Klappentext  ·  Auszug  ·  Rezensionen
 
Klappentext

Im Mai 1940 floh die neunundvierzigjährige Nelly Sachs mit einem der letzten Passagierflugzeuge aus Berlin. Hinter ihr lag mehr als die Hälfte eines Lebens, das nach der Machtergreifung der Nationalsozialisten „unter Bedrohung“ geführt wurde. Vor ihr lagen dreißig Jahre Exil sowie der wesentliche Teil eines literarischen Werks, das ihr 1966 den Nobelpreis eintrug.

Zur großen Nelly-Sachs-Wanderausstellung, die im März 2010 im Jüdischen Museum Berlin eröffnet wird, erscheint die erste umfangreiche Bildbiographie über die Autorin. Anhand zahlreicher bisher unbekannter Fotos, Texte und Zeugnisse wird die Eigenart ihres Werks und der historische Kontext, in dem es entstanden ist, erstmals sichtbar. Wer war der unbekannte Geliebte der Berliner Jahre, der später als „der tote Bräutigam“ Eingang in Sachs’ Werk fand? Was geschah in der vier Quadratmeter großen „Kajüte“, in der die Dichterin den Urpunkt ihres poetischen Universums sah? Was passierte während des Stockholm-Besuchs ihres Freunds Paul Celan, als er sie im Herbst 1960 zu Beginn ihrer psychischen Krankheit unterstützen wollte?

Aris Fioretos’ Bildbiographie zeigt, aus welchen Voraussetzungen sich das Werk der Nelly Sachs entfalten konnte: im Andenken an eine bekannte, aber verlorengegangene und im Kontakt mit einer neuen, aber fremden Kultur – kurz, in Krise und Umbruch. Mit Hilfe des reichhaltigen Materials werden die Koordinaten eines „unsichtbaren Universums“ bestimmt. Dazu tragen nicht nur die vielen bisher unbekannten Fotos, Manuskripte, Ton- und Bildaufnahmen bei, sondern auch der Einblick in wichtige Freundschaften mit Autoren wie Paul Celan, Gunnar Ekelöf und Hans Magnus Enzensberger.

 

*

 

Aris Fioretos ist schwedischer Autor und Hauptherausgeber der kommentierten Werkausgabe von Nelly Sachs. Für seine Übersetzungen – von u. a. Paul Auster, Friedrich Hölderlin und Vladimir Nabokov – und seine eigenen Werke hat er zahlreiche Auszeichnungen erhalten, u. a. vom DAAD Künstlerprogramm, von der Schwedischen Akademie und dem All Souls College, Oxford. Seine bisher letzte Veröffentlichung in deutscher Sprache ist der Essayband Das Maß eines Fußes (2008). Im Herbst 2010 erscheint der Roman Der letzte Grieche (Carl Hanser Verlag).

Auszug

Vorwort

 

Wie nähert man sich einer Autorin, die von tragischen Ereignissen in ihrer Vergangenheit sprach, es jedoch vermied, sich bei konkreten Umständen aufzuhalten? Die in ihren ersten Grabschriften über ihre „toten Brüder und Schwestern“ Initialen vollständigen Namen vorzog? Die früh und später im Leben Gedichte und Briefe verbrannte, die ihr zu offenherzig, zu privat erschienen? Kurzum: einer Autorin, die hinter ihrem Werk zu verschwinden wünschte?

Für Nelly Sachs sollten die Texte für sich sprechen. Kenntnisse über die Person hinter dem Werk waren nicht nötig, manchmal sogar schädlich. Auch wenn sie das Schreiben als eine Hingabe verstand, die letztlich nichts anderes hinterließ als die Spuren einer Leidenschaft, zeigt ihre umfangreiche Korrespondenz – etwa 4000 erhaltene Briefe – gleichwohl, wie sie fürchtete, daß Informationen aus ihrem Privatleben öffentlich werden könnten. Es gibt gute Gründe, diese Furcht eines Schriftstellers zu respektieren, nur selten schlechte. Aber während Sachs Informationen über den Hintergrund zu ihren Werken vorenthielt, sprach sie gleichzeitig darüber, daß sie dies tat. Mit der einen Hand zeigte sie auf das, was sie mit der anderen zurücknahm. Diese doppelte Geste ist bedeutsam. Möglicherweise sagt sie etwas darüber aus, wie sie die Verknüpfung von Leben und Dichtung auffaßte.

In mehreren Briefen an den Germanisten Walter A. Berendsohn mahnte Sachs in bezug auf vertraulich gegebene Informationen zur Vorsicht. Um zu unterstreichen, wie wichtig ihr dieses Anliegen war, griff sie zu einer drastischen Formulierung: Falls der Freund wirklich beabsichtige, die geplante Studie über ihr Werk zu schreiben, müsse er verstehen, daß sie als Person »ausgeschaltet« werden wolle. Sachs dürfte kaum unbewußt gewesen sein, daß das Verb klang, als stamme es aus dem Vokabular der Nationalsozialisten – jener „Sprache des Dritten Reichs“, oder aus dem „Wörterbuch des Unmenschen“, für die Victor Klemperer, Dolf Sternberger und andere nach dem Krieg Belege sammelten. Warum benutzte sie ein so belastetes Wort? Ging es darum, mit größtem Nachdruck die Grenze dafür abzustecken, was Berendsohn in seinem Buch erwähnen durfte? Um die Forderung, sich dem Werk zu widmen und alles andere den „Reportern für die illustrierten Zeitungen“, wie es weiter hieß, zu überlassen? Handelte es sich vielleicht sogar um die ungeschminkte Formulierung eines allgemeineren Problems: Wie soll man das Schutzlose formulieren, ohne es erneut zu exponieren? Fürchtete sie, daß die Erwähnung biographischer Daten den Blick auf das Anliegen des Gedichts verstellen und daß dies paradoxerweise bedeuten würde, daß weiterer Schmerz zugefügt würde? „Die herzzerreißende Tragik unseres Schicksals soll und darf […] nicht verkleinert werden, durch die vielen in diesem Zusammenhang gänzlich unnötigen Unterrichtungen.“

