Vem eller vilka är dina favorithjältar/hjältinnor inom litteraturen?

Inget tal om saken: Antigone. Hon trotsar styvfaderns förbud att begrava brodern; hedrandet av de döda går före senkomna lagar. Och Benja Krik hos Isak Babel är svår att inte gilla – denne judiske smågangster med »glasögon på näsan och höst i själen«.

 

Du har i höst föreläst på Stockholms nya konstbibliotek Reading Edge, om »manifestets historia och dess estetiska och politiska, kulturella och teoretiska anspråk«. Vad för slags manifest skulle du själv kunna tänka dig att skriva (och sprida)?

Manifest är sådana stöddiga saker. Jag skulle föredra en handbok. Halvallvarliga men heluppriktiga livsregler à la jesuiten Baltasar Gracián eller dadaisten Walter Serner. Med samtida nerv och chutzpe. Om hanteringen av besvikelse. Om lyckan i coitus på eftermiddagen. Om varför det gäller att sikta på hjärtat.

 

Ditt namn förekommer i spekulationer kring nya ledamöter av Svenska Akademien och du är redan vicepresident vid Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung. Som gammal punkare, hur mår rebellen inom dig av att vara en del av kulturetablissemanget?

Rebelliska poser är sällan klädsamma för medelålders män. Och manschettknappar säkert lämpligare än säkerhetsnålar. Idag tar mitt trots sig andra uttryck. Bortsett från kärnverksamheten har Tyska akademin föga gemensamt med sin svenska motsvarighet. Enda kapitalet är 200 egensinniga intellekt, varav hälften är utlänningar, som träffas två gånger om året. Stämningen är ofta munter, gärna eftertänksam, alltid uppslagsrik.

 

Du skrev för fanzinet Noncha allt! och intervjuade storheter som The Clash. Hur nonchar du en litterär sågning, och vilket råd vill du ge till svårt kritiserade kollegor?

Det tillhör ju tjänstbeskrivningen att förbli varsam och öppen, vilket gör nonchalans till en i gynnsammaste fall medelmåttig strategi. Det är nog klokare att skriva så skärpt och känsligt man förmår. Den som är sin text trogen kan i sista hand bara ha medlidande med mer grovmotoriska själar.

 

»Kan man vid sidan om trovärdighetens romanformer tänka sig en annan prosa? Ett berättande fyllt av röst och osäkerhet som utnyttjar skillnaden mellan ämne och framställning? Och som saknar den fiktionens övervikt som så mycken svensk muskelprosa visar prov på? Finns en mera diabolisk och tunn berättelse?«, undrade du 1996 i en kritisk essä om den unga prosan (Expressen Kultur). Har du själv lyckats uppfylla de kriterierna?

Din källkritiska omsorg imponerar. Och gör mig inte så lite skakis. Som författare bör en undvika självupptagenhet. Den mentala inkontinensen i vår samtid är nedslående nog som det är. Kanske kan jag säga så här: jag tror fortfarande på formmedvetna texter. Men föredrar att det inte syns. Vad skulle vi säga om en bön som hade religionen som sitt enda ämne? Litteraturen handlar om så mycket mer än sig själv.

»Rebelliska poser klär inte medelålders män«

Intervju av Lisa Bjurvald · Författaren · 2018, nr 4 · Foto av Heike Bogenberger