Fönster mot världen (21.3.20)

I rummet där mitt skrivbord står är gardinerna fördragna. Väven är dock grovmaskig nog för att fasaderna på andra sidan gatan skall skymta genom tyget. De siennaröda och stockholmsgula fastigheterna intresserar mig uppriktigt sagt mindre. Fast om jag höjer blicken över taken skimrar himlen.

Sedan månader tillbaka har detta begränsade stycke oändlighet varit modstulet grått. Samtidigt som stadens stora sjukhus går över till militär styrning, är himlen dock hög och blå. Med ett ord: oemotståndlig.

När jag begrundar den är det svårt att tro Pascal. Förskansad hos cistercienserna i Port-Royal utanför Paris noterade den franske tänkaren mot slutet av sitt liv: »Mänsklighetens alla problem grundar sig i människans oförmåga att sitta lugnt och stilla i ett rum.« Men dagar som dessa stämmer orden med eländig skärpa. Det som borde vara människans räddning, det fria umgänget med andra under bar himmel, har blivit hennes största hot. Utan samarbete, utan gemensamma och genomtänkta insatser försvinner faran emellertid inte. Hur komma tillrätta med denna motsägelse?

Vid det här laget vet vi att viruset inte gör skillnad på folk och fä. Det respekterar inga territoriala gränser och angriper oss där vi mest avgörande står i utbyte med omgivningen: genom ögon, näsa och mun. Med undantag för den yngsta delen av befolkningen, som hittills inte tycks elakt berörd, undviker det vad vi själva har så svårt att låta bli: att diskriminera. Ändå lyder påbudet just nu: åtskillnad.

Den enda förmildrande omständigheten som jag kan se i denna sociala distansering är dess närhet till litteraturen. När pianisten Igor Levit ger huskonserter live på Twitter varje kväll, ena gången i strumplästen, andra gången iklädd hoodie, skapar han gemenskap i isolering. Denna ensamhetens solidaritet har alltid varit det skrivna ordets styrka. En bok låter sin läsare vara ifred utan att lämna henne ensam. Den ger henne returbiljett till en värld som hon upplever på egen hand utan att förlora kontakten med andra varelser, som möjligen är fiktiva men inte mindre omvälvande för det.

När jag sänker blicken från himmel till skrivbord tänker jag att avskildheten som fordras måste förbli social. Då dörrarna nu stängs bör ingen tvingas i »splendid isolation«, som den av Levit uppskattade Gustav Mahler kallade veckorna då han drog sig tillbaka för att komponera. Tvärtom. Levit visar att det går att kollektivt inte bara hålla distansen utan vårda den. Denna gemensamma men fördelade karantän innebär avbrott – inte minst ekonomiskt. Och säkert är den lättare att uthärda för dem av oss som har tak över huvudet, kylskåp och internet. Men den betyder även: delad omsorg.

Tyskarna förbinder känslan gärna med vad de kallar Heimat, fransmännen tänker på la patrie. Kanske kommer svenskarna närmare tillståndets kärna. Vi säger »fosterland« Det är varken en regional myshörna i världen eller något symboliskt rike som vilar på patriakala värden. Utan grunden på vilken en människa fostras och bildas.

Visserligen är jag född av föräldrar från olika kulturer i ett tredje land som under det senaste trekvarts seklet levt högt på föreställningen om ett »folkhem«. Ändå inbillar jag mig att mitt verkliga fosterland är skrivbordet. Ingenstans har jag tillbringat mer tid, ingenstans har jag ägnat mig åt så underliga intressen eller oftare tagits ur mina villfarelser.

Under årens lopp har bordet ändrat skepnad många gånger. I begynnelsen fanns en ranglig historia med spetsduk i en sydgrekisk hamnstad. Varje morgon under en lång sommar måste mitt tonåriga jag, som ville revolutionera världslitteraturen, avlägsna den förnedrande duken under reseskrivmaskinen. Ändå räckte ett toalettbesök för att min faster skulle passa på att lägga tillbaka den. För att rädda hedern undrade jag stilla: tänk om duken är en flygande matta modell mindre?

Därefter bestod mitt fosterland länge av en dörr lagd på ett par bockar. Men där har även funnits kontorsbord med klisterlappar i lådorna som visade vilken medicinsk klink de tillhört. Och flickvänners sirliga arvegods på gyllene ben.

Gemensamt för samtliga bord är att jag ända sedan sommaren hos min faster har betraktat dem som flygande mattor med fyra ben. Till deras finaste egenskaper hör att de kunde ta mig överallt, även till Gehenna eller Shangri-La, utan att kroppen behövde flytta sig. Sedan tjugo-plus år utgörs mattan med flyglicens av en konstruktion av trä och stålrör. Ingen har jag delat lika många hemligheter med. Om jag ägde muskler nog vore den det första jag skulle rädda vid en eldsvåda.

Borden har alltid stått framför ett fönster. Det tog lång tid innan jag tänkte på det. Kanske beror det på släktskapet mellan bordsyta och fönster. Bägge har fyra kanter, bägge erbjuder tankeflykt och skydd i lika mått.

Om jag fick önska dem med vilka jag under dessa dagar av pandemi och panik delar distansen, vore det en sådan flygande matta. För den som lyckas »sitta lugnt och stilla i ett rum«, som Pascal menade, erbjuder ytan grund nog att vidareutbilda sig socialt. Ibland erinrar den till och med om himlen, också om den händelsevis är blå.

Halvt mård, halvt svala (11.I.20)

Längtan är ett underligt djur. Jag föreställer mig den som halvt mård, halvt svala.

Mården är längtan i dess förtärande form. Slank, slug och rovaktig äter den sig in i själen, gnager och slingrar genom håligheterna av vilka tillvaron består. Mården tål ingen vid sin sida. Den lever ensam, men känner inga gränser. Och jagar på natten eller i tidiga gryningen, när människan är som mest oskyddad. Till slut sätter den sina sjuka tänder i knotorna. Då återstår bara förkrosselsen.

Svalan är längtan i löftets form. Lätt och raskt tecknar den hoppets ostyriga linjer över skyn. Även när fågeln är ensam får dess vingars flinka virvlar den att framstå som många. Varje tvärt kast, varje plötslig dykning visar att livet kan ta en annan riktning. Himlavalvet må vara tomt, men streck för streck varslas pånyttfödelse.

Om mården inte förmår släppa taget om vad som en gång varit, firar svalan framtiden som uppnåelig. Mellan minnet och aningen breder nuet ut sig. Det är trängtans tidsform, det är beroendets.