Sicher spielten solche und andere Erwägungen eine Rolle. Gleichwohl. „Ausschalten“? Trotz der metaphorischen Nähe zu den Schornsteinen der Krematorienöfen und trotz der Verwandtschaft mit einem Verb wie „gleichschalten“, deutet »ausschalten«vielleicht auch etwas anderes an…

Während der ersten Jahre im schwedischen Exil wohnte Sachs mit ihrer Mutter in provisorischen Unterkünften. Im Oktober 1941 konnten sie in eine eigene Wohnung in einem Mietshaus am Bergsundsstrand im Süden Stockholms ziehen. Sie lag im Erdgeschoß, bestand aus einem Zimmer mit Küche, war dunkel und kalt. Späteren Notizen zufolge soll es in ihr zeitweise nach Kanalisation gerochen haben. Nach sieben Jahren ohne Sonne durften sie 1948 in eine 41 Quadratmeter große Einzimmerwohnung mit Küchenecke zwei Etagen höher im gleichen Gebäude umziehen. Hier sollte Sachs den Rest ihres Lebens verbringen. Bis zum Tod der Mutter im Februar 1950 war sie die meiste Zeit mit deren Pflege beschäftigt. Die geringen Einkünfte der beiden stammten aus den Übersetzungen schwedischer Literatur (größtenteils Lyrik) durch die Tochter. Nur nachts konnte sie eigene Texte schreiben – und zwar im Dunkeln, da die Mutter ansonsten aufgewacht wäre.

Dies ist die Urszene für Sachs’ Dichtung: allein mit dem Alphabet in der Nacht. Sie fühlte sich buchstäblich „hineingeworfen in ein ‚Außerhalbʻ“, wie sie der Literaturkritikerin Margit Abenius gestand. Zwar mochte sie sich in der von sozialen Regeln bestimmten Welt befinden, aber sie war kein Teil von ihr. Einverleibt vom Außerhalb, wurde sie in eine unheimliche Sphäre verwiesen, die mit den Toten und der Trauer um diese verbunden war. Viel später sollte Sachs sie in einem Brief an ihren französischen Übersetzer Lionel Richard „diese Nächtliche Dimension“ nennen. »Ausschalten«bedeutete auch dies: Wenn das Licht gelöscht würde, sähe man die Person hinter dem Werk nicht mehr. Nun blieb »nur eine Stimme, ein Seufzer für die, die lauschen wollen“. Die nächtliche Dimension wurde von dem einzigen illuminiert, was zählte: der Schrift. Der Rest waren die Konturen der Dunkelheit.

 

Dieses Buch untersucht das Zusammenspiel zwischen Leben und Werk, Innen- und Außenseite einer schriftstellerischen Tätigkeit, die in späteren Jahren wenig Beachtung gefunden hat. Dementsprechend interessiert es sich auch für das Selbstbild der Autorin. Sachs’ Entwicklung als Dichterin ist nicht nur bemerkenswert, weil sie die erinnerungswürdigen Werke schrieb, als sie über fünfzig war. Im folgenden Vierteljahrhundert wurden ihre Gedichte literarisch gesehen im Grunde immer überzeugender. Die Literaturgeschichte kennt, wenn überhaupt, nur wenige solche Fälle. Wie konnte es zu dieser Entwicklung kommen?

Es gehört zu dem Selbstbild, das Sachs aus der Erfahrung von Verlust und Abschied, Flucht und Verwandlung heraus erschuf, daß sie gerne betonte, die Gedichte seien zu ihr gekommen, sie seien von grauenvollen Umständen diktiert worden, die sie gezwungen hätten, das Wort zu ergreifen. „Die Worte kamen und brachen aus mir – bis zur Vernichtung“, heißt es beispielsweise 1965 in einem Interview mit dem Schweizer Fernsehen. Dieses Bild paßt zu der Auffassung von einer Dichterin mit orphischem Auftrag. Es ist außerdem leicht, Züge zu erkennen, die traditionell als weiblich betrachtet werden. Sachs ist weniger aktiv als passiv. Sie komponiert keine Gedichte, sondern wird von ihnen überwältigt. Sie ist eher Empfängerin als Absenderin.

