Omslagstext  ·  Utdrag  ·  Recensioner
 
Omslagstext

Tyskland sommaren 1928. Sascha Knisch är en man med speciella sexuella vanor. En kväll möter han åter den gåtfulla Dora Wilms. En vecka senare är hon död och Knisch jagas för mord. När han försöker rentvå sig kommer han en vetenskaplig konspiration på spåren och dras allt längre in i en historia där inget är som det ser ut att vara. Hur skall han bevisa vad som inte har hänt? Vad sker på Stiftelsen för sexualforskning? Och varför är det egentligen viktigt att ha testiklar?

Aris Fioretos nya roman är en halsbrytande, skarp och komisk genomlysning av det tidiga 1900-talets biologiska forskning. Sanningen om Sascha Knisch är andra delen I en ”biologisk trilogi”. Den inleddes med en kriminalhistoria om hjärnan, Stockholm noir, som fick ett entusiastiskt mottagande av svenska och tyska kritiker då den utkom för två år sedan.

 

*

 

Aris Fioretos debuterade 1991 och har sedan dess utgivit en rad böcker. Om hans förra roman, Stockholm noir (2000), sade kritiken bland annat:

 

Stockholm noir är en fantastisk berättelse, en sentida kusin kanske till historier av Jules Verne och Wells . . . Aris Fioretos har byggt ett fulltonigt verk.” (Arne Johnson, Allt om böcker)

 

”[Fioretos] är en oförvägen mirakelgörare, som med språkets lekfulla kropp och vitftande armar gör änglar i snön och ur deras frusna händer blåser sinnliga iakttagelsers mest jordiska fjärilar.” (Tobias Berggren, Kulturnytt)

 

”Tät och fascinerande” (Frankfurter Allgemeine Zeitung)

 

”Ett fantastiskt stycke litteratur! [Stockholm noir] gör vad romaner måste göra, vad som nästan är deras främsta uppgift: här skapas insikt med poetiska medel.” (Hubert Winkels, TV-programmet Kultur Zeit)

Utdrag

Kapitel 1

 

Jag heter Knisch, Sascha Knisch, och för sex dagar sedan var mitt liv i perfekt ordning. Jag tjänade några riksmark här, några där, hade en bostad som med lite god vilja kunde kallas hem och ett könsliv som ingen lade sig i. Visst hände det att jag låg efter med hyran, och säkert fanns ögonblick då inte bara jag undrade när det skulle bli dags att skaffa sig ett jobb av det slag som annonserna i 8-Uhr Abendblatt kallar ”tyskt” och ”hederligt”. Men jag kunde inte klaga. Jag hade vad jag behövde och all tid jag önskade. Nu är könet det enda som återstår – och det är förstås vad som försatt mig i denna situation. Historien jag tänker berätta handlar nämligen om ”den sexuella frågan”. Jag har gjort vad jag kunnat för att slippa besvara den. Men nu spelar det ingen roll längre. I väntan på att kommissarie Manetti – ja, den Manetti, mästerhjärnan Manetti – skall komma gör jag bäst i att berätta vad som hänt. Och inte hänt. För det är i det som inte har hänt som sanningen ligger, och bara den kan rädda mig nu.

Även om det mesta har sina rötter ett par år tillbaka i tiden skedde inget förrän sista fredagen i juni. Några dagar tidigare hade Dora Wilms plötsligt stått i foajén på biografen där jag arbetar extra som maskinist. Ensam som alltid, vacker som alltid, med lika mycket hunger som fara i sina rörelser. Och för sex dagar sedan, tre dygn innan Hindenburgs Tyskland officiellt gick in i sommaren, besökte jag henne. På biografen hade hon sagt att hon tyckte att det vore trevligt att träffa mig igen ”under andra omständigheter” – och tillfogat efter en paus full av antydan: ”ditt rätta jag”. Mitt rätta jag, tänkte jag oroligt och gned händerna mot byxorna. Dora betraktade mig stilla. Som vanligt var hennes röst lugn som djupt vatten. Men så kastade hon ett par blickar åt sidan, nästan som om hon kände sig iakttagen, och jag förstod att även hon trots allt kunde vara nervös. Säkert berodde det på vad som hänt senast vi träffats, några månader tidigare. Om jag hade lust kunde jag besöka henne kommande fredag, tillade hon och såg åter på mig. Hon bodde fortfarande på Otto-Ludwig-Straße, i den gamla lägenheten med utsikt över Stadtbahnspåren. Och två dagar senare cyklade jag dit i eftermiddagshettan, över asfalt mjuk som sirap, till den stadsdel som numera kallas ”det gamla väst”. Jag kom inte bara en timme för tidigt, utan missförstod henne också. Inte så lite heller…

Jag borde ha bugat och vänt på klacken. Men ridderlighet tillhör inte mina främsta egenskaper och som vanligt höll Dora masken. I stället tog jag av mig cykelspännena och försökte skämta bort misstaget. När hon talat om att träffas ”under andra omständigheter” hade jag trott att… Jag gjorde en generad gest med handen. Hon förstod vad jag menade, eller hur? Men även om jag kände mig besvärad över misstaget var min uppriktighet inte mer än halvhjärtad. Sanningen var ju att jag glatt mig åt att fredagen plötsligt verkat betyda vad den gjort förr i tiden: bultande hjärta, varma handflator, ivriga tankar som sprang omkull varandra. Kort sagt: skönaste nervositet.

Det var nämligen om fredagarna som jag brukade knacka på dörren till rum 202, ett par trappor upp på Hotell Kreuzer i stadens centrum, på höger sida av en sparsamt trafikerad gata, med en rysk portier som alltid ville ha hjälp med korsordet i tidningen. Den gäst som bodde där under vardagar mellan tolv och sju använde varken titel eller tillnamn. Första gångerna provade vi med ”fru” och ”tant”; jag tyckte inte att förnamn räckte. I ett anfall av brittiska böjelser använde vi rentav ”lady”. Men med sina mjuka m i början och slutet (långa som fördubblad njutning) och de båda förväntansfulla a:na som öppnade sig på varsin sida om tungspetsens erigerade d var franskans ”madame” rätta beteckningen. Till och med det stumma e:et på slutet passade, eftersom det gav ordet något stelt och elegant, likt en volang av frusen luft. ”Madame Dora” var alltså vad jag kallade kvinnan på rum 202, eller ännu hellre bara ”Madame”, under mer än ett halvårs tid. Innan det ena ledde till det andra som slutade i denna olyckliga scen i början av vad tidningarna redan utnämnt till ”rekordsommaren” 1928.