(För Literaturhaus Stuttgart)

Först som sist (27.XII.19)

I början av 90-talet blev jag bjuden på middag hos en litteraturprofessor i Baltimore. Det ryktades att han var den störste enskilde boksamlaren på östkusten. Pengarna kom från hustrun, vars familj ägt tobaksodlingar i Södern. Paret bodde i ett stadspalats, salarna med hyllor från golv till tak ville inte ta slut.

Under middagen förrådde värdinnan en hemlighet. Många av 1900-talsromanerna hade hon inte läst. Hon hade upptäckt att det förvånansvärt ofta räckte att kombinera första och sista ordet. Sammantagna formulerade de texten i koncentrat. Principen vände på buljongtärningen: en soppa kokades ned till sin essens. Värdinnan nämnde några titlar, däribland Ulysses. Var Stately . . . yes inte den perfekta sammanfattningen av 730 sidor Joyceprosa?

När jag kom hem bestämde jag mig för att testa teorin. Efter en stunds letande på hyllorna fastnade jag för Malte Laurids Brigges anteckningar. Jag slog upp det första och sista ordet – och konstaterade Rilkes enkla regel: So . . . nicht.

Hans roman må skildra hur en som nervig yngling inte bör leva sitt liv. Trots anfäktelser skänker medvetandet om form likväl stadga. Eller finns det större trygghet i böcker än den som de yttersta orden säkrar?

Atlas Shrugged (5.VIII.19)

Idag lämnade den till tryck färdigsställda, ja, frigivna nya boken skrivbordet. Jag har inga gamla utskrifter att undanröja, inga böcker att ställa tillbaka på hyllor, inte ens en arbetsoverall att tvätta eller kondoleansbrev att skicka till mig själv. Bara att förvalta tomheten på klokaste sätt.

Innan jag listat ut hur, borde jag förstå vari denna tomhet består.

Under arbetets gång var känslan av »Om det ändå kunde vara över snart« aldrig långt borta. Men när »det« slutligen är det, det vill säga »över«, upplever jag mest rådlöshet. Vad göra med musklerna som vant sig vid den dagliga belastningen? Hur hantera rutinerna som kommit att bli vardag sedan jag skrev första meningen i mitten av mars förra året – för ganska precis 296 arbetsdagar sedan (mm, jag har räknat)? Inte för att det betyder något, men den här gången var belastningen större än någonsin – åtminstone i tecken räknat. Om räkneverket i datorn inte ljuger har 1,194.899 tecken inklusive mellanslag just gått till tryck. Därtill runt 600 bilder.

Så mycket material har jag aldrig hanterat tidigare. Även om komplexitet knappast låter sig beräknas utifrån omfång, innebär massa sin egen sorts utmaning. När en text blivit så pass lång är det inte längre möjligt att läsa den på en och samma dag, varje dag på nytt, vilket hittills varit min vana under bearbetningen och nog kommer att förbli mitt ideal. Dessutom är det fysiskt omöjligt att hålla sig ajour på detaljnivå. Frågan är om det ens är önskvärt. Jag vill tro: kanske ändå. Men omöjligheten att ha varje fiktivt temperament, varje händelseutveckling och stilnivå i huvudet samtidigt tvingar en till större rörlighet. Skrivandet blir annorlunda på ett grundläggande plan. Tilliten till den ensamma satsen eller det fristående avsnittet växer till exempel, eftersom denna underlighet, den participatoriska överblicken, i välgörande fall bara finns där. Plötsligt lockas jag rentav att gå vilse på det njutbara sätt som kan ske i en stad som en egentligen känner väl till.

Vad återstår nu, timmarna efter avskedet? Inga smäktande fioler, inget darr på stämman. Utan, som sagt, tomhet. Rör det sig om intighet i bemärkelsen »Herregud, vad gör jag nu?« Nej, därtill är befrielsen alltför stor. Är det sorg? Knappast. På sin höjd bitterljuv glädje – detta styng av tack-för-så-länge-det-varade. Med andra ord: vemodig sorglöshet. Än depression, då? Minst av allt. Endast om jag tolkar ordet i dess ursprungliga bemärkelse, som något som »trycker ned«, får jag en aning. Känslan jag upplever är nämligen dess motsats: överväldigande lättnad.

När jag funderar på den sorglösa tomheten som kommit över mig inser jag hur titanen bör ha känt sig när Herakles under en stund övertog hans börda – långt därborta, i tidernas begynnelse och vid den kända världens västligaste rand.

Äntligen kan jag rycka på axlarna.

8 juli 2019

Bristen hos aforismer: de formuleras efteråt.

»Var det värt det?« (18.VI.18)

En vän i ett annat land är sjuk. I ett kvarts sekel stod vi varandra nära, trots geografin. Gick igenom skilsmässor på varsitt håll, stöttade i motgång, firade när det fanns skäl – och tillbringade Gud vet hur många hundra timmar diskuterande på telefon, ofta skrattande, alltid engagerat. Till vänskapens finaste sidor hörde diskretionen. Gränser respekterades. Ändå eller kanske just därför var de vänliga gliringarna sällan långt borta.

Sedan inträffade något om vilket jag än idag inte vet vad jag skall tänka. Jag fick ett ovanligt nedslående besked samtidigt som min vän hyllades utanför bekantskapskretsen. En viss självupptagenhet blev oundviklig. Han tolkade sitt agerande på ett sätt, jag det på ett annat. Med tiden blev det allt mindre utrymme att tala om vad som betydde något i våra liv (äsch, för våra själar). Vännen betraktade förmodligen mitt sätt att dra mig undan som avoghet, möjligen avund. Medan jag kände mig råd- och slutligen maktlös över vad som framstod som bristande nyfikenhet, oro, engagemang. Alltmer besvärades jag av hans självupptagenhet, kanske rentav självupphöjelse. (I en orättvist svart stund undrade jag rentav: »Så det är alltså så här den ser ut, la déformation professionnelle?«) Följden blev lika beklämmande som konventionell: kontakten avtynade. Under de senaste åren har vi ringts vid någon gång om året, fast sällan utbytt mer än till intresse förklädda artigheter. Trots de många tecknen på motsatsen var vår vänskap tydligen inte stark nog att komma tillrätta med ambivalenser. Det förvånar mig fortfarande.