Zwar zeigt die Hinterlassenschaft, daß die Texte selten umgeschrieben oder überarbeitet wurden. Viele wurden in Versionen gedruckt, die bis auf das eine oder andere Wort oder Kommazeichen mit den ursprünglichen identisch waren. Aber muß das bedeuten, daß Sachs ein absichtsloses Medium war – eine Handvoll Saiten, berührt vom göttlichen Wind? Auch wenn die Lebensbedingungen nach der Flucht alles andere als einfach waren, arbeitete sie bewußt im Dienst der Dichtung. Schon als junge Frau hatte sie Beiträge an Zeitungsredaktionen gesandt. Nach der Flucht suchte sie den Kontakt zu Vertretern der schwedischen Literatur und begann praktisch sofort, ins Deutsche zu übersetzen. Trotz der Isolierung schuf sie sich mit der Zeit ein weitgestrecktes „der Worte Adernetz“ mit Koordinaten nah und fern, unter Lebenden und Toten, Exilanten und Vertretern der jüngeren Generation. Und während der schweren Jahre in den Sechzigern, geprägt von den Nachwehen der Verfolgungen in den Nazijahren, wurde sie phasenweise ins Krankenhaus eingeliefert, wo sie in geschützter Umgebung ihre stärksten Texte, die „glühenden Rätsel“ und späten szenischen Dichtungen, schrieb.

Diese Studie ist solchen und anderen Widersprüchen gewidmet. Auch wenn Sachs sich als „Walstatt“ betrachtete, brachen die Worte doch aus ihr hervor – und sie taten es „bis zur Vernichtung“. Die Konvulsionen, die sie als Dichterin gebaren, löschten sie als Privatperson aus. Am Ende glühten die Worte von innen, wie Rätsel. Sie illuminierten ohne Erklärung. Und deuteten an, daß eine andere Lesart erforderlich war als jene, die voraussetzt, die Bedeutung des Gedichts bilde einen Schatz, der ausgegraben und exportiert werden kann. Die Unzugänglichkeit war ein Teil ihrer Erscheinungsform. Die Dunkelheit ebenso.

Bleibt zu hoffen, daß die folgenden Seiten genügend von letzterem enthalten, um Sachs’ Gedichte leuchten zu lassen, wie nur sie es können.

 

 

© Aris Fioretos und Suhrkamp Verlag 2010

Rezensionen

„Nelly Sachs wollte hinter ihrem Werk verschwinden. ‚Ich will‘, schrieb sie an Walter A. Berendsohn, ‚dass man mich gänzlich ausschaltet – nur eine Stimme, ein Seufzer fur die, die lauschen wollen.‘ Dieser Wunsch gehört zu den Schriftstellervermächtnissen, denen man sich nicht fugen muss. Auch an die Person darf erinnert werden. Wenn es so einfuhlsam und werkdienlich geschieht wie hier.“ – Martin Ebel, Tages-Anzeiger

 

„Mit der Ankunft im Exil und den Nachrichten vom Holocaust entstanden jene Gedichte über Schmerz, Trennung und Tod, die Nelly Sachs als ihr wahres Werk angesehen hat. Es wurde geschaffen in einer Wohnküche von zwei auf zwei Meter, welche die Dichterin ihre ‚Kajüte‘ genannt hat, weil sie von dort über die Wasser Stockholms blicken konnte. Diese Kajüte hat der beschlagene Kurator Aris Fioretos, der gerade bei Suhrkamp die Werke von nelly Sachs in einer kommentierten vierbändigen Ausgabe neu herausgebracht hat, von der Berliner Firma Gewerk Deisgn als eine runde Urzelle nachbauen lassen. Ein Tisch, ein Bett, ein Stuhl – viel mehr barg das Sprachlabor der Nobelpreisträgerin nicht.“ – Hans Riebsamen, Frankfurter Allgemeine Zeitung

 

„Aris Fioretos, schwedischer Schriftsteller und Literaturwissenschaftler griechisch-österreichischer Herkunft (gerade ist im Hanser Verlag sein Roman Der letzte Grieche erschienen), hat sich um das Werk der deutschen und jüdischen Dichterin verdient gemacht. Zusammen mit Matthias Weichelt und Ariane Huml hat er im Suhrkamp Verlag seine mit schwedischen Mitteln geförderte Edition bestellt, und er hat ihr kluger Weise eine großartige, für Berlin, Stockholm, Zürich und Dortmund konzipierte Wanderausstellung über Nelly Sachs an die Seite gestellt. Es ist ihm zusammen mit ‚gewerk design, Berlin‘ nicht nur eine auch gestalterische Maßstäbe setzende Literaturausstellung gelungen, sondern zugleich deren mit großem Genuss zu lesende und zu betrachtende Dokumentation Flucht und Verwandlung. Eine Bildbiographie (Aus dem Schwedischen von Paul Berf). Man kann dieses gelungene Zusammenspiel von Edition, Ausstellung und Dokumentation als einen außerordentlichen Glücksfall in der nicht immer ganz reibungslos verlaufenen Rezeptionsgeschichte der Nobelpreisträgerin ansehen.“ – Herbert Wiesner, Die Welt

 

„Hauptherausgeber aller vier Bände [der kommentierten Gesamtausgabe der Werke von Nelly Sachs] – Band III mit den szenischen Dichtungen und Band IV mit Prosa und Übertragungen sind in Vorbereitung – ist der aus Göteborg stammende Autor Aris Fioretos. Er ist auch Kurator der großen Wanderausstellung, die anlässlich des 40. Todestags der Dichterin gestern Abend im Jüdischen Museum Berlin eröffnet wurde. In einer begleitenden Bildbiographie schildert Fioretos Leben und Werk der Dichterin. Das Buch basiert auf umfassenden Archiv-Recherchen sowie Gesprächen mit Freunden. Zusammen mit einer Bibliographie stellt es eine vorzügliche Ergänzung zu den beiden Gedichtbänden dar.“ – Renate Wiggershaus, Frankfurter Rundschau

