen vill att Armande ska delta i hans onanisessioner med de andra J & J. Till skillnad från i en annan av författarens mest berömt beryktade romaner, där han malligt nog berömde sig av att aldrig ha använt (ha?) ett enda obscent ord, finns det i Genomskinliga ting mer genomskinliga obsceniteter, vilket möjligen förlåter att översättaren på grund av svenskans burdusare karaktär måste ersätta akronymen ›harem‹ med ›horor‹.« – Bernur, bloggen Howsoftthisprisonis.se

 

»Fioretos översättningar lyckas på ett magiskt vis fånga Nabokovs ›ryska‹ engelska. Även de böcker Nabokov skrev på ryska översatte han själv så småningom till engelska. Hans migranttillvaro syns i hans språkbyten och kanske också hans behov av kontroll över sin stora produktion. . . . Genomskinliga ting handlar om tidens genomsläpplighet, minnet, drömmen. Person, en sömngångare, rör sig mellan dröm och vaka precis som sin författare. Där kanske översättare Fioretos också befunnit sig, i en slags genomskinlighet där Nabokovs ord drömlikt men exakt uppenbarar sig på svenska. Som på det dystra hotell där Person försiktigt stänger toalettdörren: ›. . . men likt ett dumt husdjur gnällde den och följde honom in i rummet.‹« – Maria Edström, Expressen

 

»Baksidestexten talar fint om att den är en tour de force genom centrala teman som tiden, minnet, individen och ensamheten, men allvarligt talat, Nabokovs stora bidrag till litteraturen är att han skruvat Dostojevskij ett varv hårdare och skapat 1900-talets kanske mest motbjudande människoporträtt. Ta Genomskinliga ting. Här finns en medelmåttig förlagsman som redigerar andras manus, en dålig författare som inte skriver sina egna böcker, en fet mor som glänser genom att pedofilt exponera sin slanka dotter, samt en dotter som i sin tur väljer att gifta sig med medelmåttan för att hon funnit något hon kan kontrollera. Nabokovs böcker är lika full av misslyckade, ensamma, lögnaktiga och sexuellt frustrerade män som Torsk på Tallinn. . . . Faktum är att hela [Nabokovs] värld genomsyras av banaliteter, kälkborgerliga manér och det som på ryska kallas poshlost: konformitet kombinerat med tackiness. Hårdraget kan man säga att hatet mot poshlost går som en röd tråd genom hela författarskapet, och i de två nya översättningarna sluter sig cirkeln. Vulgariteten straffar sig hårt . . . . Författarskapet finns nu nästan komplett i svensk översättning, och det är i stort sett bara novellerna som saknas. Jag skulle gärna se att Aris Fioretos tog sig an dem med eftersom han verkar vara född till att översätta Nabokov. Ingen annan har lyckats överföra nyanser och språklekar som han, och få författare skulle ha det stilistiska självförtroende som krävs för att fritt tolka de mångbottnade fraserna och ironierna som utgör kärnan i den Nabokovska feelingen. Fioretos lekfullhet och stilkänsla ligger helt enkelt så nära det här författarskapet det bara går att komma.« – Gabriella Håkansson, Dagens Nyheter

Vladimir Nabokov:
Genomskinliga ting

Översättning roman · Originaltitel: Transparent Things · Stockholm: Modernista, 2017 · 106 sidor

ISBN: 978–91–7701–593–2

Beställ