Nu är vännen så pass non compos mentis att det har blivit försent att tala ut. För ett tag sedan, när jag besökte hans land, träffades vi för vad jag fruktar kan ha varit sista gången. Strax innan vi skildes åt frågade han: »Var det värt det?« Sedan dess undrar jag hur utsagan skall förstås. Riktades den till mig eller talade den Alzheimerförströdda person som han blivit till sig själv? Innehöll utsagan förebråelse? Var den uppriktigt förundrad? Avsågs med »det« vår förlorade förtrolighet? Eller livet i allmänhet? Min skygghet? Hade frågan ens med oss att göra? Jag vill anta det senare, eftersom något annat vore väl sorgligt att överväga. Likväl märker jag hur svårt det är att särskilja de olika energierna som jag varseblir i frågan – som handlade det om en koan! Så fortlever det ofärdiga i vår vänskap, svarslöst, bortom en punkt vid vilken jag ännu inte lärt mig att acceptera att den kan ha upphört.

Alla hjärtans dag (14.II.18)

Åter är det dags: manuset till en ny roman lämnas in. Denna gång stökar ingen blandning av jubel och uppgivenhet, chutzpah och förvirring i bröstkorgen. Sakläget konstateras stillsamt – med en snaps i ensamhet strax efter tolv på dagen. För att punkt skall sättas även i vardagen ägnar jag mig därefter åt den sedvanliga exorcismen: de senaste tio dagarnas sopor bärs ned till tunnan, nya lakan bäddas i sängen, tvagning, rakning och rena kläder. Är jag hädanefter en ny människa? Knappast. Handen känner inte ens någon ny skalp vid höften. Där finns bara denna vaga blandning av glädje och irritation (tolv, femton watt). Samt lättnad över att krafterna räckte även denna gång. Återstår att hoppas att energin som jag saknar för ögonblicket bevarats i – nej, av – texten.

Hur lät reklamen för Wrigley’s spearmint förr i tiden? Sealed tight, kept right, the flavor lasts. Det vore mina återstående watts önskan.

Fredagen den 13 januari 2017 (feberkrönika)

Vilket märkvärdigt monster den är. Febern. Ena morgonen når kvicksilvret 39,7°, nästa 40,1°. Efter en tillfällig svacka på 38,9°, klättrar den flytande metallen över 40,5° på fjärde morgonen. Markörerna i protokollet liknar eldtungor, den ena taggigare än den andra. Däremellan breder nätter av frossa och självömkan ut sig. Invirad i täcke och dubbla filtar, med kofta och raggsockor, skakar författaren som ett kokande ägg. Efter några timmars svettig köld slås plötsligt en strömbrytare om i det inre. Nu glöder kroppen istället. Pannan är en spisplatta, bröstkorgen en ässja. Ansiktet täcks av knottrig svett som rinner nedför nacken och sugs upp av lakanet. När morgonen randas är bara kuddens undersida torr. Då stoppas allt tyg i tvättmaskinen och sängen bäddas om. Tolv timmar senare börjar nästa rond mot monstret.

Det finns inga förmildrande aspekter, inget nobelt i vare sig frossan eller torrhostan. Det sista han önskar är att förbli i den kropp som febern tagit över. Som tioåring lades han in med dubbelsidig lunginflammation. På röntgenplåtarna syntes två mandarinstora knytnävar, suddiga och ändå kompakta. Sedan dess kan han inte tänka på frukten utan att tänka på förgängelse. Fast bäst känner han till tillstånd som detta från litteraturen – och då i dess ädlare form, som tuberkulos, eller i dess sjabbiga variant, som avtändning. Trots att han söker ett sätt att göra febern produktiv, om än aldrig så lite, han har ingen lust att leka klen släkting till Edit Södergran eller William S. Burroughs.

När mörkret faller och han gör sig redo för en ny natt bestämmer han sig ändå för att nedteckna de hjärtskärande scener som härjar i hjärnan. Alltid kan de användas till något; förvrängningen har sin egen poetik. Men varje gång en ny attack skakar liv i honom under natten är det första han tänker på: Luft! När hostan äntligen lagt sig är han alltför utmattad för att treva efter papper och penna.

Sju dygn förgår utan ett ord, sedan inrättar sig temperaturen kring 38°. Hostan avtar, han känner sig oväntat bräcklig men även ny. Kraftlösheten har sin egen charm. Efter varje ansträngning måste han vila någon halv minut; i gengäld ger upplevelsen ett nytt perspektiv på tillvaron. I inbillningen framstår allt han gör med ens som om det kunde bli för sista gången. Han börjar fantisera om ett nytt mästerverk som skall skrivas i ett kallt, koncentrerat svep, innan lungorna får alltför svårt att andas och kroppen övergår till en annan dimension av tillvaron. Han minns också sin gamla dröm om en novell om hundra andetag, fördelade på en handfull personer. Osäker på vilken av texterna han skall påbörja – det kan ju bli hans sista – får han inget gjort.

Till slut lämnar febern kroppen. På botten av medvetandet ligger dess stelnade lavaformationer, främmande konturer i väntan på tolkning. Han funderar på om febern kanske ändå kan grävas ut arkeologiskt, likt ett överhettat Pompeji. Sedan ger han upp även den tanken. »Fri, fri«, tänker han och mumlar tacksamt några ord ur Stina Aronsons Feberboken: »o mina lungor befria er, häv er, andas, grip tag i luften.«

Sju frågor från Jönköpings Stadsbibliotek (11.X.16)

1. Har du någon litterär förebild?

När man blivit några böcker gammal vore det konstigt, nej, främmande att ha litterära förebilder. Men det finns många kolleger jag gärna läser. Selma Lagerlöf, till exempel. Eller Ben Marcus.

 
2. Vilket är svenska språkets bästa ord?
Utan tvekan »och«.
 
3. Vilket är svenska språkets sämsta ord?
Jag dissar ogärna ord. Men den myckna svengelskan, som dyker upp på de mest oväntade ställen, är ingen prydnad exactly.
 

4. Vad är lycka för dig?

En balanserad mening. En viss dotter. Hundra solar.

 

5. Vilken bok skulle du vilja skriva om den inte redan var skriven?

Det är ingen bok, men: Höga visan.

 

6. Har du någon dold egenskap som du är stolt över?
Om jag nämnde den, förutsatt att jag hade någon, vore den inte längre dold.
 
7. Om du inte fick skriva, vad skulle du göra då?
Inte mena mig själv när jag sade »jag«.
Vara hemlös, tror jag.
Väga 21 gram mindre.
Sista september 2016

Förskräckligt, innan jag lyckats gömma och glömma mig själv i arbetet på en ny bok beter jag mig som Stig Dagerman: väntar på posten som om Gud skulle skriva. Först när det rasslar i brevlådan släpper spänningen. Då har halva dagen gått. Under sådana perioder undrar jag uppriktigt vad som vore lättare: att finna arbetsro eller utnämna söndagen till enda postdag.

