Den 5 februari 1960

 

Kära son avkomma,

 

Förlåt om jag känner mig luftig i skallen. Men snart ska jag statuera far i evighet – och det kräver sin man. Eller snarare pappa. Ty när jag begrundar några smulor statuerar jag nog hellre ”pappa” än ”far”. (Varför jag oföredrar titeln ”far”? En annan gång.) Kanhända upprepas denna historia då du, min avkomma, blivit lång nog att själv statuera förälder? Förutsatt förstås att du vill och får hjälp – samt att du, i likhet med mig, statuerar man. Fast just den saken hoppas tror jag inte ska problematisera oss. Det tillgodogör sig handen jag lägger på globen galaxen. ”En sådan turbulens?” hälsar handen mig tyst och jag din mor lite mindre tyst. ”Kan bara vara en son.”

Ännu skiljer oss någon dag från det stora – ja, ett par om gudarna är slöa. Flera kan det inte röra sig om. Snart slår klockan nämligen midnatt i vårt färska hemland och om några stunder är du sju dagar långsam. Det är faktiskt rekord i den familj som din mor vuxit ur.* Tidigare ikväll stönade hon med händerna biktande under galaxen: ”Jag trodde inte att en avkomma kunde skapa sådan tyngd, Manolis. Hela galaxen är sprängfärdig!” Lily kallade hem andan en stund så att jag skulle uppfatta allvaret inuti orden och gömma glömma pennan. När jag upphört att dikta fortfor hon: ”Du betitlar varelsen härinne kosmonaut. Det är fint men fantastiskt. Kanske, är allt jag kan säga. För lyssna noga: jag känner mig knappast road. Om din resenär inte nedkommer i denna stund vägrar jag att slå rekord. Då får det vara …” Balanserat returnerade jag: ”Vår avkomma vet vad den gör, mitt socker. Vänd galaxen på sidan, så domnar du lättare bort.” Din mor gjorde som jag förkunnade och domnade bort. Själv lyckades jag dock inte göra detsamma. Därtill var min oro plötsligt alltför rik. Hade hon tillkännagivit ”kanske”? Och att det fick vara? Vad höll på att bli av?


De tre punkterna efter Lilys anfallkungörelse rymde stora mängder tystnad. Om jag inte aktade mig var det lätt att gå vilse i allt det osagda och uppfinna fel gata till sanningen. Medan min hustru andades timmerstockar försköt jag således dikterna och röntgade hennes punkter. Vid närmare iögonfallande tyckte jag inte om musiken i dem. Den lät hård som järn, vilket inte verkade särskilt lyckat. Jag har känt din kommande mor längre än väl och vet att hon brukar lägga sig när mina skäl är perfekta. Men nu hade hon belastat mig med sådan tyngd att jag fruktade att ett faktum inte skulle förbli ett faktum. Ville hon ta avsked från vår avkomma? Hade hon fått nog? Eller var hon bara matt på mina tal om rekord? Oundvikligen packades tankar av denna typ upp i min skalle, och snart var de så stora att poesin inte längre fick plats.


Sedan flera timmar minst andas Lily timmerstockar i bäddrummet, domnad på sidan med en kudde insinuerad mellan benen, medan jag sitter vid köksbordet med mitt huvud i händerna. Onda huvud, onda mig! Hur jag än gör möda har jag inte undersökt undfått punkternas hemlighet. Eller vad en far ska ta sig till om hans fru hamnar på tvären. Klockan är midnatt nu, och så dags är det inte lätt att hitta på den perfekta lösningen. Alltså lämnar misstanken mig inte längre någon ro: kan hemligheten vara att Lily kunskapar något som jag inte kunskapar? (Med kvinnor vet man aldrig. De har metoder som män har ont om.) Till exempel – pennan tremulerar – till exempel att vi tillverkat inte en kosmonaut utan … en kosmonautska?


