Det tredje läsorganet

 

Länge bekymrade mig litteraturen. Eller rättare sagt: jag besvärades av en särskild fråga. Förmodligen var den banal, eftersom den inte handlade om vare sig stil eller relevans, tekniska aspekter eller tematiska. Men den bringade mig i förlägenhet och efter hand bredde osäkerhet ut sig även bland åsikter som verkat grundmurade. Frågan gällde kroppen. I sin enklaste och, misstänkte jag, mest inskränkta form lydde den så här: hade litteraturen någon biologisk betydelse?

På den tiden var jag några år och tjugo och tog bara böcker på större allvar än mig själv. Den osäkerhet som jag kunde uppleva i det praktiska umgänget med texter, egna eller andras, sökte jag armera med teoretisk cement. För att komma tillrätta med bryderiet antog jag således att läsare som gillade en fängslande historia, tecknad i mättade färger och försedd med ett rikt persongalleri, utan större betänklighet skulle svara ja på frågan, rycka på axlarna och återgå till boken de höll i händerna. Som litteraturälskare visste de ju att det fanns böcker som man kunde träda in i som i lånade paradis, skrifter som grep en till den ovanliga grad att hjärtat började slå i en annan takt. Av läsare som föredrog klartänkta överläggningar på själens skådeplats förväntade jag mig däremot snarast ett garderat nej. Liksom jag var de nog osäkra på om biologin erbjöd den rätta ramen att förstå en konstform som trots allt saknade kroppars påtaglighet. För de ena läsarna fällde lusten och identifikationsmöjligheterna avgörandet, för de andra listen och det taktiska främlingskapet. Där de förra villigt lät sig absorberas av den värld som boken uppenbarade, föredrog de senare att gå på distans, angelägna om att se hur ett medvetande iscensattes som text. Kort sagt: jag antog att man läste med antingen hjärta eller hjärna.

Själv hyste jag inga större tvivel om vilken läsart jag föredrog, trots att jag inte stod på särskilt god fot med någotdera organ. Så fort jag kom på mig själv med att försjunka i en bok skrällde en väckarklocka i utkanten av medvetandet. Dags att vakna från den lustfyllda men tanklösa slummern! Dags att använda kritiskt omdöme! När jag å andra sidan läste en roman med all den list till vilken jag inbillade mig mäktig, på jakt efter den dolda mekanism som gjorde texten levande, slogs jag förr eller senare av misstanken att det var just min pinsamma vakenhet som hindrade att skälet till attraktionen klarnade. Vacklande mellan inlevelse och reflektion, deltagande och överblick, fann jag endast undantagsvis den efterlängtade balansen.

Med tiden förstod jag att det måste vara något suspekt med en uppfattning om litteratur som endast tillät två sorters läsande. Ändå var det inte förrän många år senare som jag medgav min egen skenhelighet. För visst var jag medveten om att det gick att läsa med fler organ än två; det var bara det att man ogärna talade om saken. Som så många andra som upptäckt litteraturens lockelser i unga år visste även jag att det fanns böcker som påverkade delar av ens biologi som inte hörde hemma på kroppens övre planhalva. Tycka vad man ville om dessa ”smutsiga” eller ”förbjudna” skrifter. Kanske utgjorde de en sektion av bokbeståndet som bibliotekarier helst inte låtsades om. Men bara för att de förvarades i giftskåp eller under madrasser kunde man väl inte att bortse från hur kroppen togs i anspråk när man läste dem?

Ursprungligen var det Gudfadern som visade mig att jag ägde ett tredje läsorgan. Som tolv- eller trettonåring läste jag ett par sidor i början av Mario Puzos roman så ofta att den automatiskt slogs upp vid just det ställe där en brudtärna grenslar Sonny Corleone under pågående maffiabröllop. Författaren ägnade sig inte åt några stilfulla omskrivningar och för den unge läsaren var denna brist på blygsamhet fantastiskt intressant. Men med tiden fick scenen – som ägde rum i skymundan, medan övriga bröllopsgäster drack prosecco och åt cannoli i trädgården – en annan och mera bestående betydelse. Från att ha erbjudit halvlitterär pornografi åt någon som var alltför ung för att köpa Lektyr blev den ställföreträdande för en litteratur som, utan att egentligen vara erotisk, innehöll sidor som väckte oväntade delar av min biologi till liv. Påminde den förstulna akt som Sonny och brudtärnan hängav sig åt inte om den jag själv råkade vara inblandad i, liggande på soffan i vardagsrummet med den uppslagna boken i knät, medan övriga familjemedlemmar ovetande förberedde middagen ute i köket? Alltmera fick umgänget med litteraturen något lönnligt över sig, och snart blev det svårt – nej, omöjligt – att bortse från att läsandet faktiskt var en asocial och ofta rätt så osedlig affär.

Visserligen var det oklart om man kunde säga att jag som läsare trängde in i texten eller om det tvärtom var den som, well, grenslade mina tankar. (Jag var en tonårig grabb och subtilare metaforiska alternativ kom knappast ifråga.) Dessutom skulle det dröja innan jag fick tillgång till en kritisk vokabulär som kunde beskriva den likhet som jag menade mig ha upptäckt. Men intuitivt hade jag blivit varse ett allegoriskt perspektiv, där läs- och könsakt uppvisade oanade paralleller. Säkert var frågan om vem som gjorde vad med vem mindre viktig än det faktum att också den förra akten hade sin klandestina tjusning. Plötsligt insåg jag att det fanns aspekter av böcker – så kallade ”ställen” – som var skäl nog att läsa dem, och det tog inte lång tid förrän jag lånade hem allt jag kunde hitta av Lawrence Durrell på skolbiblioteket. Den kamrat som tipsat mig om Gudfadern hade nämligen påstått att en viss Lawrence författat en skandalös skrift om en engelsk lady och hennes älskare. Under veckorna därpå flög min blick över sidorna i Justine, Balthazar, Mountolive och Clea, på jakt efter passager där det hettade till. Men jag fann det svårt att hålla reda på handlingen och figurerna, och tyckte nog inte heller att den prunkande prosan vägde upp de ställen som jag av och till lokaliserade – undanskymda platser där texten äntligen lade ifrån sig den flotta utstyrseln, blottade sig själv och kom till saken. När jag väl fick jag förväxlingen klar för mig – många år senare, på gymnasiet – var det för sent: jag hade upptäckt fransmännen och D. H. Lawrences viktorianska hädelser lämnade mig kall.

Såvitt jag minns började den systematiska jakten på ställen med Maupassant eller Barbey d’Aurevilly. I alla fall är jag ganska säker på att den slutade med Bataille. Ty när jag väl gav mig ikast med hans skrifter komplicerades mitt förhållande till det tredje läsorganet. Och då tänker jag inte på att jag hunnit lämna puberteten bakom mig, skaffat mig vad jag hoppades var en kultiverad – det vill säga rumsren – syn på litteraturen eller förstört vad som dittills varit en lovande bekantskap genom att ge kvinnan jag uppvaktade ett exemplar av Madame Edwarda utan att först ha läst boken själv. Det som försvårade situationen var tankestrukturerna. Ofrivilligt visade Bataille att uttryckliga skildringar av könslivets prakt och förvirring så gott som alltid hade något löjeväckande över sig, ungefär som en kejsare utan kläder, men att den intellektuella energi som drev dem kunde vara sexig i sig. Vad var väl beskrivningar av vätskor och kroppsöppningar mot troper och argument, besatthetens förutsägbara rörelser mot tankefigurernas förslagna koreografi? Kort sagt: på grund av Bataille började jag läsa teori. (Ja, ja. Detta var i början av 80-talet.) Plötsligt blev det allegoriska perspektivet intressant ur en kunskapsmässig synpunkt och snart lockades jag av texter så abstrakta att deras attraktionskraft endast gick att omtala i termer av ”libidinal ekonomi”.