Nyårssvada 2016/2017

Jag har sagt det tidigare: Den som ser sig om i samtiden upptäcker snart att romanerna som bygger på främmande existenser åker snålskjuts. Visserligen förekommer undantag, men de flesta som arbetar med biografiskt stoff hoppar obekymrat på ett fordon av märket historiskt öde. Å ena sidan besparar de sig därmed mödan att uppfinna fiktiva existenser, å den andra adlar den främmande personens bedrifter det egna förehavandet. I bästa fall inspireras böckerna av sjuttiotalets dokufiktiva romaner. Men de har trots allt fyrtio år på nacken, och märkvärdiga var deras formella framsteg inte.

Såvitt jag kan se tenderar såväl den biografiska som den historiska romanen – gränsen är flytande – således till behagsjuka. Livsöden säljer. Varför bekymra sig om framställningen när så få läsare uppskattar mödan? Bättre att nöja sig med att gjuta nytt blod i gamla läglar. Så förkommer litteraturen till en finkulturell version av Hänt i veckan. Eller för att säga det med Siegfried Kracauer: detta är romaner som »i egenskap av gränserfarenhet förblir hitom gränsen«.

Det bästa skälet att ta upp biografiskt eller historiskt material borde tvärtom vara tron på litteraturen som en självständig kunskapsform. Och alltså på en »gränserfarenhet« som det inte räcker att om- eller påtala, utan som måste finna sin egen, outbytbara form. Den konventionella biografiska romanen föredrar däremot en hållning gentemot livet som påminner om vad fransmännen kallar on dit. Detta »det sägs« är ett språk bestående av klyschor och vanetänkande – det vill säga dammiga berättargrepp. Genom att estetisera livet gör en sådan litteratur motsatsen till vad den inbillar sig: den anestetiserar eller bedövar livet. Texterna är inte bara »nyborgerliga«, som Kracauer (eller för den delen Leo Löwenthal) brukade säga, utan konsumistiska. Livet förvandlas till en konsumtionsartikel, ett massfabrikat i lämpliga utföranden för olika inkomstklasser. I värsta fall köper läsaren en själ i plastpåse.

Till detta paketerande hör den oreflekterade föreställningen att det i den litterära biografins fall handlar om vad som i antik tid kallades poeisis. Livet betraktas som något som kan »göras« eller »framställas«.  Det är så det blir till en fråga om produktion. Men inget liv är en produkt; det är något den biografiska romanen gör det till. Skarpare formulerat: biografen förvandlar inte bara livet till något gjort, utan förnekar därmed (medvetet eller omedvetet) det ogörliga däri. Övergreppet bottnar i föreställningen att det vore möjligt utgå ifrån ett »lyckat« eller »misslyckat« liv, när varje begrepp om ›lyckadhet‹ i ett liv är missvisande. Borde detta inte vara nog för att eftersträva större allvar? Varje liv är det som hittills inte funnits till på just detta sätt.

Bara därför att den traditionella biografin arrangerar sig med varulogiken följer emellertid inte att det biografiska skulle utgöra en no go area. Frågan är dock hur författaren försätter sig i ett läge där »förvirringen«, så kännetecknande för livet, »själv kan ta episk form«, som Kracauer skriver. Han talar om förlusten av orientering i en komplex, ja, möjligen överkomplex värld (vilket i sig vore en språklig gränserfarenhet). Här fyra tyska alternativ: Alexander Kluges dokufiktiva anekdoter, Herta Müllers skadade sagor, i synnerhet boken med och om vännen Oskar Pastior, W.G. Sebalds essäistiska porträtt av vinddrivna existenser och all »plankton« som virvlar genom Walter Kempowskis monomana verk över tyskt vardagsliv mellan krigen. Samtliga försöker genom mer eller mindre radikala montageformer – det vill säga: genom brott och mångfald och alltså hybridiserat berättande – att göra Kracauers »förvirring« rättvisa.

Om detta virrvarr, som i den icke-digitala förtiden ännu bar beteckningen »den nya oöverskådligheten«, måste en inte berätta på ett förvirrande sätt. Texter som nöjer sig med att återspegla aspekter av stoffet i formellt avseende är fångade i en tämligen banal mimetisk modell. Böcker om exempelvis den blå färgen behöver ju inte själva vara blå. Men utan att reflektera över den egna framställningen, om än aldrig så lite, lär det inte gå. Det är uppenbart att detta inte är någon roande uppgift för de flesta som skriver biografiska romaner – ja, inte ens för dem som medvetna om svårigheterna ändå vill undvika de experimentella olaterna hos ett ålderstiget avantgarde.

Ta Felicitas Hoppes senaste roman, biografin Hoppe. Möjligen tillhör den inte hennes mest lyckade. Men boken försöker skildra ett såväl fantastiskt som kontrafaktiskt liv, vilket betyder att den behandlar den imaginära existensen som lika verklig som någonsin den reala. Eller ta Orhan Pamuks omsättning av fiktiva existenser i ett verkligt museum. Visserligen blir besökarens främsta uppgift att jämföra utsagor i romanen med objekten i vitrinerna, men dessa rester av liv (fimpar, ölunderlägg, glasögon) framstår åtminstone som själsarkeologiska fakta.

Bägge böcker har fördelar, tycker jag, fast i bägge saknar jag även något. Möjligen har det att göra med vad Kracauer skulle ha betraktat som alienering, en inte oviktig aspekt av hans »gränserfarenhet«. I Hoppe blir de infallsrika digressionerna med tiden väl dominanta för min smak, vilket får till följd att de framstår som godtyckliga. I Oskuldens museum knyts protagonisternas ting eller handlingar tvärtom så hårt till berättarens besatthet att de förkommer till fetischer, ointressanta för alla utom den som råkar dela affekten. Hoppes för mycket finner sin motsvarighet i Pamuks för lite. Där den ena svävar ut i avvikelser som gradvis förlorar nödvändighet, inskränker sig den andre till ett så 1:1-konstruerat förfarande att besökaren av museet reduceras till att bocka av överensstämmelser.

Likväl utgör framställningen i bägge romaner ämne för fortlöpande reflektion. Som kollega sympatiserar jag med denna hållning. Så utforskas inte bara villkoren för det biografiska, utan konstruktionen förvandlas även till en del av handlingen. Vilket antyder just en »gränserfarenhet« – av sårbarhet och förlösning, förbannelse och flykt. Eller för att formulera det med den diktande specialisten på hud- och könssjukdomar, Gottfried Benn, som i trettiotalets Berlin sammanfattade det psykiska aggregationstillstånd som han betecknade som »jag« i den oroväckande formeln: »Ecce kadaver och ecce apokalys«.

