I ledigt elegant linnekostym kliver författaren Aris Fioretos upp för trapporna till det gula Spökslottet på Drottninggatan 116. Huset figurerar i Stockholm noir, hans första ”riktiga” roman.

– Jag ville skriva om Stockholm, säger han. Och skildra staden ur en främlings ögon. I min bok reser en ung kvinna hit vid mitten av tjugotalet för att söka efter sin försvunne far. Men jag ville också ge utrymme för tidens intresse för biologi – eller snarare ”själens bilogi”, en obskyr gren av medicinen.

Det är första gången som Aris blir visad runt i 1600-talspalatset som en gång beboddes av medicinprofessorn och akademiledamoten Gustaf Retzius. I slutet av 1800-talet utförde han experiment på människor för att fastställa den svenska andens storhet – när han inte skar upp kranier med ett uttalat förakt för ”kortskalliga icke-svenska typer”.

Idag rymmer slottet universitetets konstsamling. Aris har ägnat sig en del åt spöken och demoner i sitt skrivande och verkar belåten över att huset lever upp till sitt rykte. Guiden berättar att genångare fortfarande kan höras hosta i korridorerna vid midnatt.

När Aris i sin nya roman fabulerar kring vad som kan ha hänt i Spökslottets ”pinorum” är Retzius omdöpt till Schaumberg. Han drömmer om att kartlägga nationens framstående hjärnor och i bokstavlig mening göra Stockholm till världens ”huvud–stad”. För tjugo år sedan anlände Aris själv som främling till staden. Han flyttade hit från Lund, där han växte upp med en grekisk far som var professor i medicin och en österrikisk mor som drev ett galleri. Som så många andra nyinflyttade tyckte han att Stockholm var en svårgripbar stad. Han håller med sin romanfigur Vera Grund, som reser från hemstaden Berlin till ett vinterbistert Stockholm där hon närapå fryser ihjäl, då hon konstaterar: ”Det krävs en särskild list och tålamod att att finna sin väg i Stockholm”.

– Jag kommer ihåg känslan då jag just anlänt, säger Aris. I snöovädret förstod inte hur stadens gator hängde ihop. Stureplan kunde lika gärna ha legat i Irkutsk. Länge orienterade mig helt genom tunnelbanan. Först framåt våren vågade jag överge underjorden.

Han hittade i alla fall till Frescati där han doktorerade i litteratur. Och blev medlem i redaktionen för tidskriften Kris, där bland andra Horace Engdahl och Stig Larsson intog den postmoderna litteraturens frontpositioner under åttiotalet.

Under nittiotalet gav Aris ut en rad ”bastardböcker”, som han kallar det, texter som blandar essä, dikt och dokumentär. Kritikerna slog knut på sig själva för att beskriva dem och visa att de var lika lärda som författaren själv.

På universitetet blev Aris snart en omstridd person. Han ansågs vara på en gång alltför teoretisk och sakna vetenskaplig stringens. Han kom mer till sin rätt på universitet utomlands och har bland annat varit verksam vid Yale och Getty Center, i Wien, Paris och Köpenhamn.

Just nu är han hemma på Södermalm ett par veckor i samband med romanens utgivning. Sedan återvänder han till Berlin som ”förnämt bagage” till hustrun som för tillfället vistats där på konstnärstipendium.

– Jag känner ingen stad som är så besynnerlig som Stockholm, säger han. Ingen som är så fragmentarisk och svår att överblicka. Den består av öar och är väldigt kuperad. Egentligen saknar Stockholm nog mittpunkt.

Vad är det första han gör när han kommer hem till Stockholm?

– På Arlandabussen brukar jag vilja dra på mig en mössa som gör mig osynlig. Först efter några dagar känner jag att jag anlänt. Då har själen hunnit ifatt mig.

Ja, så där uttrycker han sig. I bilder och gåtor. Och ungefär så skriver han. Han svärmar för Stockholm med ett vackert, utarbetat språk med precisa detaljer.

– Gud gömmer sig i detaljen, säger han och ser ut om att han nästan menar det.

Han misstänker att bakgrunden som barn till invandrade föräldrar gjort att han fått ett perfektionistiskt förhållande till språket. Föräldrarna behärskade inte svenskan fullt och som äldste son fick han ta på sig rollen som familjens språkliga auktoritet.

– Det fick absurda konsekvenser. Som tioåring måste jag rätta min fars föreläsningar i preventiv medicin!

Uppväxten som ”svartskalle” – han använder själv ordet – har givit honom en stark längtan efter anonymitet, en vilja att vara som vilken svensk som helst. Men den kolliderar med ett ”absurt hävdelsebegär”.

– Det är en olöslig ekvation. Att på en gång vilja vara osynlig och röra sig lika naturligt i svenskan som alla barn som fått med sig språket hemifrån. I tonåren ställde det mig på vissa prov. Min ryggrad var ju grekisk, mina nerver österrikiska – bara tungan var riktigt svensk. Försök själv att ta dig fram med en sådan biologi!

Som tur är tiger den rasistiske professor Schaumberg i sin himmel.

 

© Anneli Jordahl, 2001

Aris

Intervju · Av Anneli Jordahl · Dagens Nyheter · 25 augusti 2000 · Foto: Anette Nantell, 2000