Litteraturen har med spöken att göra

Intervju · Av Daniel Birnbaum · Halifax · 1994, nr 8, s. 41–46

Efter en prosatext med titeln Delandets bok och en essäsamling som också fungerade som litteraturvetenskaplig avhandling, Det kritiska ögonblicket, båda publicerade på Norstedts Förlag 1991, utgav Aris Fioretos under våren 1994 en hybrid mellan litteratur och kommentar som han kallade Den grå boken och med viss tvekan betecknade som ”essä”. Fliktexten hävdar att boken ”skapar sin egen genre” och erbjuder en ”poetik skriven som spökhistoria”. Huvudperson tycks en blyertspenna vara. En eftermiddag i New York ställde Daniel Birnbaum frågor till en författare som menar att skriva innebär att öva sig i glömska.

Daniel Birnbaum: I våras publicerade du en ”essä” med titeln Den grå boken. Varför grått?

Aris Fioretos: Du menar istället för rött som sovjetstatens flagga eller trötta ögon efter ett transatlantiskt flyg? Syrligt gult? Stjärnlös natt och svärta?

Birnbaum: Eh, något åt det hållet … Varför denna håg- och hopplösa färg? Som är så ointressant?

Fioretos: Förmodligen därför att den är så skenbart omärklig och betydelselös. Vad kunde vara förment eländigare än grått? Om man konsulterar en synonymordbok, står grått för allt det vi helst skulle vilja undvika: vardagen, tristessen, den mulna senvintern, tröstlöshet, enahanda forntid och ålderstigen höst. En kompakt glåmighet som lägger sig likt en våt filt över våra liv. Ingen nyans verkar finnas, ingen särart. Grått blir det glanslösas och anonymas kulör. Den är skuggornas tillvaro, ett limbo utan såväl helvetets påträngande pina som paradisets serena skikt. Varken fågel eller fisk, kropp eller själ. Snarast ett osaligt något däremellan.

Birnbaum: Ett varken-eller …

Fioretos: Ja, det som så att säga ligger mellan färgerna, den neutrala grund mot vilken de framträder. Kanske är grått rentav ingen riktig färg… En övergång eller svävning – ett ”varken-eller”, som du menar. Och därmed även namnlöshetens medium, där allt kan vara något annat än det utger sig för att vara. En natt i vilken alla katter ser intill förväxling lika ut.

Birnbaum: Heter inte din katt Grå, förresten?

Fioretos: Det var en bekant som gav henne namnet i en lek med ordstävet. Men det är kanske mindre viktigt. Grått blir hursomhelst en suspekt färg. Den låter sig inte inordnas i en värld där allt är antingen svart eller vitt, eller för den delen skimrar i spektral prakt. Istället har den med vaghet och opålitlighet att göra. Men därmed utgör färgen också misstankens medium, det fält, område, tillstånd i vilket skepsis härskar. Dess krönika är snarast en spökhistoria. Grått innebär ofärdighet, att man sätter klammer kring sina övertygelser och istället grubblar, låter sig påverkas av den osäkerhet som råder och utsätter sig för dess ojämförliga effekter.

Birnbaum: Du menar att det grå inte bara utgör ett ämne som kan studeras, utan dessutom har en förmåga att påverka det öga som tar det i betraktande?

Fioretos: Till skillnad från de övriga färgerna tycks grå ha en osalig, lätt kuslig och nomadisk karaktär, som gör att den gärna färgar av sig och påverkar det medvetande som funderar över den. Tankarna blir själva grå i grubbel och dubblerar som exempel på sitt ämne. De kan vara såväl ett som tu, men låter sig inte reduceras till det ena på bekostnad av det andra.

Birnbaum: Det låter som det Freud kallade das Unheimliche, ”det kusliga”.

Fioretos: Förmodligen är det ingen tillfällighet att Freud i jakt på en passande definition av das Unheimliche översätter termen med locus suspectus, en ’misstänksam ort’ där det egna och bekanta framträder som det andra och främmande. För mig utövar detta område – denna gråzon – en märkvärdig fascination. Den präglas av en husvill bastardfärg som trots att den utmärker en plats, och i den meningen borde vara klart avgränsad, löser upp fasta markeringar och skiljelinjer. Allt blir luddigt, flytande och nebulöst där, ungefär som den vänsterhäntas skrift när hennes hand stryker över de bokstäver som den just fäst på papper med hjälp av blyertspennan den håller mellan fingrarna. Både markering och demarkering. I samma svepande rörelse.