På det stora hela tillbringades de följande åren bland kyska ord och otuktiga begrepp. Av och till gjorde den passionerade läsaren sig ännu påmind, han som läste med vidgade hjärtkammare och bultande puls. Men jag föredrog att sätta min lit till hjärnan – som jag hoppades var sval, stilfull, precis. Vad mitt tredje läsorgan angick förde det en tynade tillvaro. Det kom sällan till användning – inte därför att jag inte ville kännas vid det, utan helt enkelt därför att jag trodde att det tillhörde en tidigare fas i min evolution som homo lectionis. I de sällsynta ögonblick som den södra delen av biologin anmälde sin närvaro sattes ju såväl kritiskt omdöme som stilkänsla ur spel. Först tätnade stämningen i texten, sedan föll vissa ord med förutsägbar regelbundenhet och till slut ersattes även de indirekta anspelningarna av alfabetiska sammansättningar som inte hade någon som helst betydelse utanför sängkammaren. När den senare fasen inträdde gick det inte att läsa med hjärta eller hjärna. Boken hade instrumentaliserats och reducerats till hjälpmedel. Den som ville kunde utan vidare hålla den i bara en hand. Och det ville jag inte. Jag kände mig manipulerad och tyckte att det var ett beklämmande bevis på enkelspårighet om en text självmant avstod från alla de anspråk som gjorde den till litteratur – och dessutom räknade med att läsaren skulle applådera. Eller vad det nu var han förväntades göra med sin fria hand.

 

 

Ställen

 

Det var vid denna tidpunkt, i början på 90-talet, som litteraturen åter började bekymra mig. Men det skulle dröja ytterligare några år, samt ett par spekulativa essäböcker, innan jag insåg att jag måste söka svar på de frågor som angick mig i romanens form. Som någorlunda rutinerad läsare visste jag att böcker kunde påverka en på ett sätt som bara den pryde förmådde förneka. Bevisligen hade vissa skrifter en effekt på körtlarnas aktivitet, och alltså biologisk relevans, låt vara att denna inte var något att skylta med i seminarierum eller salonger. Men som teoretiskt skolad litteraturmänniska visste jag även att få ting var så avtändande som en text som inte tog ens sinne för fuffens och finesser på allvar. Frågan var alltså hur man som författare kunde förena lusten med listen, det nakna eller uppenbara med det dolda eller indirekta, och av en viss typ av klarspråk skapa ett verk som likväl hyllade förställningen. Bara så, inbillade jag mig, skulle man ju göra litteraturens biologiska betydelse rättvisa utan att bli klinisk. Bara så skulle man fira könslivets möjligheter utan att bli pornografisk. Men hur i helvete skulle det gå till – inte i teorin utan i praktiken?

1994 hade jag givit ut Den grå boken, en essä som sökte göra bruk av litterära medel för att tala om ”gråzoner” i litteraturen. Mig påminde dessa regioner, vaga men vågade, om vad som i andra sammanhang kallades ”ställen” – med den avgörande skillnaden att det ekivoka begränsade sig till förhållandet mellan fiktion och kritik, primär- och sekundärlitteratur. Jag ville blanda genrerna och pläderade för en para- eller egentligen hybridlitteratur, som låg bortom kritiken men hitom fiktionen. Efter att ha översatt – eller snarare transmuterat – boken till engelska några år senare kände jag mig emellertid allt annat än säker på min sak. När jag överförde texten från första- till målspråk ändrade jag så mycket i den inte bara vad ordval och framställningssätt, utan även vad innehållet beträffade, att jag inte kunde frigöra mig från misstanken att mitt verkliga ämne snarare var litteraturens sätt att betyda än betydelserna själva. Var det inte höjden av godtycklighet? Vad menade jag med ”gråzoner” om deras prägel ändrades så radikalt i övergången från svenska till engelska? Missnöjet växte, och när jag till slut lämnade in manuset till förlaget tvingades jag tillstå att det bottnade i något så grundläggande som mitt förhållningssätt till litteraturen. Och det var då det gick upp för mig: på de fem år som låg mellan de båda versionerna hade något förändrats. Men det var inte litteraturen, utan jag själv. Häpet märkte jag att jag inte längre var intresserad av litteraturen i sig, det vill säga av att granska, pröva och fira dess många under och egenheter, utan snarare av allt det andra som den också var när den inte råkade handla om sina egna förutsättningar. Med tio års försening blev The Gray Book mitt malplacerade avsked till 80-talet.

Insikten löste inga praktiska problem. Men förde åtminstone det goda med sig att jag till slut förstod att jag visste för mycket, men kunde för lite. Om driften var föremålet för mitt intresse skulle jag inte nå särskilt långt om jag litade enbart till reflektion – det vill säga eftertanke. Eller baktanke, för den delen. Men ville jag komma åt fiktionens förmåga att väcka begär till liv gick det inte heller att förfalla till den sortens tabubrott som under 90-talet blivit alltmera förutsägbar och vars syfte sällan hade mer med litteraturens villkor än med hänsyn till marknaden att göra. Låga instinkter i all ära, men vad intresserade mig samtidens romaner om deras raison d’être var det melankoliska spelet med identiteter, i vilket den pikanta skillnaden mellan reell författare och fiktiv huvudperson visserligen gjordes osäker, fast språket förblev lika klichéfyllt som någonsin det stockholmska nattliv eller den thailändska sexturism som gisslades? Förhöll sig dessa böcker inte till subversiv litteratur på ungefär samma sätt som Hennes&Mauritz-kläder till skräddarsydda plagg? Inte behövde man vara snobb för att man insisterade på känslan för stoffets egenskaper, för hantverkskunnade, stil och idiosynkrasi? Eller ta de skribenter som författade nödtorftigt kamouflerade bekännelser om sina ”hemliga” sexliv. Vad kunde vara mera likgiltigt än skrifter som inte tillförde en redan missbrukad genre något annat än nya upprepningar, lika mekaniska som den gudomlige markisens men utan nämnvärd förståelse för den risk han löpt i 1700-talets revolutionära Frankrike?

En libertinism uppdaterad för ett ironiskt och konsumtionshungrigt 2000-tal – på en gång mediemedvetet och självförverkligande, förslaget och naivt – var knappast min grej. Då föredrog jag faktiskt Nalle Puh. I andra boken om Christopher Robin och hans vänner hittar kamraterna på en ny lek. Först kastar de pinnar i en flod från ena sidan av en bro, sedan springer de över till andra sidan för att se vems som först blir synlig:

Kanin lutade sig längre fram än någonsin och såg efter sin. Ru vred sig än hit, än dit, och ropade: ”Kom, pinne! Pinne, pinne, pinne!” Och Nasse blev mycket upphetsad, för hans var den enda man hade sett, och det betydde att han höll på att vinna. 

”Nu kommer den!” sade Puh.

”Är du säker på att det är min?” pep Nasse förtjust.

”Ja då, för den är grå. En stor grå en. Nu kommer den. En väldigt stor… och grå… Å, nej, det är inte den. Det är I-or.”

Och fram flöt I-or.

Trots att Nalle Puhs hörna innehöll en tvetydig scen om vad läsaren inbillades var en ”stor grå en”, ja, pinne alltså, utgjorde boken kanske inte den typ av litteratur som föresvävade mig. Ändå beundrade jag hur elegant A. A. Milne beskrev ”pinnleken”. Dubbeltydigheterna inte bara i ordval utan även i syntax påminde mig om att litteraturen alltid höll masken när den var oanständig. Fula saker sades sällan utan omsvep, i ord av den variant som på engelska vanligen är fyra bokstäver lång och oftast gömmer sig bakom klädsamma asterisker. En väsentlig del av nöjet med sådana scener bestod tvärtom i att de förutsatte två förståelseplan – ett där det sagda hade en bokstavlig betydelse, ett annat där det måste tolkas figurativt. Vilket betydde att läsaren antogs använda sin föreställningskraft och alltid måste vara beredd att förstå det sagda i överförd bemärkelse. Därmed var halva redan inne, som det hette då jag ännu bläddrade i Puzos roman. Ty texten förutsatte ju läsarens delaktighet, i vissa fall rentav medbrottslighet: bara en förälder som hade öron att höra med rodnade vid tanken på Milnes lek.

