Författaren och litteraturdoktorn Aris Fioretos har förbryllat kritikerna ända sedan debuten 1991. Det han skriver liknar inget annat i den svenska bokfloden. Genom att korsa essä, prosa, dikt och dokumentär skapar han ”egna, fritt svävande textvärldar”. Den nyutkomna Vanitasrutinerna har lämnat recensenterna lika imponerade som irriterade, lika stimulerade som skeptiska. Boken består av sju korta monologer, ett slags galghumoristiska svanesånger i en genre som Fioretos själv betecknar som ”metafysisk slapstick”.

”Svårare bok att skriva om får man nog leta efter. Den glider undan från varje plats där jag försöker nagla fast den, och det får nog sägas vara en kvalitet i Fioretos prosa”, skrev DN:s Lars-Olof Franzén. I Svenska Dagbladet avfärdades prosastyckena som ”insiderskämt”: ett slags ”militärhumor för litteraturvetare”.

– Många kan inte skilja mina identiteter åt och envisas med att läsa mig som en litteraturvetande författare. Men jag tror mig inte vara svårare eller lättare att förstå än andra, säger Aris Fioretos med viss hetta.

Vi träffas i hans skrivarlya på Söder i Stockholm, som är fylld med böcker om allt från Platon och Goethes Färglära till texter av Jacques Derrida och Paul Auster, som han båda har översatt. På den fria väggytan samsas familjebilder med författarporträtt på Nelly Sachs, William Burroughs, Ezra Pound. På skrivbordet står en sprucken bild av den tyske romantikern Hölderlin, lagad med genomskinlig tejp.

– Pappa Hölderlin, det är nästan lite pinsamt . . .

Aris Fioretos har precis flyttat tillbaka till Sverige efter ett mångårigt ”zigenarliv” som ambulerande akademiker. Det har fört honom till Aten, Wien, Paris, USA, Berlin och Köpenhamn. Det senaste året har han återigen vistats i Berlin – men denna gång på ett tyskt författarstipendium. Fioretos ville ”andas en annan luft” och har, kanske för alltid, lämnat universitetsvärlden.

– Nu vill jag renodla mitt skönlitterära skrivande, säger han bestämt.

Just experimenten med ”hybridlitteratur” tillhör nog det som har försvårat Fioretos mottagande. Möjligen har denna förkärlek för blandformer något att göra med hans egen bakgrund. Han är född i Göteborg 1960 och uppväxt i Lund som äldste sonen till en grekisk far och en österrikisk mor. Fadern är professor i medicin och modern hade ett galleri. Tyska var det språk som talades hemma, först senare grekiska.

– Ingen av mina föräldrar talade felfri svenska, så jag fick ta på mig den något obekväma rollen som språklig auktoritet. Det skapade en viss förvirring, som för alla andra generationens invandrare. Jag fick ett hudnära, fysiskt förhållande till språket. Ord står inte bara för ting utan har också utseende och gestalt.

Vad gäller debuten Delandets bok talar Fioretos om ”kroppens minne” och ”sorgens matsmältning”. Boken är ett sorgearbete. Den amerikanska kvinna han levde med dog plötsligt och brutalt i en bilolycka.

– Att skriva var det enda sättet för mig att hantera förlusten, säger han i dag, tio år senare.

Med anteckningarna ville Fioretos upprätta en förbindelse med den avlidna. Men minnesboken delade sig i en desperat besvärjelse mot döden och samtidigt en klarsynt bekräftelse på att den älskade inte längre fanns.

Den grå boken från 1994 kallar Fioretos ”poetik skriven som en spökhistoria”. Till det yttre är det en berättelse om en blyertspenna, där författaren argumenterar för det grå på alla tänkbara plan. Boken är dedicerad till William Gass, en författare, filosof och vän som skrivit en betraktelse On Being Blue.

– Vi kom ihop oss om huruvida Beckett var en blå eller grå författare! För mig var grått länge en oerhört intressant färg, inte alls något tråkigt eller trist. Så jag skrev en traktat, som växte till en bok.