I första hand undrar du säkert varför just denna tanke tremulerar pennan; i den andra kanske varför vi betitlar dig kosmonaut. Låt mig möblera om orden i munnen en stund, så ska jag tillkännage varför. Så där. Nu tror jag att det går fint. I höstas, då du varit på väg till oss i fyra och en halv månader, förlade jag fingrarna till galaxen (som på den tiden var en mjuk liten glob). Det var dags för mirakel, förkunnade jag. ”Kom ned på jorden”, svarade Lily matt. ”Ingen mer poesi idag.” Men orden var sanna: jag kunde känna dig snurra därinne, i vattnets varma rymd, med genomskinliga händer invecklade under hakan och russin till fötter, vända mot varandra. ”Mitt socker”, skrattade jag således högt åt din kommande mor, ”här sker faktiskt mirakel. Vår avkomma sände just en signal. Jag begriper att resan hem till oss löper utan olycka. Vet du vad? Om den skickar en ny signal ska jag signalera tillbaka.”


Som vanligt tyckte Lily att jag var fantastisk. Men jag låtsades som ingenting om, kavlade in ärmarna och fortsatte lugn som yoghurt att stryka med handflatan: ”Vänta, nu rörde den sig igen.” Egentligen kände jag inget, fast det ville jag inte förkunna. Lite drama angick situationen. ”Var vänlig och ligg stilla, så att jag kan hälsa att allt är bra. Och att vi är redo förstås.” Det sista viskade jag med pekfingret hårdare tryckt mot galaxen. Försiktigt slog jag korta och mindre korta signaler mot dess spännande utsida. (Din mor litar aldrig mycket på mina konster, men denna gång skänkte hon mig frihet att fördjupa mig.) Det tog ett par stunder, ty ännu problematiserades jag av det omaka språket. Sedan flöt allting tiptop. Du svävade därinne och minns nog vad jag pekfingrade. För handlingens skull förkunnar jag det ändå:

 

T E L L U S  T I L L  I N R E  R Y M D E N  V I  Ä R  R E D O

 

Först hände ingenting, sedan kände jag ett tryck inifrån – lätt och luftigt, ja, ganska oförsigkommet om sanningen ska firas. I begynnelsen trodde jag att jag förbisåg. Men strax drabbades jag av det stora: det måste vara ditt finger!§ Jag blev alldeles elyseisk och ville förkunna ”Kontakt” till Lily och hela den övriga världen, då jag fick för mig en större, mera bestämd rörelse – och omsider genomskådade din manliga vink, om du griper vad jag framkastar … (Här passar de tre punkterna utmärkt, tycker jag.) ”Mitt socker”, förkunnade jag behärskat medan lyckan blommade i mitt bröst, ”vår avkomma sträckte inte på fingret, utan visade just upp hela sin prakt …” (Kanske var överdriften en felsatsning. Men jag kan garantera att också dessa tre punkter var annorlunda än Lilys. I realiteten gömde de tusen skriktecken – så stor var buketten i mitt bröst.) Förundrat drog min fru ned jumpern och ögnade mig: ”Vad håller du tal om?” Jag strök med handen över galaxen och tänkte hemligt hemtrevligt att du skulle statuera ett ordentligt maskulinum. Du tog ju din början så tidigt! Fast högt meddelade jag bara: ”Jag avser att vi har fått en kosmonaut på halsen som verkar veta vad han vill. Han är redan herre över rymden härinne, om du griper vad jag framkastar.” ”Herre? Kosmonaut? Mjuka makter …” (Åter dessa punkter.) Stilrent reste sig Lily. Jag kunde se att hon samlade de olika delarna av sitt psyke. Så meddelade hon: ”Manolis, inte för att det spelar någon roll, men hur kunskapar du att det blir en han?” ”Hur kunskapar avkomman att detta är min pekpinne?” returnerade jag roligt och betraktade mitt erigerade finger. ”Så kunskapar jag att det blir en han.”


