Omslagstext  ·  Utdrag  ·  Recensioner
 
Omslagstext

Den melankoliske Hugh Person har ett komplext förhållande till såväl nuet som minnet – och till landet Schweiz. Vid ett första besök i ungdomen dör hans far i en provhytt med ena benet i en sommarbyxa. När Hugh som 32-årig förläggare återvänder förälskar han sig ödesdigert i den egensinniga Armande. Ett antal år senare – efter en period av mord, galenskap och fängelsestraff – gör Hugh en sentimental resa tillbaka för att både försöka återuppleva och göra upp med sitt förflutna.

Den mångbottnade Genomskinliga ting (Transparent Things, 1972) är en tour de force genom Vladimir Nabokovs centrala teman – tiden och minnet, individen och ensamheten, medvetandet och döden, dröm och verklighet.

Romanen ges nu ut för första gången på svenska i översättning av Aris Fioretos.

 

»Nabokov är en mästare på engelsk prosa. En man med en unik sensibilitet.« – Edmund Wilson

 

»En roman lika kuslig som rolig.« – The Times

 

*

 

Vladimir Nabokov föddes 1899 i S:t Petersburg. 1919 flydde han undan den ryska revolutionen till England och levde sedan i livslång exil i Tyskland, Frankrike, USA och Schweiz. Han har publicerat romaner, noveller, dikter och dramatik. Sitt stora genombrott fick han efter att ha övergått från att skriva på ryska till engelska. Utöver författarskapet var Nabokov även en erkänd fjärilskännare och konstruktör av schackproblem. Han dog i Montreux, Schweiz, 1977.

Utdrag

När han letade efter en byrå att lägga sina saker i såg Hugh Person, som var en ordentlig herre, att den mellersta lådan i ett gammalt skrivbord, som förvisats till ett mörkt hörn av rummet och där bar upp en lampa som saknade såväl glödlampa som skärm och liknade skrovet av ett trasigt paraply, att denna låda inte skjutits in ordentligt av invånaren eller betjänten (faktiskt ingendera) som sist kontrollerat om den var tom (vilket ingen hade). Min gode Hugh försökte vicka in lådan; först vägrade den att röra sig, men därefter, som motsträvigt svar på ett tillfälligt ryck (som drog nytta av flera puffars samlade energi), for den ut och uppenbarade en penna. Denna betraktade han kort innan han åter lade tillbaka den.

Det var ingen sexkantig skönhet av enträ från Virginia eller afrikansk ceder, med tillverkarens namn tryckt i silverfolie, utan ett betydligt alldagligare, runt, tekniskt sett ansiktslöst gammalt föremål av billig furu i en sjaskig lila nyans. Den hade förlagts tio år tidigare av en snickare som aldrig avslutat sin granskning, för att inte tala om lagning av det gamla skrivbordet, och som givit sig av för att hämta ett verktyg som han aldrig hittat. Nu kommer akten av uppmärksamhet.

Pennan hade i snickarverkstaden och långt före det i byskolan nötts ned till två tredjedelar av sin ursprungliga längd. Den spetsiga ändens nakna trä hade mörknat till en blygrå plommonfärg och smält samman i färgton med den trubbiga spetsens blyerts, vars mörka glans var det enda som numera skilde den från träet. En kniv och en pennvässare av mässing hade grundligt bearbetat pennan och om det vore nödvändigt skulle vi kunna spåra vässningarnas komplicerade öde, rödfärgade på ena sidan och bruna på den andra när de ännu var färska, men nu reducerade till atomer av damm vars vida, vida förskingring är en panik som hämtar andan, men man måste sätta sig över det där, man vänjer sig ganska snabbt (det finns värre fasor). På det hela taget lät den sig vässas med behag, ty den var av gammaldags slag. Om vi går ett antal år tillbaka i tiden (men inte så långt tillbaka som till Shakespeares födelseår, då grafiten upptäcktes) och därefter åter fattar tag i tingets historia i ”nuets” riktning, ser vi ytterst finmalen grafit blandas med fuktig lera av unga flickor och gamla män. Denna massa, denna pressade kaviar, placeras i en metallcylinder som försetts med ett blått öga, en safir med ett hål borrat i sig, och genom detta hål pressas kaviaren. Den kommer ut i en sammanhållen, tilltalande liten sträng (se upp för vår lille vän!), som ser ut som om den antagit formen av en daggmasks matsmältningsorgan (men se upp! se upp! avleds inte!). Nu delas den upp i den längd som fordras för dessa särskilda pennor (vi skymtar styckaren, gamle Elias Borrowdale, och är just i färd med att smyga upp för hans underarm på en sidoinspektion, men vi stannar, stannar och drar oss tillbaka, ivriga att identifiera det individuella segmentet). Se hur det bakas, se hur det kokas i fett (här en bild av den ullbeklädda fettgivaren som slaktas, en bild av slaktaren, en bild av herden, en bild av herdens far, en mexikan) och passas in i träet.