Dora väntade tills mina ursäkter tagit slut, sedan reste hon sig upp och föreslog ett passande belopp. Jag betraktade henne förbluffat. Medvetet eller omedvetet hade hon intagit samma pose som den blåklädda Maria Magdalena på oljetrycket på väggen bakom henne. När jag begrundat likheten insåg jag inte bara att hon förlät mig misstaget, utan också att jag inte hade något för vår gamla bekantskap. Sakta lade jag sedlarna på soffbordet, den ena efter den andra, i hopp om att hon skulle höja handen och hejda mig innan jag gick till överdrift. Men jag var uppe i en hel månadshyra då hon slutligen slätade ut kjolen och bad mig följa med. Pengarna ägnade hon inte den minsta uppmärksamhet. Tyvärr hann vi knappt göra det bekvämt i sovrummet förrän det ringde på dörren. Undrande såg jag på Dora, men hon tryckte den gula blusen i händerna på mig och sade bara: ”Ta den här och göm dig härinne. Vi får fortsätta om en liten stund.” Så öppnade hon den stora garderoben i ek och trummade med otåliga naglar mot panelen. Och en halvtimme senare var mitt liv långtifrån lika perfekt.

Jag förde isär ett par hängare och klev in. För säkerhets skull provade vi om det gick att öppna inifrån; det gjorde det. Men nu ringde det så ihärdigt att Dora, som inte ansåg det nödvändigt med någon förklaring, klappade mig på kinden och sade med blicken sänkt och rösten mångtydig: ”Var en snäll flicka och kom inte ut förrän jag ropar på dig.” Jag nickade och svalde och låset gick igen. Under några förvirrade ögonblick trodde jag mig kunna höra hur hon betraktade sig själv i speglarna på garderobens framsida. Först drog hon med pekfingrarna längs de undre ögonfransarna, sedan gned hon de målade läpparna mot varandra och förde, alldeles i onödan, det nyklippta håret bakom öronen. (Kanske var hennes drag inte vad Filmwoche skulle kalla ”klassiska”. Men hennes knotighet var egendomligt fängslande, åtminstone i mina ögon, och frisyren alltid i ordning.) Först när jag inbillade mig höra kvällssolen blänka i hennes örhängen förstod jag att fantasin förlett mig.

Jag sträckte på halsen – den höga kragen av crépe vållade mig besvär – och spetsade öronen. Eftersom jag inte lyckades urskilja klackarna antog jag att Dora gick på bastmattan i korridoren. Några sekunder senare uppfångade jag dem dock, vagt och avlägset, likt hårda, ensamma regndroppar. Hon måste ha nått parkettgolvet i hallen. Kanske såg hon sig om efter tecken på att hon redan hade besök. Men det var sommar, oavsett vad kalendern hävdade, och jag hade varken paraply eller regnrock med mig. Sedan drog den okände besökaren tillbaka sitt pekfinger, för nu hörde jag våningen tystna halvvägs mellan rrr– och –iing. Och det var i detta ögonblick, just efter det att Dora vridit låskolven och öppnat, som ödet började fläta samman trådarna.

 

Jag ber om överseende om jag talar i förtäckta ordalag. Som så ofta då det gäller den sexuella frågan rör det sig om en opassande och pinsam historia – opassande för flera kanske, men pinsam bara för mig. Och jag behöver lite tid på mig om orden inte skall stocka sig. Skulle historien ändå väcka anstöt vill jag påpeka att det finns smutsigare bykar som borde tvättas. För övrigt är inte alla sanningar nakna.

Att trådarna började flätas samman visste jag förstås inte i fredags. Inte heller att det var sista gången jag skulle se Dora. Vi hade inte träffats på flera månader och där stod jag plötsligt omgiven av hennes plagg. Ödet var nog det sista jag tänkte på. Mörkret i garderoben kändes på en gång trångt och oändligt, och medan jag trevade med handen försökte jag erinra mig vad Dora haft på sig då vi setts förr i tiden. Intill mig hängde blusar med styva ståkragar, fladdrande hajfenskragar och inga kragar alls. Jag mindes att vissa hade veckade bröstpartier, andra rosetter eller puffärmar. Efter blusarna följde en jumper som jag inte kände igen, en dito kofta och ett par brittiska westovers som jag kom ihåg var gula som vaniljkräm med randiga bårder i påhittade universitetsfärger. På en galge hängde fem sex breda sidenkravatter, på en annan ett slinkigt linne som jag efter viss möda lyckades föra till ansiktet. Med den fina blandningen av rök och parfym i näsan föreställde jag mig vad som skulle ske då besökaren gått. Om några minuter skulle Dora tända en av sina amerikanska cigarretter, lägga ifrån sig etuiet som hon förvarade dem i och dra ut på spänningen ytterligare några ögonblick – rökande i korgstolen intill fönstret med ena benet lagt över det andra, så att kvällssolen kunde glida längs skenbenet och skon i läder lika svart och glänsande som motorolja. Sedan skulle hon aska genom att rulla cigarretten mot askfatets rand och sakta uttala mitt namn.

Höll jag i det violetta linne som jag en gång släppt ned över hennes uppsträckta armar, så att jag först kunnat se de böjda armbågarna, därefter näsans branta rygg och till sist de frusna bröstvårtorna avteckna sig genom tyget? Eller var det negligén i glänsande vitt som brukade ligga kastad över fotändan på sängen, tillsammans med kimonon i konstsiden? Det var omöjligt att avgöra färgen i mörkret, alltså fortsatte jag upptäcktsfärden. Längre bort stötte jag nu på kjolar, klänningar och aftondräkter. Vissa plagg nådde ända ned till golvet, för när jag rörde på handen frasade fållarna med ett mjukt och smidigt ljud, nästan som sjögräs. Med min redan antända fantasi var det inte svårt att föreställa sig att jag var en av ett antal chica danserskor som stod uppradade tätt efter varandra och bara väntade på att dörrarna skulle slås upp så att vi kunde glida ut på den skimrande parketten, där vi skulle mötas av smokingklädda kavaljerer med pomaderat hår och cigarretter rykande mellan seniga pek- och långfingrar, intill de tunga signetringarna i matt silver eller mättat guld.

