Omslagstext  ·  Utdrag  ·  Recensioner
 
Omslagstext

Efter sin död – med antagandet att det bara rör sig om en fantasi som råkat bli kvar i världen – följer hjältens öga en grupp ryska emigranter i exil i Berlin efter revolutionen. Han försöker uppfatta hur de ser på en viss Smirnov, en man som omges av stor osäkerhet och misstanke. Är han inte en bedragare, rentav en spion? Börjar inte Smirnov dessutom alltmer likna honom själv?

Ögat (1930), Vladimir Nabokovs koncisa fjärde roman, är lika mycket farsartad gåta som en svindlande filosofisk reflektion över identiteten som ett spel av förväntningar och roller, skriven många år innan dessa idéer blev på modet.

En klassiker som för första gången kommer på svenska. I översättning av Aris Fioretos och med ett efterord av författaren, ursprungligen publicerat som förord till den amerikanska utgåvan 1965.

 

*

 

Vladimir Nabokov (1899–1977) föddes i Sankt Petersburg. 1919 flydde han undan den ryska revolutionen till England och levde sedan i livslång exil i Tyskland, Frankrike, USA och Schweiz. Sitt stora genombrott fick han efter att ha övergått från ryskan till att skriva på engelska. Hans mest lästa verk är romanen Lolita (1955). Utöver författarskapet var Nabokov även en erkänd fjärilskännare och konstruktör av schackproblem.

Utdrag

JAG träffade denna kvinna, denna Matilda, under min första höst som émigré i Berlin under det tidiga tjugotalet av två livstider – detta sekels och mitt eget skämda livs. Någon hade just ordnat ett jobb åt mig som huslärare i en rysk familj som ännu inte haft tid att bli fattig och som fortfarande levde på fantasmerna av gamla vanor från St. Petersburg. Jag hade ingen tidigare erfarenhet av att uppfostra barn – hade inte den blekaste aning om hur jag skulle bete mig eller vad jag skulle tala med dem om. Där fanns två stycken, båda pojkar. I deras närvaro upplevde jag en förnedrande ofrihet.

De räknade mina rökstunder, och denna behärskade nyfikenhet fick mig att hålla cigaretten i en tafatt och ovanlig vinkel, som om jag rökte för första gången; jag askade hela tiden i knäet, och då förflyttades deras klara blick uppmärksamt från min hand till de blekgrå pollen som långsamt gneds in i ullen.

Matilda som var bekant med barnens föräldrar kom ofta på besök och stannade till middag. En kväll när hon skulle gå och det regnade ljudligt lånade de ut ett paraply, och hon sa: »Så snällt, tack så hemskt mycket, den unge mannen kan följa mig hem och ta med sig det tillbaka.« Från det ögonblicket blev hennes promenad hem en av mina plikter. Jag antar att jag tyckte ganska bra om henne, denna mulliga, lössläppta, koögda dam med sin stora mun som trycktes ihop till en blodröd plut, en förment rosenknopp, då hon såg sig i fickspegeln för att pudra ansiktet. Hon hade smala anklar och en tilldragande gång, vilket uppvägde mycket. Hon utstrålade en generös värme; så fort hon kom fick jag känslan av att värmen i rummet skruvats upp, och efter att ha följt henne hem och lämnat denna stora levande ugn kände jag mig kall, näst intill illamående, där jag gick ensam genom simmiga ljud och den beckmörka nattens kvicksilvriga glans.

Senare anlände hennes man från Paris och följde med på middag. Han var en make som vilken annan, och jag brydde mig inte så mycket om honom, utom att studera vanan han hade att innan han sa något harkla sig med ett raskt muller i näven, samt den tunga svarta käpp med glänsande knopp som han stötte i golvet medan Matilda förvandlade avskedet från värdinnan till en livfull monolog. En månad senare avreste maken och redan första kvällen som jag följde henne hem bjöd Matilda in mig för att låna ut en bok som hon länge försökt övertala mig att läsa – något på franska med titeln Ariane. Jeune fille russe. Som vanligt regnade det, och runt gatlamporna formades darrande glorior. Min högra hand var försänkt i hennes mollskinnskappas varma päls, med min vänstra höll jag upp paraplyet som natten trummade mot. Detta paraply låg – senare, i Matildas lägenhet – uppslaget nära ett ångelement, och fortsatte att dripp-droppa, och varje halvminut föll en tår, vilket så småningom bildade en stor pöl. Vad gäller boken, så glömde jag att ta den med mig.

Matilda var inte min första älskarinna. Före henne älskades jag av en sömmerska i St. Petersburg. Även hon var mullig, och även hon envisades med att jag skulle läsa en viss novell (Murosjka. Berättelsen om en kvinnas liv). Båda dessa omfångsrika damer utstötte ett gällt, överraskat, infantilt pip under den sexuella stormen, och ibland tycktes det mig som om det var bortslängd möda, allt det jag upplevt då jag flytt från det bolsjevikiska Ryssland genom att – dödsskrämd – korsa den finska gränsen (låt vara att det skedde i ett expresståg och med ett prosaiskt visum), bara för att gå från en famn till en annan som var i det närmaste identisk. Dessutom tråkade Matilda snart ut mig. Hon hade ett ständigt och för mig deprimerande samtalsämne – hennes make. Denne man, brukade hon säga, var ett nobelt råskinn. Han skulle döda henne på fläcken om han kom på henne. Han avgudade henne och var grymt svartsjuk. I Konstantinopel hade han en gång fattat tag i en företagsam fransman och slagit honom upprepade gånger mot golvet, som en trasa. Han var så passionerad att det skrämde en. Men han var vacker i sin grymhet. Jag försökte byta samtalsämne, men detta var Matildas käpphäst som hon grenslade med sina starka feta lår. Bilden hon skapade av maken var svår att få ihop med den man vars uppenbarelse jag knappt noterat. Samtidigt fann jag det högst otrevligt att dra slutsatsen att det inte alls var någon fantasi, och att en svartsjuk plågoande i Paris som insåg situationen i detta ögonblick agerade i den banala roll han tilldelats av hustrun: gnisslade med tänderna, rullade med ögonen och andades tungt genom näsan.