Låt oss inte förlora vårt dyrbara stycke blyerts ur sikte när vi nu förbereder träet. Här är trädet! Detta särskilda furuträd! Det fälls. Endast stammen används, avklädd barken. Vi hör en nyligen uppfunnen motorsåg vina, vi ser timret torka och hyvlas. Här är brädan som kommer att tillhandahålla höljet till den penna som ligger i den grunda lådan (som fortfarande inte stängts). Vi igenkänner dess närvaro i timret på samma sätt som vi igenkänner timret i trädet och trädet i skogen och skogen i den värld som Gud skapade. Vi känner igen denna närvaro tack vare något som står fullständigt klart för oss, men som förblir namnlöst och lika omöjligt att beskriva som ett leende för någon som aldrig sett leende ögon.

På så vis utvecklas hela det lilla dramat, från kristalliserat kol och fällt furuträd till detta anspråkslösa redskap, detta genomskinliga ting, i en blinkning. Men den gedigna blyertspenna som Hugh Person en kort stund höll i fortsätter tyvärr ändå på något sätt att undfly oss. Men han kommer inte att göra det, å nej.

 

(Sidorna 12–14)

Recensioner

»Tidigt etableras bilden av Hermann som en galning. En pladdrande galning, och ännu en av de mördare med estetiskt sinnelag som Nabokov skulleuppehålla sig vid i flera andra av sina romaner. Det vettvilliga färgar av sig på Hermanns stil. Poe och Dostojevskij, förvisso, men tänker vi anakronistiskt kan man också få intryck av att Nabokov läst Patricia Highsmith – två författare med svarta hjärtan. Det är filmiskt, och Nabokov leker på sedvanligt vis med referenser som ibland är villospår. När han låter Hermann beskriva sin utbuktande ven i pannan som bokstaven M är det lätt att föreställa sig Fritz Langs film om barnamördaren som går under den bokstaven – filmen hade premiär strax innan Nabokov började skriva. Fast hans filmsmak lär ha nöjt sig med amerikanska komedier, Bröderna Marx, Chaplin och Helan & Halvan. Fritz Lang var ett namn som sa honom ›absolut ingenting‹, som han yttrade i en intervju. Det är en komedi som är stöpt i samma form som film noiren. Intrigen och den svarta humorn hade nog kunnat ge stoff åt en sardonisk Hitchcock-filmatisering. Villospåren i all ära, här är det också gott om den typ av planteringar och interna skämt som Nabokov excellerade i. Hela romanen kan läsas som den typ av april-skämt som det hela kulminerar i. Herrmanns hustrus kusin Ardalion, konstnären, säger att ›varje ansikte är unikt‹, en pikant pik mot Hermanns fixa idé om dubbelgångaren. Mindre unik är Hermanns handstil, som förekommer i 25 olika upplagor, och han avser då att skicka sitt manus till en viss rysk författare, som beskrivs så här: ›den välkände författaren till psykologiska romaner. Jag har läst dem och tycker att de är ytterst konstlade, men inte dåligt utformade.‹ Fioretos är själv som författare starkt och djupt influerad av Nabokovs stil, och självklart kvalificerad och lämplig som översättare. . . . Se bara hur elegant den oöversättliga ordvitsen, ›How do God and Devil combine to form a live dog?‹ blir på Fioretos fyndiga svenska: ›Hur kan Fader vår och Fan kombineras så att det blir en, å, vred fanfar?‹ Vi skaockså vara tacksamma över att Fioretos här och där förbättrar några av de redan i sig gnistrande formuleringarna. Somligt låter faktiskt (ännu) bättre på svenska – som när för- / efterordet påpekar att romanen ›innehåller betydligt färre »idéer« än dessa så vulgära romaner som hyllas hysteriskt under den korta ekande promenaden mellan hej och ståhej.‹ Förtvivlan har sin givna plats bland Nabokovs allra bästa romaner.« – Bernur, bloggen Howsoftthisprisonis.se

 