Den kvällen utbytte vi ingenting mera. Lily logerade på stället och jag på soffan. När jag grydde nästa dag – efter långa stunder stängdes ögonen äntligen av – log jag dock över hela munnen. I drömmen hade jag åter lagt hand på galaxen och genomskådat det ömtåligaste under: du var verkligen en kosmonaut! Med mina doktorsfingrar, ganska extra känsliga om jag får be,ögnade jag att du högst upp på columna vertebralis (stöttepelaren) bar ett cranium (kask hjälm) finfint som pärlemor och med blåsvart mönstring. På grund av den begränsade nebulosan som omslöt dig hade du kullerbyttat, vilket fått ossa thoracis (bröstkorgen) att välva sig inåt, som för att gardera gaster (matsäcken) till vilken funiculus umbilicalis (en bulig och mycket lustig slang) anslutits. Arrangemanget kopierade faktiskt en dykare (subnatator) med hjälm och oxygentub, tyckte jag. Du simmade alltså i ditt eget universum, tyckte jag vidare, med penis som roder. Under ögonlocken, färgsatta av morgonrodnad, vilade två opaler små som halva drachmer (iris). (Om du bildar en flicka tänker vi förresten betitla dig Iris. Men det gör du väl inte?) De var ju mycket lika simglasögon – vilket fastställde saken: du bildade en stjärndykare. Det vill säga: en kosmonaut.

På detta sätt kunskapade jag hur världen utbildas, samt hur tiden räknas igång – ett annat, möjligen mindre men relaterat mirakel. Jag inblickade ju i hur en pionjär förföljde sin egen kronologi, fjärran den alarmerande dag då han som fullt fjädrad stjärndykare träder ur sitt omlopp och slår ned i andras liv. Så genomskådade jag också att varje människa, men särskilt kanske den man konstruerar själv, bildar en annan ort, hur troget hon än tjänstgör i våra liv. Likväl färdas vi alla i samma större rymd, filosoferade jag vidare, medan Lily drömde sig bort sig. Och levandegjorde hur du, långe lille kosmonaut, provreste min matta hustru, full av aningar för vilka orden ännu inte anpassats, fastknuten omslingrad av ådror som förenade förgrenade dig med moderskeppet. Vem som helst kunde se att du statuerade en värld i världen, inte olik en rysk docka. ”Var hälsad, lille Gagaris”,** mumlade jag således – tyst så att din mor inte skulle få liv igen. ”Om du lovar du att veckla ut dina hjältedåd när du slagit ned, ska mina dikter se till att de blir ihågkomna.” Sedan den dagen betitlar vi dig ”kosmonaut”. Vilket besvarar fråga nummer två. Och fråga nummer ett? Även om jag aldrig fingerade fingrade din manliga prakt under galaxen, är det tämligen uppenbart att kosmonauter bara är av en sort, eller hur?

Nu vill jag veckla ut tre mera privata saker. Det kommer att dröja några år innan dina öron lyssnar på dem, och ännu fler innan ditt hjärta nickar ja. Men en dag hoppas jag att du ska genomskåda mig. På den senare punkten är jag ganska definitiv. Tyvärr kan jag inte vara lika ganska definitiv på att själv inträffa då det händer – vilket är lösningen till att jag förskjutit dikterna och handhar detta brev på svenska.

Den första saken jag vill bekantgöra är att jag inte borde finnas. Aldrig har jag sagt detta så genomskinligt som nu, inte ens i din mors öron. Men sanningen vattnar man inte ur.