Birnbaum: Du nämner blyertspennan. Den verkar spela en viktig roll för din bok. Har du alltid haft ett så… hm… intimt förhållande till den?

Fioretos: Inte alls. Till skillnad från Nabokov spelar skrivdon inte någon roll för mig. Han använde alltid andragradens blyertspenna försedd med en huva av radergummi. Mig ligger datorns rena mekanisering av skrivprocessen närmare. Ju livlösare, desto bättre. Men blyertspennan är intressant som figur. Den har inte bara en utmätt livstid i likhet med oss människor (i motsats till reservoarpennan som alltid kan fyllas på), utan dessutom ett handgripligt förhållande till den glömska som jag vill betrakta som skrivandets skugga.

Birnbaum: Glömska?

Fioretos: Man kan alltid sudda ut det en blyertspenna har skrivit. Ändå förblir de grumliga spåren av denna utplåning kvar på sidan. Ungefär som när man inte längre minns något, men vet att man har glömt. För mig är skrivandet ett sätt att ge namn åt denna glömska – en viss sorts gråhet inte olik det underliga ögonblicket strax innan man somnar, då ens skalle suger upp natt och icke-varande som tvättsvampen det grumliga badkarsvattnet. Det rör sig om en hemlöshet, som när man förirrat sig i en främmande stad men upplever lättnad istället för rädsla. Det finns ingen anledning att tro att upplevelsen av denna sorts gråzon skulle sakna kunskapsteoretiskt intresse.

Birnbaum: Frågan är väl snarast vad man kan veta om den.

Fioretos: Ja, man kan undra över vad för slags kunskap sådana osäkra områden gör tillgänglig. Om det överhuvudtaget handlar om kunskap och inte okunskap, en upplevelse av det som inte låter sig fastställas. Det vill säga ett tänkande som står i förbindelse med försvinnande istället för framträdande, blindhet istället för insikt. Det är naturligtvis inget nytt. Så gott som all esoterisk litteratur använder en liknande vokabulär och privilegierar i själva verket ganska konsekvent den negativa erfarenheten. Men till skillnad från konventionell mystisk litteratur, som den anonyma skriften om Ovetandets moln till exempel, där det grå betraktas som en bild för ett visst tillstånd som på inget sätt får förstås i bokstavlig bemärkelse (molnet är inget riktigt moln), intresserar jag mig för dess bokstavlighet. Ett slags profan dunkelhet som bara den fyrkantigt hövdade kan uppfatta med negativa förtecken. Den grå boken är knappast någon teologisk traktat.

Birnbaum: En profan dunkelhet?

Fioretos: I alla händelser en dunkelhet som inte utgör någon enkel motsats till det kända och bekanta. Utan snarare ett tillstånd som på sin höjd låter sig betecknas som ett visst ”något”. Quelque chose de grisant, som Bataille skriver i en text jag uppehåller mig vid. Under arbetet på boken intresserade mig detta grå någots konkreta former.

Birnbaum: Vilket rimligen måste ha ställt stora krav på framställningen. Hur skriver man om det grå och vaga utan att själv bli hopplöst svävande och vag?

Fioretos: Naturligtvis är det en tröstlös uppgift. Och visst misslyckades jag. Därom hyser jag inga tvivel. Men även misslyckandet kan ibland väcka tankar. Och hur det än är sker alltid något vid sidan om. Skrivakten har den egenheten att den leder till att aningen för lite och aningen för mycket sägs. Och alltid något annat än det avsedda. I den mån Den grå boken styrdes av en vilja rör denna en öppenhet inför sådana dimensioner. Det gällde att inte utesluta dessa effekter, utan tvärtom skapa utrymme för dem. Boken består, som du vet, av fyra avsnitt som på tämligen idiosynkratiskt sätt tar upp det grås förbindelse med de fyra elementen samt den särskilda sorts materialitet som då blir aktuell: tårar, rök, gräng, moln. Men framför allt försöker den fundera kring dessa ting i förhållande till passager valda ur vad jag med en tillskruvad tillämpning av bibliotekariers terminologi kallar ”den grå litteraturen”. Alltså är texten i lika stor utsträckning effekten av en läs- som av en skrivakt.

Birnbaum: Den rör sig mellan två aktiviteter?

