Den siste greken

Information · Omslag · Förord · Recensioner · Länkar

Information

Roman · Stockholm: Norstedts, 2009, 385 sidor · Omslag: Miroslav Sokcic · Omslagsfoto: Ett sedermera historiskt krocketparti, sommaren 1967 · ISBN: 978-91-1-301314-5

Omslag

Möt Jannis Georgiadis – leende, muskulös och med Robert Mitchum-grop i hakan. En vinterdag 1967 kliver han in på den kirurgiska mottagningen i Kristianstad, och blir kvar i Sverige. Vi får träffa honom som plattfotad son och drömsk herde, som byggherre, make och far, men även som bilist på E70 utanför Zagreb en blytung novembereftermiddag. Han spelar krocket som en (halv) gud och vet det mesta om vatten i dess olika former.

Bakom porträttet står den fiktive berättaren Kostas Kezdoglou. I ett hundratal tablåer redogör han för den grekiska diasporan från branden i Smyrna 1922 till 60-talets gästarbetare.* Men varför skriver han på registerkort? Och varför en biografi över vännen Jannis? Den siste greken visar sig vara en berättelse om kärlek, vänskap och svek. Och förstås om greker som alltid är ”goda för en överraskning i sista sekunden” …

Aris Fioretos nya roman** porträtterar en människa som anser sig bestå av andra människor. Det har blivit en gripande skildring av migrationens lycka och förbannelse, om löften, längtan och sparvars vingdarr. Kort sagt: en roman om äventyrliga hjärtan.

* Noga taget rör det sig om ett supplement till den omtalade Encyklopedin över utlandsgreker, utgiven på Diaspora Press från 1928 och framåt.

** Baserad på en osann historia.

*

Aris Fioretos debuterade 1991 och har sedan dess givit ut en rad – också internationellt uppmärksammade – böcker. Senast utkom essäsamlingen Vidden av en fot, 2008. Den siste greken är hans tredje roman och har redan sålts till utlandet.

Fioretos har erhållit priser både i Sverige och utomlands och även översatt Paul Auster, Friedrich Hölderlin och Vladimir Nabokov till svenska. Mellan 2003 och 2007 var han kulturråd vid Svenska ambassaden i Berlin. Han skriver regelbundet kritik i Dagens Nyheter.

Förord

Kostas Kezdoglou dog den 6 februari i år på lasarettet i Lund. Ett liv tillbringat med röda Prince tog ut sin rätt. När systern Efi gick igenom kvarlåtenskapen hittade hon en låda som brodern fått av sin hustru vid ungefär samma tidpunkt som denna bok kommer att upphöra. Den var av obehandlad furu, tjugo centimeter bred och tjugofem djup, med en höjd på cirka hälften. På en Post-It-lapp stod mitt namn och telefonnummer, samt uppmaningen att jag skulle göra vad jag ansåg ”bäst för innehållet”. Några dagar senare lyfte jag på locket och fann hundratals tätt packade gula registerkort. Översta linjen var vinfärgad som vecket i en handflata, de övriga tretton ljusgrå som insidan av himlen. Vissa var fullklottrade, andra nästan tomma. När ett kort inte räckt till för ett ämne hade författaren använt flera. Således fanns många packar som hölls ihop av gem eller gummiband. Överst förekom i regel en rubrik som underlättade orienteringen. Det tog några minuter att vänja sig vid handstilen, sedan framgick att Kezdoglou ägnat sina sista fyrtio dagar åt oavslutade handlingar i det förflutna.

Efter samtal med Efi bestämdes att jag skulle försöka ge ut manuskriptet. Av allt att döma betraktade hennes bror det som fullbordat. Jag har rättat språkfel som är typiska för invandrade greker men låtit stilistiska egenheter kvarstå. Likaså har kortens ordning lämnats orörd, även om det känts frestande att sortera om dem och göra framställningen rakare. Jag antar att Kezdoglou velat visa att kronologier är relativa. Redigeringsarbetet utfördes i hans gamla arbetsrum, där också dessa rader skrivs på vad som skulle ha varit hans födelsedag. Likväl publiceras texten inte utan tvivel, som jag önskar redovisa i det följande. Innan det sker måste bakgrunden dock tecknas, annars riskerar denna ”fackbok” att framstå som egendomligare än den är.