Medan du om ett dygn ska bli vårt första alster, en riktig pionjär, var jag mina föräldrars sjunde och sista. ”Ett alster för var dag i veckan”, behagade far männen då jag hämtade honom på Kolouris kafeneíon i övre delen av byn, där han alltid tronade efter att ha bommat för sin speceriaffär.§§ ”Fast på söndagen borde Elli ha fått vila. Istället kom Manolis” – nu greppade han min nacke; handen var varm och sträv, nacken smal och styv – ”och sedan dess råder ingen harmoni.” Männen han tronade med var de viktiga i Zacharia: spik- och skruvhandlaren Fourlakis, klipparen frisören Dimitropoulos, doktorn Papadoulas och några till. Nu skrattade de så att man vädrade retsina och cigaretter ur deras munnar. ”Du har rätt, Lallas”, meddelade en av männen (mest Fourlakis), och pekfingrade mina barlagda fötter: ”direkt ur livmodern. Måste vara ett söndagsbarn!” Jag försökte beskydda fötterna, men det är svårt om man inte har något annat att stå på. ”Ja, du har allt en orörd son du, Lallas”, meddelade de också, mest Dimitropoulos (jag kunde räkna guldtänderna då han lovtalade) (sju stycken). ”Om du beställer honom till mig ska jag redigera hans lockar.” Men jag föredrog att Dimitropoulos inte redigerade mitt hår, ty jag hade ögnat hur han redigerade sina söner, och så redigerad slår jag vad om att ingen pojke ville bli. Tyst vänjde jag ögonen vid far och returnerade att maten tog igen sig därhemma.

När vi strax därpå lämnade torget – far med handen om min nacke, jag med mina bortkörda i fickorna – bad jag alltid: ”Snälla, berätta historien!” Jag älskade fars hand om nacken, och tyckte också om att ha hemligheter hemtrevligheter med honom. Kvällen var vanligen varm och mörk; på himlen uppträdde alltid stjärnor. Far eldsatte en cigarett och retades några smulor: ”Menar du historien om Kyriakos och getterna?” ”Nej”, returnerade jag. ”Då menar du kanske den om när systrarna fick håret redigerat av farbror Dimitropoulos?” ”Nej, nej.” Kolouris började sopa rent under borden. ”Då uppfattar jag inte”, meddelade far och hämtade hem rök i lungorna. ”För inte kan du väl mena historien om att du skulle sakna en far?” ”Jo!” returnerade jag, mycket lyckligare än tidigare. (Detta var den mest extra hemtrevligheten av alla.) ”Låt gå”, meddelade han betänkligt, och så gick vi. Eftersom jag var insatt i att det krävdes sju minuter att gå, pekfingrade far alltid ”Och där stod den galna jia-jiᆆ med armarna lyfta” i samma ögonblick som vår balkong vände inom synhåll. ”Och dit”, tillfogade han med pekfingret tenderande mot hönshuset i hörnet av den nedsläckta trädgården, ”dit försvann prästen.”

Jag bekantgör dåligt. Jag meddelar ju som om du redan skådat balkongen hemma i Zacharia eller kunskapar varför prästen försvann! Med rätt hög sannolikhet kommer du att ha gjort det då dina ögon vänjer sig vid detta brev. Men ännu griper du faktiskt bara din mors dundrande hjärta. Alltså måste jag returnera: på grund av den galna jia-jiá borde jag inte finnas. Och på grund av fader Charalambos borde far inte finnas.‡‡ Då min bror Kyriakos ankom till världen meddelade byns doktor, Zacharias Papadoulas (som besatt vitt hår redan som ungdom), att min tuberkulossjuka mor skulle avgå om hon blev rågad igen. I tre år lyckades far undvika att råga henne. Undra inte hur. En dag måste han dock ha slutat att undvika. Mor rågades och det fanns inget att göra åt saken mig saken. Familjen kunde vänta sig ”den fulla katastrofen”. Det vill innebära: ett sjunde barn. Under nio månader, från juli 1930 till mars 1931, sov mor under fikonträden i trädgården, så att hon inte skulle smitta någon utan att vilja. Alla fruktade det ögonblick då jag skulle ankomma och mor avgå. Jia-jiá, som bodde i våningen ovanpå vår och var en jia-jiá av typen mor till far, lät som en höna hela tiden – inte en stunds fred! ”Om några veckor är det påsk”, tillkännagav far äntligen. ”Om hon inte upphör snart tar jag bort halsen på henne. Det ska bli riktig underhållning”, tillfogade han bakom krångliga tänder. Så bommade han för fönsterluckorna. Han önskade eftermiddagsvila i undangömt skick.

