Omslagstext  ·  Utdrag  ·  Recensioner
 
Omslagstext

Det kritiska ögonblicket vill vara ett försvar för den litterära detaljen. I en serie analyser med början i Longinos traktat om det sublima skärskådar boken spänningsfyllda förvecklingar i texter av Friedrich Hölderlin, Walter Benjamin och Paul Celan. Den punkt där ett verk knyts samman utgör essäernas ämne och uppmärksamheten är deras metod.

Utgångspunkten är förmodan att en litterär text gärna rymmer ögonblick då den reflekterar över språkliga fenomen. Dessa moment behöver inte innehålla direkta utsagor av texten om sig själv. Inte desto mindre betyder den omständighet att texten resonerar kring språk att dessa reflektioner får konsekvenser för läsningen av den: texten har på ett kusligt sätt föregripit det som den evige tvåan, läsaren, vill tillföra den. Denna bok, skriven av en tvåa, ägnas åt sådana moment.

Det kritiska ögonblicket griper rakt in i en samtida diskussion om litterära verks sätt att fungera och om vad som sker när text och tolkning möts. Boken tar upp viktiga problem i korsningen mellan litteraturens ’vetenskap’ och ’kritik’ och dess behandling av centrala modernistiska författarskap erbjuder väsentligt nya insikter av betydelse för såväl specialisten som den allmänt intresserade.

 

*

 

Aris Fioretos är för närvarande verksam vid The Getty Center for the History of Art and the Humanities, Santa Monica, Kalifornien.

På Norstedts har tidigare utgivits Delandets bok, texter mellan prosa och poesi, dröm och eftertanke.

Utdrag

Förord

 

Denna bok vill vara ett försvar för den litterära detaljen, en plaidoyer för den textliga komplikationen. Dess ambition ligger i att antyda ett panorama över en viss problematik, men dess begär består i att skärskåda en svit spänningsfyllda förvecklingar där ”fläckar av tid” (Wordsworth) blivit läsbara.1 Mikroskopet får inte alltid ersätta vidvinkeln, men den punkt där en text blir kritisk utgör ämnet för de följande studierna. Således försöker de alla att praktisera den sortens aktivitet som Paul Celan kallade för ”uppmärksamhet” och som han definierade som en ”skärpt känsla för detalj, kontur, struktur, färg”.2

Utgångspunkten är förmodan att det i en text ofta förekommer ögonblick då den reflekterar över språk. Dessa tillfällen behöver inte innehålla direkta utsagor av texten om sig själv; de behöver inte anta en metapoetisk prägel. Vanligen gör de heller inte det. Inte desto mindre betyder det faktum att en text resonerar kring språkliga fenomen att dessa reflektioner får konsekvenser för läsningen av den. Texten har i någon mening redan föregripit vad den evige tvåan, läsaren, vill tillföra den. Denna bok, skriven av en tvåa, ägnas åt sådana moment. Jag kallar dem kritiska i den utsträckning det går att visa att de rör reception, det vill säga tolkning och läsning. Varje mera rigorös reflektion över språk innehåller ett element av tolkande aktivitet och det är de förvecklingar som uppstår ur detta faktum som intresserar mig.

