Omslagstext  ·  Utdrag  ·  Recensioner
 
Omslagstext

En decemberdag 1925 tar Vera Grund från Berlin tåget norrut. Med sig har hon en resväska med lite kläder, en karta och ett par adresser. Hon är på upptäcktsfärd i sitt eget förflutna. Under tre dagar kommer hon att vistas i ett Stockholm på väg att snöa igen. I en gammal malmgård omgiven av rykten bläddrar samtidigt professor Schaumberg igenom sina akter. Han är anatom och själsbiolog i vanrykte. En gång var han uppburen medlem av landets vetenskapliga akademier och mannen bakom den mytomspunna Hjärnklubben. Veras och professorns öden är mera sammantvinnade än någon av dem ännu anar. Då tåget ankommer till Stockholm kan sista akten i dramat inledas.

Stockholm noir bygger delvis på verkliga händelser. Det är en biologisk thriller, en mörk saga om hjärnans natur och själens möjliga hemvist. Men också ett lyriskt porträtt av en stad som präglar sina invånare på gåtfulla sätt.

 

*

 

Aris Fioretos debuterade 1991 och har sedan dess utgivit en rad böcker, senast Vanitasrutinerna (1998). Han har också översatt Paul Auster, Friedrich Hölderlin och Vladimir Nabokov till svenska. Stockholm noir är hans första roman. Boken utkommer samtidigt i tysk översättning.

Utdrag

Omgiven av förnäma fasader reste sig en vacker tegelkyrka framför henne. Platsen kring byggnaden tycktes inte särskilt stor, och sluttade dessutom betänkligt, men den var öppen och gav ett milt, rymligt intryck – som när man för undan en sömnig gren och finner en vaken glänta. Ur det jämna snötäcket steg svarta, vitrimmade skivor upp. Gravstenar. Ett par pojkar lekte lite längre bort. Båda hade röda ansikten och den ene hade lagt mössa och vantar på ett räcke av glänsande kättingar som klumpigt men pietetsfullt sökte värna om friden på en familjegrav. Hans hår var ett fuktigt, blont virrvarr och med slintande kängor sköt han nu på kamraten som sittande i skräddarställning höll om kanterna på ett tefat. Pojken stånkade och halkade ett par sekunder, men sedan började tefatet skjuta fart med den mest perfekta enkelhet – inga trick, ingen dramatik – och dess skrikande last förflyttades hastigt och hoppande nedför en slänt. Tjugo meter och lika många sekunder senare stannade frakten i en glidande sväng. Tefatet som var av stål gav ifrån sig en sista släpande läspning. Så vecklade det kantrade innehållet ut sig, fattade tag i läderhandtaget på sidan av farkosten och sprang med snedställda steg upp för slänten. Nu var det hans tur igen.

”Igen?”

”Ja, du har redan –” En droska tog med sig resten av repliken.

Vera väntade tills bilen kört förbi innan hon korsade gatan och gick in på kyrkogården. En luddig, bristfälligt upptrampad gång visade att stockholmarna ibland tog denna väg till den sluttande gatan som fortsatte på andra sidan. Hon blev stående i ett par särskilt stora fotavtryck i vilka åtminstone fyra individer måste ha samsats under förmiddagen. Solen var bara en disig skiva över takåsarna i väster. Utan att hon märkt det hade dagen hunnit mörkna. Trädstammarna omkring henne var breda, svarta penseldrag med betydligt tunnare, spretiga streck ovanför på vilka här och var centimeterhöga travar av djärv snö balanserade. Redan höll det första dunklet på att samlas i deras vädjande kronor. Någon öppnade ett fönster – och just i det ögonblicket hände det: de stora flingor som under den sista timmen hade förtätat luften med sådan blöt, rofylld värdighet upphörde plötsligt att falla. Mellan två klipp med ögonlocken kunde Vera verkligen se snöfallet ta slut. Det var som om tiden hade stannat och de sista kornen som just tagit sig igenom timurets korsetterade mitt bara behövde rinna till ro innan allting blev stilla.

Allting blev stilla. Allting blev svindlande stilla. Stum och förundrad följde Vera de sista flingornas makliga färd mot marken, där de genast gick förlorade med sällsam tankspriddhet. Luften var ren och ofläckad, eller snarast tom, och hon kunde höra sin egen andhämtning.