Flucht und Verwandlung.
Nelly Sachs, Schriftstellerin, Berlin/Stockholm

Bildbiographie · Übersetzung: Paul Berf · Berlin: Suhrkamp, 2010 · 320 Seiten, 350 Bilder · Form: gewerk, Berlin · Umschlagfoto: Sachs’ Küche 1970

ISBN: 978-3-518-42159-8

Bestellen
Klappentext  ·  Auszug  ·  Rezensionen
 
Klappentext

”Natten börjar redan tidigt här. Och då börjar stjärnbilderna dra förbi mitt fönster. Och man står kanske i köket och torkar disken och har aningar, och natten tar långsamt bort alla väggar.”

–Nelly Sachs

 

I maj 1940 flydde den fyrtionioåriga Nelly Sachs med ett av de sista passagerarflygplanen från Berlin. Bakom henne låg ett liv som hotades efter nazisternas maktövertagande 1933. Framför henne låg trettio år i exil, samt den viktiga delen av ett litterärt verk som skulle belönas med nobelpriset i litteratur 1966.

Nu presenteras hennes liv och verk med en bildbiografi som innehåller en stor mängd tidigare opublicerade bilder och dokument. En CD-skiva med ljudinspelningar medföljer.

 

*

 

Aris Fioretos är författare och huvudredaktör för den nya kommenterade utgåvan av Nelly Sachs verk i fyra band (Suhrkamp Verlag). Han har också översatt bland andra Friedrich Hölderlin och Vladimir Nabokov till svenska. Senast utkom den Augustprisnominerade romanen Den siste greken (Norstedts, 2009), som tilldelades Sveriges Radios romanpris 2010.

Auszug

Förord

 

Hur närmar man sig en författare som talade om tragiska händelser i sitt förflutna, men undvek att uppehålla sig vid konkreta omständigheter? Som i de första gravskrifterna över sina ”döda bröder och systrar” föredrog att ange initialer framför fullständiga namn? Som både tidigt och senare i livet brände dikter och brev som tycktes henne alltför öppenhjärtiga, alltför privata? Kort sagt: en författare som önskade försvinna bakom verket?

För Nelly Sachs måste texterna tala för sig själva. Någon kännedom om personen bakom dem var inte nödvändig, ibland rentav hotfull. Även om hon förstod skrivandet som en hängivenhet som i sista hand inte efterlämnade annat än spåren av en lidelse, visar den omfattande korrespondensen – omkring 4 000 bevarade brev – hur orolig hon var att uppgifter ur privatlivet skulle bli offentliga. Det finns goda skäl att respektera denna ängslan hos en författare, och sällan några dåliga. Men samtidigt som Sachs undanhöll uppgifter om bakgrunden till sitt verk, talade hon om att hon gjorde det. Med ena handen visade hon på vad hon tog tillbaka med den andra. Denna dubbla gest är betydelsefull. Kanske säger den något om hur hon uppfattade livets och diktens samröre.

I flera brev till germanisten Walter A. Berendsohn manade hon till försiktighet beträffande upplysningar givna i förtroende. För att understryka vikten av sin vädjan använde hon en drastisk formulering: om vännen verkligen tänkte skriva den planerade studien om hennes författarskap måste han förstå att hon ville ”utsläckas” som person. Sachs lär knappast ha varit omedveten om att tyskans verb ausschalten var som taget ur nazisternas vokabulär – det ”Tredje rikets språkbruk” eller ”omänniskornas ordbok” som Victor Klemperer, Dolf Sternberger och andra samlade belägg för efter kriget. Varför använde hon en så laddad term? Handlade det om att med största eftertryck markera gränsen för vad Berendsohn fick nämna i sin bok? En fordran att ägna sig åt verket och överlämna allt övrigt åt ”reportrarna från veckotidningarna”, som det också hette? Rörde det sig rentav om en osminkad formulering av ett mer allmänt problem: hur formulera det skyddslösa utan att exponera det ånyo? Befarade hon att nämnandet av biografiska data skulle skymma sikten för diktens ärende och paradoxalt nog innebära att ytterligare smärta tillfogades? ”Den hjärtskärande tragiken i vårt öde skall och får […] inte förringas genom de många i detta sammanhang helt onödiga upplysningarna.”

Säkert spelade dessa och andra överväganden en roll. Likväl. ”Utsläckas”? Trots den metaforiska närheten till krematorieugnarnas skorstenar, och trots släktskapet med ett verb som gleichschalten (“likrikta”), antydde ausschalten kanske även något annat …

Under första året i svensk exil bodde Sachs med sin mor på tillfälliga adresser. I oktober 1941 kunde de flytta till en egen lägenhet i ett hyreshus på Bergsundsstrand på Södermalm i Stockholm. Den låg på bottenvåningen, bestod av ett rum och kök och var mörk och kall. Enligt senare anteckningar skall den tidvis ha fyllts av kloakstank. Efter sju år utan sol fick de i augusti 1948 byta till en etta på 41 kvadratmeter med kök och alkov som låg ett par trappor upp i samma fastighet. Här skulle Sachs tillbringa resten av livet. Fram till moderns död i februari 1950 ägnade hon största tiden åt att vårda henne. De få inkomsterna kom från översättningar av svensk litteratur, mestadels poesi. Bara om natten kunde hon skriva eget – och i mörkret, eftersom modern annars skulle vakna.