Några dagar gick, sedan uppstod den onsdag morgon då jag skulle ankomma och mor avgå. Våren hade just inträffat. Ute regnade det dugg, ändå var det ljusgrönt och milt. Far tänkte skörda lemoner tillsammans med mina systrar Eleni och Eleutheria då mor meddelade från sängen under fikonträden: ”Gregoris, det är så dags nu.” Eleni fick genast springa hem doktor Papadoulas, medan Eleutheria plockade prästen. Mina övriga systrar – Irini, Agathi och Artemis – städade huset. Kyriakos låg med ögonen stängda någonstans. Doktorn förekom först, vilket var tur eftersom prästen medförde rökelse och många amen och säkert skulle ha gjort en stor affär av Gud om han fått tid. Istället fick fader Charalambos nöja sig med jia-jiá och alla hönsen nere på gården, medan doktorn gjorde vad bara doktorer bör göra.

När jag var kort meddelade man mig alltid att hela byn hållit andan under de stunder som flöt bort. Mor var en avgift skatt som ingen ville förlora – inte ens kusinerna i hennes hemby, som stoppat alla förkunnelser då hon gjort bort sig med far. Kanske spelade det också ett parti att far faktiskt kunde få för sig att bomma för speceriaffären om han gjordes olycklig. Och det föredrog ingen. (1931 var tiderna olyckliga för många. Det förkunnar sig självt att en speceriaffär med inställd kredit vore extra olyckligt för extra många.) Det gick långa stunder; alla höll andan. Men på tröskeln till kvällen lyckliggjorde doktor Papadoulas balkongen och bekantgjorde: en son hade kommit och en mor stannat kvar! Det blev extra ovationer. Mina långa systrar lär till och med ha bejublat så högt att Kyriakos grynade. Knappt hade doktorn demonstrerat mig förrän också mor lyckliggjorde balkongen och meddelade att hon kände sig perfekt. ”Han var den lättaste av alla sju”, tongav hon hostande. ”Rena söndagsbarnet!”
 På natten tog mor dock illa vid sig, och sedan rann flöt en full vecka med temperatur och visioner. Ingen kunde påstå om hon skulle stanna kvar eller avgå. För lyckans ödets skull varierade fader Charalambos och jia-jiá att hålla vakt, mumla heliga ord och svänga rökelsekaret i himlens olika tendenser. Tydligen var de rädda att jag var en ”dubblett”; det vill innebära ett barn som utgjorde en kopia på ett annat och därför statuerade ett liv som inte borde ha blivit till. Far stod knappt ut med dessa upptäckter påhitt, men eftersom mor tagit så illa vid sig höll han hårt i tystnaden. En av dessa yra dagar, då mor stängt av ögonen, och far också till slut, smög jia-jiá in i bäddrummet, fingrade mig och beträdde balkongen. Som straff för att far gjort mor dålig tänkte hon provlanda den sjunde avkomman bland hönsen. Trots att det omöjligen kan harmoniera minns jag hennes andedräkt, varm som getmjölk. Fader Charalambos meddelade ingenting, utan sökte söndagsförklara så mycket som möjligt. ”Man kunskapar aldrig”, förkunnade han och svängde karet mot hönsen. ”Om dubbletten ska landa som original måste jorden vara orörd …”