Eftersom dessa komplikationer har en retorisk prägel har jag valt att behandla dem med sikte på vissa troper och figurer som uppträder i dem. Det kritiska momentet kan därför läsas på två sätt, och det är det senare som vill stå i förgrunden. En läsart skulle betrakta boken som bestående av läsningar avolika författare och det sätt på vilket deras verk, uttryckligen eller underförstått, innehåller ställningstaganden till olika slags ögonblicklighet. Här litar bokens disposition till litteraturhistorisk kutym. Att börja med Longinos och därefter dra en linje från Hölderlin över Benjamin till Celan kan knappast betecknas som radikalt, även om dessa författares egna uppgörelser med den historia som deras litteratur tillhör var allt annat än konservativa. I en annan läsart kan boken emellertid betraktas som en svit analyser ägnade åt olika retoriska händelser och deras förhållande till ögonblicklighet. Om man vill kan de personnamn som parentetiskt förekommer i kapitlens titlar här bytas ut mot namn på begrepp som exempelvis anakolut, apostrof eller cesur, överföring, citat eller kiasm. Men efter de senaste årtiondenas arbeten inriktade på korsningen mellan text och teori utgör inte heller denna läsart någon större utmaning. Det som skulle göra den mindre konventionell vore förmodligen endast det faktum att den har färre år på nacken och dess ställning i akademin därför är mindre institutionaliserad. I alla händelser innebär det dubbla sätt som boken vill läsas på att linjen som dras från avsnitt till avsnitt har lika mycket att göra med valda texters formella aspekter som med en strävan att teckna de historiska – det vill säga kronologiska och inte kairologiska – dragen av den tradition som dessa kan föras till.

 

”Varje konstverk är ett ögonblick”, slår Adorno fast i sin estetiska teori .3 Vad han syftar på är den plötslighet med vilken ett verk uppenbarar sin karaktär av konstnärlig konstruktion. Som jag vill visa blir blixten här verkets emblem. Man behöver visserligen inte gå så långt som skolastikerna, som förband guds blixtlika uppenbarelse med teori (etymologiskt sammanförande grekiskans theos med theorô), men det är likväl sant att texter gärna innehåller ett moment av svävande då deras syftning står och väger. Ofta rör det sig om ett tillfälle då de kommenterar språkliga operationer och även försöker läsa sin egen belägenhet.

Friedrich Schlegel kallade ett sådant moment för en ”parabas”, det vill säga ett skede i texten då den trasar illusionen om att den bara är det medium genom vilket en författare sänder en tanke, avsikt eller innebörd till läsaren. Vad hans och andra romantikers verk uppfordrar oss till är främst en förhöjd vaksamhet på texters benägenhet till illusionsbrott. Deras arbeten är de första att i större skala teoretisera över sig själva och sitt eget ’händande’. Men Schlegel visste bättre än att sätta tro till ren metalitteratur. Istället utnämnde han på ett ställe illusionsbrottet ironiskt till en ”permanent parabas”.4 Detta är en paradox eftersom ett konstant illusionsbrytande inte skulle bryta mot något alls. Viktigare är ändå att påpeka att parabasen gör det ironiska jagets reträttväg tillbaka till en utomspråklig verklighet problematisk. Trots sin förmenta avfiktionalisering utgör ju också parabasen ett textligt moment. Istället för att försäkra jaget om att dess ankare vilar i en empirisk realitet lättar den snarast på denna förankring. Därmed innebär parabasen ett reflekterande som närmast motsvarar ett medvetandes reflekterande över sin egen språklighet, ett språkjag som aldrig kan vara säkert på sin empiriska realitet utan förblir skilt från sig självt.5 Hölderlins citat i Hyperion av ”Herakleitos stora ord, ’det Ena i sig självt delade’”, kunde formulera devisen över den port på vars tröskel denna sorts litteratur står.6

Oavsett om man vill förstå parabasen i dess strikt historiska bemärkelse (som det ögonblick i en attisk komedi då kören stiger fram, apostroferar publiken och ger uttryck för författarens avsikt eller personliga åsikter) eller om man väljer att tänja begreppet till att betyda ett moment i en text då den reflekterar över textuella fenomen (Schlegels tankar kring ironin utgör en meditation också över denna möjlighet) är den alltid ofördröjlig och flyktig. Det plötsliga tillfälle som den framställer utgör ett avbrott då en text rör vid villkor som gör den till vad den är. Vare sig den väljer att bejaka detta faktum eller inte underförstår texten därmed en syftning som kan vara politisk, etisk eller filosofisk.7