Detta är urscenen för Sachs poesi: ensam med alfabetet om natten. Hon kände sig bokstavligt talat ”kastad in i ett ’utanför’”, som hon framhöll för litteraturkritikern Margit Abenius. Möjligen befann hon sig i den av sociala regler styrda världen, men hon var inte del av den. Införlivad i det yttre hänvisades hon till en kuslig sfär, förbunden med de döda och sorgen efter dem. Långt senare skulle hon i ett brev till sin franske översättare Lionel Richard utnämna den till sin ”Nattliga dimension”. Ausschalten innebar även detta: när ljuset släckts syntes inte längre personen bakom verket. Likafullt fanns hon där. Natten illuminerades av det enda som räknades: skriften. Resten var mörkrets konturer.

 

Den här boken undersöker samspelet mellan liv och verk, in- och utsida av ett författarskap som kommit i skymundan på senare år. Därmed intresserar den sig också för Sachs självbild. Hennes utveckling som poet är anmärkningsvärd inte minst därför att hon påbörjade den minnesvärda delen av sitt verk när hon var över femtio år gammal. Under det kvartssekel som följde blev dikterna litterärt sett egentligen ständigt mer övertygande. Litteraturhistorien uppvisar få sådana fall, om ens några. Hur blev denna utveckling möjlig?

Till den självbild som Sachs skapade utifrån en erfarenhet av förlust och avsked, flykt och förvandling hör att hon gärna betonade att dikterna kom till henne, att de dikterades av fasansfulla omständigheter som tvingade henne att ta till orda. ”Orden kom och bröt fram ur mig – intill förintelse”, heter det exempelvis i en intervju med schweiziska televisionen 1965. Denna bild passar till uppfattningen av en poet på orfiskt uppdrag. Det är dessutom lätt att skönja drag som traditionellt betraktas som kvinnliga. Sachs är mindre aktiv än passiv. Hon komponerar inte dikter utan överväldigas av dem. Hon är snarare mottagare än avsändare.

Visserligen visar kvarlåtenskapen att Sachs sällan skrev om eller bearbetade sina texter. Många trycktes i versioner som på något ord eller kommatecken när är identiska med de ursprungliga. Men måste det betyda att hon var ett avsiktslöst medium – en handfull strängar berörda av den gudomliga vinden? Samtidigt som livsomständigheterna efter flykten knappast var enkla, arbetade hon medvetet i diktens tjänst. Redan som ung hade hon sänt bidrag till tidningsredaktionerna. Efter flykten tog hon kontakt med företrädare för den svenska litteraturen och började nästan genast att översätta dem till tyska. Trots isoleringen skapade hon med tiden ett vidsträckt ”ordens ådernät” med koordinater när och fjärran, bland levande och döda, exilförfattare och företrädare för den yngre generationen. Och under de svåra åren på 1960-talet, märkta av sviterna efter nazistårens förföljelser, lades hon periodvis in på psykiatriska kliniker, där hon i skyddad miljö skrev sina kanske starkaste arbeten, de ”glödande gåtorna” och sena sceniska dikterna.

Denna studie ägnas sådana och andra motsägelser. Även om Sachs betraktade sig som ”valplats”, var det ur henne som orden bröt fram – och de gjorde det ”intill förintelse”. Samma konvulsioner som födde henne som poet utsläckte henne som privatperson. Till slut glödde orden inifrån, likt gåtor. De illuminerade utan förklaring. Och antydde att en annan läsart fordrades än den som förutsätter att diktens betydelse utgör en skatt som kan grävas upp och exporteras. Otillgängligheten var en del av deras framträdandeform. Dunklet likaså.

Återstår att hoppas att de följande sidorna innehåller tillräckligt mycket av den senare varan för att Sachs dikter skall lysa som bara de kan.

 

 

© Aris Fioretos och Ersatz Förlag 2010

Rezensionen

”Aris Fioretos skriver som vanligt sin prydliga och stiliga text, och att han gillar Sachs förhindrar inte en kritisk distans, som aldrig sviker honom när han initierat leder oss genom hennes liv och verk: som kritiker är han suverän i sina hypernära läsningar, in i minsta skiljetecken. . . . Ja, jag har sagt det redan: en överdådig bok. Fioretos skriver om hur poesin inte var någon lindring för Nelly Sachs, utan en räddning, det enda som fick henne att överleva, att härda ut. I dikterna finns inget jag och du, bara ett stort vi.” – Bloggaren Bernur, www.howsoftthisprisonis.blogspot.com

 

