1. Intuition? En sorts fladdermusbeteende. Jag sänder ut signaler. De återvänder till mig, men lätt förvrängda. Någonstans i dunklet som omger mig har de stött på något jag själv inte kan skönja. Att ”lita” på sin intuition är föga mer än fladdermusens förtröstan att den ska finna en väg till slut. I den mån litteratur skrivs intuitivt fordras alltså god radar. Och att författaren trotsar vissa vaneföreställningar om den mänskliga varseblivningen. Till exempel måste han kunna se med sin hörsel.

 

2. Som barn lär vi oss att tolka de vuxnas röster innan vi begriper vad de säger. Intuitionen släktar på denna tolkning. Den är innebördens avkomma, men föregår den likväl. Bara intuitionen kan säga: ”Jag födde meningen, min mor.” Och möjligen litteraturen – om författaren.

 

2.1. När blicken skiftar i ögonen på min arton månader gamla dotter och hon mm-ande lägger huvudet mot min axel, vet hon inte om jag är trött eller ledsen eller har saknat henne. Men hon anar det. På vilka grunder? Av tidigare erfarenhet. Och möjligen av artlikhet. Likväl är denna erfarenhet uppenbarligen inte tillräcklig för att hon ska kunna avgöra om fadern förställer sig. Är hennes reaktion alltså intuitiv? Men intuitionen är väl den instans som skulle göra det möjligt för henne att skilja sant från falskt, uppriktighet från förställning? Kanske rör det sig snarare om instinkt. Den påminner i alla fall om kärleken. Inte heller instinkten är intuitiv eller kalkylerande. Den fordrar inte att vi odlar den. Den saknar ”kultur”.

 

3. I umgänget med en text klarar sig författaren lika lite utan intuition som utan kalkyl. Den som inte låter sin läsare ana (men inte nödvändigtvis förutsäga) varthän hans text bär vet mycket lite om betydelsen av ton, stämning, atmosfär. Men för att denna intuitiva tillit ska uppstå krävs ett mått av kalkyl. Om jag inte beräknar effekten av en förveckling i handlingen, av ett karaktärsdrag eller ett replikskifte, kan jag inte heller räkna med att läsaren ska uppfatta den ironi som jag möjligen avser eller upptäcka den ledtråd som jag gömt i en bisats. En bok får gärna vara skriven med kalkyl, men den gör klokt i att verka intuitiv.

 

3.1. Kalkylen har samma förpliktelser gentemot ett stycke litteratur, till exempel en roman, som härledningen gentemot filosofens argument. Om vi förser en annan person med förutsättningarna för handlingen bör hon acceptera följderna. I sig räcker detta emellertid inte för att texten ska få egenliv och bli till litteratur. Till det krävs mer, däribland intuition. Läsaren måste intuitivt känna att texten stämmer. Hur framkallar jag denna känsla? Svårt att säga. Intuitionen är ju den ensammes glädje och vånda. Hur skulle jag kunna råda över något sådant? Kanske är detsvaret på frågan? Jag kan inte behärska den. Även jag måste lita på att glädjen och våndan leder mig rätt.

 

4. Så fort vi söker rekonstruera intuitionens förhistoria får den, om än aldrig så lite, drag av kalkyl.

 

5. Intuitionen är en övning i närhet. Ingen har en intuition som sträcker sig över kontinenter eller sekler. Kanske är det därför som vi tillskriver den intuitive ”näsa” eller ”fingertoppskänsla”. Intuitionen är förlagd till vår kropps yttersta spetsar, till de ’extrema’ orter där vi står i begrepp att övergå i omvärlden. Kalkylen hör däremot hemma bakom örat – i baktanken, listen, beräkningen. Den är en övning i distans. Det kan röra sig om avstånd i tiden eller rummet, men även om avståndet mellan subjekt och objekt. Viktigt är bara att man intar den distans som krävs för att en tillfredsställande grad av kontroll ska etableras. Man kunde också säga: intuitionen föredrar delaktighetens stugvärme, kalkylen fyrtornets svalka.

 

5.1. Den intuitive tänker kortsiktigt, den kalkylerande långsiktigt. I båda fallen handlar det om att uppnå ett syfte, och alltså om en händelse placerad längre fram i tiden. Men där den förre lever i nuet eller det omedelbara förflutna, ännu varmt av den närvaro vars skugga han hoppas ska leda honom rätt, försöker den senare sig på konststycket att förlägga framtiden till det förflutna – eller åtminstone att behandla det kommande som om det vore en version av det förgångna. (En antik retor, patologiskt sinnad, skulle möjligen tala om ”pro-” och ”metaleptiker”.)

Nietzsches dröm om en framtida läsare som ska förstå honom är inte önskan om en saliggörande lektyr 1933 eller 1984 eller 2001. Utan grundar sig på föreställningen att skrivet språk skapar en temporalitet som lyder andra lagar än de som gäller i umgänget mellan talande människor. Kort sagt: Nietzsche gjorde en kalkyl beträffande intuitionen. Han skrifter skulle vara istånd att överleva långa epoker av dumhet, ointresse eller intighet, men verka alldeles nya när den rätte läsaren väckte dem till liv. Att författare än idag hänger sig åt denna Törnrosa-dröm är bevis nog på att knappast någon var så modern som professorn i Basel. Hans modernitet är av det slag att texten genast fortsätter att slå där den slutade hundra år tidigare. Man kan räkna med att de första nymornade raderna som läsaren stöter på ger honom ett par örfilar, så att han ska förstå att han inte kan göra vad han vill med texten. Nu har det åter blivit allvar i litteraturen.