Jag kan tänka mig att den litterära textens anti-ideologiska kraft hänger samman med i vilken utsträckning den är istånd att teoretisera sina förutsättningar och erbjuda en läsning av dem. Denna syftning utgör för mig ingen qualitas occulta hos texten, utan ligger i förlängningen på nästan varje kapitels intresse. Om den däremot inte alltid kommer till uttryck i min diskussion beror det på att jag tror att de politiska, etiska eller filosofiska följderna av en texts reflektioner över sin status som text främst betingas av dess språk. Detta faktum bör tas hänsyn till innan textens säg anti-ideologiska kraft kan behandlas i kvalificerad mening. Självfallet innebär det att jag har för avsikt att fortsätta studier i sådan riktning. Men man kryper innan man har lärt sig att gå. För ögonblicket kan det vara nog att påpeka att slutpunkten för varje undersökning också bör betraktas som en början, varje gräns även som en öppning. Jag menar i korthet att en text aldrig slutar; den avbryts.

 

Mitt val av författare är tillräckligt konventionellt för att klara sig utan rättfärdigande, valet av texter däremot mer abstrust. Det inbegriper poetologiska traktater, filosofiska fragment och dikter, en tragedi, historiefilosofiska skisser och ett par pristal. (Boken innehåller dessutom en diskussion av ett verk som inte hör hemma i litteraturen utan i måleriet.) En del av analysernas bevisbörda består därför i att tala för de valda texternas betydelse för en uppfattning om vad litteratur kunde vara. I denna konjunktiv ryms löftet om den ’annanhet’ som jag tror att varje litterärt verk låter sin läsare erfara. Konjunktiven kan förhoppningsvis även antyda att de enskilda läsningarna vill vara exemplariska. Den giltighet ens tankar om litteraturen har är alltid beroende av det tillfälle vid vilket läsningens och textens vägar korsas. Vid lyckliga tillfällen utgör detta också ett kritiskt moment.

I inledningen redogör jag för vissa metodologiska förutsättningar samt olika teorier om ögonblicket. Jag har emellertid inte haft avsikten att genomföra den systematisering som kan skönjas på ett par ställen i boken. Visserligen litar min framställning till distinktioner, men någon strikt formalisering intresserar den sig inte för. Man kan för övrigt fråga sig om den sortens ämne jag tagit som utgångspunkt kan definieras i något slags evig bemärkelse. Redan Platons diskussion av ögonblicket demonstrerar det paradoxala i ett sådant försök och senare teorier har inte gjort mycket för att underlätta saken. Däremot kan man ge prov på detta ämne och beskriva dess följder för en tolkning och förståelse. Följaktligen avslutas inledningen med ett läsexempel: Longinos fragmentariska skrift om det sublima, Peri hypsous. Här ligger fokus på begivenheter i texten som är lika emblematiska som kritiska för dess ämne.

Det första kapitlet ägnas åt en läsning av det författarskap som kanske mest radikalt drog konsekvenserna av skillnaden mellan antik och modern tid: Friedrich Hölderlins. Här analyseras Hölderlins praktiska konfrontation med en antik förelöpare i hans översättning av Sofokles Antigone. I centrum för de anmärkningar som Hölderlin bifogade till sina sofoklesöversättningar står ett begrepp hämtat från metriken: cesuren. Det första kapitlet försöker att läsa vad som sker i denna ”taktvila”, också betecknad som en tom transport, som enligt Hölderlin karakteriserar den avgörande scenen i Antigone. Framför allt siktar det i sammanhanget till en analys av det som samtidigt äger rum i överföringen från grekisk till tysk text. Här uppenbaras en komplikation som visar sig rymma långgående konsekvenser för den syn på förhållandet mellan litteratur och historia som Hölderlins poetik utmanar.