”Den respons och beundran som Sachs diktning mötte ökade successivt, med Nobelpriset i litteratur 1966 som yttre höjdpunkt. Men, antyder Aris Fioretos i sin biografi Flykt och förvandling, dagens respons på författarskapet och på Sachs diktarhållning är i vissa fall kluven och intresset mindre än tidigare. Detta har att göra med hennes komplicerade position som uttalad judisk diktare efter Förintelsen, till och med som representant för de mördade judarna. Det var en roll Sachs själv betonade. Men den är paradoxal: hur skall den överlevande kunna tala för de mördade? Till de många kvaliteterna hos Fioretos rika, faktabemängda och välskrivna biografi hör att han inte drar sig för att problematisera också dessa svåra frågor.” – Michel Ekman, Svenska Dagbladet

 

”[I Aris Fioretos] mastiga biografi möter vi inte bara författaren och Nobelpristagaren utan även människan Nelly, flickan som skrev kärlekskranka romantiska efterklangsdikter i Berlin, som tvingades ägna en stor del av sitt liv åt att först passa en fader döende i cancer och sedan en sjuklig moder. Närsynt fördjupar sig Fioretos i de obetydligaste detaljer. Som att fadern William Sachs uppfann en patenterad muskelstärkare, med tiden känd som ’der Expanderer’. Trivialt? Nja, Fioretos lyckas med konststycket att utvinna litterära poänger även ur detta träningsredskap bestående av elastiska strängar, krokar och gummiringar. Tänjningen överlevde som poetisk princip.” – Andreas Ekström, Sydsvenska Dagbladet

 

”I sin utomordentligt insiktsfulla, kunniga och ofta rentav vägröjande biografi, Flykt och förvandling, kartlägger Aris Fioretos i detalj vad som skedde under flykten – dramatisk som en äventyrsfilm, som han skriver själv – och vid ankomsten till deras nya hemland. Det är en sällsynt briljant biografi, som på ett levande och givande sätt väver samman liv med författarskap, de brinnande dikterna med Nellys Sachs erfarenheter och hennes särskilda, högst egna sätt att tolka skrifter, upplevelser och händelser.” – Crister Enander, Gefle Dagblad

 

”Fioretos’ stil är svalt reflekterande, vilket jag ser som en av bokens många förtjänster. Så kan vi komma aningen närmare den så eftersträvansvärda förståelsen av det obegripliga. Och undgå den manifest känsloöverfyllda pseudonärhet, som så lätt överväldigar kommentatorerna till dessa grymma och samtidigt likgiltighetsbelastade närhistoriska sammanhang.” – Mikael Enckell, Hufvudstadsbladet

 

”Allt detta skildrar Aris Fioretos med en närläsning som ofta fokuserar på detaljer – ett bokmärkesalbum, en sax – som ges vidare men oftast mycket trovärdiga tolkningar. Sachs författarskap är inte enkelt, desto större är det att Flykt och förvandling ändå är så pass lättillgänglig. Största förtjänsten är naturligtvis Fioretos kunskaper och språkkänsla men också formgivningen. . . . Hösten tillhör Nelly Sachs. Och jag kan inte tänka mig en bättre tidpunkt än denna att lära känna hennes liv och verk.” – Mats Granberg, Norrköpings Tidningar

 

”Det är välgjort och mycket gripande. Inte minst bildbiografin, som med sitt rika material lånar sin form från det nämnda bokmärkesalbumet, är imponerande. Fioretos prosa är sedvanligt ekvilibristisk och tonfallet behärskat, men själva utformandet avslöjar också en ömsint känslighet i hanteringen av Sachs liv och verk. Det blir ett intimt porträtt, och det som gör det så sammansatt är framför allt dess otvungna sätt att oupphörligt foga text till biografi. Fioretos skildring rör sig elastiskt mellan de skilda nivåerna och bildar en stoffspäckad tankeväv kring författarskapet och livslinjen.” – Hanna Nordenhök, Aftonbladet

 

”[E]n överdådigt rikt bildbiografi, skriven av författaren Aris Fioretos, [en] mer än 300 sidor tjock bok i stort format som i ord och bild berättar om Nelly Sachs, hennes gärning och tiden hon levde och verkade i.” – Thomas Nydahl, www.nydahlsoccident.blogspot.se

 

”En av förtjänsterna med Fioretos imponerande bok, som förenar traditionellt biografiskt arkivarbete med mer essäistiskt tolkningsarbete, är att den inte väjer för allt som gör det svårt att läsa Sachs i dag. På ett halvsekels avstånd ser man tydligare inte bara omsvängningen i Sachs författarskap, utan även besvärande stora likheter mellan den patosfyllda efterkrigsdiktningen och den patetiska förkrigsdiktningen.” – Malte Persson, Expressen

 

”Här sitter jag, lite sned höstsol, framför en tjock bok. Över sidornas generösa marginaler fladdrar bokmärken från mormors tid, änglar, fjärilar, blomster. Eller faller en hövisk riddare på knä inför sin dam. Hopsamlade stenar och snäckor sover i ro. Men här finns också foton, människor, de flesta döda. På ett runt bord står en skrivmaskin av märket Mercedes. Är inte arrangemangen lite kitschiga? Man vill ju gärna hitta något att gruffa om. Men nej – boken från Ersatz förlag är bara vacker. Den är skriven av Aris Fioretos, författare men också litteraturforskare, med ett mångårigt kulturuppdrag i Berlin bakom sig. Den kallas en bildbiografi och heter Flykt och förvandling. Nelly Sachs, författare, Berlin/Stockholm. I ett mörkrum, Nelly Sachs-rummet på Kungliga Biblioteket, och omgiven av Sachs kvarlåtenskap, brev, utkast och föremål från de fyrtio kvadrameternas lägenhet på Bergsunds strand i Stockholm, har Fioretos framkallat ett stort livssammanhang. Jag låter mig villigt ledas in i Nelly Sachs värld där liv och dikt tvinnas samman. Fioretos text andas lugnt. Läsningen fascinerar.” – Agneta Pleijel, Dagens Nyheter

