Sveriges Radios Romanpris år 2016 går till Aris Fioretos för romanen Mary, om en gravid ung kvinna i militärdiktaturens våld. Författaren har levt med sin huvudperson i flera år, och först nu börjat släppa taget.

 

23-åriga Mary läser arkitektur i 70-talets Grekland och har just fått veta att hon är gravid. Hon beger sig ut i staden för att hitta sin politiskt aktive pojkvän och berätta. Studenterna har intagit gatorna för att protesterna mot militärdiktaturen – men plötsligt slår regimen ner upproret. Mary grips och förs tillsammans med några andra kvinnor till en isolerad ö. Hon skildrar tillvaron på hemliga lappar medan tortyren eskalerar.

Alla som har läst Aris Fioretos unisont hyllade roman Mary, vinnaren av Sveriges Radios Romanpris, har en inre bild av huvudpersonen. Lyssnarjuryn, som består av radiolyssnare i olika åldrar och inom olika yrken, lyfter fram att språket i boken är så levande att läsningen blir kroppslig. Många upplever sig vara Mary, i diktaturens våld.

I essäboken Vatten, gåshud som Aris Fioretos ger ut senare i vår kontrasteras ens egna bilder av huvudpersonen mot ett faktiskt fotografi. Hon är uttrycksfull och har kort svart hår. Sitter mot en vit vägg. Han hittade henne – efter att ha letat i ett år, utan att kunna skriva – i en hastig sekvens på Youtube och tog en skärmdump. Under resten av arbetet satt fotot upptejpat vid datorn.

– Det var då Mary föddes, blev till kött och blod. Det är ren autosuggestion, jag vet, men jag behöver sådant för att kunna tro på min text.

Som tecken utifrån?

– Ja, något ger sig tillkänna. Den luktar förstås religion, denna känsla av att styras av krafter som man inte behärskar. Men man måste lita på den. Skärmbilden blev min ikon och har präglat texten. När jag insåg att hennes dopnamn ”Maria” faktiskt är havande med ett annat namn, ”Ari”, visste jag dessutom att hon bara kunde skildras i första person, inifrån. Jag hade redan skrivit halva romanen i tredje person; nu fick jag börja om.

Hur anade du att du hittat henne?

– Jag drogs till dubbelheten i kvinnans ansiktsuttryck. Där fanns smärta, men också något som liknade hänryckning. Det låter möjligen konstigt. Men att ställa sig utanför sig själv – att bokstavligen hän-ryckas – blir Marys sätt att uthärda övergreppen. Hon vill bejaka världen, lära sig ”begärets disciplin”, som hon kallar det. För mig som författare gällde det att hitta ett språk som kunde skildra såväl lidandet som lusten, utan att det skorrade eller blev voyeuristiskt. För övrigt tror jag att det svåra också kan skildras på ett lätt sätt, med mjukt men kargt språk. Utan att tyngden för den skull förtas. Det var i alla fall mitt ideal för boken.

Det andra fotot som formade skrivandet föreställer fyra kvinnors ryggar. De går tillsammans mot något oklart, en grå himmel bara, vilket blev en bild av hur människor försöker hålla ihop under ohyggliga förtryck.

– Kvinnorna är solidariska, utan att gränsen mellan dem suddas ut. De lägger inte armen om varandra, de håller inte hand. Ändå ser man att de är på samma sida, att de går samma öde till mötes. Det är en gemenskap som inte upphäver individualiteten, säger Aris Fioretos.

Vi sitter i hans våning, som delas med dottern. Han visste sedan länge att han ville skildra en graviditet.

– En graviditet hjälper dig med en avgörande fråga för varje roman. Från när till när sträcker sig texten? Tillståndet skänkte mig automatiskt en tidsaxel. Men det rymde också bokens förmodligen viktigaste spänning: den mellan innan- och utanför. Mary bär på något som består helt och hållet av henne, ändå är det något annat. Hon är både sig själv och mycket mer än sig själv. En graviditet är dessutom det förmodligen tydligaste tecknet på att människor är föränderliga – och metamorfosen är väl litteraturens DNA?

Aris Fioretos berättar att innan boken fick sitt slutgiltiga namn hette den ”Sju kapitel om smärta”. Han ville förstå vad smärta är, och hur man kan hantera den. I boken vägrar Mary att tala. Hon vill skydda sin pojkvän. Sveriges Radios Lyssnarjury diskuterar hennes principfasthet. Som läsare är den ibland svår att förstå. Hennes familj är högt uppsatt inom militären. Om hon bara nämnde dem kunde hon kanske bli fri.

– För oss idag framstår hon nog som oerhört lojal. Men en tjej i ett så patriarkalt samhälle som det grekiska 1973 levde under andra förutsättningar. Det vore anakronistiskt att göra henne till Lisbet Salander. Att ta avstånd från familjen krävde för henne en sådan ansträngning och sårbar övertygelse. Att då använda sin mor för att skydda sig själv skulle vara en för stor eftergift. Jag kan inte överge henne i det beslutet, säger Aris Fioretos.

Han bjuder på en kaka gjord av granatäpplen, en övertydlig bild: den röda frukten som även pryder romanens framsida. Arkitekturstudenten Mary har en vision om ett flerfamiljshus inspirerat av de många kärnorna: ”centrum finns överallt”.

– Det är nog min idealbild av en roman, denna text där allt är en mittpunkt, säger Aris Fioretos.

Vatten, gåshud är full av sådana bilder. Vid ett tillfälle skriver han om när Jesus möter en man som sägs vara besatt av en ond ande och som säger vad han heter: ”Legion är mitt namn, ty vi är många.”

Du skriver att utsagan kunde stå som motto ”för både Europa och romanen”.

– Utsagan har alltid fascinerat mig. Den besatte mannen börjar som jag, men slutar som vi. Han är uppfylld av röster som är motstridiga. Det behöver ju inte betyda att han är galen, bara att han inte underordnar skilda och konfliktfyllda perspektiv en falsk harmoni. Man har länge talat om att EU saknar värden, att det är en ingenjörskonstruktion. Möjligen vore Legion ett alternativ, en gemensam mun för att säga vilka vi är. Ett namn som inte slätar ut, som kan rymma motsägelser och mångfald. Mitt namn är Europa, ty vi är många. Eller varför inte: Mitt namn är roman, ty vi är många? I den meningen liknar Legion granatäpplet.

Han har plockat ner det upptejpade fotot av Mary.

– Men det tar tid innan det inte känns illojalt att närma sig nya romanfigurer. Det är lätt att det blir som serieäktenskap, där man upprepar misstagen i den nya relationen. Som författare måste man låta tiden gå mellan böcker, annars importeras gamla känslor och man skriver samma bok. Så här ett år efter avskedet har jag just börjat ana att det kanske finns någon annan.

»Det känns illojalt att närma sig en ny roman för tidigt«

Intervju av Matilda Gustavsson · Dagens Nyheter · 19 mars 2016 · Foto av Anette Nantell