Denna problematik fascinerade inte minst av tekniska skäl. Vilken författare vill inte skriva böcker som slår den gnista som kan överbrygga det underliga avståndet mellan bok och läsare? Men för första gången insåg jag att jag kunde ta antändningen till utgångspunkt. På sätt och vis var den ju premissen för smutsig litteratur. Långsamt förstod jag att jag möjligen kommit på ett sätt att gå vidare i arbetet, utan att reducera texten till ett instrument. Varför inte iscensätta det oanständiga självt? På 2000-talet räckte dubbeltydigheter inte längre. Trots allt hade en del vatten flutit under broarna sedan I-or drev inom synhåll för en upphetsad samling djur en sommardag 1928, guppande på rygg med benen i vädret. Visserligen skrev Milne för barn och visserligen var den skabrösa undertexten snarast avsedd för den vuxenperson som läste högt. Men hans samtid hade krävt att skamligheter, inte minst av sexuell natur, förblev outtalade. Tre kvarts sekel senare var det svårt att tolka dessa konventioner som annat än sippa. Efter Bataille, Duras och Genet kunde man knappast låtsas som om ingenting hänt i litteraturen. Hur skulle en roman av dag alltså göra för att undvika att verka mera pryd än nödvändigt, och därmed ur synk med nuet, men samtidigt utnyttja den överförda bemärkelsens fulla register? Kanske kunde den gå den motsatta vägen, det vill säga låta det som kommer inom synhåll för läsaren inte vara en stor grå pinne, utan faktiskt, bokstavligt talat, vad Milne anspelade på? Tänk om texten tog detta avtäckande till utgångspunkt för handlingen och ur det skapade en ny sorts försvurenhet, en andra gradens klädsamhet som var på en gång mera gäckande och mindre naiv? Ställde det inte läs- och könsaktens eventuella paralleller på sin spets utan att dra onödig uppmärksamhet till framställningen på det sätt som hunnit bli så tröttande i så kallat ”postmodern” litteratur?

Det var i sådana inte alldeles fogliga funderingar över hur man på ett propert sätt hanterar fallosen som ledmotiv som jag för några år sedan kom förbi mässhallen Moskva i Berlin. Jag hade för vana att ta promenader under eftermiddagen – för att vädra huvudet, om inte annat. När jag nu höjde blicken upptäckte jag att jag befann mig utanför en erotikmässa. Med tanke på den överraskande orten var det omöjligt att inte avlägga ett studiebesök. Mässhallen är ett av Honeckers gamla skrytbyggen i glas och marmor, beläget på Karl-Marx-Allee inte långt från Alexanderplatz, strax efter det att de stalinistiska hyreskasernerna tar vid. Kombinationen av bedagad DDR-ideologi och kommersialism i dess naknaste form saknade inte tänkvärda sidor, varför jag rättfärdigade min visit med antagandet att de skulle leda till lite oväntad men välkommen insyn i det återförenade Tysklands kollektiva undermedvetna. Om det dessutom hjälpte mig att bättre komma underfund med mitt ledmotiv var jag inte den som tänkte konstra.

Utanför ingången åmade sig lättklädda tonårstjejer på en gnisslande king-size-bädd, medan två valhänta kroppsbyggare låtsades som om deras tjänster behövdes vid ingången. (Klockan var fyra på eftermiddagen, solen strålade och folk åt glass.) För att förhindra att man skulle se in från gatan hade arrangörerna klippt sönder sopsäckar av svart plast och tejpat upp dem på insidan av fönstren. Här och var syntes dock glipor genom vilka de silvriga reflexerna från en roterande discokula skymtade jämte en hög tomma pappaskar i vilka vibratorer legat. Det hela gav kanske inget direkt professionellt intryck. Under en kvarts tid väntade jag jämte ett fyrtiotal andra besökare på att bli insläppt. Som anat var farbröderna med vattnig blick och videokamera i handen fler än tonårsparen och betydligt fler än de ensamma kvinnorna. Men vid en någorlunda noggrann, om än inte vetenskaplig beräkning visade sig fördelningen mellan könen förvånansvärt jämn – cirka 60/40 till Y-kromosomernas fördel.

Den knappa timme jag tillbringade på andra sidan vändkorset gick snabbt. När jag återvände ut i eftermiddagssolen hade jag inspekterat sju montrar med hjälpredskap, videofilmer och klädesplagg, bevittnat två stripteasenummer, luktat på ”afrodisiska” parfymer och begrundat piercingbåset i källarplanet – samt druckit ljummen öl och ätit bratwurst på serveringen en trappa upp. För ytterligare fem euro i inträde hade jag dessutom upplevt en 3D-show bestående av lika delar videospel och hemmaporr (racerbilar, eldsvådor och skumbad – i den ordningen). Naturligtvis flirtades vilt med tabubrott som inte längre var några. Naturligtvis odlades även här myten om allas vår otillräcklighet, så att medel mot sviktande självförtroende skulle få passande avsättning. Och även om antalet sexuella uttrycksformer som presenterades var förvånansvärt stort, förblev rollfördelningen sig naturligtvis beklämmande lik. I en monter studerade jag titlarna på videokassetter. Amateurs from Russia och Das Superding återgav säkert innehållet så korrekt som en presumtiv köpare kunde tänkas önska, men var väl inte direkt några höjdpunkter i benämnandets historia. Att artistnamn bara förekom om personen åtnjöt en större publik – Dolly Buster, John Holmes, Gina Wild – förundrade mig inte heller. Sedan fick jag syn på några prov på den enda sorts film som mig veterligen, vid sidan om den anonyma O, förvandlat en berömd förlaga till en genre: Lolita. Här pryddes omslagen av kvinnor i yngre tjugoårsåldern, klädda som småflickor med håret i flätor och antagligen polkagrisar i händerna. Förgäves sökte jag efter vidare influenser från litteraturen. Men här fanns inga Werther-, Valmont- eller Mr. Knightley-filmer; inte heller hade Effi Briest, Molly Bloom eller Fanny Hill skapat några egna genrer. Bara den franske markisen och hans pendang, den österrikiske adelsmannen, hade satt sin prägel på filmer vars fodral alla utan undantag var svarta med röd skrift på.

Trots att differentieringen var förvånansvärt stor skulle till och med Nalle Puh ha insett att pornografin är genrestyrd och opportunistisk. Varje läggning och fetisch, varje kombination av människa och redskap hade sina regler och underkategorier. För vissa kunder var det uppenbart viktigt att få veta om de kvinnliga aktörerna svalde eller inte, om det förekom gummi eller läder, gravida damer eller håriga herrar i filmerna, om Traci Lords ägnade sig åt en ”duett” eller om Dita von Teese uppträdde som nunna eller sjuksköterska. Förmodligen skulle det inte dröja länge förrän kassetterna innehöll varudeklarationer i stil med de som förekommer på livsmedel eller klädesplagg. Det enda som saknades vid sidan om taktkänsla i detta uppbåd av sexuella arter och avarter var överraskning. Utbudet styrdes konsekvent av efterfrågan, och eftersom efterfrågan hämmades allt mindre av självcensur hade antalet nischmarknader ökat. Likväl förblev pornografins främsta stilmärke klichén. Vilket betydde att besöket på mässhallen egentligen bara bekräftade vad jag redan visste: medan pornografin syftade till att minska avståndet mellan verklighet och illusion, stegrade litteraturen illusionen tills den blev sin egen verklighet. Här handlade det inte om tillskruvade förförelsekonster utan om förtrollande nykterhet, inte om planerad upphetsning utan om passionerad oförutsägbarhet. Den goda litteratur fanns inte som inte överraskade sin publik.