Vi skriver år 1922. I Smyrna hörs skrik och glas som krossas, skenande hästar och något som kunde vara teateråska men inte är det. Eftersom författaren strax skall skildra vad som skedde när den grekiska minoriteten fördrevs av Atatürks trupper vill jag inte gå händelserna i förväg. Men jag måste nämna att hans mormor tvingades ut på en av dödsmarscherna. Eleni skulle fylla trettioåtta denna höst och vandrade med de greker och djur som rörde sig i kolonner ut ur den galna staden. Många omkom, andra försvann. På senhösten lyckades hon ta sig över till Cypern. Hon bar en broderad vinterkappa som skydd mot den styva kulingen, under armen höll hon ett knyte med foton, ett smuligt läppstift och den hemmagjorda backspegeln från familjens Austin Seven. Hon var tapper, hon var otröstlig, hon hade nyligen förlorat en make och två av tre barn.

Efter några månader i den stad som grekerna kallade Ammóchostos och andra Famagusta gick Eleni ombord på ett lastfartyg med destination Thessaloniki. Under åren som följde kände hon sig som en spindel utan ben. Tankarna upptogs helt av de förlorade, hon var sjuk av saknad. Senare skulle hon träffa en änkling med egna barn och åter bilda familj. Men under denna första tid framstod blotta tanken på en ny existens som förräderi. ”Fantomsmärta”, brukade hon säga till den som orkade lyssna, ”jag består helt av den jämmerliga saken.” Först när änklingen – en brevbärare från en by i bergen – besökte huvudpostkontoret där hon funnit arbete märktes en förändring. Och efter händelser som det är bättre att andra får skildra började hon nedteckna minnen av en värld som förvandlats till utland.

Med tiden växte högarna av gamla kuvert och telegram på vilka hon skrev. Då hon erinrade sig forna bekanta behövde hon veta vem föräldrarna var, vilket ledde till frågor om varifrån släkten kom, till händelser, hemligheter och suddiga, nästan osynliga avtryck i historien. Insikten att ingen människa är en ö, ingen företeelse avskild, utgjorde en källa till både hopp och förtvivlan. Trots att Eleni gladdes över framstegen insåg hon att hon inte mäktade med att ensam rädda minnet av alla förlorade landsmän. Efter flykten hade väninnor bosatt sig i Patras och Pireus, men också på så fjärran orter som Fulda, Toronto och Melbourne. Hon hörde sig för och flera erbjöd hjälp. Ett tips gav ett annat, en ledtråd en annan, och på bara några månader skapade tolv kvinnor en miniatyrvärld försedd med gränder, boulevarder och torg. Här och var syntes byggnadsställningar, och på flera ställen fattades ännu en eller annan dimension, men man lät sig inte bekommas. Under en sommar med vindruvor stora som kastanjer arbetade Eleni om brevsvaren till lexikonposter som hon kopierade i tolv exemplar, och lagom till tobaksskörden lät hon binda in dem hos sömmerskan i en grannby. När bönderna brände åkrarna skickade hon skriften i samtliga väderstreck. Detta blev första delen av Encyklopedin över utlandsgreker, ”utgiven” i Neochóri senhösten 1928.