Plötsligt urskilde jag dova röster, som om de talade med kuddar för munnen. Sedan hördes ett skratt, förvånansvärt högt, och någon började sjunga:

 

Dunkla drift, inget vill du försmå mig,

också tre års tukthus unnar du mig.

 

Det lät som den store Rigoberto. Dora måste ha bjudit in besökaren i vardagsrummet och lagt på en grammofonskiva. Försiktigt trevade jag vidare. Strax nådde jag vad som kunde vara en styvkjol med volanger av det slag som även mor använt. Därefter kom några jacketter, bland annat en från Berchtesgaden som jag kände igen på de grova sömmarna och det ovanliga materialet, så följde en komplicerad ensemble i läder och slutligen Doras ”amasonklädnad”. Jag mindes den eleganta jackan i tweed som brukade hänga över en asymmetriskt skuren kjol som i sin tur hängde över ett par jodhpurs. Sakta, utan att galgarna slog mot varandra, letade jag med fingrarna tills jag hittat slitsen i kjolen och kunde föra in handen mellan benen på byxorna och känna grenens blanka skinn i min heta handflata.

Långsamt gjorde instängdheten mig dock otålig. När skulle vi äntligen bli ensamma? Hur länge skulle det dröja innan hon uttalade mitt namn? Dora måste ha väntat besöket. Varför hade hon inte bett mig återkomma en timme senare, som överenskommet? Försiktigt tog jag på mig blusen. Så vred jag på huvudet och lade örat mot garderobsdörren. Var det en man som talade? Rösterna tycktes komma från vardagsrummet, för klart och tydligt hörde jag Dora säga: ”Jag hoppas att det går över. Kanske borde…” Sedan stängdes dörren till sovrummet och de avlägsna stämmorna fortsatte tala i en annan dimension av tillvaron.

I fjärran for ett Stadtbahntåg förbi, mullrande och metodiskt, därefter var allt som hördes min korta, knappa, inte särskilt värdiga andhämtning. Pulsen hettade i ansiktet, kläderna skavde provokativt. Jag har redan sagt att detta är en opassande historia, med andra ord kan jag lika gärna erkänna att värmen, nej, väntan, gjorde mig upphetsad. Utan att tänka mig för lät jag handen glida nedför magen och de klädda knapparna som löpte i en jämn kurva över magen, likt en suggas knottriga vårtor. Midjan var insvängd och då jag spände ut buken tryckte korsettstängerna stelt mot bålen. Det var som om jag blivit… Nej, det här är svårt. Jag visste inte att en del ord faktiskt är svårare att uttala än andra. Det var som… Som om jag… En gång till. Det var som om jag blivit en blomma.

Från revbenen och nedåt var jag en styv stjälk, från bröstkorgen och uppåt en blossande knopp på väg att slå ut. Medan jag föreställde mig hur jag såg ut fortsatte handen självmant att glida över stängerna och det glatta silkestyget, ned mot de elastiska hållarna som dragits åt och strax övergick i flata metallspännen som höll strumporna på plats. För att fördröja den vilda, underbara plåga som nu vällde upp inom mig likt ett sagolikt moln undvek jag det darrande könet och gled i stället upp för andra låret, över höften och midjans strama kurva, tills jag nådde min ståtliga barm och brinnande armhåla.

Fylld av både lust och bävan väntade jag på att få höra korgstolen knarra och Dora stryka eld på en sticka med det där fatala lugnet i rörelserna. Njutningsfullt skulle hon dra några bloss och sedan uttala mitt namn medan röken virvlade i den sena eftermiddagssolen. Åter urskilde jag röster i korridoren. Nu talade de otydligare än tidigare. Men hade hon manligt eller kvinnligt besök? Förvånad upptäckte jag att det inte gick att sluta sig till en människas identitet enbart utifrån de ljud som hon åstadkom med kroppen. Till slut bestämde jag mig för att det var en man om de gick till vänster, tillbaka in i vardagsrummet, en kvinna om det blev höger och köket. Snart… Vänta… Vardagsrummet. Hon hade manligt sällskap. I så fall tänkte jag inte smyga ut och sätta mig på sängkanten. Inte så här.

Plötsligt hördes ett gällt rop, följt av ett inlindat buller, och jag insåg att jag tagit fel: de hade gått in i köket och alltså hade Dora kvinnligt sällskap. Kanske hade hon kallat på mig? Jag pressade örat mot dörren, men det var omöjligt att uppfatta flera ljud. Hon skulle säkert ropa igen om hon behövde hjälp. Försiktigt flyttade jag tyngdpunkten från ena foten till den andra eftersom blodet börjat stocka sig i benen. Men utrymmet var knappt, och så fort galgarna slog mot varandra slutade jag. Sakta växte otåligheten. Varför dröjde det? Skulle besökaren verkligen stanna i evighet? Dora måste ha läst mina tankar, för strax därpå hörde jag handtaget till sovrumsdörren tryckas ned och gå upp. Den oinbjudna gästen hade gått. Äntligen var vi ensamma.

Jag uppfångade ett hasande ljud och många korta små steg. Konstigt, det lät som om hon släpade på något. Ett nytt Stadtbahntåg for förbi, denna gång med ett klapprande ljud som lydigt förlorade sig i fjärran, så satte sig Dora på sängen. Det senare förstod jag på fjädrarna som gnisslade. Efter en kort paus började hon leta runt i nattygsbordet – säkert efter cigarrettetuiet som hon brukade förvara i lådan. Men det kan inte ha legat där, för nästan omedelbart hörde jag henne resa sig och gå över till andra änden av rummet. Först drog hon ut lådorna i byrån, sedan sökte hon bakom gardinerna och till sist – vänta – till sist letade hon bakom stolen med mina kläder på. Hade hon slut på sina egna cigarretter? Jag skulle just viska genom garderobsdörrarna att mina Moslems fortfarande låg ute i vardagsrummet, då det slog mig att hon kanske inte alls letade efter något att röka. Tvärtom förberedde hon sig. Naturligtvis. Det var därför som hon velat att jag skulle gömma mig: inte för att skydda mig för besökarens okända ögon, som jag ursprungligen trott, utan för att hindra mig från att i förväg se vad hon tänkt att vi skulle ägna oss åt.