Ändå lämnade jag Moskva med en upprymd känsla av att ha lärt mig något. För varje steg klarnade anledningen därtill. Utan att vilja det hade mässarrangörerna utsatt mig för verkligheten. Roland Barthes myntade en gång begreppet ”verklighetseffekt”, varmed han avsåg ett konstverks medvetna bruk av till synes obetydliga detaljer för att skapa en aura av autenticitet. I porrfilmer är sådana effekter sällan eller aldrig beräknade, även om en mässförsäljare som jag talade med menade att ”amatör”-genren var på ordentlig framåtmarsch. När jag tänkte efter insåg jag att det var dessa effekter som intresserade mig då jag någon gång såg en film på hotell-TV:n efter midnatt. Det köttsliga spektaklet stimulerade betydligt mindre än stickkontakten som syntes i bakgrunden och som avslöjade om filmen spelats in i USA, England eller det kontinentala Europa. Skådespelarna, så beklämmande utbytbara, var mindre viktiga än en snedgången sko eller glasögonen som någon lagt ifrån sig på ett nattygsbord. Under promenaden hem insåg jag till slut: som författare var jag verklighetsfetischist.

 

 

Det oförtäckt förtäckta

 

Besöket på mässan fick mig på rätt spår, eller vad jag föredrog att betrakta som det. Med Barthes i åtanke bestämde jag mig för ta alla de till synes obetydliga detaljer som förekommer i driftslivet på allvar. Vad som i andra sammanhang betraktades som utsmyckning och kuliss, frivillig eller ej, skulle hos mig bli oanade bärare av betydelse. När jag återvänt hem och bläddrade i materialet till den roman som jag höll på med – en historia om vad livlig fantasi kan ställa till med för en ung biografmaskinist i Berlin samma år som I-or flyter fram under en bro någonstans i Englands bakvatten – insåg jag var skon klämde. Jag hade tecknat min huvudperson, som tillika var berättare, i alltför diskreta färger. Visst bar han på en fallos som säkert beredde honom både nöje och bekymmer, men om han skulle tjäna som försåtligt identifikationsobjekt räckte det inte att låta omständigheterna sätta krokben för honom. Möjligen skulle spänning skapas om Sascha Knisch, som jag bestämt mig för att kalla honom, hade ett förhållande med en demimond och snubblade från den ena malören till den andra. Fast om han själv inte bar på hemligheter, utan bara riskerade något så romantekniskt konventionellt som sin egen livhank, skulle läsarens sympatier kanske väckas och med lite tur kunna utvecklas, men aldrig invecklas. Och så länge det inte skedde kunde jag inte föreställa mig att boken verkligen skulle angå.

För all del: att låta handlingen utspela sig på en ort känd för sina insatser för en rimligare syn på könslivets förvillelser, Magnus Hirschfelds Institut für Sexualforschung i Tiergarten i Berlin, tillhandahöll en passande ram och ett angeläget stoff. Men att skriva en regelrätt historisk roman kändes ungefär lika spännande som att titta på sandalfilmer med Kirk Douglas. Eller att läsa A. S. Byatt. I mina ögon var ett kostymdrama förlagt till det förflutna en alltför konservativ uppgift, eftersom det inte uppfordrade läsaren till en egentlig revision av vad som skett, utan i sista hand bekräftade allmänna visdomar. (Ja, tänk, bussarna var verkligen gula på den tiden.) Jag ville tvärtom osäkra vetandet om vad som hänt – inte för att relativera historieskrivningen, utan för att aktualisera det förflutnas latenta innebörder. Bara så tänkte jag mig att de splitter av framtida relevans som låg gömda i det förgångna kunde aktiveras. Men för att det skulle ske måste den neuralgiska punkt där det historiska stoffet började brännas först lokaliseras. Kort sagt: om jag ville berätta om vad som skedde i det fördolda på ett så oförblommerat sätt som möjligt, måste min berättare bli transvestit.

Det var, lugnt sagt, en utmaning. Ändå var tanken inte så vågad som jag i förstone inbillade mig. Jag visste ju att Hirschfeld – som var av judisk börd, engagerad socialdemokrat och homosexuell; så fel det kunde bli bara några år in på 30-talet – var den förste medicinaren att beskriva ”förklädnadsdriften” i vetenskapliga termer. Visserligen hade jag inte fått tag på hans banbrytande studie från 1910, men jag hade sett den citerad och i hans brett upplagda Geschlechtskunde förekom fallbeskrivningar där han redogjorde för varför vissa personer fann behag i att klä sig i det motsatta könets attribut. Ännu hade jag inte varit djärv nog att pröva tanken på en huvudperson med denna läggning. Nu insåg jag dock fördelarna. Boken skulle rimligen få en viss komplicerad laddning om hjälten, eller snarare antihjälten, försökte bli eller uppföra sig som en kvinna. Även om många av de frågor rörande skillnaden mellan könen som biologiskt faktum och social konstruktion därmed skulle spetsas till, eller åtminstone få moralisk udd, såg jag även svårigheterna. Det första och mest uppenbara problemet var att – utan att det luktade bok – skildra de faktorer som får en människa att känna sig ”sann” först när hon uppträder förklädd. Med undantag av en episod i sexårsåldern, då jag burit kalasbyxor under balettlektionerna, hade jag ingen personlig erfarenhet av saken.

Till att börja med tillbringade jag dagarna i soffan och försökte läsa in mig. Psychopathia sexualis tillhandahöll hjälpsamma uppgifter, Curt Morecks ”guide genom det ’lastbara’ Berlin” från 1931 bidrog med lokalkunskaper och Alles, was im Baedeker nicht steht var ett fynd av det goda slag som visserligen inte håller vad det lovar, men istället uppenbarar viktiga informationer som man aldrig tänkt på att leta efter. En karta från 1929, samma år som Berlin Alexanderplatz utkom, förbättrade orienteringsförmågan i staden. (Jag föreställde mig den diminutiva formen av min hjältes förnamn som en förtäckt hommage till Döblin.) Trots hjälpen trevade jag dock i dunkel och osäkerheten var stor. Det var först under ett besök i München, där jag kom över ett exemplar av Hirschfelds ”undersökning av den erotiska förklädnadsdriften”, som marken blev fastare under fötterna. Jag började läsa det gräddvita klotbandet med fuktskador redan på flyget tillbaka till Berlin, och fortsatte under natten därpå. När jag något dygn senare slog ihop verket kände jag mig vimmelkantig – som om jag just återvänt från en betydligt längre resa än till Bayern.

Hirschfelds studie stärkte mig i mina föresatser: Sascha Knisch kunde bara vara transvestit. Men boken fick mig även att inse hur lite jag visste om förutsättningarna för personer av hans slag. Under de följande veckorna dammsög jag antikvariaten. På kort tid lyckades jag komma över en försvarlig mängd sexualia från decennierna kring sekelskiftet, skriven i upplysande och inte sällan uppfostrande syfte. Flera av dessa skrifter föreföll tämligen komiska ur dagens perspektiv. Många av ”avvikelserna” som beskrevs hade ju för länge sedan upphört att förfasa medborgare och det var svårt att inte le åt det gravallvar med vilket författarna tog sig an vad de betraktade som ett besvärligt ämne. Andra skrifter, som exempelvis en instruktionsbok i konsten att undvika nattliga sädesuttömningar, gjorde mig snarast bedrövad. Inte heller bidrog en liten skrift om künstliche Geschlechtsumwandlung till att ingjuta något större förtroende i mig för kirurgin under en av dess mer experimentella faser. Det var ingen hemlighet att de sexologer som för hundra år sedan sonderat könslivets mörka kontinent sett sig som upptäcktsresande: de flesta hade försökt kartlaga den rika flora av problem som uppträder när körtlar och kärlek råkar i konflikt så inkännande som möjligt, men några hade uträttat illdåd, inget tvivel om saken. De eugeniska ambitionerna var sällan långt borta och för varje profylaktisk handling som beskrevs kunde den som satt med historiens facit i handen föreställa sig ett dussintal mindre goda. Skrifter som jag inte lyckades hitta hos Ahnert eller Linke fann jag vanligen i Zentrales Verzeichnis Antiquarischer Bücher. Den nätbaserade tyska sökmotorn har jämte ChooseBooks.com och liknande adresser visserligen omöjliggjort forna tiders fynd, men i gengäld ställs rariteter till förfogande som det inte längre fordras åratal av letande för att hitta. Likväl hittade jag inga uppgifter om vad som verkligen försiggått bakom väggarna på Hirschfelds institut. Några böcker skildrade forskningen, andra egendomens historia. Men hur såg vardagen ut? Vilka var de anställda? Hur disponerades utrymmena och varifrån kom resurserna som drev denne idealistiske sexualbiologs säkert syndigt dyra projekt? Utan sådana kunskaper skulle jag inte veta vad jag talade om. Eller hur ”mina” detaljer på ett passande sätt kunde avvika från historiska fakta och – rekonfigurerade – återuppfinna sanningen.