Då väninnorna fördjupade sig i vedermödorna upptäckte de att det fanns flera gestalter som väntade på att få namn och ansikte. Mer bekymmersamt var emellertid att Eleni inte sållat sanningarna från sägnerna. Visserligen insåg de att drömmen om en återskapad gemenskap med allt från förtroenden och förälskelser till böneutropare och cirkusartister skulle förbli just det: en drömvärld. Men inte därför att de saknade hängivenhet eller tålamod, utan för att uppgiften i sig var omöjlig. Oviljan att ge en enda erinran förlorad hotade att spränga företaget inifrån. Om kollegan inte drog en gräns i tiden, inte skilde mellan rykten och fakta och inte prövade vittnesmålen, skulle världen så småningom anta så sällsamma proportioner att det krävdes mer än en Atlas för att uppbära den. Dessutom kunde ingen vara säker på att vad som skapades var ett tempel och inte en sophög. Efter en hetsig korrespondens 1929–30 enades man således om ”nya spelregler”, som Athanassia Osborn i Astoria, New York, uttryckte saken med nyvunnen amerikansk direkthet.

Fyra år senare återutgavs det första bandet, denna gång hälften så tjockt men dubbelt så tillförlitligt. Från att ha samlat önskningar och fantasier som bara rörde greker från Smyrna, övergick väninnorna – som numera kallade sig ”Clios biträden” – till att koncentrera sig på fakta om alla sorters landsmän i förskingringen. Trots allt var smyrnioten endast ett sätt på vilket en grek kunde vara. Det avgörande problemet var inte de breda avenyerna genom historien med dess myller av tvärgator och återvändsgränder, utan förhoppningarna som färdades på dem. ”Varenda grek”, heter det i Osborns reviderade förord (man hör den disputerade etnologen), ”utgör en komplikation av det grekiska. Vi drivs inte av någon stor idé, utan av en liten förhoppning: att undantaget bekräftar landsmannen. Något annat vore en katastrof, vilket vi sett nog med prov på under detta korta, grå sekel.”

Tålmodigt synades de rykten och hågkomster av vilka en människa består i andra människors tankar. Vilda gissningar och förskönande omskrivningar gallrades ut tills endast uppgifter kvarstod som styrktes av oberoende källor. ”Dikten har alltid varit ett gift för greker”, påpekade doktor Osborn när hon strök en obekräftad utsaga. ”Låt oss hellre ta med för lite än för mycket.” Materialet måste säkras medan det ännu ”levde”, ty när folk dog av andra skäl än att de var greker fanns risken att minnena inte skulle gå att bekräfta, hur vackra eller plågsamma de än tedde sig. Ingen artikel fick emellertid publiceras förrän föremålet för uppmärksamheten avlidit, ty en grek var ”god för en överraskning även i sista sekunden”. När stoffet förelåg ombesörjdes en renskrift och med jämna mellanrum, när man samlat in tillräckligt med dollar eller dinarer, utkom ett nytt band på Diaspora Press.

Kanske finns det läsare som stött på dessa trådbundna trycksaker i mjuk pärm? I så fall vet hon att biträdena kämpade mot hinder: bränder, världskrig, lungsot, dikt, ålderdom, diktaturer … Samt en hel del annat. Till exempel bly av olika slag – däribland typerna som användes för att sätta deras böcker. Elenis brevbärare avled när sjätte delen gått till tryck. Nu följde ett uppehåll i utgivningen, eftersom dubbelänkan inte visste vad hon skulle sörja mer: landet hon tvingats lämna eller det vacklande brofästet i det nya. Väninnorna skrev enträgna brev, alla förgäves, och fortsatte efter några år på egen hand. Barnbarnen skulle minnas hur deras jiajiá satt vid sekretären om eftermiddagen, apatiskt strykande sin vinterkappa, osäker på om hon överlevt tiden eller om tiden överlevt henne. Ibland hände det att Kostas – uppkallad efter morfadern och författare till de följande sidorna – gick in till henne, särskilt när han blev äldre och plågades av de ringa kraven i skolan. Då tog Eleni, som bara var hans styvmormor, med honom till ett förflutet som hon menade tillhörde honom lika mycket. Hon berättade om sorger och förvirring, hon skildrade jubel och häpnad, och hon frågade om en grek någonsin blev av med Den Jämmerliga Saken. När barnbarnet sedermera lämnade landet återupptog hon slutligen arbetet. Kort därpå dog hon.