Dora sköt tillbaka stolen och gick fram mot garderoben. Genast slog hjärtat hårt och vilt och inte bara håren på armarna reste sig. Men i stället för att säga något blev hon stående framför spegeldörrarna. Kontrollerade hon utseendet? Sakta förvandlades min kropp till het, pulserande förväntan. När som helst skulle hon uttala mitt namn. Jag hade lovat att vara en duktig flicka, så det var bäst att stå alldeles stilla. Försiktigt tryckte jag ihop knäna, rätade på ryggen och lät händerna hänga med armbågarna vinklade i sidan. Men sedan slogs jag av en olustig tanke. Tänk om det inte var Dora som stod på andra sidan, utan besökaren som ännu inte hade gått? Var stegen jag uppfattat inte lite tyngre, andningen inte hesare och djup? Nej, nej, inbillning. Klart att det var Dora. Hon skulle aldrig ha släppt in besökaren ensam i sovrummet, utan ville bara testa min uthållighet. Nu hörde jag ju hur hon lämnade rummet med raska steg – säkert för att hämta mina cigarretter i vardagsrummet. Strax skulle hon återvända och sedan var det äntligen vår tur.

 

Men tiden gick och inget hände. Sakta sänkte sig tystnaden över lägenheten. Man skulle ha kunnat tro att någon avlidit. Borde jag gå ut och se efter? Eller inbillade jag mig bara? Jag brast nästan ut i skratt då jag insåg den enkla sanningen: Dora hade smugit tillbaka med skorna i handen för att se hur länge det skulle dröja innan jag bröt mitt löfte! Jag knöt nävarna, blundade och lyckades på detta sätt hålla stånd i ytterligare några minuter. Sedan gick det inte längre. Visserligen var garderoben laddad och erotisk, men plötsligt kändes det som att ha blivit våldsamt kissnödig. Väckarklockan på nattygsbordet visade 6.25 då jag slog upp dörrarna och trädde ut ur mitt ofrivilliga paradis – med den gula blusen stramande över bysthållaren fylld med servetter, håret kammat i små flätor och händerna satta i sidan, modigt vacklande på höga klackar, med en röd sidenrosett knuten kring mitt galna kön.

Därefter var ingenting mera sig likt.

Recensioner

”[Sanningen om Sascha Knisch är] en utläggning om erotikens väsen – trots att den utspelar sig i en tid som är helt besatt av driftens biologiska grunder hindrar det inte Sascha från att tala för och utforska en annan sorts sexualitet, den som har med fantasi och föreställningar att göra. Att sedan mattan rycks undan under fötterna för läsaren i slutet, att en avgrund uppenbarar sig som undergräver hela bygget, att romanen ställer fler frågor än den besvarar gör inget – jag är redan förförd.” – Cecilia Annell, Aftonbladet

 

”Aris Fioretos håller på med en märklig sak – en biologisk trilogi som inleddes 2000 med Stockholm noir, en kriminalhistoria om hjärnan, och som idag fortsätter med Sanningen om Sascha Knisch, en thriller om tyska testiklar. . . . Fioretos bygger skickligt upp sin text som en klassisk Hitchcock-thriller. Det handlar om Sascha Knisch, som i väntan på mästerdetektiven Manettis hotfulla ankomst till det rum han befinner sig i, tecknar ner de händelser som lett till att han till slut måste avslöja ’den sexuella fråga’ som försatt honom i en ytterst pinsam situation. . . . Aris Fioretos författarskap är spännande att följa eftersom det hela tiden utvecklas. Från de postmodernt snåriga texterna i de ’tre studier i det grås uttal’ han gav ut på 90-talet har han närmat sig en epik som nästan befinner sig på augustprisnivå. Skillnaden är bara att han aldrig skulle sänka sig till att bekräfta läsaren. En läsare av Fioretos känner sig aldrig bekräftad, bara helt främmande – inför texten och sig själv.” – Stefan Eklund, Borås Tidning 

 

”[Sanningen om Sascha Knisch är] en komisk idéroman om fallos. Men dess egentliga ärende är inte idéerna, inbillar jag mig. Det är att gnugga språket i ögonen och skåda världen ny. Ta följande stycke. Knisch har just satt sig på cykeln, en röd Torpedo, när vi kommer in i handlingen: ’Skjortan fläktade behagligt och pedalerna gav med sig med precis rätt mått av motstånd. Trähandtagen satt som gjutna i händerna och jag tänkte att det kändes som att färdas på ett mobilt oändlighetstecken. Hjulen var perfekta cirklar, kedjan en evig slinga. En vacker dag skulle jag skriva ett ode till cykeln, lovade jag mig själv, en hyllning till gummidäckens vinande och ringklockans jämna skälvning.’ Vem vill inte ge sig ut och cykla efter de raderna? Med gott humör, lätt handlag och en fullkomlig förtrogenhet med atmosfären rullar Fioretos in läsaren på två hjul i storstaden. Men vad vi ser är inte realismens seger. Verklighetsförnimmelsen springer fram ur liknelsen ’mobilt oändlighetstecken’. Utan den vore skildringen lärft och vadmal. Romanen, vital och nästan upprymd i sin lust att formulera också en cykelfärd eller texturen hos en slinkig gul sidenblus, har sin sanning i en ordets egen erotik. Det är lätt att tycka om den för det.” – Thomas Götselius, Dagens Nyheter

 

”Aris Fioretos är en verklig och märklig språkkonstnär. Berättarglädje, stilistisk virtuositet och avancerad litterär konstruktion förenas i hans prosa på ett sätt som gör att stämningsläge och karaktär hela tiden skiftar trots att språkets egenart genomgående bibehålls: humor, grotesk, spänning, realistisk och satirisk tidsskildring med politiska och sociala nyanser.” – Bengt-Emil Johnson, Dala Demokraten

 