I Goodbye to Berlin fann jag några sidor där Christopher Isherwood återger livet på den förnäma sidogatan i Tiergarten. Under en tid bodde han på institutet och hjälpte till med smärre sysslor i utbyte mot reducerad hyra. Men även om jag uppskattade hans vaksamma öga och klara prosa kunde jag inte frigöra mig från den skugga som kastades av en rultig amerikanska av italiensk härkomst, med permanent tindrande ögon och en enerverande käckhet i rörelserna. Bob Fosses Cabaret hade i mina ögon en gång för alla satt sin stämpel på Isherwoods roman. Att upprepa denna behandling av det förflutna var ungefär det sista som intresserade mig. Jag förstod inte poängen med att skildra det sena 20-talets nerviga tidsålder och voluptuösa panik som om det egentligen rörde sig om New Yorks discokultur för trettio år sedan. Det var inte promiskuiteten eller den bruna ideologins samröre med vissa sexualpraktiker som fascinerade mig, inte heller sexuallivets förmenta blomstringstid i Weimarrepubliken, utan hur en ny människosyn växt fram under en epok då det onda ännu inte separerats från det goda. Samt förstås på vilket sätt vetenskap och underhållning, god vilja och missriktade experiment lyckades samexistera under institutets tak. Där fanns påtagliga förbindelser med dagens värld. Men hur skulle jag skaffa mig en sådan inblick i det förflutna? Det var ju rena insiderkunskaperna.

Under mina efterforskningar dök då och då ett namn upp i fotnoter och källhänvisningar. Av allt att döma var mannen av tysk härkomst och på ett ställe såg jag att han verkat vid Kinsey-institutet i Bloomington, Indiana. Långsamt förstod jag att han gjort mycket för att trygga förutsättningarna för en saklig sexualvetenskapens historia under 60- och 70-talen, när forna partimedlemmar ännu dikterat vad som skulle institutionaliseras som kollektivt vetande. Men nu upptäckte jag även att han sedan några år tillbaka undervisade i Berlin, där han grundat ett arkiv knutet till Robert-Koch-Institut vid Charité-sjukhuset. Så kom det sig att jag en dag lade böckerna åt sidan och ringde honom. Ingen lyfte på luren, men jag lämnade ett meddelande. Ett dygn senare fann jag en hälsning på min svarare: ”Här talar professor Si-och-så”, sade en röst så grov att den inte längre tycktes verklig. ”Jag ska strax efterbehandlas. But who the hell cares in Pakistan? Om ni kommer om tre veckor kan vi tala om tant Magnesia.” Han nämnde ett datum, ett klockslag och adressen. ”Don’t make me sad, Mr. Bad”, hälsade han och lade på.

I några av böckerna jag läst hade det stått att ”tant Magnesia” var en av de beteckningar, på en gång smek- och öknamn, som Hirschfeld burit. I stillhet hoppades jag att hans sentida efterföljare skulle bekräfta den misstanke, knappast originell, som benämningen givit upphov till: tänk om samma person som varit den förste att vetenskapligt behandla transvestismen tyckte om att klä sig i kjol och högklackat? Knappt hade jag ringt på några veckor senare och skakat hand med en mager, kortvuxen man med insjunkna kinder, snabba rörelser och lätt skelande ögon som gjorde mig osäker på vilket öga jag skulle koncentrera mig (efter en stund insåg jag att det bara kunde vara det vänstra) förrän han med handen tryckt mot skjortkragen väste: ”Hirschfeld? Transvestit? Nonsens! Det där är ett amerikanskt missförstånd. Man begriper inte att bögar på 20-talet kallade varandra för Tante. Tänk bara på den stora mustaschen!” Mannen sjönk ned i en bambustol med blommiga kuddar. Han rättade till auktionskatalogerna på glasbordet mellan oss, läppjade på flaskan med okolsyrat vatten som han hållit i när vi hälsat och förklarade att han sedan en tid behandlades för tungcancer. Själv försökte jag göra det bekvämt för mig i soffan, men kände mig alltför stor och klumpig för det välstädade burspråk där vi satt. Som så mycket annat onödigt hade fastigheten tillkommit under det lyckligt avtacklade 80-talet, med hjälp av rikliga mängder glas, stål och ”ytor”, vilket gjorde att det kändes som om vi – en guldfisk och en sjöko – egentligen befann oss i ett akvarium.

Under den en och en halv timme som följde, innan sexologens ljudlöse partner lade handen på hans axel och sade att nu räckte det, han måste tänka på vad läkarna sagt, fick jag veta det mesta om den tyska sexualforskningens beklagliga efterkrigshistoria. Mina anteckningar efter mötet innehåller telegramartade notiser om bruna sexualforskare som skötte sina ämbeten i Adenauers Tyskland, utan intresse av att rehabilitera en judisk kollega och föregångare. Efter flytten till USA – ”CIA-infekterade institutioner, obefintlig finansiering, pryda byråkrater, sexualromantiska hippies” – slog sig min värd samman med en vän som arbetade för ett tyskt katolskt förlag i New York. Tillsammans gjorde de en smärre förmögenhet på småskrifter om astrologi. ”Varje dag åt vi three Martini lunches, pöste som paschor, pengarna vällde in!” Av någon anledning flyttade han därefter till Hawaii. I Honolulu ledde en lapp i en telefonhytt till en kurs i sexualupplysning, som så småningom resulterade i ”den första vettiga läroboken som den nya kontinenten skådat”. Skriften var perfekt tajmad. Den blev en bästsäljare i ett alltmera frigjort Amerika och medförde en professur i San Fransisco. Efter ett gästföredrag i Indiana någon gång på 70-talet fick min värd tillfälle att gå igenom Kinseys kvarlåtenskap – och där upptäckte han slutligen Hirschfelds namn. Han som själv studerat i Köln och Freiburg hade ingen aning om sexologins berlinska ursprung. Freud, Krafft-Ebing, Schrenk-Notzing … ”Visst. Rena kändisarna. Men tant Magnesia? No way, Jose!” Efterforskningar ledde till nya insikter, nya insikter till nya frågor. Med tiden växte materialet – och bekymren. Eller som jag skrev i min anteckningsbok efter besöket: ”80-talet = bråk med kolleger; resor till den gamla världen; istället för att skicka mera material till Bloomington börjar han samla på sig det själv.” Strax efter murens fall återvände Hirschfelds sentida vapendragare till Europa. För gott.