Jag har uppehållit mig så utförligt vid denna bakgrund därför att jag tror att den säger något om Kezdoglous supplement. Efter hustrun Agnetas död i bröstcancer den 28 december i fjol måste han ha känt den egna tiden rinna ut. Kanske redovisar han inte ett helt liv. Ändå innehåller furulådan ett unikt öde, fångat under några få men formande skeenden som sträcker sig över flera generationer. Att han redogör för en annan person behöver dock inte betyda att han är mindre partisk. Jag har i alla fall svårt att undgå intrycket av att han speglar sig i porträttet, trots att det första en historiker får lära sig är att hålla lämplig distans till den porträtterade.

Kezdoglou tycks ha anammat sin hjältes uppfattning: människor består av andra människor. Enda sättet att göra dem rättvisa är att ta fasta på en materialsituation som ingalunda begränsar sig till ett fodral av hud, ben och lite inre organ, däribland det hjärta som för berättarens del skulle drabbas av en fatal infarkt. Föresatsen väcker sympati men inger även tvivel. Varför tillstår han inte de poetiska friheterna? Varför låter han levnadsteckningen glida mellan sak och spekulation utan att säga vad som är vad? Ena gången påstår han att uppgifterna grundas på pressklipp eller personliga samtal. Han döljer emellertid källorna bakom pseudonymer och behandlar betraktelser som inte återförs på sagesmän som vore de eftergifter åt det mänskliga behovet av lite lokalkolorit. Andra gången lutar han sig mot en vägg av lösa antaganden. Direkta repliker kan endast tas med en nypa salt, och bara för att han hänvisar till sig själv i tredje person – sannolikt för att härma uppslagsverkets neutrala ton – försvinner inte den personliga gestaltningen. Arrangemanget med registerkort antyder rentav att Kezdoglou dristat sig att skapa en handling snarlik romanens, antagligen av missbelåtenhet med livets torrskaffning (fakta). Ty vad annat innebär talet om konståkning och krocket, för att bara nämna ett par företeelser i vilka huvudpersonen fann en okomplicerad glädje, men vars lösa tåtar tvinnas till en tråd som boken vill få oss att tro har samma färg som vecket i en handflata?

Det är glädjande att författaren tar oss med till några av de lycko- och olycksplatser som förekommer i alla liv. Det är glädjande att han presenterar orter och figurer i såväl fantasin som Makedonien som lätt glöms bort. Men för den som synar skriften i sömmarna, för den som vill använda den till att förstå ett 1900-talsöde något bättre, framstår redogörelsen som retfullt undanglidande – mångordig i situationer där ett adjektiv skulle räcka, stum i lägen där ett lexikon vore på sin plats. Jag har en känsla av att Kezdoglou plågats av ”micket” dåligt samvete. Frågan är varför. Och frågan är varför han trots händelserna som föregick tryckningen av vad som skulle bli det sista bandet 1969 – då en oväntad upptäckt gjordes och ett bokbål improviserades på en bakgård i södra Sverige –, varför han trots ”incidenten i Lund”, som den kom att kallas i handplockade kretsar, valde att återvända till scenen för sitt nederlag. (Jag talar om förstås litteraturen med stort L.) Efter att ha redigerat materialet kommer jag bara på ett svar: han söker upprättelse. Å vems vägnar får läsaren själv avgöra.