(Efter samtal med W.H.)

6 februari 2015

tumult på sjunde dagen. I går lämnade jag in en ny bok till förlaget, och upplever sedan dess det numera så förtrogna tumultet. Sedan snart trettio år: alltid samma visa. Det är en svindel, där lättnad och saknad genomvirvlar varandra, och känslan av att ha begått något oförlåtligt aldrig helt kan skjutas undan.

När jag letar efter beskrivningar inser jag att jag måste kombinera flera för att göra förvirringen rättvisa. Den första skildringen hittar jag i Sebastian Knights verkliga liv, som annars inte är någon av mina favoritromaner. På ett ställe återger Nabokov den där typiska lättnaden som hör till, uppblandad med övermod. Det är en aprildag 1927 någonstans i London:

Dörren öppnas. Man ser Sebastian Knight liggande med utsträckta ben och armar på golvet i sitt arbetsrum. Clare gör en prydlig hög av de maskinskrivna sidorna på skrivbordet. Personen som träder in hejdar sig.

»Nej, Leslie«, säger Sebastian från golvet, »jag är inte död. Jag har just byggt en värld, och detta är min sabbatsvila.«

Till det yttre må författaren verka död, men i det inre härskar det stora lugnet efter stormen – samt den övermaga vissheten om att ha fullbordat en värld som endast finns i ett exemplar. Detta är demiurgen på vilodagen, belåten.

Men i mitt tumult förekommer även en rostig saknad som är intill förväxling lik sorgsen glädje. Bäst formuleras den nog av en souvenir från Hiroshima, där det på baksidan av en bild på en atombombssvamp står: »On a nice day we feel good and our heart sings« …

Och sedan finns där den sällsamma känslan av att ha skändat – denna osaliga aning om att ha förgripit sig på något som inte är helt och fullt mänskligt, förutan vilken tumultet jag upplever inte vore också ruggigt. Den orfiske defaitisten Gottfried Benn fångade den bäst, tror jag, när han i en essä beskrev hur det känns att vara »till det yttre earl, till det inre paria«.

Lättnad, övermod, ledsnad, sorg, jubel, saknad, vemod, förbannelse … Vilket spektakel.

17 juni 2014

Under många år misstrodde jag mina drömmar. Det tycktes alltför lätt att tolka dem som önskningar befriade från överjaget. Genast bänkade sig delegationen från Wien vid sängkanten. När jag vaknade räckte det att skaka på huvudet för att lusten att tolka drömmen skulle försvinna. Och aldrig drabbade mig några påminnelser senare under dagen – en försenad insikt eller känslan av att oväntat ha skådat något förborgat. Men sedan en tid drömmer jag vilt och lustfyllt. När jag numera vaknar är det som om hjärnan gått femton ronder. Jag  känner mig utmattad på det där lyckliga sättet som man annars bara är när man ansträngt kroppen. Känslan av att drömmen »var värd det« är överväldigande, utan att jag har den blekaste aning om vad »det« skulle vara.

Lita på »det«. Mer kräver ingen dröm.

Hemligheten med god älskog: girighet och givmildhet gör gemensam sak.

Ord ur drömmen (om en person som dog denna natt för 26 år sedan): »Du är så hejdlös, fortfarande.«

Det har hänt några gånger för ofta för att jag skall kunna betrakta det som en slump. Jag samtalar med en annan person. Men istället för att formulera en genomtänkt uppfattning om något jag råkar ha gjort tillskriver jag betraktelsen en tredje part. Plötsligt är personen med vilken jag talar med på noterna. Så länge jag själv gjorde anspråk på tankegången måste jag räkna med tvivel, kvalfyllt nickande eller ofördärvat mothugg. När jag nu påstår att synpunkterna kommer från en tredje part är det fritt fram att instämma.

Det gör underligt gott att veta att ens egen person kan stå i vägen för samförstånd.

En kollega som hittills haft rykte om sig att vara »svår« och »seriös« eller åtminstone skrivit böcker som endast ett fåtal läsare skulle betrakta som underhållande, vill äntligen röna framgång. Nyligen utkom första delen av vad som skall bli en episk roman på historiskt tema på tusentals sidor. Varför inte? Kollegan har all rätt i världen att önska sig mer i livet än upplagor på 2 eller om det kan vara 5 000 exemplar, varav en tredjedel säljs innan resten går på rea. Vem vill inte kunna leva på sitt skrivande? Inte heller finns det något som säger att en text vore förkastlig bara därför att författaren månar om att läsaren skall vända blad.

Ändå är det inte svårt att se att kollegan växlat sida – från tron på litterär prosa som en självständig kunskapsform till genrelitteratur. I intervjuer görs kategoriska utspel, oftast mot dem som inte föredrar genrelitteraturen, som alla syftar till en sak: att rättfärdiga valet. Om detta inte räcker som bevis på hur dåligt samvete adlas till övertygelse, visar behovet av att profilera sig på andras bekostnad det. Eller för den delen uppsjön av adjektiv och historiska detaljer i själva texten. Allt skall med, och antalet substantiv som klarar sig utan bestämning är sällsynta. Så blir det när spackel ersätter bärande väggar. Resten är det gamla vanliga: lagom okonventionellt sexualliv spetsat med så kallat politiskt stoff. Ett verk som detta står i samma förhållande till litteraturen som ett coverband till sin musik.

Hur var det James Fenimor Cooper sade? Much book, little know.

Det är sen eftermiddag och jag känner mig håglös. Inget går som det skall. Föresatserna smulas sönder innan jag hunnit förvandla dem till något handfast. Plötsligt kommer ett ord för mig: »gudspulver«. Vad i hela friden kan det betyda? Gudspulver?

Jag läser en samling aforismer och slås av den skrivandes behov av klarhet. Ena gången handlar det om att knyta upp fördomarnas trassel, andra gången om att skapa rum åt en aning så att tankegången kan ljuda också efter det att boken slagits ihop. Denna författarens förmåga att återuppfinna klarheten sida efter sida är beundransvärd. Lika beundransvärd som hans egen förklaring till varför han beundrar en fransk kollega som en gång komponerade en skrift om sig själv i vilken häpnaden blev en konstform: »Att ha åstadkommit en litteratur utanför litteraturen.« Åt en sådan begeistring hänger sig bara den som någon gång satt litteraturen före livet.