I kapitel två utvecklas den problematisering av förhållandet mellan text och tid som återfinns hos Hölderlin, fast nu på ett mera teoretiskt plan. I Walter Benjamins tänkande återfinns en komplicerad men vittsyftande diskussion av förhållandet mellan historia och läsbarhet. Mest handgripligt kan detta förhållande noteras i hans teoretisering av citatets status för det kritiska arbetet. Det tredje kapitlet försöker därför att analysera citatets roll i Benjamins historiefilosofi samt hur det förbinds med vad en kritiker velat kalla ”läsbarhetens nu”.8 Här återvänder inte bara den problematisering av historien som inleddes i kapitlet om Hölderlin, utan också det cesur-begrepp som där analyserades. Båda företeelserna förbinds nu med det Benjamin beskriver som en ”dialektik i stillestånd”.9

Om hölderlinkapitlet tar upp överföringens vanskliga natur behandlar det andra kapitlet avbrottets trop i Benjamins tänkande och hur den förhåller sig till den sortens minne han kallar Eingedenken, ett självmyntat ord som i sin substantiva form ännu inte förekommer i någon ordbok. I det tredje och avslutande kapitlet fortsätter denna analys av minnets roll i en läsning av Celans förvaltande av Benjamins insikt i sitt Büchner-tal i Darmstadt 1960. Mera konkret gäller det den ”uppmärksamhet” som Celan talar om samt hur denna kan sättas i samband med det slags minne som artikuleras i två centrala och ofta tolkade dikter, ”Tübingen, Jänner” och ”Engführung”.

I båda dessa texter komplicerar Celan emellertid förhållandet mellan litteratur och historia, framför allt genom inversion och allegorisering. Därför ägnas en stor del av det tredje kapitlet åt en diskussion av hur Celan i minnets tecken problematiserar den poetiska textens referentialitet. Här framträder ett nära samband mellan Eingedenken och läsning i det som Celan med en laddad term kallar ”koncentration”.10 I likhet med de föregående avsnitten kommenterar också det tredje kapitlet olika störningar i texters uppbyggnad. En avslutande reflektion över ”Engführung” utvidgar denna diskussion till en analys av den reva i ordens väv som markerar det plötsligas interpunkterande karaktär. I all sin drabbande kraft tydliggörs här också ”präglingen av det kritiska, farliga moment” som enligt Benjamin ”ligger till grund för all läsning”.11

De tre kapitlen följs av en koda som behandlar det kritiska momentets emblem i en analys av en akvarell av Paul Klee. I en avslutande kommentar – delvis ägnad textens senkommenhet i förhållande till illuminationen, teorins sekundära position i relation till litteraturen – läses därefter ett exempel på dess paradoxala karaktär. Det hämtas ur Gunnar Ekelöfs sent på jorden och heter ”osynlig närvaro”. Här ges den ögonblickets språklighet som Kierkegaard menade ”inte [var] så god att ha att göra med” slutligen ett retoriskt namn .12 Om denna avrundande betraktelse därigenom förgår sig mot den lag som Robert Penn Warren något paradoxalt formulerade med orden ”The name of the story will be Time, / But you must not pronounce its name” måste kvarstå som en öppen fråga.13

 

Eftersom det varit en önskan att varje kapitel skall kunna läsas individuellt har jag avstått från att använda förkortningar på ofta anlitade källor i mer än ett kapitel åt gången. Förkortningarna ges parentetiskt omedelbart efter första nämnande; i de fall där flera volymer föreligger anger romersk siffra del och arabisk sida. Ofta har jag efter sidhänvisning till original angett hänvisning till tillgänglig översättning efter snedstreck. Där annan angivelse saknas är översättningar gjorda av mig. Tidskriftsårgångar och delar av samlingsutgåvor markeras med romersk siffra; tidskriftsnummer och övriga hänvisningar med arabisk. När det gäller tidskrifter anges antingen årgång eller nummer, aldrig både och. […] markerar kortare elideringar på upp till ett par meningar, [—] längre. Enkla anföringstecken som inte förekommer inom citat ’registrerar’ en viss distans till eget ordval.