»Fioretos översättningar lyckas på ett magiskt vis fånga Nabokovs ›ryska‹ engelska. Även de böcker Nabokov skrev på ryska översatte han själv så småningom till engelska. Hans migranttillvaro syns i hans språkbyten och kanske också hans behov av kontroll över sin stora produktion. . . . ›Jag hade en attraktiv fru med sparvhjärna som avgudade mig; en fin liten lägenhet; en rymlig mage; och en blå bil. Jag kände att det fanns en poet i mig, en författare; och dessutom en stor affärstalang, trots att affärerna gick tämligen dåligt.‹ Förtvivlan, som skrevs 1932, handlar om Hermann, rysk emigrant, misslyckad affärsman och lika misslyckad författare. Av en slump träffar han på sin, som han anser, absoluta dubbelgångare och strax spinns lömska planer. Fullblodsnarcissisten Hermanns svårigheter att skilja på dikt och verklighet får honom att tro att hela förloppet, när nedskrivet, är en litterär sensation. Författaren, den opålitliga, här rentav skurkaktige, ibland bara fåfäng eller dum, är en gestalt som hela tiden dyker upp hos Nabokov. Och Hermann är rätt ruggig i sin ödlelika empatilöshet, mot en fond av ett berlinskt 1930-tal. Som en ond och än värre föregångare till Humbert, enligt Nabokov själv.« – Maria Edström, Expressen

 

»Berättelsen om den misslyckade chokladfabrikanten Hermann som inbillar sig att en sluskig vagabond är hans dubbelgångare, planerar det perfekta brottet, mördar honom för att få ut sin livförsäkring men åker fast på grund av en löjlig detalj, är lite Helan och Halvan möter highbrow literature. . . . Faktum är att hela [Nabokovs] värld genomsyras av banaliteter, kälkborgerliga manér och det som på ryska kallas poshlost: konformitet kombinerat med tackiness. Hårdraget kan man säga att hatet mot poshlost går som en röd tråd genom hela författarskapet, och i de två nya översättningarna sluter sig cirkeln. Vulgariteten straffar sig hårt . . . . Författarskapet finns nu nästan komplett i svensk översättning, och det är i stort sett bara novellerna som saknas. Jag skulle gärna se att Aris Fioretos tog sig an dem med eftersom han verkar vara född till att översätta Nabokov. Ingen annan har lyckats överföra nyanser och språklekar som han, och få författare skulle ha det stilistiska självförtroende som krävs för att fritt tolka de mångbottnade fraserna och ironierna som utgör kärnan i den Nabokovska feelingen. Fioretos lekfullhet och stilkänsla ligger helt enkelt så nära det här författarskapet det bara går att komma.« – Gabriella Håkansson, Dagens Nyheter

 

»Vladimir Nabokov har gått ett lite olyckligt litteraturhistoriskt öde till mötes, framför allt ihågkommen för den strålande romanen Lolita, som delat läsare i avsky och beundran sedan den utkom första gången hösten 1955. Olyckligt öde är förstås att överdriva: har man skrivit en roman så stor att den ter sig som en av centralpunkterna i modernismens och efterkrigstidens litteraturhistoria, har man väl lyckats bättre än de flesta ens orkar drömma om. Men flera av de andra romanerna är minst lika bra, om inte bättre, och har i stor utsträckning gått publiken förbi.

Nu anländer två av dem, Förtvivlan och Genomskinliga ting, i ny svensk språkdräkt av den flitige Aris Fioretos. Det är ingen lätt sak att översätta Nabokovs viga, nästan flygande prosa. Det krävs en person med djup bildning och samma kärleksfullt lätta handlag med språket för att det överhuvudtaget ska gå. Och det har Fioretos, som förstås också har översatt Lolita, Ögat, Masjenka, samt de två verkliga mästerstyckena – Nabokov när han är som bäst – Pnin och Sebastian Knights verkliga liv. Tack för det!« – Victor Malm, Sydsvenskan

 

»Självfallet kan kvantitativa metoder med digitala verktyg och resulterande statistik ge insikter om verk eller epoker. Men för att uppleva och i någon mening förstå en roman som Lolita eller Blek låga krävs läsning; en uppmärksam delaktighet – kognitivt, känslomässigt, kroppsligt – i de händelser som uppstår mellan boksida och ordtrillande tunga och mun. En Nabokovroman är inte en mängd. Den är en sinnrikt komponerad språkvärld med viss täthet och energi. Detta blir man påmind om i de två nyöversatta och just utgivna romanerna Förtvivlan och Genomskinliga ting. I bägge fallen är det Aris Fioretos som med vidöppna öron och ögon och glimrande uppfinningsrikedom lotsat Nabokovs ord och meningar från ett engelskt till ett svenskspråkigt landskap. Och i bägge fallen blir man inbjuden till en oroande läserfarenhet som rubbar förväntningarna på berättelser och karaktärer och med subtila penndrag ritar om de gängse mönstren för romaner.« – Jesper Olsson, Svenska Dagbladet

Vladimir Nabokov:
Genomskinliga ting

Översättning roman · Originaltitel: Transparent Things · Stockholm: Modernista, 2017 · 106 sidor

ISBN: 978–91–7701–593–2

Beställ