Hindrar behovet av klarhet en från att skriva dikt, en roman, dramatik? Måhända. Också här krävs dock klarhet, men den ser annorlunda ut. När ett stycke litteratur tillkommer innanför litteraturen men samtidigt utvidgar dess gränser, står vi inför något som inte genomlyser, utan som får omständigheterna att framträda i all deras omskakande ogenomtränglighet. Det är som om röntgenplåten plötsligt visade ett okänt organ av bly.

Om jag skulle skriva dagbok? Igen, höll jag på att säga – som om jag någonsin gjort det … Notisböckerna som jag av och till använt mig av under årens lopp har alltid bara tjänat som en själens soptunna. Här har tankarna hamnat som förkastats halvvägs genom en formulering, dessa synapsernas knapphändiga telegram om ingenting särskilt och rapporter om skrivbordets pyrrhussegrar. Men en omsorgsfull dissekering av egna bevekelser, hopp och affekter? Eller en uppmärksam sondering av samtiden, av tidsandans fluktuationer eller åtminstone det allmänna kulturlivets flora och fauna? Nada. Idag skulle jag gärna läsa vad jag tyckte och tänkte – till exempel – under de första årens umgänge med tyska litterater. Eller vad jag tio år tidigare ansåg om äldre svenska kollegers självstilisering. Men lika mycket skulle forna vänskaper intressera mig, inklusive de blinda fläckarna som först framträder i efterhand och lidelser som senare versioner av mig drivit ut med vitlök och speglar.

Istället tummar jag på dessa missmodets brasklappar. Var har min förbehållslöshet tagit vägen? Var är jublet och dityramberna? Framför allt: vad blev det av de tidiga årens oskyddade förundran? I närminnet framstår senare tiders övervägda åsikter som så wishy-washy. Är den priset för att man skall tro på förkovran, denna fasansfulla oläsbarhet?

Hur mycket lättare är det inte att slipa svartsynen till pärlor än att forma glädjen till en fingerborg.

Ingen onödig cynism, och aldrig enkom galghumor. Det gäller väl att komma åt den tappra förtvivlan, också hettan i ledsnaden?

Vissa saker kan bara tillkännages när man är död. Litteraturen är sättet att kringgå denna regel utan att synda.

Heiner Müller erbjuder klen tröst, men förmodligen den enda tillgängliga i tider av bestsellerism: framgång är inte detsamma som verkan. Annars skulle Goethes tal om »världslitteratur« låta som den räddes visslande i skogen.

Som genre är den biografiska romanen en styggelse. Man åker ju snålskjuts på en annan människas existens! Som om det inte räckte med att den utvalda personen aldrig tillfrågas, berättas hennes liv dessutom med facit i hand. Höjderna och djupen skildras retrospektivt, när motgångarna uthärdats och striderna vunnits – det vill säga från den förhöjning i landskapet som tillåter en överblick över livsödet. Berättartekniskt innebär detta att existensen behandlas som en framgångssaga, vilket svär mot den mest grundläggande känsla en människa kan ha – den av att befinna sig »mitt i«.

Den biografiska romanens raison d’être borde inte vara den maskerade likbesiktningen, utan chocken över att vara levande. Om man som författare ändå envisas med att använda historiskt material, är det minsta den utvalda personen kan begära att de berättarknep som en till åren kommen genre ställer till förfogande inte låser livet i en dramaturgi som gör det förvillande likt andras. Ingen av oss lever illustrativt; varje människa är ett exempel bara på sig själv. Föreställningen att otillfrågad bli föremål för en biografisk roman, där den som spetsar öronen kan höra det historiska fickuret självbelåtet ticka i bakgrunden, är nog för att vilja leva så bottenlöst tråkigt, så enastående enahanda att ingen skulle komma på tanken att göra litteratur av ens liv.

Av och till besöker jag en man som handlar med grafiska blad. Denna gång är jag egentligen på jakt efter trollsländor, men han visar mig ett handkolorerat kopparstick av termiter som jag inte förmår motstå. Det är från »~1820«, som någon noterat med blyerts på baksidan. Under teckningarna av insekter i olika utvecklingsstadier syns vad som skulle kunna vara ett sagoberg av Arnold Böcklin i bruna, grå och gröna nyanser. Med sina höga smala tinnar påminner det hela om ett sparrishuvud. På bilden intill syns samma formation, men nu i genomskärning. Termiterna tycks ha uträttat sitt förstörelsearbete. Innanmätet är urholkat; två tredjedelar består av vitt pulver, en av tomrum.

Först när jag vänder på bladet förstår jag vad jag ser. »Det märkvärdigaste hos dessa insekter«, framhålls det i texten på baksidan, »är de stora och konstfulla konstruktioner i vilka de bor. Dessa är ofta tio till tolv fot höga kullar av lera och sand som pryds av många torn och spiror, men inuti är tomma och försedda med mängder av gångar, celler och utrymmen. Dessa kullar är så stadiga att flera människor skulle kunna stå på dem utan att de faller ihop. Från fjärran ser de ut som hyddor.«

Min drömtext är en sådan hydda. Med ett skal av gångar och krypin som ändå tål vikten av jättar, samt ett innanmäte fyllt till två tredjedelar med gudspulver och en tredjedel med tomrum så att läsaren får plats.

Litteraturen – eller beviset på hur man uppnår frihet genom ordning.

Thomas Mann höll Herrmann Hesse under noga uppsikt. På ett ställe i dagböckerna noterar han att han läst Glaspärlespelet. Domen? »Lugnad.« Mer behöver ingen veta om rivalitetens betydelse för skrivande varelser.

Gammal boktitel: På en abortklinik i Betlehem.

Titel som länge användes som arbetstitel: Sju kapitel om smärta.

Bok som jag önskar att jag finge skriva: Atlas över avlägsna instinkter.

Ytterligare en: I termithyddan.

Och en tredje: Hetta.

Titel på biografi: Mitt andra självmord.

Kortroman: Dagen då ingenting hände.

Verk på utländska: Instructions pour un crépuscule.

Novellsamling som jag aldrig skulle vilja skriva: Kärleken och andra katastrofer.

Aforismurval: Bruksanvisning för häpnad. (Eller möjligen: Termiterna.)

Pamflett: Själar i plastpåse.

Drömseminarium, alternativt religiös traktat: »Det«.

Diktsamling: Rekviem för en mygga.

Ad hominem.

Bland invektiven som jag haft den tvivelaktiga smaken att använda under årens lopp finns några över vilka jag skam till sägandes fortfarande är en smula stolt:

»Åsa-Nietzsche« (om en naturlyriker som jag kommit att uppskatta);

»Korvlådesibylla« (om en dansk poet);

»Patosatlet« (om ett av den svenska romankonstens brunbrändaste specimen);

»Johnny Cash light« (om en av våra mest uppburna deckarförfattare); och

»H&M-Bataille« (om en andraboksförfattare med malplacerade hormoner).