”Språket är sirligt finstämt eller kliniskt sakligt. Inga fula ord eller slipprigheter här inte. Fioretos är eleganten i författarkåren – alltid stil och finess, pressveck och manschettknappar. Han är kosmopolit, tar in den stora världen, de viktiga strömningarna. Ingen i hans böcker ältar sin trångsynta uppväxt i Småland. Inte så att Fioretos är oklanderligt korrekt. Mitt i den demonstrerade beläsenheten finns en anarkistisk pojke, vars hugskott åtminstone jag ibland har svårt att hänga med i. Fioretos romaner om biologi och hemliga sällskap är underhållning för intellektuella. I Sanningen om Sascha Knisch är han enklare och mer tillgänglig än tidigare. Jag gillar det!” – Anneli Jordahl, Kulturnytt

 

”[Fioretos målar] upp det glada tjugotalets Berlin i all sin visuella prakt, med sjaskiga ölstugor och krängande spårvagnar, korsettstänger och stärkta skjortbröst, fala kvinnor och pomaderade hallickar. Historiska fakta varvas ogenerat med vildaste fiktion, inte så mycket för att lura läsaren som för att avslöja den nakna sanningen – eller rättare, för att visa att sanningen inte alltid är naken.” – Fabian Kastner, Upsala Nya Tidning

 

”[Aris Fioretos är] den svenska samtidslitteraturens absolut främsta innovatör; en patafysiker med till synes oförtruten lust att tränga in i de dunkla vrårna mellan vetenskapens och poesins upplysta salonger. Fioretos metaforiska uttydningar av historiska och nutida fenomen i kombination med stilren intellektualism och höghaltiga inslag av litteraritet har kunnat avnjutas i en mängd böcker . . . [Man har] lugnt kunnat lita på att när Fioretos laborerar med sina spridningskraftiga grundämnen, förvandlas dessa snart, genom ett slags litteraturens alkemiska formler, till rent guld.” – Martin Lagerholm, Smålandsposten

 

”Som en fisk i vattnet rör sig Fioretos i tjugotalets idéströmmar. Med en retfullt ironisk glimt i ögat gör han upp med den tidens vetenskap och riktar en skarp känga åt det moderna projektet som sådant. Mångfald ställs mot trångsyn, tolerans mot förtryck. Det hela är så korrekt och medvetet att det lätt kunde ha blivit tillrättalagt och konstruerat. Men Fioretos serverar sin historia med finess och elegans, inte bara virtuost utan också i högsta grad underhållande. Rapp, fräck och ständigt med en räv bakom örat låter han sina gestalter spinnas in i en intrikat härva där det enda man kan lita på är att skenet för det mesta bedrar och sanningen kan anta många skepnader.” – Ann Lingebrandt, Norrköpings Tidningar

 

”Givetvis rör det sig om avancerad underhållning och som all sådan med ett budskap som flagg. Det hindrar inte att man tillåts dra på mun när hallicken Anton öppnar briljantinburken med sin stilett, en fin detalj. Även Sascha kallar sig Nabokovskt nog Anton ibland. Aris Fioretos är duktig på gränsen till det durkdrivna. Han behärskar allusionen, parodin, miljöskildringen och serverar en 30-talsmatiné lika övertygande som han driver med äldre deckare . . .” – Sven Christer Swahn, Sydsvenska Dagbladet

Sanningen om Sascha Knisch

Roman · Stockholm: Norstedts, 2002 · 334 sidor · Omslag: Lotta Kühlhorn · Omslagsbild: »Eröffneter Hodensack (nach Toldt)«

ISBN: 91-1-301104-9

Beställ
Omslagstext  ·  Utdrag  ·  Recensioner
 
Omslagstext

‘My name is Knisch, Sascha Knisch, and six days ago my life was in perfect order.’ So begins Aris Fioretos’s elegant, hilarious novel, set in Berlin in the sweltering summer of 1928. Knisch, who works as a projectionist at the Apollo movie theatre, is a person with special sexual habits. One night, he sees the enigmatic Dora Wilms again. A week later, she is dead and Knisch is charged with murder. As he tries to clear his name, he discovers a scientific conspiracy and is drawn into the rich tangle of a story, in which nothing is as it seems. How can he prove what didn’t happen? What goes on at the Foundation for Sexual Research? And why is it important to have testicles?

A biological thriller set in the steamy underworlds of Weimar Berlin, The Truth about Sascha Knisch deals with the so-called ‘sexual question’, its lures and seductiveness, dangers and temptations, but also with the shrewd love between two young people in a Germany at the brink of disaster. Above all, the novel is a declaration of love to imagination — clever, droll and stylish, couched in the form of a riddle and written with effortless elan by one of Europe’s most exciting and entertaining new writers.

 

‘Like a cunning diplomat who gets the Foreign Secretary of another country drunk at a dinner party with an eye to obtaining territorial concessions, the Swedish novelist, Aris Fioretos, in this noir-ish novel of 1928 Berlin, serves up an intoxicating brew distilled of equal parts murder mystery, sexological rumination, and historical farce. Having downed this admixture, the giddy reader is likely to redraw the borders of those warring, loving neighbors, the masculine and feminine.’ – Jeffrey Eugenides, author of the Pulitzer Prize-winning novel Middlesex

 

‘This incredible novel about a young man’s odyssey through the sexual underground of Weimar Germany is either a comic tragedy or a tragic comedy, and it is Aris Fioretos’ great achievement to keep you guessing past the last page. The Truth about Sascha Knisch is worldly, audacious, haunting in its candor and unremittingly disturbing in its prescience. Fioretos is without a doubt one of Europe’s most gifted writers.’ – Jane Kramer, European Correspondent of The New Yorker

Utdrag

Chapter One

 

My name is Knisch, Sascha Knisch, and six days ago my life was in perfect order. I earned a few reichsmark here, a few there, I had a place to live that could be called home, and a sex life in which nobody interfered. Certainly, sometimes I was behind with the rent, and no doubt there were moments when I wasn’t the only one to wonder when I’d get the kind of job the ads in the 8-Uhr Abendblatt describe as ‘German’ and ‘honest.’ But I’m not the complaining type. I had what I needed, and all the time I could wish for at my disposal. Now my sex is the only thing that remains — which is, of course, what puts me in this situation. The story I’m about to tell concerns the so-called ‘sexual question.’ Believe me, I’ve done what I can to avoid having to answer it. But there’s no longer any point. While I wait for Manetti — yes, that Manetti, ‘mastermind’ Manetti — to knock on the door, I had better recount what happened. And what didn’t happen. Because the truth lies in what didn’t happen, and only that can save me now.