Först nu skedde emellertid det verkligt underliga – eller egentligen skedde det inte, utan uppenbarade sig, som i en dröm eller, eftersom vi befinner oss i en oas, som i en hägring. Med ens mindes Vera de våta flingorna och åter såg hon dem falla mot marken, sävligt och gungande, likt små, små gondoler av fruset vatten. Denna inre syn varade inte särskilt länge, svårt att säga hur länge, men det var tillräckligt för att en visuell rytm skulle uppstå. Under de få sekunder som det kan ha rört sig om (ja, sekunder naturligtvis, för livet fortsatte sin gilla gång omkring henne – den blonde pojken sköt till exempel återigen på sin kamrat, denna gång avslutade han dock med en hårdhänt, nästan fientlig knuff) var det som om Vera hade upplevt det sällsammaste av alla metafysiska äventyr: tidens upphörande.

De där flingorna hade funnits; de hade verkligen upphört att falla; och likväl hade de också varit ett minne – vita, glänsande skuggor kvarlämnade på hennes näthinnor, inte på något sätt vare sig mindre våta eller tystlåtna. Så underligt! Hon hade sett tiden sluta och det hade varit som att besöka ett förflutet nu. På något annat sätt kunde hon inte formulera upplevelsen. Hon hade varit där, inuti sig själv inuti världen – eller, nej: hon hade varit där, inuti världen inuti sig själv, och i den mjuka intervall, det visuella rim som uppstått, hade tiden verkligen stannat. Om hon senare blivit ombedd att återge känslan hade hon kunnat rekonstruera allt, absolut allt, träden, ljuset, den stora, dånande rymden strax ovanför det sista skiktet av fjäderlikt gungande flingor, allt, allt, utom detta enda svindlande något på vilket det kommit an: rytmen.

Vera log. Den huvudsakliga Vera, i själva verket den enda Vera som betydde något, log. Hon hade inte kunnat säga varför, men känslan av att ha upphävt (uppfunnit?) förgängligheten och insett att den saknade betydelse fyllde henne med mjuk, nästan skrämmande lycka. Allt mycket obegripligt. Mer om en stund.

Recensioner

”[Stockholm noir är] levande, medryckande, givande, underhållande – ja, allt man kan önska sig av ett riktigt bra skönlitterärt verk. Fioretos är inte bara filosofiskt och tekniskt driven, han har också . . . känsla för detaljer, rörelser, miner, tal som utan att karikera för in en nödvändig dos humor . . . i berättelsen. Om jag fick välja ett enda nyutkommet verk att läsa det här året vore det detta!” – Viktor Björklund, Gefle Dagblad

 

”[Stockholm noir] är som en fruktbart irrationell, men vacker chiffonjé – full av luckor med snirklig intarsia som knappast går att öppna, bakom vilka döljer sig en gulnad och komprometterande korrespondens, små läckra lådor med nycklar till försvunna lås, hyllor med åldriga instrument och preparat, hemliga fack och dubbla bottnar. Det är en fantastisk berättelse, därtill en starkt doftande historisk miljöskildring – och den har faktiskt också en autentisk bakgrund som gör den till en sorts halvdokumentär, medicinhistorisk nyckelroman. Fioretos är en synnerligen medveten och grundlärd författare . . . Men främst är han en oförvägen mirakelmakare, som med språkets lekfulla kropp och viftande armar gör änglar i snön och ur dess frusna händer blåser sinnliga iakttagelsers mest jordiska fjärilar.” – Tobias Berggren, Kulturnytt

 

”[E]n magiskt skimrande prosa, till synes fritt och associativt skriven. Men det är ett sken. Fioretos lämnar inget åt slumpen. Jo, läsaren, förstås. Det är befriande. Aris Fioretos är en synnerligen språkmedveten författare, en gycklare av språket, om man så vill. . . . Som ni förstår imponeras jag av Fioretos framställningskonst. Den liknar ingen annan svensk författares. – Stefan Eklund, Borås Tidningar

 

”[Fioretos har] paradoxalt nog aldrig varit mer originell än nu. När hans prosa blir pastisch lyser hans egenart ännu mer.” – Johan Dahlbäck, Expressen

 

”[Stockholm noir är] fylld av överraskningar, underbara sådana. Romanen är ett i bästa bemärkelse stycke ”klassisk” epik, hederligt berättande, om uttrycket tillåts, vilket inte endast betyder att läsaren omedelbart förs in i en i varje stycke trovärdig värld, uppslukas och förförs av miljö– och karaktärsskildringar och rycks med av den delikata intrigen utan också att författaren med osviklig sensibilitet för ’det passande’ lägger sin näsa i blöt endast så mycket att respekten för såväl romanfigurer som läsare bibehålls och endast vid tillfällen där blötläggandet förmår tillföra handlingen ytterligare kvaliteter, det må sedan vara av sorglig, komisk eller vetenskaplig art. Fioretos har, kort sagt, inte gjort mindre än skrivit en ypperlig roman.” – Kristina Lundblad, Kvällsposten