Fioretos: Kanske har det bara att göra med att jag alltid haft svårt att bestämma mig, velat mellan stolar, trott att frågan om svart och vitt är en fråga om perspektiv (men själv saknat den passande blicken därtill). Kanske gör jag dygd av nödvändigheten, eller åtminstone mina egna svagheter. Hursomhelst inbillar jag mig att boken inte går ut på att bekräfta en negativ kunskap, en visshet i avsaknaden på visshet, utan snarare på att suspendera fastställanden, på att förbli svävande –

Birnbaum: Vad jag förstår äger texten rum under ett drastiskt komprimerat ögonblick. Är det ett dödsögonblick?

Fioretos: – för att på så sätt svara mot den sortens skälvning som litteraturen är. Ett vibrerande nästan-försvinnande. Mellan vara och inte vara. Det är ju nonsens att tro att litteratur skulle ha med liv, kött och blod att göra. Eller för den delen de döda. Bara den naive eller förhärdade kan hävda något dylikt. Allt detta tal om trovärdiga karaktärer och en levande framställning! Litteraturen har med spöken att göra. Med gengångare och fantomer. Den är aldrig riktigt vid liv, men heller aldrig helt död. På sin höjd osalig.

Birnbaum: Litteraturen som seans?

Fioretos: Som seans i den meningen att den framkallar något frånvarande, och i den bemärkelsen inte kan omhulda ett begrepp om det varande som något fullständigt i och för sig, men samtidigt endast kan göra så genom att erkänna vikten av det som inte kan vara. Ungefär som det heter (på franska) i Poes ”The Murders in the Rue Morgue”: de nier ce qui est, et d’expliquer ce qui n’est pas, ”att förneka det som är, och förklara det som inte är”. Ett slags dubbel seans, där räkningen aldrig går jämt ut. Men nu blir jag obskyr. Ta inte hänsyn till mig! Jag drömde helt enkelt om att skriva en text om och utifrån en ort kännetecknad av det Nabokov kallade splendid insincerity. Den grå boken är min efterapning av en sådan ”glänsande opålitlighet”.

Birnbaum: Du hänvisar till Poe, verksam i den stad som du under ett par år varit verksam i som universitetslärare i tysk litteratur: Baltimore.

Fioretos: Låt oss undvika detta sorgkantade kapitel. En gråare stad finns inte! Dess genuina tråkighet upphör aldrig att förvåna mig.

Birnbaum: Men det hus där Poe tillbringade sina sista år verkar ha spelat en viss roll för din bok.

Fioretos: Verkligen?

Birnbaum: Jag tänker på de passager i texten där den talar om oräkneliga tegelstenar i en mur. Är inte Poe-huset, numera ett museum, byggt i tegelsten? Och saknar inte dess ena långsida helt fönster på det sätt som myndigheterna föreskriver att en brandvägg skall se ut?

Fioretos: Du tillåter dig de vildaste spekulationer. Visserligen innehåller Den grå boken en rad hugskott, såväl drastiska som fullkomligt gripna ur luften. Men att Poe-museet skulle vara av betydelse för boken … Jag vet inte. Du kan ha rätt; vem är jag att hävda motsatsen?

Birnbaum: Låt mig i så fall avsluta med att fråga dig om bokens beteckning, en ”essä” …

Fioretos: Ja, det där… är på sin höjd ett försök till en beteckning – en essä till en essä, så att säga. Då jag lämnade in manuset till förlaget bar det ännu undertiteln ”Kommentar till en färg” och såg ut som en roman. I alla fall utgjorde det ett närmevärde därtill. Boken har också, vilket roar mig, marknadsfört som en sådan. Men utan tvivel kommer landets bibliotekarier ha rätt då de med förnärmad stolthet påpekar att Den grå boken inte går att inordna bland Hce-titlarna. Efter det att jag lämnat ifrån mig manuset skrev jag nämligen om texten ganska radikalt. Istället för en filologisk roman blev det en fabulerande essä. Varför? Jag vet inte. Men jag trodde mig märka att boken inte talade på sitt eget språk, utan att jag tvingat den att tala i översättning. Textens sanna tungomål var nog ändå något däremellan, pidgin. Ett förorenat alfabet, en bastardiserad litteratur. Så det var bara att rätta sig därefter, att ta hänsyn till vad duvorna utanför fönstret redan tycktes veta. Brice Marden, konstnären, påpekade för övrigt någon gång på sextiotalet: ”Tro aldrig att du har grepp om det grå”. Så är det. Har jag lyckats svara på dina frågor?

Birnbaum: Inte en enda.

Fioretos: Så bra. Då är allt som det skall.