I likhet med detta förord avslutades arbetet på Det kritiska momentet i maj 1991. Det är rimligt att anta att boken bär spår av de diskussioner som då fördes inom forskningen. Att många år senare försöka modernisera analyserna med hänsyn till nya rön vore dock svårt, för att inte säga omöjligt; också fackböcker är barn av sin tid. Idag skulle jag skriva annorlunda om de behandlade författarskapen. Förmodligen skulle fokus ligga på mer undanskymda aspekter av deras verk och möjligen skulle mina läsningar argumentera i delvis annan riktning. Men en sådan bok existerar på sin höjd i förlängningen av den skugga som den föreliggande kastar.14 Inför den tyska utgåvan har således bara hölderlinkapitlet genomgått förändringar som förtjänar att kallas betydelsefulla. I övrigt har vissa resonemang förtydligats, ett och annat hugskott strukits och smärre oegentligheter diskret rättats till.

 

Reviderat förord till den – ännu opublicerade – tyska utgåvan

 

 

 

Fotnoter

 

1   ”spots of time”. The Prelude, utg Jonathan Wordsworth et al. (New York: Norton, 1979), bok XI, 428. För diskussioner av detta begrepp i Wordsworths tänkande, se bl a: Geoffrey H. Hartman, Wordsworth’s Poetry, 1787–1814 (New Haven: Yale University Press, 1964), 210–19; James Roy King, The Literary Moment as a Lens on Reality (Columbia: University of Missouri Press, 1983), 99–120; samt Eugene L. Stelzig, All Shades of Consciousness (The Hague: Mouton, 1975), 152–80.

2   ”Aufmerksamkeit”; ”schärferer Sinn für das Detail, für Umriß, für Struktur, für Farbe”. ”Der Meridian”, Gesammelte Werke, utg Beda Allemann et al. (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1983), del III, 198. Paul Celan, ”Meridianen”, sv övers Daniel Birnbaum och Sven-Olov Wallenstein, Kris, 1987, nr 34–35, 158.

3   ”Jedes Kunstwerk ist ein Augenblick”. Ästhetische Theorie, Gesammelte Schriften, utg Rolf Tiedemann et al. (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1970–86), del VII (1970), 17. För en diskussion, se t ex Wolfhart Henckmann, ”’Jedes Kunstwerk ist ein Augenblick’. Versuch, eine These Adornos zu verstehen”, Augenblick und Zeitpunkt, utg Christian W. Thomsen och Hans Holländer (Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 1984), 77–92. ”’Varje konstverk är ett ögonblick’. Ett försök att förstå en tes av Adorno”, sv övers Daniel Birnbaum och Sven-Olov Wallenstein, Kris, 1988, nr 36, 112–19.

4   ”permanente Parekbasis”. ”Zur Philosophie, b. 1797”, Philosophische Lehrjahre 1796–1806, Kritische Friedrich-Schlegel-Ausgabe, utg Ernst Behler et al. (Paderborn: Schönigh, 1958–1980), del XVIII, 85. Jfr det snarlika fragmentet i Schlegels litterära anteckningsböcker: ”I den fantastiska romanen måste parabasen vara permanent”. ”Die Parekbase muß im F[antastischen] R[oman] permanent sein”. The Literary Notebooks, utg Hans Eichner (Toronto: Toronto University Press, 1957), 61. På senare tid har Paul de Man installerat termen i den kritiska vokabulären. Se ”The Rhetoric of Temporality”, Blindness and Insight, andra rev och utv uppl, inl Wlad Godzich (Minneapolis: University of Minnesota Press, 1983 [1971]), 218; samt ”Excuses”, Allegories of Reading (New Haven: Yale University Press, 1979), 300, n 21. En något polemisk redogörelse för Schlegels parabasbegrepp tillhandahålls av Bernhard Heimrich. Se ”Der Begriff der Parekbase in der Ironie-Terminologie Friedrich Schlegels”, Fiktionen und Fiktionsironie in Theorie und Dichtung der deutschen Romantik (Tübingen: Niemeyer, 1968), 59–65.

5   Jfr Werner Hamacher, ”Unlesbarkeit”, inl, Paul de Man, Allegorien des Lesens, ty övers Werner Hamacher och Peter Krumme (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1988), 12.