När jag för sista gången låter fingrarna vandra över korten, från förhistoriens 1800-tal med dess sotiga nischer till dagens ljusa och praktiska vardagsrum, är det denna opålitlighet som faller i ögonen. Underligt nog fyller den mig med ömhet – för ishockeyspelarna i Tollarps IK med deras överdimensionerade tröjor och snusfärgade spottloskor, för de uppdiktade pojkarna som besökte huvudpersonen i rummet intill oljepannan, för deras mor med den perfekta frisyren och de väldoftande armhålorna, och givetvis för hennes man som när han fick se pansarvagnarna rulla genom Atens gator utbrast: ”Detta är den svartaste fredagen i månaden aprils historia” – ja, för varenda 1/1-, 1/2-, etc. grek på de orter där de följande scenerna utspelar sig, men även för det förflutnas myggor, kylskåp och örngott, för dess getter, tändstickor och tiodrachmersmynt, för den ”fagra bagardotter” som för hundra år sedan gjorde en döv älskare ledsen men historien en tjänst, samt för den anonyme gentleman som ett par sekel tidigare ställde ifrån sig sin shandy och uppfann krocketen. Och naturligtvis för detta mysterium med pomaderat hår: ”Jannis Georgiadis”. Ty så kallas hjälten i lådan …

Men nu börjar jag låta som Kezdoglou. Må han vila i frid. Ett par saker till bara. Förmodligen är jag den ”Anton Florinos” (*1960) som omnämns här och var. När jag fick registerkorten i mina händer var jag dock osäker på om det var en varelse med hud och hemoglobin. Uppriktigt sagt vet jag fortfarande inte vad jag skall tänka. Fast numera stör mig ovissheten mindre. Som ”Jannis” sade när jag nådde honom på mobilen och han avböjde att ta del av materialet: det är varje människas ensak hur hon föredrar att minnas andra. Säger det sig inte självt att hågkomsterna rör sig likt textilier kring en naken kropp som ingenstans är fast? Vatten bundet i föränderliga former: möjligen är ingen av oss mycket mer.

Vid ett tillfälle utnämns den porträtterade förresten till ”den svenske Herakles”. Det vore en fin titel på en bok. Men inte denna. För övrigt undrar jag vad Clios biträden skulle ha sagt om de fått höra att han fortfarande lever, medan porträttören är död. När jag härmed lägger locket på en gång för alla är det svårt att inte erinra sig ett par rader som Kezdoglou citerar: ”En främling hemma, främling borta, / Främling ännu här i paradiset.” Kanske passar orden bättre in på författaren där han vilar i sin trälåda av helt andra dimensioner? Ytterligare en rad ur samma verk gör sig påmind: ”Kom, fast försent, min fromma hjältesång” …

 

Aris Fioretos

Sparta, 2009

Sidorna 5–12.

Recensioner

”Man kan bara lovprisa denna roman: lika mycket för dess vits och raffiness som för den rikedom på verkligheter som den erbjuder läsaren.” – Christoph Bartmann, Literaturen

”Fioretos språk tillhör det vackraste man kan läsa på svenska: ofta är det så musikaliskt och vackert att man som läsare bara kan hysa den största tacksamhet, mot detta förbluffande mastodontverk, lika omöjlig att göra rättvisa med en kort anmälan som det är att motstå den som nöjesläsning. Med ett ljust leende viker jag ihop den här bastanta volymen, som alltså är utförd med sådan lätthet att dess text på något sätt känns viktlös, som om orden bara har blivit utlånade för att dansa fram sin stund över sidorna. Denna roman är lika intelligent som den är vacker: förbluffande stilig, och det är med en elegisk känsla läsaren måste låta läsningen ta slut.” – bernur.blogg.se

”Det är ett stort ögonblick när litteratur och kärlek smälter ihop och blir detsamma.” – Helmut Böttiger, Die Zeit