Ofta när jag traskade hem med tom cigarettask och ett ansikte som hettade i den våraktiga brisen som om jag just avlägsnat teatersminket, och varje steg skickade en smärtsam stöt som ekade i skallen, granskade jag min ynkliga lilla hänförelse från både ena och andra sidan, häpnade och ömkade mig själv, och blev missmodig och rädd. Krönet på älskogen framstod blott som en blek kulle med en obarmhärtig vy. När allt kommer omkring har en människa för att kunna leva lyckligt då och då rätt att uppleva några ögonblick av perfekt blankhet. Jag kände mig emellertid ständigt blottad och vidögd. Inte ens i sömnen upphörde jag att vaka över mig själv, förstod inte min existens, blev galen vid tanken på att inte kunna sluta vara medveten om mig själv, och avundsjuk på alla de enkla varelser – tjänstemän, revolutionärer, butiksinnehavare – som med gott självförtroende och koncentrerat ägnade sig åt sina små sysslor. Jag saknade ett sådant skal, och under dessa fruktansvärda, pastellblå morgnar, då mina klackar klapprade tvärsigenom stadens vildmark, föreställde jag mig någon som blir galen därför att han tydligt varsnar den jordsliga sfärens rörelse: där är han, snubblar och försöker bevara balansen genom att hålla sig i möbler, eller så sätter han sig på en stol vid fönstret med ett upphetsat grin, som främlingen på ett tåg som vänder sig till en med orden: »Hon bränner verkligen upp spåren, eller hur?« Men snart får allt svajande och gungande honom att må illa. Han suger på en citron eller istärning och lägger sig raklång på golvet, men till ingen nytta. Rörelsen kan inte stoppas, föraren är blind, bromsarna går inte att hitta – och hans hjärta brister när farten blir outhärdlig.

Så ensam jag var! Matilda som skälmskt undrade om jag skrev poesi, Matilda som konstfullt uppmanade mig att kyssa henne i trappan eller vid dörren, bara för att kunna hyckla en skälvning och passionerat viska, »Du galna pojke …«, denna Matilda räknades förstås inte. Och vem kände jag annars i Berlin? Sekreteraren i en organisation som hjälpte landsflyktiga, familjen som anställt mig som hushjälp, herr Weinstock som ägde en rysk boklåda; den lilla gamla tyska damen som jag tidigare hyrt ett rum av – en mager lista. Hela min försvarslösa existens inbjöd till elände. Och en kväll antogs inbjudan.

 

© Aris Fioretos och Modernista, 2015

 

(Sidorna 7–10)

Recensioner

»Ögat [är] Nabokovs första viktiga alster, för här stiger han helt och fullt in i själva fiktionens skattkammare och börjar leka på allvar både med sina karaktärer och med det faktum att han själv hittar på dem. . . . Aris Fioretos översättning är . . . just så utsökt och uppslagsrik som Nabokov måste vara.« – Erik Bergqvist, Nya Wermlands-Tidningen

 

»Vladimir Nabokovs fjärde roman är en historia befolkad av filurer: dubbelgångare, medium och en farbror som liknar ett gladlynt lik. Den är även ett språkligt akrobatiknummer – böjligt, barnsligt och uppfinningsrikt – men framför allt en existentiell slapstick och en gåta utan svar. . . . Aris Fioretos översättning av den 85 år gamla Ögat är den första på svenska. Den är mycket bra och tar vara på vad som är romanens styrka: dess finurliga språk. Med sina ordvitsar och drastiska beskrivningar av såväl människor som saker har Vladimir Nabokov en helt igenom oefterhärmlig stil.« – Rasmus Lygner, Västmanlands Läns Tidningar

 

»Aris Fioretos har översatt, och hans Nabokovprojekt är en kulturgärning värd att uppmärksamma. Sedan 2000 har han om jag räknar rätt översatt sex Nabokovromaner. Att en översättare tar sig an ett helt författarskap är ofta en bra idé, och kombinationen Fioretos–Nabokov är suverän. Nabokovs språk är ett helt eget, mångskiktat idiom där ljudleken spelar en viktig roll, och Fioretos levererar fiffiga motsvarigheter i nästan varje enskilt fall. Ibland faller sig översättningen lätt, som när en puderdosa flytt från Ne S.S.R. (läs högt så förstår du!), vilket nästan blir bättre på svenska än på engelska (där det heter Nes.S.S.R.).« – Karin Nykvist, Sydsvenskan

Vladimir Nabokov:
Ögat

Roman · Originaltitel: Sogljadataj · Från engelska · Stockholm: Modernista, 2015 · 74 sidor · Omslag: Lars Sundh

ISBN: 978–91–7499–592–3