6   ”Das große Wort, das hen diaferon heautô (das Eine in sich selber unterschiedne) des Heraklit”. Sämtliche Werke, Frankfurter Ausgabe, utg D. E. Sattler et al. (Frankfurt am Main: Roter Stern, 1975-), Hyperion II, utg Michael Knaupp och D. E. Sattler (1982), 681. Hyperion, sv övers Gösta Oswald, Kris, 1990, nr 39–40, 51.

7   I anslutning härtill skulle en distinktion kunna göras mellan självreferens och självreflektion. Texter som iscensätter vissa litterära strategier genom vilka de kan kommentera sig själva kan konventionellt kallas för metapoetiska. En dikt som börjar med utsagan ”Par le mot par commence donc ce texte” vore ett enkelt exempel på ett sådant förhållande, och dessutom både bekant och ofta använt. (Det rör sig om Francis Ponges dikt ”Fable”. Tome premier [Paris: Gallimard, 1965], 114.) Likväl behöver texter som gör vissa språkliga operationer läsbara för den skull inte innehålla referenser till dessa. Inte heller behöver texter som använder sig av en vokabulär hämtad fråm lingvistikens eller litteraturens område antyda en särskild och uttryckligen formulerad kunskap om denna. Istället kan de mycket väl syfta på – eller reflektera över – språkliga förhållanden utan att för den skull tematisera dem. I den sene Rilkes produktion återfinns t ex ett upprepat användande av termen ”figur”, som emellertid inte betyder att hans dikter nödvändigtvis talar om sina egna retoriska element. Jfr vidare Rainer Nägele, ”Celan: Configurations of Freud”, Reading After Freud (New York: Columbia University Press, 1987), 165.

8   ”Jetzt der Lesbarkeit”. Hans Robert Jauss, ”Spur und Aura (Bemerkungen zu Walter Benjamins ’Passagen-Werk’)”, Art social und art industriel, utg Helmut Pfeiffer et al. (München: Fink, 1977), 36.

9   ”Dialektik im Stillstand”. Gesammelte Schriften, del v, Das Passagen-Werk, utg Rolf Tiedemann (1982), 577. Walter Benjamin, Paris 1800-talets huvudstad, Passagearbetet, sv övers Ulf Peter Hallberg (Stockholm, Stehag: Symposion, 1990), 383.

10   ”Konzentration”. ”Der Meridian”, 198/158.

11   ”den Stempel des kritischen, gefährlichen Moments, welcher allem Lesen zugrunde liegt”. Das Passagen-Werk, 578 / 384 (mod övers).

12   ”ikke saa godt at have med at gjøre”. Begrebet Angst, Samlede Vaerker, utg A. B. Drachmann et al., andra rev uppl, genomsedd av Peter P. Rohde (Köpenhamn: Gyldendal, 1963 [1920–36]), del vi, 175.

13   ”Namnet på berättelsen kommer att vara Tid, / Men du får inte uttala dess namn”. ”Tell Me a Story”, Audubon (New York: Random House, 1969), 32.

14   Flikar av denna skugga skymtar i ”Contraction (Benjamin, Reading, History)”, Modern Language Notes, 1994, årg 110, 540–64, där jag försöker att utreda cesurens betydelse för Benjamins tänkande, fr a dess relation till vad han kallade Eingedenken och Jetztzeit, samt i ”Finsternis”, ty övers Arnd Wedemeyer, Lesearten. Beiträge zum Werk Paul Celans, utg Axel Gellhaus och Andreas Lohr (Wien: Böhlau, 1996), 153–76, där jag utförligare behandlar Celans förment hermetiska diktning och den poetiska materialism som blir hans svar på esoteriska doktriner.