Flykt och förvandling:
Nelly Sachs, författare, Berlin/Stockholm

Bildbiografi · Stockholm: Ersatz, 2010 · 320 sidor, med 350 bilder · Form: gewerk Design, Berlin · Omslagsfoto: Harry Järv, Nelly Sachs köksalkov i juni 1970

ISBN: 978-91-86437-13-8

Bestellen
Klappentext  ·  Auszug  ·  Rezensionen
 
Klappentext

This richly illustrated biography is the first book in English to chronicle the life of Nelly Sachs (1891–1970), recipient of the 1966 Nobel Prize in Literature. The book follows Sachs from her secluded years in Berlin as the only child of assimilated German Jews, through her last-minute flight from the Nazis in 1940, to her exile in “peaceful Sweden” — a time of poverty and isolation, but also of growing fame. Enriched by over 300 images of Sachs’s manuscripts, photographs, and possessions, Nelly Sachs, Flight and Metamorphosis not only offers detailed insights into the contexts of Sachs’s formation as a writer, but also looks at themes of trauma and testimony in her central works.

Fioretos draws upon previously unknown manuscripts, documents, medical records, and photos to produce the first reliably detailed narrative of Sachs’s foundational experiences: her teenage years when she experienced the unrequited love later designated as the source for her entire œuvre; her involvement with the Jewish Cultural League—seven years marked by mounting terror but also by her first public recognition as a writer; and her exposure to the radical Modernism of Swedish poetry in the 1940s. The book further describes the years of public recognition, addresses the paranoia that marked Sachs’s final decade, and scrutinizes her close but complicated friendship with Paul Celan. An interview with Sachs’s close friend Margaretha Holmqvist provides touching insights into both her life in the 1960s and the events leading up to the Nobel Prize. Throughout, the book emphasizes the singularity of Sachs’s achievement as a writer and the exemplarity of her existential situation — as a woman, as an exile, and — as she herself said — “a battleground.”

 

Aris Fioretos is Professor of Aesthetics at Södertörn University in Stockholm, Sweden. The recipient of numerous prizes and fellowships, he has published several novels and book-length essays and is a translator of of Auster, Hölderlin, and Nabokov into Swedish. His latest novel is the internationally acclaimed The Last Greek (2009). Fioretos is also the general editor of the complete works of Nelly Sachs in German.

 

“For some years the time has been ripe for a literary biography of Nelly Sachs. Now these thorough, thoughtful, deeply studied pages, enlivened by remarkable images, should become a definitive source. Along with her close comrade Paul Celan, though not wholly like him, Sachs draws us into a molten history we forget at our peril.” — John Felstiner, author of Translating Neruda: The Way to Macchu Picchu, Paul Celan: Poet, Survivor, Jew, and Can Poetry Save the Earth? A Field Guide to Nature Poems

Auszug

Foreword

 

How to approach a writer who spoke of tragic events in her past, but avoided concrete circumstances? A writer who, in the first epitaphs to her “dead brothers and sisters,” preferred to use initials rather than full names? Who, early as well as later in life, burned poems and letters she felt were too frank, too private? In short, a writer who wished to disappear behind her work?

For Nelly Sachs, texts had to speak for themselves. No knowledge about the person behind the work was necessary; in fact, it could be threatening. Although she understood writing as an act of devotion which ultimately left no other mark than the traces of passion, her considerable correspondence — around 4,000 extant letters — shows how concerned she was that details of her private life should remain private. There are usually good reasons for respecting a writer’s wishes regarding such matters, and rarely any bad ones. Yet at the same time as Sachs withheld facts about the background to her work, she said that she was doing so. With one hand she pointed to what the other hand was hiding. This double gesture is significant. Perhaps it says something about how she viewed the interplay of life and letters.

In her correspondence with the Germanist Walter A. Berendsohn, Sachs repeatedly urged caution regarding information imparted in confidence. In order to underline the urgency of her request she used a drastic turn of phrase: if her friend were really going to write the proposed study of her life as a writer, he must understand that she wanted to be “extinguished” as a person. Sachs could hardly have been unaware that the German verb ausschalten sounded as if it came straight out of the Nazis’ vocabulary — that “diction of the Third Reich” or “lexicon of inhumanity” of which Victor Klemperer, Dolf Sternberger, and others amassed evidence after the war. Why did she use such a charged term? Was it in order to state emphatically the limits of what Berendsohn could include in his book? A demand that he concentrate on the work and leave everything else to “the reporters from the celebrity press,” as she also wrote? Or was it in fact a straightforward declaration of a more general problem: how to give expression to the defenseless without risking new exposure? Did she fear that the inclusion of biographical data would obscure the import of the poem and, paradoxically, cause more pain to be inflicted? “The heartrending tragedy of our destiny will not and must not [. . .] be diminished by the many items of information which are wholly unnecessary in this context.”