Vad skulle jag kalla mig själv om jag finge vara elak? »Nobelblatte«? »Finhetsradikal«? »Krångeltarzan«? Det är svårt att vara träffsäker när man måste ge sig själv nådastöten.

Frågor från Tidningen Vi (mars 2013)

Finns det något särskilt ord som betytt extra mycket för dig?

»Och«.

Vad får du för associationer av ordet?

Det är bara en stavelse långt – men vilka förbindelser det skapar. Ja och Nej, Himmel och Helvete, Du och Jag … »Och« har varken början eller slut. Likt ett korallrev lägger det bara till, gör tillvaron rikare och mera komplex. »Och« är det kortaste svaret på världens överflöd.

Tänk på den där kringlan som romarna använde: &. Ser den inte ut som ett oändlighetstecken i profil? En liten evighetsbuddha. Men två spetsar sticker ut. Som om inte ens evigheten vore nog, utan ordet öppnade sig för ännu något – uppåt och nedåt …

Har du koll på ordets ursprung?

Det går tillbaka på ett urgermanskt ord för »ökning«. Man hittar resterna av det i tyskans auch.

Hur tycker du att ordet låter?

Som en kort explosion i munnen ­– både smärtsam och begärlig. Genom o:et tar munnen in luft, sedan skjuter tungan rygg och efter tändningens ch sprids allt åter i världen. Det är som att starta en gammal Volvo.

Jag kan inte låta bli att höra även grekernas vemodiga óch, alltså vårt »ack« – som om ordet också vore en suck. Kanske den som hördes när världen skapades? I så fall härmar munnen den första dagen varje gång vi talar.

Använder du det ofta?

Inte en dag utan.

I vilka sammanhang?

När det inte räcker att tiga.

Vet du någon annan författare som gillar att använda sig att det?

Du får ursäkta, men jag har dålig koll på vad kollegerna tar i munnen.

Vad skulle du säga att ordet spelar för roll i dagens Sverige?

Den omärkligaste men viktigaste. Sverige får gärna vara ett och-samhälle.

Vilket ord skulle du säga är ordets absoluta motpol?

»Eller« som inte förenar, utan skiljer åt.

Vem skulle må bra av att använda ordet lite oftare?

Eller-människor.

2008

Den enda talangen för vilken jag med rätta var världsberömd som tonåring: skolkning. På gymnasiet fann man mig oftare vid ett kafébord än vid en skolbänk. Omöjligt att säga varför. Det vore alltför enkelt att påstå att det hade att göra med hormonrubbningar eller upptäckten att inte bara himlen utan också själen var bottenlös. Sanningsenligare vore att säga att det löpte en osynlig väg från sexton-, sjuttonåringen tillbaka till den bistre sexåring som rymde hemifrån – och framåt till den medelålders byråkrat som jag var tills nyligen, han som utan vidare kunde ljuga ihop ett möte för att slippa sitta på kontoret där han förväntades uträtta storverk å hemlandets vägnar, och istället vandrade runt på staden i hopp om att lösa upp knutarna i en text som inte ens påbörjats. I nio fall av tio fick han nöja sig med irritationen som infann sig när han några timmar senare och utan att ha fått ett  ord på papper ägnade sig åt tvätt, matlagning, barnets tandborstning. Dessa roller – rymlingen, skolkaren, avvikaren – är uppenbarligen olika versioner av samma oreformerbara behov: att leva efter sin egen kalender.

Och ändå … Hur villigt, hur lustfyllt har jag inte drömt om att vara ett kugghjul i Det Stora Maskineriet. Å, denna utopi om att bli bokhållare, kanslist, tjänsteman! Är den andra sidan av samma mynt – även den alltså en önskan om att lämnas ifred, men denna gång genom att göra sig utbytbar? I vissa lägen erbjuder soldatlivet bästa skyddet. Ingen är så lojal som rekryten som väntar på rätta ögonblicket att desertera.

– Vart ska du?
– På muggen. Be för mig.

Åttonde dödssynden: fantasilöshet.

När hon insåg att smicker, ironiskt formulerat, öppnade alla dörrar kunde hon gå ut och in i hans välvilja efter behag.

I yngre år besvärades jag av människors oförmåga att tala om annat än sig själva. Min reaktion var den oerfarnes: jag försökte kontra med en egen insikt eller prestation. Så gick ljuset upp för mig: den enda hållningen värd sitt namn låg i det bristande behovet av att tala om sig själv. Fördelen var inte bara att man lärde sig mer om världen genom att lyssna (det var i förlängningen bara en snålhet maskerad som generositet), utan att jaget antog andra proportioner. För tjugofem år sedan skulle jag inte ha hållit det för möjligt, men idag vet jag att delar av mig finns på insidan av andra människor. Gör det mig svagare, gör det mig mer avhängig? På intet sätt. Överlevnadsdugligare.

Kulturchefen S. är så mån om sin särställning att han betraktar varje handling som inte utförs för hans skull som en skymf. Vid ett tillfälle bjöd jag in honom till ett framträdande på den institution där jag verkade tills härommånaden. Vi tillbringade en kvart tjugo minuter småpratande på kontoret. Sedan måste jag klistra igen ett kuvert. Genast reste sig S. ur fåtöljen, fick något av inspärrat djur över sig. Han trodde att han var ett lejon. Nu såg man honom för vad han var: ett marsvin utan hjul.

Länge plågades jag av en underlig blandning av skuldmedvetande och moral. Om någon skrev och frågade något – om så i förbifarten, kanske utan egentligt intresse – kände jag mig manad att gå in på saken. Det kunde kosta en natts sömn om jag undlät mig att göra det, vilket ledde till absurda kraftansträngningar att retroaktivt reparera saken. Med tiden insåg jag att denna vilja att göra rätt för sig pålades utifrån. Egentligen ringaktade jag kanske rentav personen eller åtminstone situationen som jag försatts i, vilket innebar att min inställning förr eller senare slog om i sin motsats. Jag blev arrogant eller ytlig, tillät mig absurda överdrifter eller förklenande omdömen. Rena spektaklet. Den som önskar lämnas ifred gör bäst i att odla distraktion. Ointresse är nästan alltid en kraftakt. Bara den disträe vet att man inte får skramla med nycklarna till lugnet i fickan.

Apropå det eviga snacket om stil: stil är det man inte har om man efterlyser den.