Just då vår galna släkting lyfte klorna och förkunnade ”Inga fler dubbletter!” råkade doktor Papadoulas excellent nog göra en ny uppenbarelse – ungefär precis på den plats där far och jag brukade uppehålla oss på väg hem från Kolouris. Medan jag satt fast i klorna på jia-jiá talade doktorn rätt på henne. Hon kacklade dock på om att jag skulle ta livet av mor och att far fått mig för hennes – jia-jiás – synders skull. (Fader Charalambos kröp in i hönshuset.) Sådan avkomma förtjänade inte liv! Ett söndagsbarn på en onsdag? Mor skulle aldrig ha lyssnat på maken. Jag måste statuera en dubblett! Jia-jiá hämtade hem andan. När hon städat rent i halsen flyttade hon upp rösten en våning. Så tillkännagav hon extra högt: om jag verkligen var vad far påstod, skulle stjärnorna se till att jag slog ned utan onda händelser. Nu tänkte hon pröva saken mig …

Doktor Papadoulas fortsatte att tala, yoghurtlugn, medan jia-jiá framskred till balkongens staket med mig i etern. Enligt din faster Irini, som beundrade händelserna från klädstrecket, ska det ha dröjt minst fem stunder innan hon äntligen sänkte klorna. Doktorn hade vunnit, och sedan den dagen kacklade jia-jiá inte mera. Både mor och jag fick stanna. Det lustiga var att jag knappt hade lärt mig meddela på egen hand förrän jia-jiá betitlade mig hennes alster – nedkommet direkt ur himlen, i hennes klor, på en onsdag som i hemlighet var en söndag. Fader Charalambos svängde med rökelsekaret: stjärnorna, önskade han antyda, höll med. Allt detta störde far extra-extra mycket. Jia-jiá ville ju inte kännas vid honom, åtminstone inte som far, och prästen kungjorde att jag var hennes och himlens egen angeláki, ”lilla ängel”. Jag kunskapar inte vad som hände efter det att far spikat fast att han var lika mycket far som till alla andra barn – ja, kanske till och med lite mera. Men hela byn skrattade då han tog rökelsekaret ur prästens hand och förkunnade att han skulle låta bli att göra söndag av allting. Onsdagar gick också bra.

Det var det första jag önskade bekantgöra. Som du kunskapar statuerade även jag stjärndykare en gång. Nu ska jag förkunna om min uppväxt och sedan bekantgöra den tredje saken. Min uppväxt var fattig men fantastisk. Nu kommer den tredje bekantgörelsen.

Far utgjorde far på det sätt som grekiska män brukade utgöra far då jag var kort: han var sträng och stark och stabil – ganska mycket i den ordningen. Gjorde man fel kunde det inträffa att han genomfors av irritation. Ganska extra mycket, om sanningen ska utomhus. Numera är han redan död, så jag kan inte visa hur extra mycket. (Det brukade dock räcka att vi barn söndagsförklarade något på oallvar. Då landade alltid en handflata bak på huvudet.) De gånger far inte utgjorde far som vanligt traditionellt sett fann han skratt i att umgås. Då tronade han på torget vid affären, rökte Assos och drack retsina med Fourlakis, Dimitropoulos och de andra viktiga männen i byn. Allra mest tyckte han dock om att sjunga. Fast det gjorde han bara då han inte utgjort far på lite längre tid – det vill innebära: då det uppstått inte bara män på torget och han själv druckit de flesta glasen retsina. Eftersom fars röst var skicklig betitlade man honom dessa gånger inte ”Gregoris” utan ”Lallas” – särskilt de personer som inte var män eller viktiga i byn. Titeln förebådar inte att han ”lallade”, vilket du kanske felaktigt litar på, utan att han sjöng på ett stimulerande sätt. (En gång tillverkade jag själv detta fel på ett kräftkalas på kliniken. Efter att ha druckit flera glas meddelade jag att jag önskade lalla. ”Ingen mer sjukhussprit för vår nye kollega”, bekantgav chefen och slog min axel på sniskan.)