Even if most of all this has its origin a few years back, nothing occurred until the last Friday of June. Some days earlier, Dora Wilms had suddenly appeared in the foyer at the cinema where I work extra as a projectionist — alone as always, beautiful as always, her movements full of hunger and risk. And six days ago, three days before Hindenburg’s Germany officially entered summer, I visited her. At the Apollo, she had said it would be nice to meet again ‘under different circumstances’ — adding, after a pause pregnant with suggestion, ‘your true self.’ My true self, I wondered and rubbed the palms of my hands against my trousers. Dora’s eyes were calm as deep water, but when she shot glances to the sides, as if she felt observed, I understood that she, too, could feel nervous. Presumably it was because of what had happened the last time we had met, a few months earlier. If I wanted to, she continued, fixing my eyes again, I could visit her the coming Friday. She still lived in the Otto-Ludwig-Straße, in the old flat overlooking the Stadtbahn tracks. And two days later, I cycled there in the heat of the afternoon, on asphalt soft as syrup, across the city to the part known as ‘the west.’ Not only did I arrive an hour too early, but I also misunderstood her. In no small way, either.

I should have doffed my cap and turned on my heels. But chivalry isn’t my strongest trait, and as always Dora’s face gave nothing away. Instead, I tried to make fun of my mistake. When she had spoken about meeting ‘under different circumstances,’ I had thought that, well… I made an embarrassed gesture. She understood what I meant, didn’t she? Although I felt ill at ease because of my mistake, all prick and palpitation, I have to admit I was no more than half-sincere. Truth to tell, I was delighted that Friday suddenly seemed to mean what it once had: thumping heart, hot hands, eager thoughts tripping over each other. In short: itchy, delicious nervousness.

It was on Fridays that I used to knock on the door of room 202, a couple of flights up at Hotel Kreuzer in the centre of town, on a quiet side street, with a Russian porter who always wanted help with the crossword puzzle in the paper. The person who lived there weekdays between midday and seven in the evening used neither title nor last name. The first few times we met we tried ‘Mrs.’ and ‘aunt’; I felt her first name wasn’t enough. Once, indulging a British whim, we even used ‘lady.’ However, with its soft m at the beginning and the end, long as pleasure doubled, and its two expectant a’s opening up on either side of the tongue’s erect d, the French ‘madame’ clearly was the right term. Even the silent e at the end was fitting, for it gave the word a touch of ornate Frenchness — like a frill of frozen air. ‘Madame Dora,’ then, was what I called the woman in room 202, or preferably just ‘Madame,’ for more than six months — before one thing led to another, and eventually ended in this unfortunate scene at the beginning of what the newspapers already have dubbed the ‘spectacular’ summer of 1928.

Dora waited until I had exhausted my excuses, then she stood up and suggested a suitable sum. Astonished, I looked at her. Holding her empty cigarette case between her hands, consciously or unconsciously, she had assumed the same pose as the mythical woman in red holding her mysterious box on the reproduction on the wall behind her. Having pondered the resemblance — head tilted, hands horizontal, lips softly pursed — I realised not only that she forgave me my mistake, but also that friendship made no difference. Slowly I laid the bills on the table, one after another, in the hope that she would raise her hand and stop me before I went too far. But by the time she packed away the case and asked me to follow her, I had put a month’s rent down. She paid not the slightest attention to the money. Unfortunately, we hardly had time to make ourselves comfortable in the bedroom before the doorbell rang. I looked at Dora queryingly, or perhaps pleadingly, but she just pressed the yellow blouse into my hands and said: ‘Take this and hide in here. We’ll continue in a little while.’ Then she opened the large closet and drummed her fingernails, polished and impatient, against the oak panel.

I pushed apart a couple of hangers and stepped inside. To make sure, we checked whether the door could be opened from the inside. But by now the doorbell was ringing so insistently that Dora, who didn’t deem explanations necessary, patted my cheek and said, gaze lowered and voice equivocal: ‘Be a good girl and don’t come out until I call.’ I nodded and swallowed and the lock latched shut with a compliant click. For a few confusing moments, I actually thought I could hear her looking at herself in the closet mirror. First she pulled her forefingers along her lower eyelashes, then she softly smacked her painted lips and pushed, quite unnecessarily, her newly-cut hair behind her ears. (Perhaps she didn’t possess what Filmwoche would call ‘classic’ features, but her bony appearance was oddly attractive, at least in my eyes, and her hair always perfect.) It wasn’t until I thought I could also hear the evening sun glow in her earrings, like wisps of light, that I knew imagination had got the better of me.

I stretched my neck — the high crêpe collar caused some difficulty — and strained my ears. As I couldn’t discern the click of her heels, I assumed she was walking on the wicker mat in the hallway. A few seconds later, however, I made out their sound, vague and distant, like hard, solitary raindrops. She must have reached the parquet floor in the hall. Perhaps she was looking for signs that she already had a visitor? But it was summer, whatever the calendar purported, and I had brought neither raincoat nor umbrella. Then the visitor retracted his impatient forefinger — and it was at that moment, just after Dora had turned the key in the lock, that fate began to string together its obscure threads. 

If I’m speaking in veiled terms, I beg your indulgence. As so often with the sexual question, the story is improper and embarrassing — improper perhaps for many, but embarrassing for me alone — and I need a little time if the words aren’t to stick in my throat. Should the story offend all the same, I’d like to point out there’s plenty of dirtier linen that ought to be washed. Also, not all truths are naked.