Långsamt har det gått upp för Fioretos att han ”dras till det vaga, neutrala, skenbart opåtagliga – till det grå och dess rika knapphet”. Med En bok om fantomer 1996 fullbordade han en litterär trio, som försöker utröna vad som sker i området mellan liv och död, ord och bild, faktum och fiktion.

– Men det är inte fråga om någon mystifiering. Jag vill diskutera det vaga så precist och nyktert som möjligt. För mig är det osäkra ett njutbart och kreativt tillstånd.

Fioretos talar mycket om språklig lust. Tidigare hängav han sig åt ljudhärmande lekar och typografiska experiment. I dag har han bantat ned texterna till skelett.

De avskalade monologerna i Vanitasrutinerna rör sig återigen i dödens upplösta gränsland, men på ett nytt sätt. Fioretos liknar berättarna vid ståuppare som badar i ljus, medan omgivningen är lagd i mörker. Till huvudpersonerna hör Larry Lasarus, Johnny Döparen, en skock andar och W J M Bottle som 1904 sålde sin hjärna.

– Det är figurer jag känt igen mig i eller trott mig förstå. Jag ville ge dem röst i deras försök att reda ut grundläggande, mänskliga betingelser. Det är försvinnande lätt att ta livet av en människa, men förtvivlat svårt att bearbeta hennes lämningar. I någon mån är de här texterna sopadministration!

Vanitas-motivet, som symboliserar förgänglighet, har en lång tradition. Fioretos talar om stoikerna under romartiden, barockmåleriet och hans filmidol Buster Keaton.

– Det handlar om en förhärdad attityd till livet, om att ha is i magen trots de dåliga oddsen…

Fioretos skrattar lite och talar om Lasarus som en ”lustig figur” som på ett häpnadsväckande sätt blev återkallad till livet av Jesus. Denna bibliska gengångare med rutin trilskas i stycket ”Ett tag till”.

– Jag ser Lasarus som en bild för litteraturen. Med ord kan man kalla fram det som har försvunnit, förklarar författaren.

Omslaget till Vanitasrutinerna är en bildsekvens av Bigert & Bergström – en pumpa som brister ut i ett gigantiskt grin i samma ögonblick som den spricker och dör.

Fioretos delar sitt intresse för bildkonst med de andra redaktionsmedlemmarna i tidskriften Kris (saligen insomnad i höstas). Alla hans böcker kan upplevas som objekt, formgivna av konstnärer. En bok om fantomer är självständigt bildsatt av Sophie Tottie, som han lever med i dag.

Ett par av Aris Fioretos böcker kommer snart på tyska och Den grå boken på engelska. Till hösten ger han ut en omarbetning av Hölderlins hymner på Lundaförlaget Umbra Solis och ett nytt manuskript är under färdigställande.

– Det går inte att nagla fast litteraturen, den låter sig inte styras. Jag vet att många vill ha markkontakt, men för mig är skrivandet ett sätt att sväva. Det är lätt att bli hög av litteraturen: tack och lov är himlen låg i limbo.

 

 

Fakta/Aris Fioretos

 

+   Aris Fioretos är född 1960. I mitten av 80-talet deltog han i poststrukturalisten Derridas filosofiska seminarier i Paris. Därefter studier vid Stockholms universitet och Yale University. Disputerade 1991 med en dekonstruktivistisk analys av Det kritiska ögonblicket hos Hölderlin, Walter Benjamin och Paul Celan.

+   Har givit ut fem böcker på svenska. från debuten Delandets bok 1991 till den nyutkomna Vanitasrutinerna.

+   Har översatt verk av Paul Auster, Jacques Derrida och Friedrich Hölderlin till svenska samt publicerat två antologier i USA.

+   Redaktionsmedlem i Kris åren 1988-97 och numera fri medarbetare på Expressens kultursida.

 

© Birgitta Rubin, 1998

Hög av litteraturen

Intervju · Av Birgitta Rubin · Dagens Nyheter · 2 februari 1998 · Foto: Anette Nantell, 1998