När jag utgjorde tio år, i början av det andra kosmiska kriget alltså, förföljde jag far till grannbyn en dag. Han skulle anskaffa varor till affären – inlagad fisk, föredrar jag att minnas. Jag bad honom att kräva eskort på vägen, eftersom jag fått för mycket nöje umgänge av våra getter. Vanligen föredrog han att anskaffa varor ensam, men jag var tjurskallig. Och till slut lade sig far. Också i grannbyn hade viktiga män uppstått, fast inte lika många som hemma i Zacharia, så när vi anskaffat klart höll man kvar oss på torget. Eftersom jag upplevde det som trist att far rökte och drack retsina med viktiga fast okända män, lekte jag privat inne på ett kafeneíon. Tiden försvann i ett mushål, ty när jag nästa gång ögnade ut hade mörkret fallit över överfallit byn och far börjat sjunga. Nu hade inte bara viktiga män slagit ned omkring honom. En av dem som inte var viktig eller man hade rentav slagit ned i hans knä. Jag föredrog att inte undra varför. Långa stunder flöt bort medan jag stod privat i dörröppningen. Far sjöng och drack retsina, samt mycket annat. Till slut uppfattade jag dock så mycket hunger att jag inte kunde hålla reda på kroppen. Jag avprivatiserades och gick ut till de viktiga och oviktiga personerna.

Det konstiga konstnärliga var att far olåtsades mig. Han synade mig knappt, och när jag drog honom i ärmen för att meddela ”Pappa …” skrattade han bara rök och retsina. Han verkade så hemtrevlig! Efter ett tag uppfångade den oviktiga personen i hans knä äntligen min bön och förklarade intresse för vem jag var. Det var inte lyckligt att fara med köra ut sanningen, men jag hade inget val. ”Manolis”, pep jag och ryckte far i ärmen. Inget gensvar. Istället sade den oviktiga personen: ”Manolis? Jag heter Mona. Och vems lilla ängel är du?” Frågan angick mig lite för mycket, kände jag, så jag fortsatte att rycka far i ärmen, hårdare denna gång: ”Pappa, pappa …” Jag uttryckte saken ytterligare många gånger – och då hände det: fars hand flög genom luften och landade på min ansiktshalva. Ansiktshalvan gjordes röd, ögonen blev våta, halsen smalnade. Då ställde sig den oviktiga personen på fötterna och tillkännagav med händerna fastsatta vid höften: ”Jaså, du känns inte vid din avkomma! Och här får du!” Med ena handen landade hon på fars ansiktshalva. ”Jag hade önskat att du hade mer av din angeláki.” ”Vad?” returnerade far piffigt pafft. Den oviktiga personen blev plötsligt viktig. ”Mod.”

Älskade avkomma, kanske kunskapar du varför jag kungör denna historia? Din mor och jag har många hopp inom oss. Vi accepterar att du kommer att göra oss obesviken. Vi accepterar också att du kommer att vara fantastisk. Men skapa undran? Aldrig. Därför vill jag överföra att det inte spelar något parti om du blir kosmonaut eller kosmonautska. (Även om jag inte tänker blockera dig från att statuera det förra.) Jag önskar dig bara en sak på jorden. Och det är detsamma som den viktiga oviktiga personen önskade den där kvällen för så många år sedan: kourághio. Resten är tre punkter …

Äntligen vill jag bekantgöra att min skalle känns luftig och lycklig vid tanken på din landning. Luftigheten kommer att förgå ganska snart, misstänker jag, men knappast lyckan.

 

Din evige pappa

 

Manolis

 

 

Tillägg på det förseglade kuvertet

 

Vad var det jag förkunnade? 56 centimeter, 3690 gram och utrustad med roder – en lång liten kosmonaut! Din extra evige pappa dagen därpå.