”Det utgår en närmast magnetisk dragningskraft från Aris Fioretos nya roman Den siste greken. Den är orubbligt originell och myllrande infallsrik. Den är skriven med ett ömsint tonfall och en behärskad kärleksfullhet som förmår pressa tårar ur det torraste stenhjärta. . . . Det är en mycket osvensk roman som ändå blir svensk som en – ja, vad? – en grekisk Dalahäst. Aris Fioretos, som framstår som en alltmer befriande egensinnig författare, skriver i en bred och livskraftig europeisk tradition som han respektlöst men med bibehållen aktning förvandlar till något eget och originellt. Hur orimligt det än kan låta så är Den siste greken som ett möte mellan Vilhelm Moberg och Jorge Luis Borges. . . . Genomförandet superbt i sin stilistiska briljans, sin litet torra men drabbande humor, sin mänsklighet och klarsynta insiktsfullhet. Den siste greken är på en gång både sorglig och hoppfull, men framför allt gripande – ja, hjärtskärande – genom sitt ömsinta vemod.” – Crister Enander, Helsingborgs Dagblad

”Den splittrade formen speglar en idé om människan. Den rymmer sin egen nödvändighet. Det innebär dock inte att läsningen blir splittrad. Aris Fioretos skriver den här gången med en ironisk och sarkastisk lust som gör det till en sannskyldig fröjd att läsa hans nya roman. De bitande kommentarerna är legio, både när det gäller de slitna hjältarnas avväpnande livslögner, historiefixering och samhällsförhållanden. Men det går också ett tragiskt stråk genom hela romanen, från massmorden i Smyrna via Jannis barndom till sveken i Skåne. Fast den tragiska insikten förtar aldrig humorn. De balanseras inte, de existerar i egen rätt. I Aris Fioretos roman liksom i livet.” – Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet

”Även om Den siste greken dramaturgiskt sett slutar i en katastrof, utvecklar romanen genom sitt komediartade, dansanta, variationsrika och briljant självreflekterande berättande även i lugna ögonblick en stor poetisk närvaro.” – Manuel Gogos, Neue Zürcher Zeitung

”Aris Fioretos har skrivit en hantverksmässigt virtuos och rörande roman. Även om Jannis Georgiadis bär drag av en skälm . . . berättar romanen en i sista hand tragisk historia full av sinnlighet, encyklopediska kunskapspartiklar och historiska fakta om hemlöshet och hur det är att fördrivas. Samt hur varje människa trots alla skillnader är förbunden med alla andra.” – Carsten Hueck, Radiofeuilleton Kritik, Deutschlandradio Kultur

”Låt mig genast säga att Den siste greken är en fantastisk roman, mångskiktad, underhållande och gripande. En vemodigt skimrande traktat om kärlekens irrvägar, sorger och skönhet och om den skavande hemlängtan som bara den som lämnat allt bakom sig kan känna. Aris Fioretos låter språket och fiktionen dansa och snurra och får åtminstone den här läsaren att jubla inför alla underfundiga formuleringar, omtumlande tankegångar och krockande tidsskikt. Romanen är berättad i första person pluralis, ett undflyende men likväl påtagligt ’vi’, vars röst klingar både myndigt allvetande och storögt undrande, både svalt frånvarande och brännande nära. Och när punkt slutligen sätts på sidan 385 vill man bums börja om från början igen. . . . Den siste greken innehåller oerhört mycket mer än det jag lyckats förmedla här, genomsyrad som den är av små och stora skeenden, engagerande bifigurer och ett överflöd av betydelsebärande detaljer. Baserad på en osann historia eller ej – sann är den här romanen hur som helst, så förunderligt sann som bara livet självt och en vackert vävd fantasi kan vara.” – Eva Johansson, Dagens Nyheter

”’Varje människa måste själv bestämma hur hon vill minnas andra’, tror Jannis. Även Aris Fioretos har bestämt sig. Det har lett till en överraskande, hänryckande och klok roman med en pris galenskap, som man genast vill läsa om när man nått slutet.” – Sandra Kegel, Frankfurter Allgemeine Zeitung