Min värd spottade i en näsduk. ”Jag trodde att det skulle bli bättre, men allt blev värre!” Till en början fick han lokaler på Robert-Koch-institutet, som ansvarar för smittokontrollen i Tyskland, och fria händer att göra vad han ville. Men problemen var strukturella och det tog inte lång tid för symptomen att visa sig: samarbetssvårigheter och gradvis utfrysning. ”Jag befann mig på ett medicinskt institut. Well, that’s nice, Brice. Men där sysslade man med sjuka människor. What the hell har sexologin med dem att göra? Nio av tio personers könsliv är sunt! Och det sade jag till mina kolleger. Sexologin ska inte sortera under medicinen!” Efter några år och ett självmord bland medarbetarna blev situationen ohållbar. Han flyttade över sin decimerade arbetsstyrka till Humboldt-Universität. Där fick han disponera några nedgångna lokaler i den forna öststadsdelen Pankow, flyttade dit arkivet med hjälp av ett par medarbetare som levde på arbetslöshetskassa – och underrättades, bara några dagar efter det att flyttlådorna ställts ned, om att han hade cancer. Sedan dess låg arbetet nere. Min värd kunde inte visa sitt unika material även om han ville. Inga foton. Inga av de skrifter som inte bränts på det famösa bokbålet i maj 1933. Ingen korrespondens. Och med det kverulantiska och aktivistiska Hirschfeld-sällskapet ville han inte ha något att skaffa. Hirschfeld-sällskapet? ”Sorry, mister, men de är separatister. Bara jag har lyckats ansluta sexologin till universitetet. När materialet blir tillgängligt på nätet kommer jag att ligga mil framför de andra. Jag kräver ingen ersättning för mina mödor. Med den tjänstepension jag uppbär behöver jag inte allmosor. Men materialet måste ställas till förfogande för alla. Snabbare än fort. Hirschfeld får inte låsas in i seminarierummen. I say: who the hell cares in Pakistan?” Åter hostade han. Från sovrummet där TV:n stod på hördes partnern mana: ”Dear, it’s 5.30 already …” Min värd ryckte på axlarna, men sade inget mera.

När jag vandrade hem i novembermörkret undrade jag om jag egentligen lärt mig något annat än att jag uppenbarligen befann mig på minerad mark – och att Hirschfeld hittat en stridbar talesman som dessvärre saknade de rätta resurserna att göra sig hörd. Jo, en detalj. Trots sin valrossmustasch hade föreståndaren för institutet i Tiergarten inte haft för vana att klä sig som piga eller lady.

 

 

Ett komplicerat brödraskap

 

När jag promenerade till Magnus-Hirschfeld-Gesellschaft ett par veckor senare – föreningen visade sig ligga bara fem minuter från där jag bodde, i bottenplan på ett gårdshus i stadsdelen Friedrichshain – kändes det som om jag förrådde den cancersjuke sexologen. Men sanningen var ju att han mest hade talat om dagens USA, medan jag själv var intresserad av dåtidens Tyskland. Dessutom log mina nya värdar överseende när jag undrade om jag befann mig hos separatister, vilket skingrade de återstående tvivlen på ett välkommet sätt. De båda forskare som tog emot mig redogjorde beredvilligt för sina insatser att rehabilitera Hirschfelds pionjärarbete och skriva historien om institutet och dess verksamhet mellan grundandet 1919 och nazisternas maktövertagande fjorton år senare. Vi talade utförligt om sexualbiologens karriär i Hindenburgs Tyskland och hans bägge pojkvänner Karl Giese och Li Shiu Tong (den ene begick självmord, den andre överlevde i Schweiz), om hans verksamhet som grå eminens i Weimarrepublikens kulisser, om försöken att häva den lagparagraf som kriminaliserade sodomitiska handlingar och de skändligheter som ledde till att institutet stormades i januari 1933, om patientkorten som sedan dess var försvunna och större delen av det bibliotek som brändes några månader senare. Jag fick se ett exemplar av det beryktade ”psykobiologiska” frågeformulär som låg till grund för utvärderingarna i Geschlechtskunde (rörande frågor om allt från Eros uppvaknande till huruvida den tillfrågade kunde vissla eller bar kniv i fickan). Man visade mig foton på museet med sin beryktade ”avdelning för deformationer av den sexuella instinkten” (en tidig och klokare variant av erotikmässan på Karl-Marx-Allee), och när jag berättade att jag var särskilt intresserad av sexuellt motiverad förklädnad reste sig en av värdarna upp. Från en hylla plockade han ned en trycksak som han varsamt, nästan pietetsfullt placerade i mina händer. Det visade sig vara supplementet till boken om transvestiter – ett av de sällsynta exemplar, kanske ett trettiotal totalt, som inte brändes på bål och som jag förgäves sökt efter på antikvariaten.

Visserligen var flera av de porträtte-rade personerna omöjliga att entydigt identifiera som man eller kvinna, och många visade sig ovanligt skickliga på att överta det motsatta könets sekundära egenskaper. Det kunde räcka med en hållning eller min för att korsetten eller västen med guldklocka skulle kännas motiverad trots ett muskulöst axelparti eller jättelika fotblad. Detta var härmfåglar som muterat till paradisfåglar. Men det fanns även bilder på personer som jag föreställde mig skulle ha haft en viss möda att inte väcka uppmärksamhet om de vågat sig ut på öppen gata. En ovanligt kort och korpulent man hade klätt sig i en näpen dress prydd av rosetter. Han bar en peruk med långt blont hår, i handen höll han en solfjäder och de krumma benen täcktes av tjocka, vita strumpor. På fötterna bar han nätta balletskor; av den klumpiga hållningen att döma tänkte han just niga för betraktaren. Något bättre lyckades den herre som jag upptäckte på ett annat foto och som även han bar en vit dress. Klädnaden hade yppiga volanger men saknade ärmar, vilket gjorde att hans kraftiga biceps spelade med måhända mindre lyckad tydlighet. På huvudet bar han dock en blond peruk med korta korkskruvslockar som förde tankarna till Groucho Marx’ tvillingsyster och fötterna pryddes av vita, högklackade skor med spänne. Mannen satt i profil och hade sedsamt korsat benen. Egentligen talade det mesta för att han var ballerina – förutom möjligen den vaxade mustaschen. (Så mycket för att transvestiter aldrig bar ansiktshår.)

Männen tycktes känna sig förvånansvärt väl till mods i rollen som bedårande dam, även om en bättre kamera förmodligen skulle ha uppfångat svettpärlorna strax under peruken eller avslöjat det brösthår som inte ens rikliga mängder talk kunde dölja. Hur gärna de än klädde sig som den flicka de i hemlighet ansåg sig vara – ett lamm fött i ulvakläder – kunde jag inte föreställa mig att det varit lätt att samtycka till fotograferingen. För en man som uppnått en viss rang i det wilhelminska samhället och åtnjöt de privilegier som detta medförde måste det ha kostat avsevärda ansträngningar att överkomma hämningarna. För att inte tala om den frivilliga glömska han tvingats odla för att under några viktlösa ögonblick av lycka ignorera risken att fotot hamnade i fel händer. Uppenbarligen var lusten större än skammen, vilket onekligen var något. Kanske hade männen gått med på att dokumenteras i full mundering därför att de upplevde sig själva som gåtor och hoppades att en vetenskaplig utredning skulle förklara vilka motsägelsefulla energier som styrde deras begär? Ju längre jag betraktade dessa varelser, så imponerande mänskliga och ändå så skrattretande, desto svårare blev det i alla fall att inte gripas av ömhet. Vilken rörande sårbarhet. Vilken komisk bräcklighet. Dessa damer tillhörde kjolarnas komplicerade brödraskap.

Trots sitt sinne för diskretion kunde mina värdar inte motstå frestelsen att fråga varför jag var intresserad av ”krrossdressink”. Jag förklarade att jag höll på med en roman, behövde bakgrund till historien och för övrigt inte fann förklädnaden som fenomen eller strategi ointressant ur ett estetiskt perspektiv. Kläder hade alltid intresserat mig, inte minst som social kod. Vare sig en människa ville det eller ej var hon ju en levande markör i ett kulturellt betingat teckensystem. Hur kunde en författare ställa sig likgiltig inför de uttrycksmöjligheter, eller för den delen faror, som slaget på en kavaj, klacken på en sko kunde innebära? Transvestiter verkade vara akut medvetna om dessa signaler. De både använde sig av och utnyttjade dem, undersökte och ifrågasatte deras laddningar – inte minst för att förstå mekanismerna i något som sedan länge sysselsatte mig: den distinktion mellan primärt och sekundärt som dikterade vad som ansågs väsentligt och vad som i sista hand var utanverk. Jag hade sysslat med varianter av denna distinktion i tidigare böcker, men i sin hårda ideologiska form svarade den snarast mot skillnaden mellan manligt och kvinnligt. Nu ville jag skriva en bok som undersökte just frågan om könsegenskaper – så oförblommerat men klädsamt som möjligt. Faktiskt hade jag tagit fallosen som ledmotiv. Jag måste väl börja någonstans? Testiklarna utgjorde den traditionella symbolen för potens, tillade jag, möjligen mera generad än nödvändigt, här fanns den förmenta viriliteten i dess högsta koncentration, och eftersom de hade en tendens att uppträda i par betraktade jag brödraskapet som bokens hemliga tema.