Of course, last Friday I didn’t know that the threads were coming together, nor did I know that it would be the last time I’d meet Dora. We hadn’t seen each other for several months, and there I was, surrounded by her clothes, with my pulse pounding softly and plushly — as if suddenly, ripe with rapture, I existed in all parts of my body. Fate probably was the last thing I thought of. The darkness in the closet was at once narrow and infinite, and while my hands groped around, I tried to remember what Dora used to wear when we were still seeing each other. Next to me were blouses with stiff stand-up collars, flowing shark fin collars, and no collars at all. I remembered that some had pleated breasts, others had hems or bows. After the blouses came sweaters, a jumper I didn’t recognise, ditto a cardigan, and a couple of British slipovers, which, I recalled, were custard yellow with striped borders in made-up college colours. On one hanger were five or six wide silk cravats, on another a flimsy nightdress that I pulled, fingers trembling, towards my face. The soft mixture of perfume and cigarette smoke made me think of what was going to happen once the visitor had left. In a few minutes, Dora would light one of her American cigarettes, put away the case in which she kept them, and prolong the sweet agony a few moments more — smoking in one of the chairs by the window, one leg folded over the other, so that the evening sun could glide along her shin and the leather shoe, as black and glistening as motor oil. Then she’d roll the tip of the cigarette against the edge of an ashtray and slowly utter my name.

Was I holding the violet nightdress that I had once slipped over her arms, raised so matter-of-factly that I’d been able to see first the bent elbows, then the steep slope of the nose, and finally the chill-stiffened nipples outlined through the material? Or was it the shiny white negligee, usually thrown across the foot of the bed alongside the kimono in artificial silk? It was impossible to tell the colours in the dark, so instead I continued my fumbling exploration. Further in were skirts, dresses, and evening gowns of silk. Some garments hung almost down to the floor, because when I moved my hand their hems rustled with a smooth sound, almost like seaweed. Imagination aflame, it wasn’t hard to picture myself as one of a troupe of elegant dancers lined up, one after the other, waiting for the doors to be flung open so we could sail out onto the wide, shimmering parquet, where we would be met by gentlemen in tails, with pomade in their hair and cigarettes burning between sinewy fingers, next to signet rings in matted silver or mellow gold.

Suddenly, I made out muted voices, as if they were talking into pillows. Then a laugh rang out, surprisingly loud, almost provocative, and someone broke into song:

Drive, obscure, I’m in your wicked hands,
all shrewd ache and furtive glance.

It sounded like the great Rigoberto. Dora must have invited her visitor into the living room and put a record on the gramophone. Carefully I resumed my groping. Presently I came upon what could have been an old-fashioned petticoat, lined and padded, with frills of the kind my mother had also used. Then there were a few jackets, one of them from Berchtesgaden as I could tell from the typical cut, the thick seams, and the heavy material, after which followed a complicated leather ensemble, and finally Dora’s ‘Amazon outfit.’ I remembered the stylish tweed jacket over an asymmetrically cut skirt, which in turn partly covered a pair of jodhpurs. Ever so patiently, without making the hangers click or clatter, I groped until I found the skirt’s high slit and could insert my trembling fingers between the trouser legs so as to feel the leathery crotch in the glowing palm of my hand.

Slowly, however, the heat of the closet began to make me impatient. When would we finally be alone? How long would it be before she uttered my name? Dora must have been expecting a visitor. Why hadn’t she asked me to come back an hour later, as originally agreed? Cautiously I put on the blouse. Then I turned my head and laid my ear against the door, collar cutting into chin. Was that a man speaking just now? The voices seemed to be coming from the living room, because now I heard Dora say, loud and clear: ‘I hope it will pass. Perhaps we should…’ Then the door to the bedroom was pulled shut.

In the distance a Stadtbahn train went by, all rattle and routine, after which I only heard my short, scant, not particularly dignified breathing. My pulse throbbed hotly at my temples, the clothes chafed provocatively. I’ve already said that mine is an improper story, so I might as well admit that the stuffy heat, no, the stiff waiting, made me feel aroused. Without thinking, I let my hand glide down my stomach and the covered buttons, which arched softly across my midsection, like bumpy sow’s teats. The waist curved inwards and when I flexed my abdomen, the corset ribs pressed against my trunk in rigid rows. It was as if I’d become… No, this is difficult. I didn’t know that some words really areharder than others to get across one’s lips. It was as… As if I… One more time. It was as if I’d become a flower.

From the ribs down I was a moist stalk, from the chest up a glowing bud about to burst. While I imagined what I looked like, flushed and myopic, my hand continued to make its way down the ribbing and the sleek silk, towards the elastic suspenders which had been tightened and ended in metal clasps that held the stockings in place. To delay the wild, wondrous torment I felt welling up inside me like a fabulous cloud, I avoided my trembling sex and instead travelled up the other thigh, past the hip and the stiff curve of the waist, until I reached my majestic bust and burning armpit.

Racked by lust, racked by dread, I waited to hear, at long last, the creaking of the wicker chair and Dora striking a match with that fatal smoothness of hers. Calmly she would drag on the cigarette and utter my name, smoke wafting in the late afternoon sun. Again I made out voices in the hallway. Now they spoke more mutely than before. But was her visitor man or woman? Surprised, I realised it was impossible to determine the identity of a person solely on the basis of the sounds she made with her body. Finally, I decided that if they went left, back into the living room, it was a man; if they turned right, into the kitchen, a woman. Soon… Wait. The living room. Dora had male company. In that case, I wasn’t going to sneak out and sit on the bed. Not in this get-up.

Suddenly I heard a shrill shout, followed by a muffled sound, and I understood I had been wrong: they had gone into the kitchen — and thus the visitor was a woman. Had Dora called my name? I pressed my ear against the door, but couldn’t make out any further sounds. I was certain she’d call again if she needed help. Carefully I shifted my weight from one foot to the other; blood was swelling my legs. But space was scarce and every time the hangers hit each other with a ripple of titters I stopped. Slowly impatience mounted. Why did it take so long? Would the visitor really stay forever? Dora must have been reading my thoughts, for just as I stretched my toes, I heard the handle come down and the door to the bedroom open. The uninvited guest had left. We were alone at last.

I made out a dull, shuffling sort of sound and a scatter of spry steps. Odd, it sounded as if she was pulling something. Again a Stadtbahn train went by, this time with a thunderous hullabaloo that reluctantly lost itself in the distance, then Dora sat down on the bed. That much I understood because the springs in the bed moaned. After a short pause, she checked the drawer on the bedside table — probably for the extra cigarettes she used to keep there. Evidently they were elsewhere, for she rose and went over to the other side of the room. First she pulled out the drawers of the chest with muted chalk-on-blackboard shrieks, then she searched behind the curtains, and finally — wait — finally she checked behind the chair on which my clothes were. I was about to whisper through the closet doors that my Moslems were still on the table in the living room, when it struck me that perhaps she wasn’t looking for something to smoke. Rather, she might be preparing herself. Of course, that’s why she had wanted me to hide: not in order to shelter me from the unknown eyes of the visitor, as I had thought initially, but so as to prevent me from seeing, in advance, what she had planned to do once we were alone.