Den siste greken är en bok om grekiskt vemod, saknad, kärlek i många bemärkelser, minnet, tiden och det problematiska identitetsbegrepp som infinner sig så fort vi försöker definiera vad en människa är. Det är också en berättelse om det nyss passerade 1900-talet och dess myller av människoöden som in på bara skinnet fick känna på följderna av de vidriga krigen: alla krigsoffer, de fördrivna och stupade eller utrotade. Och alla de flyktingar som i grunden tvingades ompröva vad som menas med ett hem eller en hembygd. Kanske allra mest handlar boken om emigrationens villkor med drömmarna om en bättre framtid och samtidigt om förlusten av familj och nära anhöriga, bygemenskap, allt invant och sådant som en gång svarade för en bastrygghet i tillvaron . . . Den siste greken [har] blivit en mångbottnad, djupt gripande och överdådig kärleksroman. För att inte tala om all den humor av speciellt grekiskt slag . . . [N]u knackar ett nytt och betydande författarskap på dörren till den svenska parnassen och begär företräde. Vår inhemska litteratur är att gratulera till Aris Fioretos genombrott som författare med Den siste greken, som ligger så nära ett mästerverk det går att komma.” – Bo-Ingvar Kollberg, Upsala Nya Tidning

"Jag tycker att det är en underbar roman. Jag blir alldeles lycklig. . . . Det är en mycket, mycket vacker roman, en sinnlig roman som har den underbara idén att allt möjligt finns avlagrat i oss och att tiden inte förlöper linjärt i våra kroppar. . . . Hur allt löper in i vartannat [i denna roman], det är storslaget genomfört." – Felicitas von Lovenberg, Literatur im Foyer, SWR Fernsehen

”[Den siste greken] är en stor, om än fragmentarisk familjeroman, en fantastisk och unik livshistoria, dessutom ett migrantepos och ett historiskt utkast till den grekiska diasporan under 1900-talet. . . . Romanen erbjuder ingen av dessa sedvanliga migrationshistorier. Den går långt därutöver – i sin originella form och i vad den har att berätta om det migratoriska, tvångsflexibiliserade livet i Europa under 1900-talet.” – Sigrid Löffler, Kulturradio, Radio Berlin-Brandenburg

 

”Vill man ta sig an sin litteratur som man tar sig an ett strategispel, samlad och skärpt, vill man ha ett komplicerat kopplingsschema att bringa reda i, då finns det här. Och man blir belönad, rikligt, när man mot slutet får se romanen breda ut sig till skimrande nät av oändligt många cirklar.” – Martina Lowden, Kulturnytt

"[Den siste greken] berättar hur migration i sig utgör en antropologisk konstant. . . . Vad jag finner så fantastiskt är att berättaren själv, denna berättarstämma har något mycket, mycket barockt, och det är ovanligt idag. . . . Romanen är språkligt mycket omväxlingsrik. Här märker man hela delikatessen hos en gentleman när han betraktar livet." – Ijoma Mangold, Literatur im Foyer, SWR Fernsehen

”Genialisk . . . en emigrationsroman i genrens renaste bemärkelse.”– Ursula März, Buch der Woche, Detuschlandfunk

”På ytan är romanen full av upptåg, skrönor och fantastiska historier. Stort och smått, allt ges samma värde. Det känns faktiskt helt rätt att pärmen till denna gripande, starka roman pryds av en geometrisk figur som visar sig vara ett schematiserat krocketparti. Men den hämningslösa berättarglädjen är bara romanens ovanskikt. Fioretos famnar långt djupare än så. Hans roman ställer frågor som rör det allra viktigaste: vad är det att vara människa och leva bland människor? Vad är det att minnas? Att älska? Jannis funderar återkommande på vad som är hans kärna, det som håller samman honom som människa. Varje gång är svaret nytt, och lika sant. . . . Den siste greken är storartad underhållning. Men framför allt är det en stark roman om att höra hemma i världen. Den må vara baserad på en osann historia, men den klingar allt annat än falskt.” – Karin Nykvist, Sydsvenska Dagbladet

Den siste greken är först och främst ett språklaboratorium, i vilket något bättre än en nation skapas: en identitet som inte längre behöver några uteslutningsideologier. Det är kanske det viktigaste budskapet i denna lika poetiska som politiska roman.” – Jutta Person, Süddeutsche Zeitung

