gungfly. Storyn är välkänd. En dag offrar två bröder till Herren. Abel är fårherde och frambär det förstfödda djuret i sin hjord, Kain är åkerman och ger av markens gröda. Men bara Abels offer uppmärksammas, vilket förargar den äldre Kain. Han dödar sin bror, varefter han förvisas – »Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden« – och bosätter sig i ett land »öster om Eden«.

I likhet med andra episoder i Bibeln bygger även denna på paralleller och asymmetrier. Den yngre brodern offrar till exempel ett levande djur, medan den äldre bara ger av jordens frukter. Ändå är det Kain som begår det oförlåtliga och sätter kniven i Abel. Han, den förstfödde, behandlar alltså brodern som denne sitt förstfödda djur. När Herren upptäcker vad som skett ubrister han: »Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar till mig från jorden.« Blodet på mordplatsen har runnit ned i marken och ljuder ur grödans besudlade djup. Samma jord som Kain brukat i fredlig avsikt röjer nu hans dåd.

Som katolsk teolog kan Olaus Magnus inte ha varit ovetande om berättelsen i Första Moseboken. Sannolikt visste han också att landet dit Kain förvisades hette Nod. Namnet avleds av hebreiskans verb för »vandra«. Vanligen tolkas beteckningen som att det inte rör sig om en fast plats, utan om ett tillstånd av rotlöshet och irrande. Kort sagt: en annan dimension. Efter att ha bevittnat Stockholms blodbad 1520 – denna massaker av ett brödrafolk – och utnämnts till domprost några år senare, sändes Olaus Magnus till Rom för att framföra önskemål om besättandet av viktiga kyrkliga ämbeten i hemlandet. Av uppdraget blev intet. Men femton år och en rad religionshistoriska omvälvningar senare trycktes Carta marina i en grafisk verkstad runt hörnet från Rialtobron. På kartan har den utsatta ort, där upphovsmannen menar att det hörs »tjut av mänskliga röster«, placerats i utkanten av allting, vid 85:te breddgraden. Utanför den isländska kusten, strax intill den snedställda ram i kartans övre vänstra hörn vid vilken ett e tecknats, guppar en ansamling av ljusgröna flak. De utgör ett visuellt eko av det större och namngivna ishav som förekommer på andra sidan ön, Mare glaciale, där två björnar just fångar fiskar. Men på denna sida, vid randen av ingenting, syns inget liv. Här avslöjar bara den skavande isen »att människornas själar plågas«, som det heter i kommentaren till e:et på kartan.

Vi befinner oss vid den kända världens ytterkant. Allt är ostadigt och flyktigt; endast de osaliga kvider. Är deras tjut en tillspetsning av blodet som ropar ur marken i Bibeln? Även här ljuder ju förbannelsen ur materian – men ur isflakens sällsamma sammanhang, som inte har något eget inre att tala ur. Fast grund saknas, allt är ett köldens gungfly. Eller är det en slump att Kain fördrivs »öster om Eden« och Olaus Magnus placerar den andra dimensionen just där – öster om e?

 

koincidens. I en skrift om »praktisk isbedömning för långfärdsskridskoåkning« läser jag att tonerna som olika sorters is ger ifrån sig beror på så kallad »koincidens«. I fria luften färdas ljud oberoende av frekvensen, vilket innebär att alla toner har samma hastighet. Hastigheten på en böjvåg i is är däremot avhängig av frekvensen. Slår man mot is orsakas böjvågor med olika frekvens. Om hastigheten överenstämmer med ljudets hastighet i luft uppstår en koincidens, vilket innebär att en kompressionsvåg skapats i luften som stryker utmed isytan med samma frekvens som böjvågen. Det är denna ton man hör.

Om fenomenet även gäller för is utanför den isländska kusten, kunde Olaus Magnus bara höra rösterna om de »koinciderade« med ljudets hastighet i luft. Endast då talade de ju på samma frekvens som han själv. För att uppfatta förbannelsen om vilken rösterna vittnade måste kartografen alltså ha befunnit sig på samma våglängd – tillfälligt »förbrödrad«, om man så vill, med de utsatta. Om än bara i fantasin.