Njutning? Jag kan inte säga vad den är, bara vari den kan bestå. En egenskap är genomgående: framtiden upphör att spela en roll. Visdomsböckerna skulle mena att detta inte stämmer. De hävdar att bara vetskapen om en framtid till vilken vi själva inte hör ger nuet sälta. Njutning grundar sig alltså på ändlighet. Antingen ignorerar vi denna kunskap, i vilket fall vi blir lössläppta och förlorar hållningen (vem har inte läst om yrseln som griper människor kvällen före domedagen?), eller så efterlever vi den, med följd att vi tuktar oss själva. Men det förra är ett liv i dess dekadenta form, det senare ett (etiskt eller estetiskt) projekt. Jag talar inte om utsvävningar eller kultur; jag talar om självförglömmelse med förhöjd närvaro. Bara då infinner sig jämvikten, lika begärlig som förunderlig. Som om det inte fanns någon morgondag.

Fördelen med att »sova på saken« lärde jag mig sent. Ännu kan jag överraskas av att tricket faktiskt fungerar. Kvällen före råder lågtryck i hjärnan, morgonen därpå är himlen klar. Eller så ösregnar det. Hur vädret än ser ut: det går vidare.

Den enda etikettsregeln värd att efterleva: yttra aldrig ett gott ord om dig själv.

För många år sedan slutade jag att använda utropstecken. Invändningen var banal: en sats måste själv kunna suggerera stegring eller eftertryck. Likväl irriterades jag av meningar som borde avslutas med frågetecken, men där skribenten undlåtit sig att sätta ut det. Varför? Borde inte samma sak gälla för frågetecken som för utropstecken? Inte då. Till skillnad från utropet är frågan avhängig något som satsen själv inte kan omfatta.

Sedan jag läst en reflektion av en skotsk poet upplever jag ett nytt problem. »Utropstecken är något för hysteriker«, skriver han. »Ellipser något för de känsliga. Kolon är till för översittare.« Trots tillspetsningen har han möjligen rätt. Frågan är bara vad ska jag ta mig till med kolonet som jag alltid gillat. Författarens eget svar räcker väl inte? »Snälla: kan vi få antingen all interpunktion eller ingen …« I denna mening hycklar ju besserwissern ödmjukhet. Bara ett frågetecken hade räddat honom.

Alltså: vad ska jag ta mig till med kolonet? Vad?

Han utkommer med en bok och den enda invändningen i pressen tycks vara: alltför god stil. När han jonglerar, menar man, förlorar han inga bollar. Briljansen är stötande. Vilka slarviga läsare! Själv hör han drömmar och porslin krossas på sidorna. Och förresten: ser man inte att det rör sig om julgranskulor och granater, nervnystan och disktrasor? Räcker detta inte för att hans bok ska slippa förväxlas med en cirkus? »Varsågoda«, tänker han, »sätt er på de trebenta stolarna i min skalle. Men vänta er inte några sjölejon. Eller att jag avsiktligt tänker tappa koncepterna.«

Aforismer talar sällan i konjunktiv. Det betyder inte att de försmår osäkerheten, bara att de själva inrättar världen – och i vilken värld är skaparen osäker på att den finns? I våra tider ser man skeptiskt på denna indikativa egenskap. Man föredrar fragmentet, notisen, anteckningen – dessa garanter för det ofärdiga. Inställningen är inte osympatisk. Inte heller saknar den känsla för litteraturens egenart. Men det finns något lurt med anspråket på ofärdighet. Den som skriver vill bli uppfattad som sig själv, en person »med vårtor och allt«. Hon är med andra ord en människa som ännu måste saligförklaras. Detta behov kräver dock ständigt mer plats. Om personen inte är lika klartänkt som Canetti, lika underhållande som Lichtenberg, lika uppriven som Cioran i sina bästa stunder förbrukar hon med tiden syret i det rum som hennes utsagor öppnar. På den punkten är aforismen annorlunda. Den begränsar nödvändigheten av ett utsägande jag till ett minimum. Så kan läsaren ströva genom världen som inrättas efter eget behag. Aforismen låter oss glömma den skrivande.

Nabokov som ägnade sitt liv åt att bekämpa poshlost, den av massan omhuldade kitschen, gick knappast själv fri från åkomman. För att trösta sig förgyllde han skräpet med en sådan känsla för klarhet och komplikation att de flesta läsarna tar hans kritik för bart mynt. Men är han inte den kitschigaste av författare? Himmel, han tillhandahåller till och med instruktioner till hur broscherna i vitrinskåpet ska användas.

Författare säger så många dumma saker om skrivandet. Detta är inte en av dem.

Om du måste reflektera över dig själv: solidarisera dig åtminstone med termiterna i jagets bjälklager.

Övermodets förhistoria. Det är en regnig söndag i februari. Sedan åtta timmar tillbaka – det var ännu mörkt när jag vaknade – skriver jag vad som faller mig in, glider genom reflektioner som fisken i vattnet, känner samhörighet med ingenting annat än dagen. Min tillit kunde inte vara större. Halvtre på eftermiddagen kokar jag ett ägg, breder smör på bröd. Överväldigad av detta sällsamma rus av klarhet avslutar jag måltiden med en påse gummibjörnar som jag hittar i skafferiet. De lägger sig som en klump i magen. Dagen tar slut innan jag fattar det.

Poesin undrar: »Vem är jag?« Dramat: »Vem bör jag vara?« Bara romanen säger: »Jag är många.«

Känslan när en text inte ens släpar sig framåt. Två minuters bläddrande i pappren räcker för att ägna sig åt lika många timmars undanmanövrar (tvätt, städning, näspetande). Varning: författaren i arbete.

Dottern medan vi klär på oss inför kindergarten: »Hey, var försiktig med min kropp! Det finns skelett i min kropp!«

Hur komma på nivå med en sådan poesi?

Efter tre veckors vattentrampande infinner sig rytmen. Sedan flera dagar struntar jag i eposten, känner ingen anledning att läsa utländska tidningar på nätet, ser knappt på teve. Allt har blivit rutin, med en fyraåring som lever bus i sitt rosa rum. Som ett brev på posten kommer skyggheten. Jag drar ut i det oändliga på telefonsamtal som borde ringas, rakar mig bara när barnet menar att jag rivs, glömmer posten i brevlådan. Samtalen med vietnamesen på hörnet räcker som umgänge – och lekarna i det rosa rummet. Vänliga vardag, låt regnbågen stanna ett slag vid detta skrivbord.

Notiser · Delvis publicerade på olika håll  · Work-in-progress