Efteråt sov hon alltid lätt och drömlöst, som om hon vore gjord av luft. Han brukade ligga bakom henne, en mjuk, massiv volym med ena armen om hennes midja och munnen varm i nacken. Denna eftermiddag på soffan i läderimitat utgjorde inget undantag. Men av någon anledning kunde hon inte sluta ögonen.

Som vanligt hade de träffats efter lunch. Nu hade några timmar gått och solen höll på att försvinna bakom härvan av tv-antenner på grannhuset. Dagen var på väg in i det ljumma halvdunkel som för hennes del gärna fick vara i evighet. De vita florgardinerna rörde sig tunt och lojt, som om en stilla gud andades bakom dem. Men kroppen ville inte bli lätt, tankarna inte lösas upp i luft. Hon lade huvudet åt sidan och betraktade det bruna hålet som en av hans oförsiktiga cigaretter bränt i gardinen. En luddig ljusstråle trängde genom det, en spirande förvirring i dammets perfekta stillhet. Hennes hår, upplagt och sprayat tidigare på dagen, var svettigt och hon kunde känna hur fukten fått det att förlora formen. Än så länge var han inuti henne, slät och smidig, som en välsignelse. Men hon visste att hon snart måste trycka sig mot honom och hans följsamma höfter om hon ville förbli säker.

”Sätt er”, hade han sagt då han anställt henne ett år tidigare, viftat med den eviga cigaretten och sjunkit tillbaka i stolen medan rökslingorna gjort några sista, otåliga virvlar. Skjortan hade varit vit och stärkt och slipsen – ett svart, utkavlat skosnöre – hade darrat i fladdret från den knarrande fläkten. Så hade han farit med handen genom det tunna, bakåtstrukna håret och blottat tänderna. Hon hade hunnit räkna till tre glänsande guldtänder innan hon slagit vad: ’Två veckor. Sedan ligger vi där.’

Det hade tagit fyra dagar och första gången hade de stått upp. Strax före lunch hade han skickat hem de övriga och knackat på till kontoret där hon suttit bakom ett berg av mappar. Medan han plockat ihop de små kopparna med stelnad kaffesump hade han sagt att några vänner skulle komma om ett par timmar (man spelade kort en gång i veckan) och tillagt att hon kunde gå när hon blivit klar med förra månadens fraktsedlar. Men istället för att själv gå hade han ställt ifrån sig kopparna och skakat ned den tunga klockan genom att vrida handen i luften, som om han velat nedkalla änglar ur lysrören i taket. ”Kom”, hade han sagt och släckt cigaretten så hastigt att den gått av på mitten. ”Kanske finns det något som kunde passa till helgen.” Det hade varit strax före pingst och när hon följt efter honom till magasinet hade hon förstått att hon förlorat vadet.

Första gången hade varit kort och oöm, en häpnad lång. Hon hade stått med ryggen mot en av klädställningarna, hållit i ett par tunna galgar och försökt möta honom med strumpbyxor och trosor vid anklarna. Då hon slätat ut kjolen efteråt hade han redan varit i färd med att plocka upp plaggen som fallit ned. Han hade lagt dem över klädstången och utan att se på henne sagt att hon kunde ta någon av rayonblusarna. Så hade han tänt en ny cigarett, visat guldtänderna och frågat om de inte kunde lära känna varandra lite bättre. För att vinna tid hade hon försökt räta till galgarna. När hon hållit upp det krokiga resultatet hade båda skrattat, och i det ögonblicket hade hon förstått att hon inte haft något emot förslaget.

Andra gången hade han suttit, tredje gången också, men från och med fjärde gången hade båda legat ned. En månad senare kunde hon inte föreställa sig livet utan deras eftermiddagar en trappa upp. Solens lopp bakom gardinerna som andades, ikonen med den sotiga veken i ett dricksglas med olja och det underligt perforerade fotot på väggen mittemot av en av våra tappra ledare, så stolen som han alltid ställde framför dörren… Deras värld bestod av fyra väggar, men var vidare än varje himmel.

Så hade sommaren, och sedan hösten, förgått. Under vinterns andra resa norrut – han hade blivit alltmera storslagen för varje vårkollektion de lyckats sälja, hon hade ätit allt mindre – hade han slagit ut med armarna och sagt att det varit dags att göra något åt ”situationen”. Först hade hon missförstått honom, men när hon insett vad han menat hade hon känt en värme sprida sig i ljumskar och armhålor. Hjärtat hade blivit vilt av glädje. På kvällen hade han ringt flera samtal. Men då hon gjort sig i ordning framför spegeln hade han knackat på, satt sig på badkarskanten och med hårda, svarta ögon sagt hur svårt allting var. De hade älskat, tigande och eländigt, och när hon vaknat morgonen därpå hade hela kroppen värkt. Hon hade tagit tolvtåget hem.

Då han återvänt några dagar senare hade de utan att säga något övergått till att träffas en gång i veckan, om torsdagarna, och hon skulle ha betraktat dessa möten som en sorts sammanträden om det inte varit för att han envisats med att vilja tala om framtiden. Varje gång hade hon tryckt ett tappert finger mot hans läppar, som för att säga att ord inte var nödvändiga, vilket förvandlat honom till en varelse med hungrig mun och oväntade händer. Men till slut hade något ändå dött i henne. Allt gick in i honom och ingenting återvände längre till henne. När hon inte kunde somna denna sena eftermiddag i maj 1972 förstod hon att hon redan bestämt sig.

”Vet du”, sade hon, oväntat högt, medan hon betraktade det tröga dammet som roterade i ljusstrålen. Under en stund hade hon försökt följa en särskild partikel med blicken – stilla, nästan letargiskt hade den rört sig ut ur ljuset, in i det grova dunklet. När hon nu förlorade den ur sikte vände hon sig om på den gnälliga soffan och knuffade honom i sidan. ”Vet du”, sade hon och sänkte rösten. ”Det har snart gått ett år och jag kan inte…” Kanske sov han verkligen? Återigen knuffade hon till honom – lite omildare denna gång, så att korset hördes rassla genom det krusiga brösthåret. ”Jag kan inte fortsätta så här, sade jag. Och förresten…”

Det tog henne några ögonblick innan hon förstod att han inte tänkte svara, ytterligare några innan hon insåg att han slutat att andas. En halvtimme senare berättade ambulansförarna att Kyriakos F., 46 år och klädfabrikant från Aten, hade avlidit i en hjärtinfarkt.

Ett ont hjärta

Novell · Dagens Nyheter · 5 augusti 2001 · Bild ur: Henry Gray, Anatomy of the Human Body, 1918