 

elementlära. Föreställningen att syndare förbannas till den eviga isen känns igen från Den gudomliga komedin. I helvetets nionde och sista krets ligger den igenfrusna sjön Cocytus, som i antik tid egentligen var klagandets flod. Här sitter förrädarna. Ju närmare det stelnade vattnets mitt man kommer, desto värre är brottet och desto djupare sitter syndaren fast. Satan sitter längst ned i detta trattformade helvete, eftersom han svek Herren, medan Kain befinner sig i sjöns övre ytterkant, även kallad Caina, där de som förrått sina blodsband bestraffas. Här kan syndarna röra på huvudet, och tårarna rinner utan att genast frysa till pärlor på kinden.

Sedan Doré illustrerade Den gudomliga komedin är det svårt att föreställa sig Dantes vandring genom de nedre regionerna på annat sätt. Min fantasi är åtminstone begränsad. Och vem vet, kanske liknar platsen på Carta marina dit de osaliga förbannats verkligen Dorés issjö, trots att den inte frammanades förrän mer än 300 år senare? Ändå råder i så fall en avgörande skillnad. På Dorés etsning trippar Dante och Vergilius oskadda över den släta Cocytus, omgivna av huvuden som sticker upp ur det orörliga vattnet. Öster om e ligger inget stilla. Hos Olaus Magnus kränger tvärtom flaken; allt skaver. Det är som om elementen återgav hur de förlorade själarna ständigt rådbråkar sig själva.

 

mellanblad. I den praktutgåva av de antika myterna som jag bläddrade i som barn förekom många illustrationer. Dels fanns där enkla teckningar insprängda bland enskilda sagor, sannolikt kalkerade på figurer från vaser eller reliefer. Dels fanns där blad av styv papp som klistrats in mellan arken. Eftersom det rörde sig om påkostade tryck täcktes dessa bilder, som alltid var högerställda, av ett tunt mellanblad. Spänningen jag upplevde då jag som nio- eller tioåring nådde ett av dessa avbrott i framställningen var lika ljuv som lockande. Med tumme och pekfinger fattade jag försiktigt tag i det fladdriga skyddshöljet – mera luft än papper, tycktes det – och lade över det på vänster sida av boken. Bladet knastrade lätt. Nu kunde jag i ro studera vad som doldes undertill. Ena gången uppenbarade sig Perseus med Medusas huvud i sin höjda hand, andra gången den stackars Orestes pådriven – eller snarare hunsad – av otröttliga erinnyer.

På ett par ställen förekom uppställningar över vad jag antog var mindre betydelsefulla gudar. De stod i rader om fem eller sex, och det var osäkert om det fanns en hackordning eller sorteringsprincip. Att döma av gestalternas varierande storlek föreföll vissa likväl viktigare än andra. På en sådan översiktsbild fann jag Boreas, »Nordanvinden«, och Oreithyia, »Den i bergen stormande«, jämte fyra mindre figurer. Jag antog att de fyra var barnen, eftersom ett av dem höll Oreithyia i handen. Men jag ägnade dem ingen närmare uppmärksamhet. Först när jag upptäckte angivelsen »Chione« i registret väcktes intresset. Tydligen var denna nymf eller möjligen mindre gudinna snöns företrädare. Hur kunde jag ha missat henne? Chione! Hon säkerställde ju förbindelsen mellan min fars otillgängliga hemland i söder och landet i norr där jag själv råkade vara född. Tack vare den lilla gudinnan rådde en koincidens mellan annars oförenliga världar.

Hädanefter visste jag vem som vakade över frosthinnan som vilade över illustrationerna. Chione, denna nordliga princip, var de grekiska gudarnas egen beskydderska.