Recensioner

”Det är uppenbart att denna avhandlings retorik inte endast tillkommit på ögonblickets ingivelse. Den är mycket väl förberedd. Och många av de svårigheter som boken inte lämnar men tvärtom håller fast vid äger denna . . . oundvikliga karaktär. . . . [Som] projekt framstår Det kritiska ögonblicket som utomordentligt intressant och efterföljansvärt.” – Johan Dahlbäck, Tidskrift för litteraturvetenskap

 

”[Aris Fioretos läsning av Hölderlin, Benjamin och Celan] är både skarpsinnig och samvetsgrann, och Fioretos förmåga att ge de retoriska figurerna betydelse är värd stor respekt.” – Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet

 

”Uppmärksamhet. Förmågan att lägga märke till det omärkliga, att utlägga varats allra mest finstilta text. Och sedan plötsligt tystnad – ty utan tystnad ingen förnyad uppmärksamhet. Med en synnerligen verserad stridsskrift i detta ämne, vars nära förknippade kusiner sägs vara ’den litterära detaljen’ och ’den textliga komplikationen’, ansöker Aris Fioretos om befordran till filosofie doktor i litteraturvetenskap. Det gör han rätt i. Det kritiska ögonblicket, som den lärda luntan vill tituleras, är ett mer än hyggligt stycke i denna mödosamma genre, och som sådant präglas det av såväl list, lust som last. . . . Mitt i avhandlingen gömmer sig . . . en alldeles bländande läsning av Walter Benjamins författarskap. Här tar Fioretos definitivt steget från slipad positivhalare till sensibel konsertpianist av yppersta världsklass. . . . Sanningen, menade Benjamin, tycks ständigt befinna sig ur fokus, att pränta fast den är att omintetgöra dess förlösande kraft. Den insikten har Fioretos omsatt i praktik när han i detta kapitel låter litteratur och vetenskap befrukta varandra. Som en förbehållslös lustläsare närmar han sig Benjamins framställningssätt i sin egen analys; förståelsen utvecklar sig inte som rationellt dissekerande men som levande bild, som en plötsligt uppflammande och lika snabbt bortdöende insikt. Just så vill jag tänka mig uppmärksamheten: en kritisk akt som vet att hastigt återvända i tystnaden. I Aris Fioretos har den i några mättade ögonblick funnit sin utövare.” – Thomas Götselius, Norrköpings Tidningar

 

”Inte varje doktorsavhandling i litteraturvetenskap får läsaren att tänka på spännande ting som himlatecken och raketer, blixt och dunder. Men så är det med Aris Fioretos Det kritiska ögonblicket. I ett avseende är boken en motivstudie över ljungeldarnas plats i diktkonsten. Men framför allt ger den sig in i en av estetikens äldsta och mest centrala diskussioner. Vad är det som gör att du och jag som läsare hänförs av vissa texter? . . . [Jag] skulle skatta mig lycklig om jag kunde utveckla mitt argument med samma skarpsinne som Fioretos demonstrerar när han utvecklar sitt. . . . [Detta] är den mest sublima svenska litteraturvetenskapliga doktorsavhandling som framlagts på länge.” – Stefan Jonsson, Dagens Nyheter

 

”. . . något av ett pionjärverk . . .” – Per Erik Ljung, Res Publica

 

”. . . man får känslan av att . . . litteraturvetenskapen (-kritiken, -teorin) nått fram till ett vägskäl i och med prestationer av detta slag . . .” – Jesper Olsson, Östgöta-Correspondenten

Det kritiska ögonblicket:
Hölderlin, Benjamin, Celan

Vetenskapliga uppsatser · Stockholm: Norstedts, 1991 · 323 sidor · Form: Svensk Bokform · Omslagsbild: Paul Klee, »Physiognomischer Blitz«, 1927

ISBN: 91-1-912672-7

Beställ
Omslagstext  ·  Recensioner
 
Omslagstext

A defense of the detail and a plea for textual complication, The Critical Moment examines various expressions of suddenness. While each chapter — devoted to works by Longinus, Friedrich Hölderlin, Walter Benjamin, Paul Celan, and Paul Klee — can be viewed as a treatment of a particular oeuvre, it may also be read as an analysis of the relationship between a certain trope or figure and textual instantaneity. Among the rhetorical events studied are anacoluthon and apostrophe, transport and cesura, quotation and disjunction, chiasmus and inversion.