”[Den siste greken] griper en känslomässigt lika starkt som Borta med vinden, men är så underbart raffinerat och djärvt konstruerad i sitt berättande att man bara kan beundra dess briljanta intelligens.” – Denis Scheck, Druckfrisch, ARD

"Sådana böcker är sällsynt vara . . . Här stöter en omfattande magisk berättelse på en djärv, postmodern konstruktion. Man får föreställa sig en vild blandning av Gabriel Garcia Márquez och Thomas Pynchon. . . . Så uppstår ett virtuost panorama som i sista hand blir en sinnebild för de komplexa migrationsrörelser, förbundna med lika tragiska förluster som stora chanser, som kännetecknar det gångna århundradet." – Daniel Schreber, Cicero

”Eftersom kravet på världsligt innehåll i litteraturen ständigt ställs: i denna roman finner man det. Därtill hör inte bara erfarenhet, utan även reflexiv förmåga och intellektuell bildning. Över bägge delar förfogar Aris Fioretos tvivelsutan . . . Fioretos är en stark, otroligt vokabelrik och klok författare[.]” – Christoph Schröder, Frankfurter Rundschau

”[En] imponerande roman” – Andreas Schäfer, Tagesspiegel

”Aris Fioretos Den siste greken är en hantverksmässigt ytterst raffinierad, melankolisk roman om den ’fantomsmärta’ som en människa upplever som lämnat sitt hemland, sin familj och sina vänner.” – Monika Stranakova, Literaturkritik

”[Den siste greken är] både en hjältesaga och en tragedi. För denne Jannis, denne Jannis. Han är sannerligen en katastrof. Han orsakar mordet på sin pappa, spelar bort stallet i poker, blyförgiftar sin farmor, ser sitt barn dö och döljer ett oerhört övergrepp mitt i sitt äktenskap. Men vem kan låta bli att älska honom? Jag tittar på omslagsfotot. Och jag önskar att det är autentiskt. För där står ju Jannis med krocketklubba i skånsk sommarträdgård och precis så måste han sett ut, med sidbena och uppkavlade ärmar – men blank som en marmorstaty. . . . Stilen är cool. Berättelsen ett upphettat myller. Att författa blir att behärska passionernas disciplin. Jag brottas med distanseringen när jag läser. Är det verkligen bra? Men när jag efteråt sneglar i mina anteckningar återvänder hela romanen som en lavin. Alla underliga gestalter. Alla märkliga sidoskeenden. Den stora politiken. Europa. Smärtan som måste kontrolleras. Jag har blivit djupt berörd utan att märka det.” – Per Wirtén, Expressen

Den siste greken är som en underbar Rubiks kub fast med ord och historia. Aris Fioretos blåser upp en alldeles egen bubbla som skimrar lite extra bredvid alla andras. Det är unikt och förbryllande, snyggt utan att förlora i själfullhet. Som att lyssna på en riktigt bra freestylerappare, fast i nästan 400 sidor och med en berättelse som håller hela den vägen. En av årets mest speciella läsupplevelser.” – Rebecka Åhlund, Borås Tidning

”Aris Fioretos nya bok Den siste greken är en tät roman, full av berättelser, insikter, nostalgi och historia. Den tar lång tid att läsa, och är oavbrutet spännande. . . . Ibland blir jag alldeles matt och måste lägga ifrån mig boken en stund. Men efter avslutad läsning inser jag plötsligt att Den siste greken hör till de romaner som jag vill läsa en gång till. Den är lärorik och minnesvärd. Och där finns kärleksskildringar som är otroligt vackra.” – Kajsa Öberg Lindsten, Göteborgs-Posten

Länkar

Samtal med Denis Scheck om boken, Druckfrisch, 30 januari 2011 (På tyska) · Samtal med Franziska Hirsbrunner om boken, 52 Beste Bücher, 7 mars 2011 (På tyska)