 

betäckning. Barnets vilda antagande skulle bekräftas av tonåringens senare läsning. I fjortonde boken av Odysséen läste jag vid något tillfälle om hur den förklädde Odysseus redogör för sin trogne svinaherde Eumaios för vad som hänt på Trojas fjärran stränder. Bland annat berättar han hur grekerna lade sig att sova under sina vapen – »och natten kom, vämjelig, med den isiga Nordanvinden, och Snön föll på oss från ovan, täckte oss likt frost, bittert kall, och is formades på våra sköldar« (raderna 475–479).

Där var hon åter, gudinnan Snö som faller från oräkneliga punkter i himlen och alltså bara framträder i plural, som flingor av fruset vatten. Beläggningen skyddade de sovandes sköldar likt ett mellanblad.

 

titthål. När jag nu, några år äldre, återvände till illustrationerna fick jag för mig att planschernas gudar vilade i limbo. Så länge de täcktes av mellanbladet var de skendöda eller snarare skenlevande – sovande som de utsatta soldaterna vid Troja. De vistades i en annan dimension, som var otillgänglig men ändå befann sig strax intill den vanliga. För att de skulle inträda i min värld fordrades att jag väckte dem. Genom det tunna pappret kunde jag urskilja dunkla och ljusare partier, och även vissa konturer. Men det var omöjligt att säga vilken gud som skulle uppenbara sig förrän jag lättade på förlåten. Vid det här laget hade jag dock genomfört konststycket så ofta att vissa mellanblad blivit solkiga. På de blad som jag vänt oftast som barn hade fettet från fingertopparna rentav sjunkit in i pappret. Här och var förekom därför tumstora fläckar som liknade hålen man gnuggar efter att ha immat en fönsterruta. Om jag skärpte blicken kunde jag genom ett par faktiskt urskilja vad som dolde sig undertill – krigsgudens ena fot, till exempel, eller vad jag misstänkte var Patrokolos rustning. Barnets hängivenhet hade skapat ett titthål till den andra dimensionen.

 

 

snövit. Chione översätts vanligen med »Snön« eller »Den snövita«. Hos bröderna Grimm försöker den svartsjuka drottningen att döda prinsessan med samma namn tre gånger. Först skänker hon Snövit ett livstycke som dras åt så hårt att hon inte kan andas; därefter ger hon henne en förgiftad kam. Båda gångerna räddas prinsessan av dvärgarna. Men tredje gången ger drottningen henne ett giftigt äpple. Dvärgarna hittar inte äppelbiten som sätter sig i Snövits hals och antar att hon är död. De lägger henne i en glaskista – synlig men orörbar, som om hon sov höljd i is. Där ligger hon tills prinsen upptäcker henne. Han ber dvärgarna att skänka honom kistan, eftersom han inte kan leva utan anblicken av en sådan skönhet. När Snövit bärs till slottet visar det sig dock att hon endast är skendöd, ty en av tjänarna snubblar och kistan faller i marken. Äppelbiten lossnar ur halsen och den sovande vaknar till liv.

Sensmoralen? Förmodligen något i stil med att kärleken besegrar förgängelsen. Eller att en jungfru eller ett konstverk – det går nog på ett ut i denna allegori – kan animeras om hängivelsen bara är tillräcklig. Glaskistan är en sinnebild för hur döden hejdas. Den fryser ögonblicket. När den rätte kommer räcker en liten rubbning av ordningen för att den hedjade tiden skall fortsätta (och allt sluta lyckligt). Sällsamma paradox: i likhet med isen hos Olaus Magnus, eller för den delen hos Dante, är det frusna ögonblicket permanent, men ändå inte för evigt.

 

isgrav. Nelly Sachs tar upp motivet i ett par texter, däribland det opublicerade dramat »Isgrav, eller, där tystnad talar« från början av 1960-talet. I den inledande scenangivelsen nämns en indiansk sägen: »För många tusen år sedan skall en prinsessa ha begravts på Andernas topp. När man upptäckte graven var hon frisk som i livet och ändå död. I detta rike mellan liv och död eller i en dimension som redan uppstått någon annanstans skall denna rymdsaga utspelas – utan annan rymd än den som den mänskliga fantasin inrymmer –«.