Consisting of readings of primarily modernist texts, the book particularly discusses moments of textual self-reflection. Such “spots of time,” in Wordsworth’s phrase, need not contain a direct comment by the text upon itself; they need not take on a metapoetic character. Yet the fact that a text reflects on linguistic phenomena has consequences for its reading; in an important sense, the text has already anticipated that which the reader brings to bear on it. The Critical Moment proposes to term such moments “critical” insofar as they can be demonstrated to address questions of reception.

The Critical Moment goes straight to the core of today’s concerns within the field of literary criticism. The study treats important problems at the intersection of literary history and aesthetic ideology, and its treatment of some of the most important writers of the  modernist canon offers new insights of great value to both the specialist and the  general reader.

Recensioner

“It’s clear that the rhetoric of this study is not the result of a fleeting flash of insight. It has been very carefully prepared. And many of the difficulties that the book doesn’t avoid but rather pivots around have this . . . character of inevitability . . . As a project, The Critical Moment is extraordinarily interesting and worthy of being followed closely.” — Johan Dahlbäck, Tidskrift för litteraturvetenskap

 

“[Aris Fioretos’s readings of Hölderlin, Benjamin, and Celan] are both sharp and conscientious, and his ability to endow rhetorical figures with meaning is worthy of great respect.” — Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet

 

“Attention. The ability to observe the insignificant, to explicate the finest print of being. And then, suddenly, silence — because without silence, there is no renewed attention. Now Aris Fioretos presents an extremely well-versed plaidoyer on this topic, the close  relatives of which are said to be ‘the literary detail’ and ‘the textual complication.’ He does right to do so. The Critical Moment, as this learned tome is entitled, is more than a solid contribution to the genre; it is marked by both cunning and desire. . . . In the middle of the book, there’s an absolutely splendid reading of Walter Benjamin’s work. Here, Fioretos takes the definitive  step from skilled accordion player to a sensitive concerto pianist of absolute world class. . . . The truth, Benjamin argued, always seems to be out of focus, to pin it down is to destroy its revelatory power. Fioretos turns this insight into practice by having literature and criticism cross-fertilize one another. As an attentive reader without preconceived notions, he scrutinizes Benjamin’s manner of presentation; understanding does not evolve as a rational dissection, but as a living image, as an insight suddenly enflamed and just as suddenly vanishing. This is exactly  how I would like to consider attention: as a critical act that knows how to quickly return to silence. For a few saturated moments, it has found, in Aris Fioretos, its practitioner.” — Thomas Götselius, Norrköpings Tidningar

 

“Not every study in literary criticism makes its reader think of such exciting matters as signs in heaven and rockets, thunderbolts and thunder. But that is they way of Aris Fioretos’ The Critical Moment. In one way, the book is a study of the place of lightening in literature. But foremost, it enters one of the oldest and most central discussions of aesthetics. What is it that makes you and me, as readers, feel elated and transported by certain texts? . . . I would consider myself lucky if I could develop my argument with the same acumen as Fioretos demonstrates when he develops his. . . . [This] is the most sublime Swedish dissertation in comparative literature that has been presented in a long time.” — Stefan Jonsson, Dagens Nyheter

 

“. . . something of a pioneering work . . .” — Per Erik Ljung, Res Publica

 

“. . . You get the feeling that . . . literary criticism has reached a cross-roads with achievements of this sort . . .” — Jesper Olsson, Östgöta-Correspondenten

Det kritiska ögonblicket:
Hölderlin, Benjamin, Celan (The Critical Moment)

Scholarly essays · In Swedish · Stockholm: Norstedts, 1991 · 323 pages · Cover image: Paul Klee, “Physiognomischer Blitz”, 1927 · English language rights available

ISBN: 91-1-912672-7

Beställ