Jan Wagner:
Självporträtt med bisvärm

Information · Omslag · Utdrag · Recensioner · Länkar

Information

Översättning poesi · Från tyska · Malmö: Rámus, 2016, 191 sidor · Med efterord · Omslag: José Maria Sicilia · ISBN: 978–91–86703–62–2

Omslag

Jan Wagner (f. 1971) får i sin lyrik världen att framträda som på en gång igenkännbar och ny. Det är en poesi präglad av den nyfiknes upptäckarglädje, den hängivnes sinnlighet, av känslig precision och lustfylld svalka. I dikter om slånbär, världskrig och utbrytningsartister, om pitbullen, harmynthet och bisvärmar trollar och förtrollar Wagner med rim, meter och metaforer. I förkastningen mellan en samtida sensibilitet och bundna former tillkommer poetiska tablåer lika självklara som makalösa.

Sedan debuten 2001 har Wagner utgivit sex diktsamlingar och kommit att bli en av Tysklands mest lästa och översatta lyriker. Självporträtt med bisvärm introducerar honom för första gången på svenska i ett stort urval dikter hämtade från hela författarskapet. Urvalet har gjorts av författaren, den svenska översättningen av Aris Fioretos.

Utdrag

självporträtt med bisvärm

till nyss fanns bara denna fina linje

kring läppar och haka, nu en skäggig skrud

som växer och vimlar, tills jag liknar

en hårig magdalena, luden

av bin. från alla håll stormar det fram,

som tilltog jag i vara, vidd och vikt,

och långsamt, liksom gram för gram,

förvandlades till sångens stilla mitt …

med mina armar sträckta hit och dit

liknar jag en riddare som väpnaren

hjälper i hans rustning, bit för bit,

först hjälm, sen harnesk, armar, ben och nacken,

tills han knappt kan röra sig, inte gå,

bara står och skimrar, den tunna munnen

ett minne, lite luft som gått i stå,

och först blir synlig som försvunnen.

Sidan 164.

Recensioner

»Wagner har nära till de hisnande perspektivväxlingarna. Ett vanligt problem hos skickliga versmakare är att tekniken kan skymma innehållet, men här blir formen sekundär, där form och versfötter osynliggörs. Det är också roliga dikter att läsa: poesin är ett bra medel när komiken är målet – och vice versa. [D]et kan medges att jag ibland himlar med ögonen och ibland svimmar av briljansen, eller åtminstone darrar till med imponerad blick. Så är det med det som är bra på riktigt: man kommer inte överens med det, för det bråkar, finner sig inte till rätta. Finner sig inte, eller bara – finner inte. En gnista dysterkvist och ett spann spefullhet finns hos mången god poet. Och en del spetsfundighet. Och en stark dikt om en pitbull, som hotar att bli klassisk som makalös djurdikt tillsammans med alla makalösa kattdikter. I det pigga efterordet skriver Fioretos med sedvanlig vighet om en poet som givetvis liknar honom själv, så pass att man möjligen med visst fog kan undra hur mycket det här är en ny bok av Fioretos själv. Urvalet är i vilket fall generöst, med minst tolv dikter från vardera bok, samt ett kortare ›samtal‹.« – Bernur, bloggen Howsoftthisprisonis.se

»Wagners metaforer slungar verkligen ut läsaren i det oväntade – ett konstgrepp som påminner om diktare som Tomas Tranströmer. Men samtidigt lurar ofta något lekfullt, som hämtat ur Wallace Stevens eller surrealismens muntrare förtrupper. Wagner mottar intryck lite varifrån som helst – han har själv översatt mycket anglosaxisk poesi till tyska och är innerligt nyfiken på många olika poetiska traditioner och skolor. . . . Rytmen och diktformerna är också något Wagner glatt leker med – mellan bokens pärmar kommer variationer av sapfiska strofer, sonetter, villanellor, haikun och ghaseller. Det är aldrig fråga om att göra formexperiment bara för sakens skull, Wagner lyckas göra denna spretighet egen. Det gör översättningen som Aris Fioretos nu gjort till ett konststycke i sin egen rätt, när Wagner i sin lekfullhet tar isär diktformer, ordlekar, inrim, slutrim, konnotationer med en precis poetisk kirurgi och sömmar ihop allt till nya skapelser. Det är med en tjock samling dikter som Wagners poesi nu ikläder sig det svenska språket för första gången, och som en av de mest lästa nya tyska poeterna i dag är det definitivt på tiden.« ­ Valter Holmström, Ny Tid

»Till Jan Wagners särdrag hör en ton av mjuk intimitet som likafullt verkar tala mer utifrån en delad kulturell klangbotten än utifrån ett strikt personligt själscentrum. Med en collageliknande teknik snarare imiterar han än följer medvetandeströmmen. Saker och ting är inte riktigt vad de låtsas vara. Tilltalet är nära men rösten verkar komma långt bortifrån. I en dikt befinner vi oss med poeten i Nordsverige. Hur han förmår fånga ljusförhållanden och stämning i det nordliga landskapet – med ett inslag av gotik – visar övertygande hur nära Jan Wagner också på svenska förmår komma mästarskapet.« – Håkan Sandell, Sydsvenskan

»Vad är det då hos Jan Wagner som gör honom så populär? Kanske är det den precisa språkbehandlingen, den som likt en skalpell skär ut siluetter ur spröda vita papper och får dem att dansa framför läsaren. Eller så beror det på tonen. Wagners tilltal är tillbakalutat och lågmält, med en ödmjuk lärdom skriver han fram dikten med snett leende, och liksom bara väntar på läsarens reaktion när han i de sista raderna knyter ihop säcken, ofta på ett överraskande sätt.« – Mats O. Svensson, Dagens Nyheter

Länkar

Fem frågor till Aris Fioretos, Litteraturtoppen

Lovtal till Jan Wagner i samband med Georg Büchnerpriset, Darmstadt, oktober 2017 (på tyska)