Bakom angivelsen låg ett fynd som Sachs läst om i tidningen. Enligt artikeln skall arkeologer ha hittat en kropp bevarad av isen uppe i de chilenska Anderna. Det rörde sig om en tolvårig flicka, kanske en prinsessa, som offrats åt gudarna ett halvt millennium tidigare, synbarligen utan att göra motstånd. I sin pjäs försöker Sachs avlocka denna död, som är permanent men ändå inte evig, ett uttryck. Det säger sig självt att språket måste bli paradoxalt. Här »talar« tystnaden, som det heter i dramats alternativa titel. Eller med en senare scenangivelse i denna motsägelsefulla pjäs som innehåller fler anvisningar än repliker: »En musik – sakral och avlägsen – tonar vid de gränser där tystnad råder för det mänskliga örat, och alla ord har gått förlorade.«

Utanför den isländska kusten ljuder sannolikt ingen musik – minst av allt någon sakral. Men även på denna plats, dit de osaliga förbannats enligt Olaus Magnus, har »alla ord gått förlorade«. Vad skulle en resenär höra som till äventyrs befinner sig där med Carta marina i handen då en koincidens inträffar? Förmodligen förlustens eget tungomål. Det vill säga: oljud och förvrängningar, och enstaka, hårresande tjut. Allt sådant som inte går att fatta med hjälp av bokstäver. Eller som det heter i »Isgrav«:

 

000000000000000000

 

I manuset har Sachs skrivit detta utdragna rop inte som upprepningar av o, utan som en rad av nollor. Det saknar alltså alfabetisk förankring, men gör sig ändå gällande såsom platshållare för ingenting. Tydligare kan det språklösa inte tala. Här viner tjuten som ur intetsägande munnar. Direkt därefter följer anmärkningen: »Nedre region / där människor andas på en halv cirkellinje«. Vad kan detta vara för en trakt? Omöjligt att säga. Men kanske påminner den om Dantes trattformade sjö, ur vilken huvuden sticker upp ur det frusna vattnet. Likt nollor.

 

tabula rasa. Trots sjöodjur och andra fantastiska kreatur hade Olaus Magnus ett utpräglat sinne för precision och tillförlitlighet. Kända byggnader, lokala sedvänjor, skilda nordiska livsformer – allt återges med känsla för den talande detaljen. Genomgående tecknas exempelvis vatten i horisontala linjer, lika tunna och fina som enskilda hårstrån. Utom på ett ställe. Över ett trekantigt område som sträcker sig från Islands östra kust till norr om Färöarna och upp mot Lofoten syns noggrant återgivna virvlar som inte förekommer någon annanstans på kartan. Deras placering svarar ganska exakt mot vad meteorologer först århundraden senare – med hjälp av nya instrument – skulle identifiera som en större front, där två vattenmassor möts. Virvlarna antyder att Carta marina inte bara ville upplysa om geografiska egenheter och kulturella särdrag i norra Europa, utan även hjälpa sjöfolk att undvika fara.

Vad kunde vara viktigare än att varna för den plats där själar förliser och språket går förlorat? Man får förmoda att Olaus Magnus inte behandlade denna ort – så »ostadig och flyktig«, som det heter i Bibeln – mindre uppmärksamt än havsmonster, pirater och andra hot för sjöfarare. När jag betraktar de krängande flaken får jag för mig att det rör sig om osorterade pappersark. Titta, isen består ju av tomma blad! Vid närmare eftertanke är detta förmodligen den enda adekvata återgivningen. De plågade rösterna talar ju inget känt språk. Och lika lite som Dantes förrädare kan de räkna med förlösning. Ingen skall väcka dem ur deras skendöd, ingen befria dem ur köldens kala element. Straffet är lika beständigt som permafrost.

Utsattheten om vilken tjuten vittnar hör hemma i en oskrivbar historia – i den sällsamma »dimension«, med Sachs ord, som finns »någon annanstans«. Öster om e.

Öster om E

Essä · Tryckt i Aiolos  · 2014, nr 44, s. 32–37