Mina värdar begrundade vad jag sagt, så mumlade den ene av dem något om könslivets många ”vested interests”. Till svar sade jag något ”homosocialitet”, så citerade jag Singer, som i en av sina noveller anmärker: ”Vilken sällsam makt det finns i kläder!” Det var denna egenartade auktoritet, som knappast saknade politisk betydelse, som jag önskade komma på spåren. I mina ögon var transvestiter en sorts dekonstruktörer, som ägnade sig åt härmningens och maskeringens spel med det egna livet som insats. Vad betydde ett uttryck som ”den nakna sanningen” för någon som endast kunde skänka form åt sitt rätta jag genom att förklä sig? Spelade testiklarna verkligen den avgörande rollen för synen på manlighet? Gjorde kläderna kanske trots allt kvinnan? Transvestiter om några borde veta hur man omsatte dolt symboliskt kapital. Jag fascinerades av den list och lust som krävdes för dessa transaktioner. Det var en fråga om stil, där ämnet inte gick att skilja från sitt uttryck.

När jag avslutningsvis nämnde att min huvudperson tjänade pengar som filmmaskinist på en biograf log värdarna igenkännande. Då hade jag säkert sett den film av Richard Oswald i vilken Hirschfeld uppträtt? Jag nickade. Anders als die Anderen, som gått upp på biograferna 1919 och förbjudits året därpå, hade bedrivit upplysningsarbete maskerat som underhållning med stjärnor som Conrad Veidt och Anita Berber. Kanske hade jag i så fall även hört talas om de kliniska filmer som spelats in på Institut für Sexualforschung? Nej, det kunde jag inte säga. Ah. Då intresserade det mig möjligen att få veta att Hirschfeld under en rad år faktiskt ägnat sig åt testikelforskning i Eugen Steinachs efterföljd? Förvisso …

Frågan om hur kraftlösa, stundom effeminerade män skulle återfå sin forna mandom hade tydligen diskuterats häftigt under åren efter förra sekelskiftet. Som ung man hade Steinach, en god vän till Freud i Wien, dissekerat möss och råttor i hopp om att uppenbara sexualitetens hemlighet, som han menade satt i körtlarna och vissa vätskor. Om bara de rätta metoderna utvecklades räknade han med att kunna senarelägga ålderdomen med upp till tio år och därmed ”reaktivera” män som ännu hade mycket kvar att ge samhället. Under 20-talet lät sig tusentals villiga herrar ”steinachifieras” genom ingrepp i underlivet. Enligt kirurgen var resultaten överlag uppmuntrande. De flesta patienterna förvandlades från senilt dreglande åldringar till dådkraftiga herrar som kastade kryckor och glasögon, rakade sig ett par gånger om dagen och åter spelade med musklerna. I vissa fall gav de sig rentav hän åt sådana ungdomliga dumheter som att köpa mark i Florida.

Jag skakade på huvudet, men var förstås belåten. I mina öron lät försöket att genom invasiva tekniker höja andelen manlighet som en sorts Viagra avant la lettre – rena fyndet för någon som ville undersöka de goda och kanske mindre goda fantasmerna om manlighet. Var kunde jag få se dessa filmer? På Bundesfilmarchiv här i Berlin. Ett tjugotal filmer hade hunnit göras innan Hirschfeld och hans kolleger börjat tvivla på fördelarna med Steinachs metoder. En av dessa hade visats på Ufa-biograferna i staden och setts av över 300 000 besökare under en sommar. Den enda tillgängliga kopian fanns numera vid Fehrbellinerplatz.

Dagen därpå slog jag mig ned i ett av båsen på arkivet och väntade på att den inte direkt joviale arkivarien skulle komma med rullarna jag beställt fram. När han trätt celluloidremsan genom reglagen och släckt ljuset fick jag bevittna hur evolutionen trots allt framskred tryggt och lagbundet – från encelliga organismer, över två- och mångcelliga mollusker, till möss, marsvin, katter, apor och slutligen människor. Förloppet skildrades med hjälp av teckningar och kirurgiska ingrepp. Strax innan den andra rullen tog slut och filmremsan smattrade med ett vått, insektsliknande ljud, visades början av en operation på en människa. Varsamt placerades ett par testiklar på vad som såg ut som en bit sammet. Stället där ingreppet skulle göras markerades, men strax därpå mörknade bilden – jag förmodade av omsorg om känsliga själar i publiken. Nu fick man istället se pedagogiska bilder från före och efter ingreppet. Före: en medelålders krogvärd med begynnande flint orkar inte lyfta en öltunna. Efter: en skrattande krögare med långt, virilt hår lyfter tunnan över huvudet och marscherar lyckligt in i sitt värdshus. Före: en äldre professor sitter böjd över dammiga volymer, lustlös och närsynt. Efter: den lärde mannen fjädrar brunbränd och spänstig över Alperna, iklädd lederhosen och tyrolerhatt – rakt in i den eviga mandomens soluppgång.

Jag lämnade arkivet viss om att bitarna jag sökt slutligen fallit på plats. Äntligen hade jag funnit den konstellation av intressen och konflikter i vars ljus jag kunde låta Saschas öden och äventyr utspela sig. Jag hade mina ställen och mina detaljer. Där fanns motsättningarna mellan att stärka könsidentiteten genom primära och sekundära egenskaper, där fanns den ideologiskt motiverade forskningen och där fanns operationssalen, museet och biografen som skådeplatser. Och först som sist fanns där förställningen som livsform. Kanske berörde det senare ändå litteraturens eventuellt biologiska betydelse? Mig intresserade försöket, inklusive det möjliga misslyckandet, att låta berättaren försätta sig i det täcka könets roll. En blick i anteckningarna från denna tid avslöjar i vilken riktning jag funderade. ”Det känns som en bortklippt scen i en film”, heter det i en improviserad inre monolog. ”Inte som en del av det verkliga dramat.” På ett annat ställe sägs Sascha vara ”förledd av fantasin”. Uppenbarligen sökte jag ett framställningssätt, på en gång tvivelaktigt och uppfordrande, där ”varje ord” kunde vara ”en blamage”. Tendensen är tydlig, för inte många sidor senare undrade jag: ”Sur-naturalism? Super-naturalism? Skit samma, så länge det blir en ohelig allians mellan fantastik och kroppslighet, påhitt och uppmärksamhet. Saga och medicin – och däri: den sanningsskapande lögnen.”

Den senare rekommendationen skulle jag följa, även om jag ofta tvingades ingjuta mig själv mod under arbetets gång. ”Boken måste bli mycket farligare”, är bara en av många uppfordringar. Förmodligen var jag rädd för att förklädnadskonsterna skulle urarta i förväxlingskomedi – och lika lite som jag ville återupprepa Bob Fosses bragder önskade jag ge mig ikast med en berlinsk variant av Some Like It Hot, med pageklippt Tony Curtis i ballerinakläder från anno dazumal och Jack Lemmon iförd vadmalskjol och mördande korsett. För övrigt hade jag ingen talang för den sortens dräpande dialog och slapstick som Billy Wilder var mästare på. Underhållning i all ära, men jag sökte den punkt där lek inte gick att skilja från allvar. Könslivets obskyra projektioner var ingen harmlös affär.