Dora pushed back the chair and approached the closet. Immediately, my heart pounded hard and wild, and not only the hair on my arms stood erect. But instead of saying something, she seemed to hesitate in front of the mirror doors. Perhaps she was checking her makeup? My body melted into hot, bubbly expectancy. Any moment now, Dora would utter my name. I had promised to be a good girl, so the best thing was to remain calm. Conscientiously, I pushed my legs together, straightening my back, and let the hands hang with elbows pressed to the side. Then an uncomfortable thought occurred to me: what if it wasn’t Dora who stood on the other side, but the visitor who hadn’t yet left? Were the steps I had made out not heavier, the breathing not hoarser and deep? No, no, imagination. Of course it was Dora. She’d never have let the visitor into the bedroom alone; she just wanted to test my endurance. Now I could hear her returning to the hallway — presumably to get my cigarettes from the living room. Apparently, she was out of her own. Soon she would be back, and then, at long last, it would be my turn.

 

But time passed and nothing happened. Gradually, silence descended on the flat. One might almost have thought somebody had passed away. Should I leave the closet and check? Or did I merely imagine things? I almost burst out laughing when I realised the simple truth: Dora had tiptoed back, shoes in hand, to see how long I’d last before I broke my promise! I clenched my fists and shut my eyes, and in this way, I managed to remain steadfast for another few minutes. But then I couldn’t take it any longer. Although the pricking agony was delicious, it suddenly felt as if my bladder was about to burst. The alarm clock on the bedside table showed 6.25 when I threw open the doors and emerged from my involuntary paradise — with the yellow blouse straining across a brassiere stuffed stiff with napkins, my hair in plaits, and my hands carefully on my hips, tottering bravely on high heels, with a red satin bow tied around my mad sex.

After that, nothing was the same again.

 

 

© Aris Fioretos and Jonathan Cape Publishers, 2006

Recensioner

‘This is the first novel in English by this rising international lit star, and what a smashing erotic thriller it turns out to be.’ — Diane Anderson-Minshall, Curve Magazine

 

‘Aris Fioretos has many similarites to Vladimir Nabokov, whose works he has translated into Swedish. Like Nabokov, Fioretos has a profound knowledge of English, which is not his first language. . . . His prose style, too, is playful, attentive and deft (at one stage, in classically Nabokovian style, a man is described and dismissed in four parenthetic words — “moist forehead, nervous hands”). But the similarities are not overbearing, and Fioretos has his own voice. Most impressively, he is able to make it seem that something macabre is happening just off-camera, something that is being deliberately withheld. As a result, the reader has to keep coming up with ideas about what the next twist or payload will be; few, however, will work out the denouement in advance. There is a conflict in this novel between the dramatic and the poetic. There is the classic, noir-ish murder story and the ensuing revelations that move the narrative along. But the dense, colourful writing insists that the eye stops to admire just as it wants to return to the action. The clash is a strength rather than a weakness, since it creates an energy of its own, as the reader tries to balance the need to rush on and the urge to slow down. By the end of this involved, at times wilfully oblique, novel, the truth about Sascha Knisch may remain uncertain, but the formidable qualities of his creator have been well established.’ — Simon Baker, Times Literary Supplement

 

‘A stylish, intelligent and eerily entertaining novel.’ — Tom Boncza-Tomaszewski, The Independent on Sunday

 

‘In a world dominated by extremes, Fioretos, a Swedish-born novelist living in Berlin, presents an honest and astonishing study of the marginalized and often stigmatized people who attempt to exist between the two, specifically, those who don’t fit neatly into traditional sexual roles. . . . This extraordinary novel is destined to be much discussed and is highly recommended for public and academic libraries.’ — K. H. Cumiskey, The Library Journal (US edition)

 

‘When Sascha Knisch finally totters from the closet on high heels, in his yellow blouse, brassiere stuffed with napkins, his hair braided and a red satin bow tied around his rampant . . . (well, use your imagination), there is a body on the bed, and his life — previously in perfect order — will never be the same again. There is much to marvel at in this often hilarious erotic thriller set in the hot summer of 1928 in Berlin. Aris Fioretos expertly explores the camp edge of Weimar Germany, a society pressing at social and sexual boundaries but also yearning for order and preparing itself, unconsciously perhaps, for authoritarianism.’ — Matthew Lewin, The Guardian

 

‘[A] dense and atmospheric novel. It has all the markings of a cult favorite.’ — Publishers Weekly (US edition)

 

‘Sascha’s sexual needs are quite prominent in this funny, unusual novel by a sublimely gifted all-rounder. Set in cabaret country, between the wars Berlin, it’s a whodunnit seething with enough deviancy to make you not care whodidit. The tale twists and turns like an orgy at a contortionists’ convention. It’s quite funny, too; clever without being smart-arse.’ — Sunday Sports

 

‘. . . It’s hard to imagine a sexy, sophisticated urban thriller . . . Yet Aris Fioretos, a Swedish diplomat based in Germany, manages exactly that in The Truth about Sascha Knisch. Any fan of Isherwood or Cabaret won’t find the ambience too remote: decadent Berlin in summer 1928, as our decent hero with a little quirk (he’s a cross-dresser) finds himself caught up in a murder plot that leads not only to the pioneer sexologists of Weimar but a macho cult with far more sinister connections. Fioretos (who translates his own work, with panache) seduces with a fiendish plot and a risqué wit. . . .’  Boyd Tonkin, The Independent


‘witty and assured’ — Christmas World Books 2006, The Independent

The Truth about Sascha Knisch

Novel · Original title: Sanningen om Sascha Knisch (2002) · In Swedish · Translated by the author · London: Jonathan Cape, 2006 · 306 pages · Cover photo from the Uwe Sheid Collection

ISBN: 0-224-07685-X

Beställ