 

6. Intutiva författare kan delas in i två grupper – kalla dem ”hundar” och ”katter”. Hundarna nosar runt och söker; katterna fixerar. Den förra typen är till sin natur snarast nyfiken, eller curiosus på latin, alltså ”omsorgsfull”, varför det knappast förvånar att en hundförfattare med närmast otröttlig entusiasm undersöker det revir han pinkat in. Han skriver med andra ord ”samma” bok varje gång, om än med andra förtecken och förhoppningsvis nytt djup. Den senare typen är uppmärksam eller attentus, ”anspänd”. Kattförfattaren bryr sig inte om samlarens anspråk på att behärska ett territorium eller att upprätta ett ”verk”, utan är mer intresserad av att vänta vid ett och samma hål. Ur den lilla porten träder varje gång något nytt. Hans böcker liknar aldrig varandra.

I ljuset av denna skillnad låter sig en rad företeelser studeras – som till exempel att traditionen föredrar att betrakta män som hundar och kvinnor som katter. Men frågan är om någon skillnad är lika viktig för att förstå intuitionens finmotorik än den som Horace Engdahl antyder när han understryker: ”Det mest skadliga för uppmärksamheten är tvånget att komma fram till något.” Även intuitionen fördärvas av fordran att följa regler. Den kan inte tuktas, utan förutsätter att vi alltid kan ledas på villovägar. Följaktligen kräver intuitionen att vi uppfyller en paradox. Som författare måste vi ägna oss åt en uppmärksam passivitet, ständigt lyhörda för det som sker i utkanten av vår avsikt och uttalade vilja, öppna för det oväntade. Den intuitive författaren vet att han aldrig blir herre över sin text. Hundtypen söker dämpa den oro som följer av denna insikt genom att väta ned alla osäkra platser; kattypen nöjer sig med att stirra stint på det lilla hål genom vilket Messias en dag ska träda.

 

7. För en författare är intuitionen konsten att följa sin tvehågsenhet i vetskap om att den ingår i en kommande plan. Det finns något förföriskt i denna fatalism: jag vet att jag utan att veta det är ödets lockbete. (Jämför Engdahl.) Men även kalkylen har något förledande över sig. På frågan om varför han uppfann atombomben när han visste vilken förstörelse den skulle bringa lär Robert Oppenheimer ha svarat att det var ” technically sweet”.

 

8. OM ”ANINGEN”, DENNA MANLIGA AFFÄR. För 1700-talets salongslejon eller de borgerliga herrarna före allmän skolplikt och rösträtt blev lovtalet om den kvinnliga intutionen ett sätt att smickra det motsatta könet och samtidigt visa det tillrätta. Intuition var något damer hade i brist på bildning. 1800-talets vetenskapsman vägleddes knappast av en intuitiv sinnesfattning i sin jakt på upptäckter eller uppfinningar. Som man of science ägnade han sig tvärtom åteducated guesses. Han förnam en ”aning” och följde denna bistert och målmedvetet (det vill säga: doggedly). Intuitionen påminde honom snarast om en parfymslinga som dröjde kvar i ett rum, lika bestickande som efemär. Den gäckade den skärpta slutledningsförmågan och saknade substans. Med den var det som med katten: man visste aldrig var man hade den. Kalkylen gick däremot alltid att lita på. Den rättade in sig i traditionen, ty den byggde på tidigare iakttagelser, på förekomsten av belägg och den allmänna kalibreringen av vetandet. Förra seklets vetenskapsman betraktade således sin ”aning” inte som en fråga om intution utan som en fråga om vittring. I likhet med tryffelhunden besatt han väderkorn.

 

9. Kalkylen drar upp vektorer och beräknar den korsning vid vilken det eftersöktaav allt att döma befinner sig. Intutionen ertappar en sanning där vi inte förväntar oss den. I båda fallen förhåller vi oss till det vi inte kan greppa. Ena gången med tvivlet, andra med tilliten som medel.

 

9.1. Även kalkylen har en negativ klang. Strävar den efter riskminimering, vinstoptimering eller förutsägbarhet, uppfattar vi den gärna som kall, cerebral, planmässig. Om intuitionen är slagrutan bland de mänskliga färdigheterna, är kalkylen snarast linjalen eller räknestickan. Intuitionen har sitt säte i hjärtat, kalkylen i den grå substansen. Den förra står för känsla, den senare för förnuft. Eller översatt till litteratur: stämning versus handling. Likväl bidrar båda – på skilda sätt – till samma sak: att öka laddningen i en text. Alla metoder är bra så länge texten är strömförande.

 

10. Om jag under arbetet på en bok låter mig ledas av intuition och gläds över resultatet upplever jag häpnad. Om jag låter mig ledas av kalkyl upplever jag tillfredsställelse. I det förra fallet känner jag mig lyckosam, i det senare som vore jag en urmakare. Min hemliga dröm är att skriva texter med urmakarens kärlek till fladdermusen.

Urmakarens kärlek till fladdermusen

Prosa · Aiolos · 2007, nr 29, s. 67–69 · Omtryck: Vidden av en fot, Stockholm: Norstedts, 2008, s. 151–156