 

 

En pinne av annat slag

 

Steinachs film återförde mig till själens dunkla kammare. Jag var tillbaka där jag börjat, i fantasin och föreställningskraften, bland drifterna och de hemliga önskningarna. Men till skillnad från tidigare hade jag äntligen lite insiderkunskaper. Långsamt anade jag hur det dilemma kunde konstrueras varur romanen skulle växa. Om Sascha i upptakten till boken bokstavligt talat trädde ut ur garderoben, detta hans lönnliga lyckorike, och snubblade över ett lik på sovrumsgolvet, skulle han omedelbart försättas i en klämma. Å ena sidan visste han (och läsaren) att han var oskyldig till mord, å den andra skulle han knappast vilja tillstå för omgivningen vad han haft för sig i sitt ofrivilliga paradis. Antingen måste han erkänna sina dunkla drifter för att rentvå sig från misstankar – eller så kunde han hemlighålla dem, med risk att anklagas för ett brott som han inte begått.

Rävsaxen tilltalade mig, eftersom den var så intimt förknippad med frågan om uppriktighet och förställning. Handlingen gick inte att skilja från frågan om stil, stoffet inte från framställningssättet. Så vitt jag kunde se förutsatte den konventionella kriminalromanen – lika populär då som nu – en härva av ledtrådar, både falska och äkta, samt mer eller mindre pålitliga antydningar som förr eller senare ledde fram till det ögonblick när den nakna sanningen uppenbarades. Med ett fint inlån från franskan kallades det för denouement, den ”upplösning” eller ”utgång” då handlingens förlopp mynnade i klarhet. Men för mig var testet på om en bok kunde räknas till den angelägna delen av litteraturen eller ej inte avslöjandet, eller för den delen den socialkritik som dagens skribenter så gärna gjorde anspråk på, utan om boken gick att spola tillbaka och läsa om. Lyckades inte detta, till exempel därför att författaren använt all kraft på spänningsmomentet och negligerat detaljarbetet eller känslornas förveckling och fördjupning, förblev den lika instrumentell som någonsin pornografin. Med en transvestit som berättare gällde det tvärtom att fira förställningen och följaktligen att komplicera det klassiska avslöjandet. Indirekt skulle läsakten därmed bli en del av skeendet – ja, läsaren vore implicated, som det heter i engelska deckare: både underförstådd och indragen, och långtifrån så oskuldsfull som han möjligen föredrog. Kanske skulle jag på detta sätt kunna beskriva de motiv som fick en människa att riskera vissa handlingar på ett engagerande sätt? Vad det var för en värld i vilken hon kunde eller måste utföra dem? Och vilken roll som föreställningskraften spelade i sammanhanget? Det om något måste väl kittla nerverna, och alltså visa på en aktualitet som inte förlorat i betydelse? Med ett av de sällsynta och därför lyckliga ”Aaah” som författare aldrig bör förväxla med framgång, kavlade jag upp ärmarna. Det hade blivit dags att ta itu med en egen version av den smutsiga litteraturen.

Jag höll på länge, och blev till och med klar med boken, innan jag insåg att jag faktiskt inte funnit något svar på den fråga som ursprungligen besvärat mig. Möjligen handlade det dagliga arbetet vid skrivbordet huvudsakligen om att skapa trovärdighet, vilket bara skulle lyckas om jag månade om förmenta bisaker och den sortens åskådlighet som inte väjer för komplikationer som var viktig även för transvestiter. Men kunde jag för den skull säga om litteraturen hade någon biologisk betydelse?

Först flera år senare anade jag ett svar som egentligen var så självklart att jag borde ha insett det från början. När jag översatte romanen till engelska fick frågan om förställning med ens en generande aktualitet. Det var bara det att det inte längre handlade om att klä en människa i det motsatta könets plagg, utan om att förse en text med ny utstyrsel. Plötsligt insåg jag vad jag borde ha vetat efter erfarenheterna med det förra försöket på engelska: som översättare sysslar man med transvestism. Bevisade inte ett uttryck som ”språkdräkt” vad saken gällde? Om jag tidigare koketterat med att alla författare var transvestiter, vi klär oss ju i fiktiva gestalter, upplevde jag nu kostymeringens komplikationer på hudnära håll. Att översätta var inte bara en fråga om att hitta det rätta ordet eller passande uttrycket. Förstådd som litterär transvestism bestod konsten tvärtom lika mycket i att anamma de rörelsemönster som målspråket ställde till förfogande. En svensk text kunde klä sig i aldrig så korrekt engelsk klädsel, men om den nöjde sig med det skulle apparitionen te sig ungefär lika övertygande som en preussisk ballerina med mustasch. Så fort en rörelse svor mot engelsk motorik föll texten ur rollen. Översättningen måste sträva efter att ”passera”, som det hette. Här hjälpte endast idiomatisk naturlighet. Men denna naturlighet bestod inte endast i det korrekta bruket av en fras, utan kunde lika gärna gälla en strategisk avvikelse från en stående vändning som aktiverade två betydelseplan, en viss förtätning av ordföljden eller ett utelämnat led som modersmålstalaren spontant sufflerade.

Under arbetet insåg jag kvickt mina begränsningar. Jag saknade de avgörande procent som tillät en native speaker att föredra en formulering framför en annan eller att rata ett visst uttryck som slitet eller otympligt. Insikten skänkte mig en sorgsen aha-upplevelse. Till slut förstod jag ganska väl vad Sascha måste ha upplevt när han försökt ta sig fram över kullerstenarna i Berlin på höga klackar. Men trots svårigheterna kändes hämningarna hemtama, och långsamt klarnade anledningen. Skon klämde fortfarande – fast denna gång av naturliga skäl. Den obekväma förtroligheten berodde inte så mycket på att jag var såväl upphovsman som ekiperare, och alltså kunde se diskrepansen mellan bokens båda versioner, som på vad jag insåg var min ursprungligaste upplevelse av språk. Som barn till invandrare från två olika kulturer och uppvuxen i en tredje hade jag aldrig lyckats betrakta språk som något självklart. Tvärtom visste jag med den sortens bedrövade instinkt som personer ur andra generationen ofta uppvisar att inget ord, inget uttryck var oskyldigt. Olika språk tillhandahöll olika sätt att klä tankar på. Till denna komplikation hörde att man vill tala det adopterade landets språk så invändningsfritt som möjligt. För den som inte kunde göra något åt sitt namn eller utseende gällde det att åtminstone inte väcka uppmärksamhet genom sitt tal. Detta var emellertid bara en impuls. En annan, lika stark, var viljan att tala de inföddas tungomål lika väl eller rentav bättre än de själva. Detta medförde en paradox. På sätt och vis försökte man kamouflera sig som påfågel. Så länge jag kunde minnas hade detta dilemma präglat min uppfattning av språk. Men för första gången gick det upp för mig att det faktiskt rörde sig om transvestism. Var en crossdresser inte en varelse som just sökte förklä sig till påfågel, på en gång passera och falla i ögonen?

När jag slogs av affiniteten upplevde jag plötsligt den där ilningen som vissa talar om och förstod att betydligt mer stod på spel för mig än en förvillad ynglings öde i det inte alltför välrenommerade Berlin mot slutet av 20-talet. Hade litteraturen någon biologisk betydelse? För mig gick frågan inte att besvara teoretiskt, utan bara i praktiken. Skälvningen antydde att jag inte läste bara med hjärna, hjärta eller ljumskar. Den visade att det fanns en kroppsdel som jag inte räknat med, men som aldrig saknades när man läste med den egna personen som insats. Måhända var ryggraden ingen pinne av det slag som förekom hos Nalle Puh. Men var den inte tecken nog på något som inte hade att göra med om man var man, kvinna eller något tredje? Huruvida litteraturen talade sanning eller ljög spelade mindre roll så länge den angick en inpå bara kroppen. Även gåshud kunde vara en klädnad.

Litteraturens biologi

Essä · OEI · 2007, nr 31–33, s. 99–113 · Omtryck: Vidden av en fot, Stockholm: Norstedts, 2008, s. 118–218