No doubt such considerations, and others, played a part. Still — “extinguished”? Despite its metaphorical proximity to the chimneys of the crematorium ovens, and despite its kinship with a verb such as gleichschalten (“equalize”), ausschalten may have suggested something else as well . . .

During the first year of their Swedish exile, Sachs and her mother lived at temporary addresses. In October 1941 they were able to move to an apartment of their own, in a building in Bergsundsstrand on the south side of Stockholm. Located on the ground floor, it consisted of one room and a kitchen, and was dark and cold. According to notes made later, it was occasionally filled with the stench of sewers. After seven years without sunlight, in August 1948, the pair were able to change to a one-room apartment measuring 41 square meters, with a kitchen and dining alcove, a couple of floors higher up in the same building. Here Sachs would spend the rest of her life. Until her mother’s death in February 1950, she devoted most of her time to caring for her. What small income she earned came from translations of Swedish literature, mostly poetry. Only at night could she write her own work — in the dark, as her mother would otherwise wake up.

This is the prototypical setting for Sachs’ poetry: alone with the alphabet at night. She felt literally “thrown into an ‘Outside,’” as she put it to the literary critic Margit Abenius. Although she may have been in a world governed by social conventions, she wasn’t part of it. Paradoxically situated, hers was an eerie sphere, bound up with the dead and the sorrow in their wake. Much later, in a letter to her French translator, Lionel Richard, Sachs would term this her “Nightly Dimension.” Ausschalten meant this, too: with the light extinguished, the person behind the work was no longer visible. Yet she was there all the same. The night was illuminated by the one thing that mattered: the writing. Whatever else there was, it should remain in the dark.

 

This study is devoted to the interplay between life and letters, inside and outside in a body of work neglected by critics in recent years. Hence it is also concerned with Sachs’ self-image. Her development as a poet is remarkable not least because she began the memorable part of her œuvre when she was over fifty years old. During the quarter-century that followed, her poems became ever more convincing from a critical point of view. Literary history boasts few such examples, if any. How was this development made possible?

The self-image that Sachs created from an experience of loss and parting, flight and metamorphosis was predicated on the notion that the poems came to her, that they were dictated by horrific circumstances which forced her to speak. “The words came and broke forth in me — to the edge of annihilation,” she reported in an interview on Swiss television in 1965. This image fits in with the vision of a poet with an Orphic mission. It is furthermore easy to identify traits which are traditionally perceived as feminine. Sachs is less active than passive. She does not compose poems, but rather is overwhelmed by them. She is more receiver than sender.

Sachs’ literary estate shows that she rarely rewrote or edited her texts. Many of them were printed in versions nearly identical — bar the odd word or comma — to the original. Yet must that mean she was a mere medium without intent — a handful of strings moved by the divine wind? At the same time as the circumstances following her escape from Nazi Germany were far from comfortable, she conscientiously worked in the service of poetry. She had submitted texts to newspapers and periodicals already in her youth. After her flight she contacted Swedish writers and critics and began almost immediately to translate their work into German. Despite her isolation she built, over time, a wide-ranging “network of words” with coordinates near and far, among the living and the dead, exiled writers and representatives of the younger generation. And during the difficult years of the 1960s, scarred by the effects of persecution during the Nazi years, she was periodically committed to psychiatric clinics in whose protected setting she wrote what are perhaps her most powerful works, the “glowing enigmas” and the late dramatic poetry.

This study dwells upon such contradictions and upon other ones. Even if Sachs saw herself as a “battleground,” it was in her that the words broke forth — and they did so “to the edge of annihilation.” The same convulsions with which she was born as a poet also extinguished her as a private individual. In the end the words glowed from the inside. Like enigmas, they illuminated without explanation. Thus implying that a different sort of reading was required: one that doesn’t assume the meaning of a poem is a treasure to be unearthed and exported.  Inaccessibility was part of its appearance. As was obscurity.

May the following pages contain enough of the latter for Sachs’ poems to gleam as only they can.

 

 

© Aris Fioretos and Stanford University Press, 2012

Rezensionen

“[S]achs is served well by Fioretos, whose comprehensive biography is based on material from archives, interviews and other biographies. The size of a coffee-table book, Flight and Metamorphosis draws the reader into her life and times through photographs, hand-written notes and poems, images of her typewriter, and childhood toys and drawings. Fioretos tells the story with all the suspense of a good novel.” — Zelda Gamson, Jewish Currents

 

“Nelly Sachs’s poems are true to Celan’s remark that ‘not to include the resistance of the incommunicable in the poem is not to write a poem at all’. Fioretos’s book and the new edition allow us to take the full measure of that resistance.” — Charlie Louth, Times Literary Supplement

 

“Fioretos’ elegantly written biography is the first of Sachs to appear in English . . . To its credit, Fioretos’ lucid, well-researched book never feels hagiographic, despite its abundant expressions of admiration for its subject.” — Paul Reitter, Jewish Review of Books

Nelly Sachs, Flight and Metamorphosis

Illustrated Biography · Original title: Flykt och förvandling · In Swedish · Translation: Tomas Tranæus · Stanford: Stanford University Press, 2012 · 320 pages, 350 images · Design: gewerk, Berlin

ISBN: 978-0-8047-7531-1

Bestellen