Omslagstext  ·  Utdrag  ·  Recensioner
 
Omslagstext

Vård, värn, linjer, maneter, ögon, stötar, handflator, förgänglighet … Utifrån ett radband av desiderata – »begärliga ting« – undrar Aris Fioretos vad prosakonsten kan vara i en tid som firar mångfald och gränsöverskridande, men där papperslösa människor fortfarande är oönskade. Kan en text erbjuda respit? Hur skapas rörelse i ord? Vad har utelämnande med skrivandet att göra, vilken roll är smärtans? Och vad krävs för att Medusas hals skall bli litteraturens källa?

Med hjälp av ett otal sökord leder Fioretos läsaren in i sitt författarskap och ut i en överväldigande värld, plågsam och begärlig och överrik på förluster. Så uppstår ett kalejdoskop av drömmar och förhoppningar, ett litet lexikon om romanen i början av 2000-talet.

 

*

 

Aris Fioretos utgav senast den rosade romanen Mary (2015), som bland annat nominerades till Augustpriset och tilldelades Sveriges Radios Romanpris. Han bor och arbetar i Berlin och Stockholm.

Utdrag

NÄR ITALO Calvino mot slutet av sitt liv funderade över litteraturens roll inför det nya årtusendet undrade han inte hur det skulle gå »för boken i den teknologiska tidsålder vi kallar den postindustriella«. Hans tilltro till de »speciella medel« som stod litteraturen till buds var alltför grundmurad för undergångsfantasier. Som författare är det inte svårt att dela denna inställning.

Sedan arbetet på Sex punkter inför nästa årtusende avbröts (Calvino avled innan den sista föreläsningen hann skrivas, 1985) har den postindustriella tidsåldern dock övergått i en digital revolution som förändrat bokens villkor. Medier, distributionsformer, läsvanor – det mesta har påverkats, och på ett grundläggande sätt. Detsamma kan sägas om distinktionen mellan fin- och populärkultur. Gränsen mellan konstformer. Eller ett begrepp som kanon. Och det finns skäl att misstänka att något liknande håller på att ske med vår föreställning om nationallitteraturer. De tider då ungraren Arthur Koestler och Anaïs Nin med sitt fransk-spansk-danska påbrå var så gott som ensamma om att skriva på andra- eller tredjespråket – tyska respektive engelska – är sedan länge förbi. Litteraturens och geografins kartor har aldrig varit identiska, och är det mindre än någonsin idag.

I den här essän har jag tillåtit mig att drömma om romanen. I likhet med Calvino vill jag koncentrera mig på »några litterära värden, egenskaper eller specialiteter som ligger mig särskilt varmt om hjärtat«. Fast det går inte att bortse från att världen har blivit oroligare sedan han skrev. Under de senaste trettio åren – lika många före millennieskiftet som efter – har inte bara en översikt gått förlorad som vi möjligen endast intalade oss att vi hade. Utan också vår tro på den. Frågan är väl om det ens går att säga »vi« och riktigt veta vad som menas.

För att något lite leva upp till denna stökighet har Calvinos sex punkter utökats. Dessutom tar jag upp en antik keramikmålning som återges i bearbetat skick på omslaget till boken. Tankegångarna sammanfattas i en rad ord – grepp, egenskaper, fenomen; drömmar, mardrömmar – som för enkelhetens skull har placerats i kanten. De flesta ter sig nog snarare som slagord än som uppslagsord. Förhoppningsvis förflyttar sig betraktelserna ändå likt fiskstimmet: som enhet, låt vara att den består av många skiftande delar. Även om ett sådant förfarande kan verka mera sökande än stipulativt följer boken en linje. Det är bara det att denna, som utgår från den myt som avbildas på det antika kärlet, vid närmare betraktande skulle motsvara ett otal punkter – eller just »ord« om romanen, vilket är den undertitel jag fastnat för. För övrigt misstänker jag att Calvino skulle ha delat åsikten att essän utgör en slingrande verksamhet. Om den hade ett emblem vore det nog meandern.

Fordras en beteckning för orden i marginalen får det bli ett begrepp hämtat ur samlarnas värld. Desiderata är en lista över »begärliga ting« som behövs för ett särskilt sammanhang. Mindre högtravande kunde förteckningen också kallas sök- eller önskelista. Dels skulle det betona det sökande efter kunskap som präglat romanen sedan en viss riddares koleriska framfart i Spanien runt 1600. Dels skulle det understryka önskan som existensmodus. Det vill säga den optativa verbform som i germanska språk och på latinet övertagits av konjunktiven, som jag antar utgör litteraturens särskilda sätt att existera. (Världen i en roman består väl snarare av möjligheter än av realiteter? Är den inte alltid »så att säga«?) Men jag tycker om ordet desiderata. Kanske därför att pluralen antyder att begär är en myckenhet.