 

”. . . rolig och elak . . .” – Tomas Larsson, Östersunds-Posten

 

”. . . magiskt skimrande . . .” – Johan Lundberg, Svenska Dagbladet

 

”Aris Fioretos fortsätter utvidga fältet för sin begåvning. . . . Han ser till att töja på genregränserna, och resultatet är alltid både personligt och kusligt. . . . [Stockholm noir är] en stillsamt växande satir över svensk akademisk storvulenhet, i klart strindbergsk anda . . . Ironiskt skickligt lägger han ett intarsiamönster av historiska fakta . . . , trovärdiga lögner och fullständigt overifierbar subjektivitet . . . [K]onflikten mellan varseblivning och fakta är också relevant i förståelsen av Fioretos stiliga handlag med att skapa en illusion av närvaro. Tack vare att skeendena samtidigt gestaltas både inifrån en intensivt inkännande kroppslighet och med hjälp av stora mått träffsäker rekvisita så blir åskådligheten nästan magisk. Alltsammans står kvar för läsarens inre syn länge.” – John Swedenmark, Göteborgs-Posten

 

”[D]en eleganta pennföringen från tidigare böcker utvecklats till en oförskämd lätthet i språkhanteringen och att det tankegods som ibland tyngde ner texten nästan helt försvunnit. Fioretos prosa är i långa stunder . . . mycket underhållande. . . . Genom hela berättelsen återfinns . . . en mild humor, en lek och drift inte bara med romanen som uttrycksform . . ., utan också med en vetenskap vars avarter skulle utnyttjas under 1930–talet.” – Michael Godhe, Norrköpings Tidningar

 

”För charmen hos den i dag utgivna Stockholm noir, Aris Fioretos första roman, måste jag . . . kapitulera. Handlingen utspelar sig i Stockholm och Berlin under några kalla vinterdagar 1925 och skildrar två sinsemellan mycket skilda livsöden. Med lågmäld humor och en entusiasmerande berättarglädje . . . vävs de två parallellberättelserna så småningom samman till en fantasieggande vetenskapshistorisk skröna . . .” – Fabian Kastner, Upsala Nya Tidningar

 

”Aris Fioretos kombinerar i denna sin första, fullskaliga roman detektivromanens skiftande spänningsfält med den historiska idéromanens undersökande metoder. Det är en berättelse av hög densitet . . . Det är alldeles utmärkt skickligt gjort . . . Det här är i själva verket en enormt underhållande och, naturligtvis, på sitt sätt fullständigt stollig roman. Därtill utgör den en stockholmsskildring av rang. Mycket bra.” – Joen Gustafsson, Nöjesguiden

 

”Aris Fioretos ger nu ut en fantastik, en stor och rik roman med titeln Stockholm Noir . . . Han ger här prov på ett särdeles gott humör och en sann berättarglädje, en lust vid skrivandet, vid pastischen, vid förställningskonsten. . . . Och så, som en alldeles särskild aktör, finns Stockholm. Det är ett vintrigt Stockholm, skildrat med plötsliga snöfall, vackert, på en gång amorft och fast, staden är underbart poetiskt och samtidigt konkret och realistiskt, mycket kärleksfullt beskriven. Staden blir i Aris Fioretos händer, allteftersom romanen fortskrider, mer än stad – sten, grus, varelser, växter – den blir i sig en organism. Snöfallen, människorna som kurar förbi, hastiga uppflammande gnistor från tändstickor i mörker, gatljus, de av snön sordinerade ljuden: allt detta är såsom bilder av, berättelser om det som händer i hjärnan, själen när vi tänker, känner, rör oss, blir berörda. . . . Stockholm noir är en fantastisk berättelse, en sentida kusin kanske till historier av Verne och Wells, men även sprungen ur en romantradition som haft Den Stora Staden som tema och huvudaktör. Språket är bildrikt, ciselerat, omständligt men inte prövande . . . Aris Fioretos har byggt ett fulltonigt verk. Även dess mycket små element samverkar till att göra helheten levande. . . . [Stockholm noir] bekräftar känslan av helgjutenhet. Och det bästa är att det inte känns sökt. Nej det är elastiskt och tänjbart. Som en kropp.” – Arne Johnson, Allt om Böcker

Stockholm noir

Roman · Stockholm: Norstedts, 2000 · 326 sidor · Omslag: Lotta Kühlhorn · Omslagsbild: »Hufvud av tysk (flicka) i ren profil (1/3 storl.) i hvilket kraniet är intecknadt«

ISBN: 91-1-300825-0

Beställ