 

 

 

Fotnoter

 

*   På vintern 1960 behärskade brevskrivaren, en invandrad grek, och hans österrikiska hustru ännu bristfälligt svenska. Trots knappa tre år i det ”färska” landet föredrog man att tala tyska med varandra. Att skribenten avfattade ovanstående skrivelse på det nya språket bör alltså tolkas som en eftergift åt eftervärlden. Detta vore för övrigt ett lämpligt ställe att notera att utgivaren – en version av denna eftervärld – korrigerat ett antal felstavningar och grammatiska oegentligheter i brevet, men i övrigt avstått från att ta sig några friheter.

 

§   En sanning med viss modifikation. Natten till den 27 september 1959, då en tjugoåttaårig greks pekfinger och en tjugo veckor gammal fosterstjärt befann sig på vardera sidan om en tjugotreårig österrikiskas buk, höll fostret ifråga ena näven framför sin genomskinliga näsa och den andra sänkt en bit nedanför, likt en diminutiv boxare – vilket för övrigt var den hållning det skulle inta lika många månader senare, den 6 februari året därpå, låt vara i uppochnedvänd ställning denna gång, redo att ge sig ikast med sin födelse. Se bild för en demonstration av denna pose.

 

   Förmodligen avses utropstecken.

 

   Brevskrivaren, som vid denna tidpunkt hunnit läsa åtta terminer medicin, avser navelsträngen. I slutet av åttonde veckan – ett sedan länge förbibläddrat kapitel då ovanstående rader skrevs – är denna cirka 15 millimeter, mot slutet av graviditeten omkring 60 centimeter lång. Inuti strängen vindlar två tunna men kraftiga artärer kring en mjuk och tjock ven. Dessa blodbanor förgrenas till ett finmaskat nät av kärl i den diskusformade moderkakan (placenta). Den senare, ett dunkelt fenomen, skulle möjligen poetiskt kunna kallas ”moderskepp” – vilket brevskrivaren snart ska göra.

 

**   Rimligen Jurij Gagarin, 1934–1968. Det sovjetiska rymdprogrammet förekom ofta i pressen vid denna tid. Lite mer än ett år efter att ovanstående rader skrivits, den 12 april 1961, genomförde den sovjetiske piloten den första bemannade rymdfärden i rymdskeppet Vostok – vilket skulle få viss betydelse för en händelse i norra Skåne den 37 (sic) januari 1968. Det tog Gagarin 1 timme och 29 minuter att färdas runt jorden – också det ett faktum med skånska följder. 1968 omkom han i en flygolycka (dock utan skånskt efterspel).

 

§§   Brevskrivaren föddes i Zacharia på Peleponnesos västkust. Trots krig och utflyttningar har byns invånartal förblivit relativt konstant: cirka 2000 – vilket föranledde honom att långt senare kalla orten ”ett paradis med en del förhinder”. Fadern var livsmedelshandlare, modern mor.

 

††   Beteckning på ”äldre kvinna med svårutredda anspråk på släktskap” – i vissa fall även ”mor-” eller, som här, ”farmor”. Den omnämnda kvinnans grad av galenskap är för övrigt omtvistad. Vissa menar att jia-jiá faktiskt hade ”en skruv lös” (järnvaruhandlaren Fourlakis som velat gifta sig med henne), medan andra (de flesta) menade att hon bara kunde bli lite ”vild” av kärlek – till exempel då hon först fick veta att den tuberkulossjuka Elli var gravid då denna befann sig i femte månaden. Galen eller ej: det klibbiga epitetet häftade vid hennes namn i ytterligare elva år, tills en augustidag 1942, mitt under ockupationen, då en präst slöt hennes ögon och förklarade att Ourania ”avlidit utan dårskap men mycket kärleksfullt efter 86 år på Herrens gård”.

 

‡‡   Charalambos Poulias (1879–?) verkade under flera år som präst i Zacharía. Han lämnade byn under våren 1931, några dagar efter de återgivna händelserna. Uppgifter om hans vidare öde saknas inte.

Brev till en lång liten kosmonaut

Prosa · Glänta · 2004, nr 3, s. 4–13 · Privatfoto