 

(Förord, s. 9–11)

Recensioner

»Fioretos essäbok kan ha en starkt inspirerande verkan. Den uppmuntrar det djärvt utforskande och experimenterande skrivandet och anger möjliga vägar bort från litterära klichéer och formstöpt fiktion. Därtill stimulerar den läslusten och är i sig själv en mycket lustfylld läsupplevelse.« – Clemens Altgård, Skånska Dagbladet

 

»Intelligenta infall om romankonsten.« – Thomas Bredsdorff, Dagens Nyheter

 

»Det är en kalejdoskopisk text, egentligen omöjlig att sammanfatta. Bäst behållning av den får man nog om man betraktar den som ett besök i författarens skrivarverkstad. Aris Fioretos är generös med tankar kring sitt eget författarskap, framför allt den ›grekiska trilogin‹ – romanerna Den siste greken (2009), Halva solen (2012) och Mary (2015). Det är tre romaner som har placerat Aris Fioretos i en huvudfåra av angelägen europeisk litteratur och det är oavbrutet intressant att följa hans tankar kring hur (sinnrikt) han har komponerat dem. . . . Här finns också några fina formuleringar kring det som jag uppfattar som en av de mest centrala drivkrafterna i Fioretos eget författarskap – en önskan om delaktighet. Författaren och läsaren skapar texten tillsammans. Han skriver: ›Den berättande prosa som jag drömmer om är inte exklusiv utan inklusiv‹. Detta gäller även Vatten, gåshud. Mer välkommen in i en text har jag sällan känt mig.« – Stefan Eklund, Smålandsposten

 

»Prosa är en fråga om att hitta det rätta tempot för en text står det på ett ställe. Något som även gäller essä-prosa i allmänhet, och Vatten, gåshud i synnerhet. Fioretos stil är nästan spjuveraktigt vältajmad. Med drastiskt valda adjektiv, vitsigt invirade referenser, små kullerbyttor i språket som när de är som snyggast rullar synkront med de förda resonemangen. I nya boken når Fioretos ett läge där språkarbetet känns överensstämmande med den romanpoetik han resonerar kring: inklusiv men exakt, full av snygga effekter och med en övertygande tilltro till fiktionens kraft.« – Kristofer Folkhammar, Aftonbladet

 

»Fioretos är ingen posör som burrar upp sig med märkvärdiga termer för att imponera. Han söker verkligen kunskap och klarhet, och han vill dela den med oss. Resonemang får gärna vara komplicerade, för att inte tala om ekvilibristiskt fulländade – men de får aldrig vara dunkla. . . . Nyfiket (men aldrig utan kritiska glasögon) kastar han sig långt in den feministiska teoribildningen och letar efter fördelar och nackdelar med écriture féminine, likaväl som han citerar Harold Bloom eller någon tysk planktonforskare. I sina romaner arbetar han med att gestalta och förstå kvinnors erfarenheter, och i den här essäboken delar han med sig av allt han tänkt, skrivit, läst och upplevt på senare tid, vilket minst sagt är en hel del. Det var länge sedan jag kände att jag ville stanna kvar i en bok men med Aris Fioretos är det verkligen så. Vatten, gåshud kunde ha varit dubbelt så lång.« – Gabriella Håkansson, Sydsvenskan

 

»Det är . . . en ynnest att ta del av hans observationer. Kanske för att jag är så ense med hans definition av romanen, den egentliga romanen, alltså den som får oss att bli helt uppslukad. Det är helt enkelt en fråga om begeistring, om häpnad, eller – med ordet från titeln– gåshud. Fioretos skriver ju också själv med sådan inlevelse och energi att det är svårt att inte drabbas av denna ofrivilliga gåshud under läsningen. En bra bok ska få oss att tappa andan, menar han, och jag tycker det är ett rimligt krav. Med sitt sätt att skriva gestaltar han med sina eleganta vändningar (ett annat ord för romanen: ›vändning‹) själva ämnet – den lekfulla rörligheten.« – Björn Kohlström, Jönköpings-Posten

 

»Det kvicktänkta, associativa och rastlösa har något aristokratiskt över sig, Aris Fioretos prosa kliver fram lika raskt och uppfordrande som Diderots, men formen är snarare barockens med dess överflöd och överskridningar, dess grafiska lekfullhet och samspel mellan bild och text, bruket av concetti. Fioretos ställer sig ibland i textens mitt, berättar hur han resonerar, vad han sagt hittills och vad han tänker säga härnäst. Jag tänker på en trollkarl som hela tiden pratar medan han utför sina konster, för att leda åskådarens blick. . . . En bok är ett hjärta som klappar i ett annat bröst, säger Rebecca Solnit som i Gå vilse vandrar med tyngre, mer amerikanska steg genom samma landskap som Fioretos rör sig så lättfotat igenom. Det nomadiserande har de gemensamt, vägran att inordna sig i genrer, även om Fioretos konstnärliga raffinemang saknas hos Solnit. Läsaren är ifred men inte ensam, avskild men ändå förbunden med andra öden, skriver Fioretos. Läsningen är ett löfte om en existens löst från egots fjättrar. Bättre kan det knappast sägas. Böcker som Vatten, gåshud kommer det inte ut många av.« – Kristoffer Leandoer, Svenska Dagbladet

 

»Det går inte att parafrasera Aris Fioretos essä Vatten, gåshud, med undertiteln ›Ett otal ord om romanen‹. På en gång är den en sorts romanteori, en poetik, en kommentar till det egna författarskapet och en serie lysande läsningar av litteratur såväl som arkaiska kärl och maneter. En meandrande rörelse, underbart avsiktslös, som snirklar sig mellan observationer och tolkningar, utvikningar och frågor. Skulle jag ändå försöka mig på en sammanfattning, måste jag beskriva den som ett argument för litteraturen och romanen som en särskild kunskapsform.« – Victor Malm, Expressen

 

»Snabbfotad, rolig, alltid infallsrik.« – Jan-Ove Nyström, Norrbottens-Kuriren

Vatten, gåshud

Essä · Stockholm: Norstedts, 2015 · 215 sidor · Omslag: Birgit Schlegel, gewerkdesign Berlin · Bild: Bearbetning av vasmålning från 400-talet f.Kr.

ISBN: 978–91–1–307161–9

Beställ